Den där om sex bilder från Philadephia och Washington DC

Den där om day 06 – Your day

Jag är nästan alltid sur när jag vaknar på lördagar, för att jag vaknar för tidigt. Före klockan halv tio är för tidigt. På söndagar brukar jag alltid vakna lite bakis, om jag inte vaknar mycket bakis. Den här månaden har vi dock vit månad vilket är jättetråkigt och värt sitt eget inlägg.

Det är lördag och jag vaknar nio. Jag är sur. Jag är ensam och har längtat efter den här dagen oväntat intensivt hela veckan. Den här lördagen kommer jag att vara ensam. Min första ensamma dag på flera veckor. Jag brukar hata ensamdagar, men nu har jag övat och börjar gilla.

Hoppar inte upp ur sängen. Och jag hatar morgon-tv. Jag ligger och är sur på mig själv för att jag inte handlade frukost igår, på vägen hem från vår after work (där jag drack en sur alkoholfri persikodrink och sniffade på de andras rö-vin). Tar på mig kläder och bryr mig inte om att ta på mig något som täcker rumpan, eftersom min jacka är så lång. Trampar surt bort till Konsum. Stirrar under lugg på alla barnfamiljer.

Så här är planen för dagen: städa, springa, skriva, sova. Jag har inte sprungit på ungefär tre år. För fyra år sedan mådde jag så dåligt att jag var tvungen att springa ifrån allt som bet mig i hälarna, ett tag sprang jag tre kilometer varje vardag, sex kilometer på helgen, kom hem och kunde göra tjugo armhävningar på tårna och sen lite yoga. Det kan jag inte nu. Sist jag tränade var det jobbigt med tio knäarmhävningar och ja, det är tio kilo senare. Jag är en glad tjockis.

Jag skriver ett inlägg åt bokklubben om Ayaan Hirsi Ali, men egentligen mer om annat. Hänger lite på Hemnet. Älskar internet i några timmar och kommer på en massa viktiga saker jag måste göra, som gör att jag inte kan springa i mina springskor. Letar fram gåsmiddag och bestämmer mig för att laga det till min man ikväll. Tänker att det kommer gå åt helvete, men att det inte gör så mycket.

Sen. Sen tar jag på mig mina tajts, eftersom jag inte har några långa träningsbyxor, sen går jag ut och SPRINGER! Det går inte bra. Jag får ont i knät, sen får jag ont i mina benhinnor, sen får jag ont i mina hålfötter, men det är för att jag är lite gnällig, så jag säger det till mig själv och kör min gamla teknik med att lura min egen hjärna: okej, spring bara till det där trädet, sen får du stanna! Ha! Det gick ju bra, nu kan du inte stanna, spring till gula kiosken, sen får du stanna... osv. Det fungerar och helt plötsligt gör det inte ont längre. Det går inte bra. Men jag SPRINGER i alla fall.

Städar (ja, det är en popcornskärna ni ser), slänger gamalt rö-vin, efter att ha längtansluktat på det, sorterar räkningar, skriver viktig att göra-lista som jag sätter på kylskåpet, tänker hur duktig jag är, tänker att det är bra att jag inte är bakis, fastnar i en intressant tidningsartikel, ringer Stolte mannen och berättar att jag städar, så att han inte kommer hem och inte ser det. Det är jobbigt när de kommer hem och inte ser att det är nystädat. Som när min mamma kom sist vad bra att ni inte städade för vår skull! så hade vi städat skitmycket.

En gås ska vara inne ganska länge i ugnen va? Kanske dags att gå och handla? Djävla skit, de kommer inte ha gås. Jag köper en stor kyckling, vem märker skillnad?

Den där om när alla ens problem och min mammas pengar försvinner

Jag går i Gamla stan, en vante av, en på. Jag pratar med min mamma och hon svär på andra sidan. Jag frågar vad hon gör och hon säger att hon klickar nej på datarutor. Min mamma arbetar med data, fast att hon är över sextio, jag är skitstolt över min mamma: när alla de andra flickbarnen gifte sig och började jobba halvtid på dagis så sa min mamma screw that noise! och började plugga en djävla massa matte på universitetet. Hon var vad man kan kalla nörd. Men hon är min nörd.

Detta ledde till att hon nu tjänar mer pengar än någon mamma jag känner till (förutom möjligen drottningen, som ju också är mamma). Mycket för att hon alltid jobbar över. När jag var liten hände det att hon glömde bort mig och min bror, ja och min pappa med och jobbade till klockan ett på natten. För att hon älskar sitt jobb så mycket. När jag gick på högstadiet sålde hon ett företag och blev miljonär. Det tyckte jag var tufft. Men obs att min mamma är en rik osnobb: hon går runt i samma mjukis som hon köpte för tie år sen, och går ibland på floating, för att unna sig.

Nu har hon så mycket pengar att hon kan göra lite som hon vill. Det har såklart lett till att hon har fått offra mycket i sitt liv. Som att titta på Fångarna på fortet, med sina barn, till exempel. Men hon har vunnit mycket med: hon kan åka på en järnväg med min pappa i Ryssland i en hel månad.

Så jag går runt i Gamla stan och tittar in i skyltfönster och de glittrar fint och är julmysiga. Så frågar hon när hon kommer få barnbarn och jag säger att det inte går att skaffa barn, för vi har ingenstans att bo efter april. Att vi kanske har en hyreslägenhet i september. Då fnyser hon och hyreslägenhet? det är ingen bra investering! och jag jag vet, men vi har inte så mycket val, vi kan inte ta några lån. Så hon bestämmer att hon ska låna ut pengar till oss. Men högst 500.000 kronor, för mer än så har hon inte i kontanter.

Så summa sumarum: vi kan köpa en lägenhet. Jag är så glad att jag gråter när jag ringer till Stolte mannen. Jag snyftar att vi kan köpa en tavla! Vi kan spika upp den! Vi kan köpa en tavla, spika upp den, utan att fråga! Sen fnissar vi och vågar inte riktigt tro på det.

Idag har jag skickat bilder på stora bokhyllor och kattungar till honom. Och igår kväll, innan jag somnade så viskade han att vi kanske till och med kunde ha en liten unge i den där lägenheten.

Den där om att säga hej till en ny kärlek

Det här med att skriva efter förbestämda ämnen har gjort att jag hittat till en massa nya bloggar, vilket är bra för min mys- och skrattmage, men inte lika bra för vardagsgrejs som jag inte hinner göra.

Kolla bara på den här, den får mig att skämmas över mitt snabba framstressade inlägg om kärlek.

Den där om day 5 - Your definition of love

När jag googlar kärlek så är tredje sökordet ”kärleksmums” och Vårdguiden säger att det är nästan omöjligt att beskriva. Jag tycker att det är fint att det finns på Vårdguiden, lite som en sjukdom. Så att man kan läsa symtom och känna igen sig och tänka att jo, jag är nog kär.

Jag kommer tillbaka till min plats efter hela förmiddagen full av möten. Jag är trött, har ont i huvudet, det fanns inget te och jag har skakat av frustration och min röst höll inte när jag skulle säga emot vad en i vår ledningsgrupp sa. Jag sätter mig ner och möts av ett Facebookmail med en låt i. Som om han visste.

Det är kärlek för mig.

Den där om day 04 – What you ate today

I går: Jag svär samtidigt som jag öppnar köksskåp, kylskåp och frys. Djävlaskithelvete! Det finns ingen djävla mat i hela lägenheten. Jag måste gå till ICA. Att gå till ICA när jag är hungrig är bland det värsta jag vet. Det är då jag äter smörgås och ljuger för min man när han ringer och undrar vad jag ätit.

Morgon: te, te, te: lite för att jag fryser, lite för att jag håller på att somna. Smörgås med keso och avokado.

Jag är ensam hemma, Stolte mannen är inte hemma och kan inte laga mat till mig. Stolte mannen lagar mat till mig varje dag när han är hemma. Han är den enda jag vet som älskar att laga vardagsmat varje dag, varje vardag. Jag älskar att han älskar det, för annars hade jag ätit smörgås och tacoskal varje dag, som när jag flyttade hemifrån.

Lunch: matlådan som jag faktiskt orkade laga igår. Torsk (åh, ångesten! Vilken fisk får man äta egentligen? Var ska de ha bott?), sparris, spenat och tomat.

Muttrar iväg till ICA och köper fisk. Jag älskar fisk. Stolte mannen gör aldrig fisk till mig. Så här gör vi:
han: vad vill du ha?
jag: fisk!
han: vad för fisk?
jag: fiskgratäng!
han: det får du inte!
ungefär varje dag. Jag brukar inte få fisk, för han tycker att det är tråkigt att göra fisk varje dag. Jag ställer in allt i ugnen, för det är fan skönt. Fisk i ugn: så himla fint. I folie.

Sen: fem miniapelsiner (jag vet aldrig vad det är, har hört att vi i Sverige inte längre får clementiner), te för jag fryser igen, ett päron.

I dag: Kommer hem efter jobbe och bara kuuuuurrrrrrrrr! Och på vägen hem tänkte jag på att handla mat, men jag var kissnödig och är förvirrad, så först gick jag till en adress som vi bodde på för två år sedan, sen blev jag ledsen för att jag har trettioårsdemens, så då gick jag hem.

Kvällsmat: knäcke med hål. Och ingen matlåda till i morgon.

Den där om ett ps bara så här, på kvällen

Nu lyssnar jag på skämslåtar på min mans spotifyprofil, så att jag slipper få "Göteborgs gosskör" som top artist, samt läser min bokklubbsbok, så att jag inte blir den enda som inte läst ut den. Igen.

Den där med att lägga till och ta bort

Min rrs-läsare, eller vad det heter (där jag läser bloggar) har gått sönder. Detta betyder att jag måste byta för att inte bli galen, vilket i sin tur betyder att Den Stora Rensningen pågår. Bort med allt gammalt skit som jag egentligen inte vill läsa. Men! Även Den Stora Tilläggaren. Alltså... vilka bloggar borde jag lägga till? Hit me med era bästa bloggar, I say!

Färdigrensat! 173 bloggar rensades ner till 56!

Den där om sex bilder från New York City

Den där om day 03 – Your parents

Jag slänger igen dörren har aldrig varit argare det bubblar inte i mig: det kokar i hela kroppen. Det kokar över, över, över och det liksom rinner ur alla mina öppningar och forsar ner från min kropp och över golvet. Min mamma stormar in i rummet och skriker åt mig hur kan du? Jag vet inte hur jag kan, jag kan bara och jag är så arg. De förstår mig inte. Ut! Ututututututut! Hon måste gå ut ur mitt rum och det finns bara det.

Jag pekar med hela armen var hon ska gå. Stormar mot henne. Det är innan den tiden då jag blev starkare än vad hon är, innan tiden hon blev rädd för mig och min styrka. Jag slår henne på armen och hon stirrar på mig. Skriker min pappas namn. Jag kan fortfarande höra hennes röst inuti i mig. Hon är i nöd. Jag hör det, min pappa hör det. Han kommer springandes. Man vet när någon är i fara och just då var det hon.

Han tittar inte på allt julklappspapper som ligger på golvet. Han tittar inte på de förstörda sakerna: dvd-filmen Heat som ligger bruten på golvet. Han springer fram till mig. Han håller om mig. Jag slår och sparkar. Han grymtar. Anstränger sig. Han måste anstränga sig för att hålla i mig. Hon tittar på mig. Hon blev så arg att hon tog sönder alla julklappar säger hon, vänder sig om och går ut ur rummet.

Han släpper taget. Jag är så arg att jag inte märkt att jag gråter. Han släpper inte taget. Och jag vill skrika det högt högt högt: släpp inte taget! Han sätter sig i min soffa och jag lägger mig bredvid. Klappar mig över håret, där det tufsat till sig av gråt. Han säger ingenting. Det behövs inte. Min pappa har alltid varit snäll för snäll. Han ger mig allt det jag behöver och det jag behöver just nu är att han inte släpper taget.

Fast hellre en annan tid:

Han går fram till mikrofonen och harklar sig. Han har inte valt en låt som vi har hört innan, eller som passar oss, men det är hans val, den han allra helst vill sjunga och det är så vi vill ha det. Jag har hållit mig från att gråta hela tiden fram till nu. Jag har lett lett lett. Jag har ont i kinderna. Och nu ska han sjunga på mitt bröllop, han ska sjunga på sin dotters bröllop. Han börjar sjunga och helt plötsligt känner jag att jag kommer börja gråta. Det går från le le le till åh, herre Gud, nu händer det något! till fulgråt på ungefär tre sekunder. Jag tittar ut över min släkt, mina vänner och hittar mamma. Hon gråter. Fingråter. Med servett. I min lilla röda väska ligger en näsduk som mamma broderade när hon gick i lågstadiet. Den hinner jag inte få upp. Jag är en halvsekund ifrån att börja hulka. Jag kniper mig hårt i handen och klarar mig från hulkandet.

Den där om lull lull!

Det här är antagligaste det roligaste jag kommer ha hela veckan. Och det är kul det!

Den där om day 02 – Your first love

Jag klätterväxtslingrar mina ben runt hans lår och frustar, har vatten upp till hakan och han ögonlyser emot mig. Han med mörkblont hår. Han med gröna ögon. Han som jag börjat lyssna på Nirvana för, som jag cyklar till stranden varje dag för, som jag ängslighetsspanar efter.

Jag är fjorton år och så djävla kär. Det är en kärlek som inte analyseras, som inte funderar, som inte tänker efter. Den är inte tålmodig eller god. Den är utmanande, självisk, den brusar upp. Den finns bara. Den fyller hela min kropp, åker runt och skvalpar i magen och om natten finns den. Den finns och det är nittonhundranittiofyra: den bästa sommaren någonsin, den varmaste sommaren folk minns, Sverige vinner VM-brons. Sverige är oslagbara, är bara slagbara mot Brasilien, Jenny är oslagbar, slåss inte ännu.

Och han. En del av hans telefonnummer är fortfarande koden till mitt lås på gymmet. Han fick mig att skratta att fnissa att hoppa från tian att simma hundratusen meter ut till ön att retas att slå knut på mig själv. Vi pratade i telefon varje kväll. Jag tror aldrig att jag varit så oplanerande kär i någon efter det. Efter det började jag planera, vara listig. Visste var jag hade mina känslor, planerade mina steg, visste vad jag gjorde.

Och han. Herre Gud vad han var snygg. En av mina topp tre. Ibland går jag in på Facebook och letar upp honom. Han har en liten kille på sina axlar och ler. Han är glad. Och fortfarande fantastiskt snygg.

Men vi kysstes aldrig.

Den där om att alla de tuffa barnen gör det!

Jag blir lycklig i hela kroppen. Okej, vi löser kanske inga världskonflikter, men jag är helt övertygad om att vi skulle kunna. Bloggvärlden är fan en fin värld.

Inte skyldig

Underlandet

Joanna

Hanna

Miss Baglady

Sara

Skatan

Suziluz

Pandamamman

Julia

Onekligen

Annika

Angelica

Rödluvan

Sandra

Maria

Karin

Med hela huvudet...

Hurtin´4 certin

Debbie

J

Apple of my eye

Johanna

Haren

Ania

A.M.O

Niklas

Jenny

Tuffast av alla

Mirijam

Bondhustrun

Anydaynow

Leksingen

Bitter och cynisk

Meete

Kom ut ikväll.

Vem har jag glömt?

Den där om day 01 – Introduce yourself

Jag rivs i stycken. Mitt hjärta. Mitt hjärta tas inte ur min kropp, det har redan tagits, eller flyttat, det har varit hos honom så länge att det inte längre vet hur det ska hitta hem. Han ligger i min säng och gråter i mitt hår. Han smeker mig över ryggen och viskar snälla ta mig tillbaka, med hundra tusen utropstecken bakom. Jag är tjugosex. Och det där var jag då.

Jag är åtta år och jag måste sätta mig ner och kissa bakom en buske, för vi leker kurragömma och jag blir alltid fruktansvärt kissnödig när jag måste gömma mig och när jag är nervös. Om jag inte river ner mina rosa mjukis nu, NU så kommer de färgas mörkt rosa i grenen. Då öppnas ett fönster bakom mig och en lärarinna bestämdröstar att här får jag inte kissa. Det där är lite jag. Jag blir fortfarande kissnödig när jag är nervös.

Vi går in i kyrkan och han håller min hand krampaktigt. Jag tänker att det här är min lyckligaste dag någonsin. Det ska vara det, det är det alla säger: det här är den lyckligaste dagen i ditt liv! Jag känner efter. Jag är lycklig. Och det är skönt, för då behöver jag inte bli besviken. Det där är en liten, liten del av mig.

Jag sparkar henne på vaden. Jag sparkar henne på vaden. Jag sparkar henne på vaden. Hon ligger ner och hon är rädd i hela kroppen. Hon är rädd i ögonen. Hon är rädd i magen. Hon är rädd i vaden. Och det där är absolut inte jag.

Jag ringer en myndighet och har min myndighetsröst och pratar myndighetsspråk och känner mig myndig. Jag pratar om stegrande arbetslöshet och ekonomiskt bistånd och samarbete mellan riksrevisionen och kommunen. Och det där är hundra procent vardagsjag.

Enligt ett test där man kan se vilken Jane Austen-karaktär man är är jag Marianne Dashwood. "You are impulsive, romantic, impatient, and perhaps a bit too brutally honest. You enjoy romantic poetry and novels, and play the pianoforte beautifully. To boot, your singing voice is captivating. You feel deeply, and love passionately." Det där är ganska mycket jag.

Han lägger sin hand på min mage medan vi tittar på tv. Jag tar bort den. Han säger förlåt och tittar på mig. Bara lite? frågar han och jag suckar och låter honom. Efteråt har han berättat att han sagt till sina kompisar att han nog blev ledsnare än jag när vi valde att inte behålla vårt barn. Jag kände mig kall, men visste att han hade rätt. Det där var vi då. Och det kommer att bli vi igen och då ska jag vara varmvarmvarm. Men inte nu.

Den där om att bygga broar

Bejesus (a word commonly used to express great surprise or fear.)! Knappt hinner man hem och till jobbe innan man kommer på att man behöver ett projekt och skapar sig ett projekt. Ett som jag från och med idag driver med Underlandet och Inte skyldig. Det ska bli skoj. Man skulle kunna tro att det är världsomvälvande och det är det också. Det är vänskap och samarbete över gränserna.

Day 01 – Introduce yourself

Day 02 – Your first love

Day 03 – Your parents

Day 04 – What you ate today

Day 05 – Your definition of love

Day 06 – Your day

Day 07 – Your best friend

Day 08 – A moment

Day 09 – Your beliefs

Day 10 – What you wore today

Day 11 – Your siblings

Day 12 – What’s in your bag

Day 13 – This week

Day 14 – What you wore today

Day 15 – Your dreams

Day 16 – Your first kiss

Day 17 – Your favorite memory

Day 18 – Your favorite birthday

Day 19 – Something you regret

Day 20 – This month

Day 21 – Another moment

Day 22 – Something that upsets you

Day 23 – Something that makes you feel better

Day 24 – Something that makes you cry

Day 25 – A first

Day 26 – Your fears

Day 27 – Your favorite place

Day 28 – Something that you miss

Day 29 – Your aspirations

Day 30 – One last moment.

Men nu ska jag jobba, för det gör man tydligen på vardagarna.

Den där om sex bilder från New England

Den där om att vi är osäkra på om han är ironisk eller inte...

Vi lyssnade en del på country när vi var i USA. Det här var en av favoriterna.

Den där om att jag fan inte tänker sudda bort min sura min!

Djävla skitblogg. Man ska aldrig, aldrig ändra utan att ha sparat det gamla i en fil någonstans först.

Hoppas ni läser genom någon reader, för nu ser det ju inte klokt ut.

Den där om böcker jag läst

Jag har hittills i år läst 49 böcker (i ordning (till och med!)):

Curtis Sittenfeld - American wife
Hatar att jag inte älskade den här.

Vladimir Nabokov - Lolita
Som legat i bokhyllan i flera år. Bra!

Ian McEwan - Försoning
Faktiskt som filmen. Bra!

Åsa Larsson - Till dess att din vrede upphör
Bästa deckarserien!

Ray Kluun - Änklingen
Första boken bättre.

Chuck Palahniuk - Fight Club
Inte alls som filmen.

Monica Ali - Sommaren i Mamarrosa
Kommer knappt ihåg.

Maria Gripe och Kay Pollak -Tordyveln flyger i skymningen
Gillade inte alls.

Hunter S. Thompson - Fear and Loathing in Las Vegas
Förvirrande. Fast jag ljudbokade, kanske därför.

Sylvia Plath - The Bell jar
Bra, bra, bra!

Chimamanda Ngozi Adichie - Purple Hibiscus
Älskar!

Åsa Larsson - Solstorm
Bästa deckarserien!

Alex Schulman - Skynda att älska
Okej, lättläst.

Hanna Hellquist - Karlstads Zoologiska
Nä. Hon är bättre på att prata.

Philippa Gregory - Den andra systern Boleyn
Är svag för historiska romaner.

Ann Heberlein - Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Insiktsfull.

Joanna Rubin Dranger - Askungens syster
Gillade.

George Orwell - 1984
Inte så bra som jag trodde.

Lasse Wierup - Infiltratören
Sådär.

Linwood Barclay - Utan ett ord
Nä.

Åsa Larsson - Det blod som spillts
Bästa deckarserien!

Mia Skäringer - Dyngkåt och hur helig som helst
Gillar hennes krönikor bättre.

Åsa Larrson - Svart stig
Bästa deckarserien!

Sarah Waters - Kyssa sammet
Bra, bra, bra!

Marie Corneliusson, Anna von Porat - Bröllopsboken
Lånade på bibblo. Dålig.

Frida Axiö-Gelfgren - Bröllopshandboken
Inte heller bra.

Johan Theorin - Nattfåk
Gillade. Gillar nog mer nu i efterhand än när jag läste.

Sara Gruen - Wather for Elephants
Älskade! En av topp fem.

James Frey - Bright Shiny Morning
Bland de bästa böckerna jag läst.

Anna-Karin Elde - Om ingen nyper mig i rumpan snart går jag hem
Toaletthumor.

Haruki Murakami - Sputnikälskling
Fattar fortfarande inte grejen med Murakami.

Randa Abdel-Fattah -Ser mitt huvud tjockt ut i den här?
Nja.

Markus Zusak - Boktjuven
Älskade. Topp fem!

Ron McLarty - Jag minns att jag sprang
Tråkig.

John Ajvide Lindqvist - Lilla stjärna
Jag tycker att John är väldigt ojämn. Den här var mest splatter.

Sapphire -Precious
Hemsk. Fast på det bra sättet.

Martina Haag - I en annan del av Bromma
Lätt och dålig.

Emma Hamberg - Baddaren
En av de sämsta böckerna jag läst.

John Ajvide Lindquist - Pappersväggar
Ojämn.

Kerstin Thorvall - När man skjuter arbetare
Fin. Bra!

Lina Blixt - Bakomvärlden
En kompis systers barnbok.


Sadie Jones - Den utstötte
Bra början, sämre fortsättning.

Sue Monk Kidd - Honungsbiets hemliga liv
Var okoncentrerad när jag läste den, vilket gjorde den ganska tråkig.

Gerd Brantenberg - Egalias döttrar
Fattar grejen.

Kristina Ohlsson - Askungar
Bättre än vad jag trodde den skulle vara. Okej.

Jón Kalman Stefánsson - Sommarljus
Mysig och bra!

Karin Ström - Våld
Bra!

Olle Lönnaeus - Mike Larssons rymliga hjärta
Väldigt dålig.

Fausta Marianovic - Sista kulan sparar jag åt grannen.
Intressant!

Pust!

Ska man läsa de två bästa av de här tycker jag (till skillnad vad man skulle kunna tro inte Åsa Larsson) att man ska läsa James Frey och Chimamanda Ngozi Adichie.

Den där om sex bilder från Island

Den där om hur vi gör Florida

Jag står på stranden och tittar avundsjukt på medan Stolte mannen slänger sig i vågorna och skrattar att det här är det bästa han gjort sedan han gifte sig. Såret på min axel är fortfarande ett monster av blod, svett och tårar och jag får inte bada.

Vi har kört sju timmar från New Orleans, på tips, och kommit till Floridas vänstra arm. En strand utanför Destin, som är ett paradis. Här flyger det fjärilar, det simmar delfiner och sanden är så vit att det nästan är blå. Vi funderar på om vi ska stanna två nätter, men det blir bara en.

I hotellbaren på kvällen sitter vi bredvid ett par som åkt från Kalifornien. De har precis gift sig, hon är tjugoett och han tjugotre. De har känt varandra sedan lågstadiet och han ska snart tillbaka till Afghanistan. This is what I got married in! ler hon och visar upp sin Nirvanat-tshirt.

Morgonen efter kör vi vidare till vårt slutmål: Orlando. Vi går på Universal studios och åker berg- och dalbana, så många vi bara hinner med och jag måste köpa glass efter den med Hulken, för jag mår illa. Jag skrattar så jag får ont i kinderna och hela min kropp skakar av g-krafterna och vi skriker en till! och vi åker en till, tills stället stänger, och i sista banan är mina ben så trötta av att hålla emot att de skakar medan vi åker.

Dagen efter, sista dagen, åker vi till en outlet och shoppar upp våra sista pengar och en extra väska till alla våra saker. Jag köper tre par skor och en djävla massa kläder. Jag fnissar och är glad och jag är pigg på första gången på två år. Fem veckors semester gör mig pigg.

På kvällen, sista kvällen, tar vi taxi till ett ställe där man kan äta middag samtidigt som man ser på en riddarshow. Vi är barn i Orlando. Det är så djävla kul. Allt är kul. Och dagen efter, när vi åker hem, behöver vi inte ens betala något för all vår övervikt.

Den där om att det är mörkt i Sverige också

S å d j ä v l a t r ö t t!

Hemma och så trött att jag ser i kors. Har ingen kontroll på ögonen. Har flugit i cirka tolv timmar (med mellanlandning), och nu är klockan sex på kvällen och tiden går så långsamt att jag aldrig får gå och lägga mig. Jag har inte sovit på sjugosju timmar och jag tänker mig att det är ungefär såhär det känns att få bebis (minus tuttont och sånt).

Den där om hur vi gör New Orleans

Min kompis Portia, som vi hälsade på i Philadelphia, pluggade i New Orleans, eller som det även kallas: the Big Easy, tills orkanen Katrina kom. När orkanen kom evakuerades hon till just Philadephia och när vi bodde i Mexiko pratade hon mycket om hur det var under den tiden. Dock tyckte hon verkligen, verkligen att vi skulle åka dit, så då gjorde vi det (alla ställen vi besökt, utom NYC och DC har varit efter tips från folk vi träffat).

New Orleans är som en prostituerad Savannah på crack. Det är smutsigare, vår hotellguide tyckte bestämt att vi inte skulle röra oss utanför vissa områden, vår guidebok berättade vilka områden man inte skulle besöka, folk höjde på ögonbrynen när vi sa att vi ville besöka Marie Laveaus grav, som låg i ett osäkert område.

Så vi stannade inom säkra gränser, rörde oss där turisterna rörde sig, blev sura för att vi var så säkra och fega. I New Orleans finns det barer som har öppet tjugofyra timmar om dygnet. Det finns så djävla många stippklubbar. Det finns smuts och det finns något väldigt fint under det smutsiga. Det finns servitörer som kommer och sätter sig hos en och har Forrest Gumpquiz med en när man besöker restauranger. Det är trettiotvå grader varmt och en luftfuktighet på 97% som gör att alla glasfönster immar igen. Det är så djävla livligt i ett kvarter, men i nästa är det förnämt. Folk pratar med en och de pratar om Katrina. Det finns frozen margaritas och frozen daiquiri i litermuggar och en gratis shot i labbrör som man dricker och får brain freeze i hjärnan.

Det finns par som är unga och har sitt spädbarn i vagn som står utanför porrklubb och dividerar om de ska gå in eller inte, medan en strippa i bara trosorna och stjärnor för bröstvårtorna säger att spädbarnet kan sitta i pappans knä medan de gör en lap dance. Its okey! Det är busschauffören ut till träsket (man måste åka air boat ute i träsket, inte vanlig båt) som spenderar timmen ut att klaga på Obama och jag måste bita mig i tungan för att inte skrika. Och som spenderar timmen hem från träsket med att berätta om alla sina flickvänner och deras sjukdomar. Jag måste inte bita mig i tungan lika hårt.

New Orleans är vilt, en stad som inte går att tämja.

New Orleans - ja, åk dit.

Den där om hur vi gör Södern

När jag var tio, eller så, såg jag Filmen som sen skulle bli min favoritfilm. Borta med vinden. Jag ville vara Scarlett, jag ville bo på ett plantage (jag fattade inte riktigt det där med slavar), jag ville rida och jag ville gå runt i roliga klänningar. Ända sedan dess har jag fantiserat om, och velat bo i, Södern. Nu har vi kört genom (sedan DC) Virginia, North Carolina, South Carolina, Georgia, Florida, Alabama, Mississippi, Louisiana och jag älskar det så förbannat mycket.

Jag älskar att folk är lika trevliga som man tror, att de pratar som Sookie Stackhouse när de säger now walk away so I can take a look at that ass!, att de kallar dig baby. Jag älskar att det är som jag tror och att jag samtidigt är skiträdd för att vara här.

Jag önskar att vi hade mer tid här. Vi var två dagar i Williamsburg och nja, det var ju okej, ett mini-Skansen, men inget jag skulle åka tillbaka till. Vi var en dag i Outer Banks, jag skulle vilja ha en vecka. I Outer banks finns vilda ponnys och det har levt pirater där. Vi spenderade en dag i Charleston. Jag skulle vilja ha en vecka. I Charleston finns världens godaste räkor och världens sötaste hus. Charleston är som en karamell. Vi spenderade en dag i Savannah. Jag skulle vilja ha en vecka. I Savannah finns blixtar och regnoväder. Det finns världens bästa guideturstjej som styr sin häst Hank med röstkommando easy! Woow, Wow!. Hank ser även när det blir grönt vid övergångsställen. Savannah har även en restaurang med spöken och romkällare där maten inte är så bra, men det gör inte så mycket.

Och det är så jobbigt, för jag vet att vi antagligen inte kommer att återvända. Man åker liksom inte till Södern. Man åker till NYC eller LA eller LV. Man åker till bokstavskombinationer. Det är synd. För Södern - jag älskar dig!

Den där om att det märks att folk inte blir körutbildade i det här landet...

Är, efter elva timmars bilkörande från Savannah, framme i New Orleans. Precis innan vi svängde av, på en bro, krockade de två bilarna framför oss. På riktigt. En av bilarna kanade fyra filer på sidan och slutade vid staketet, men hade lika gärna kunnat åkt över. Stolte mannen hårdbromsade och jag skrek. Sen sprang vi ur bilen och fram till en av bilarna fem meter framför oss där en kvinna satt och stirrade och höll hårt i ratten med sin bebis i baksätet. Jag får inte i backen, jag får inte i backen! Det låg saker över hela vägen, ett paraply låg vid sidan och folk bakom oss tutade.

Vi är okej. De dog inte. Inte någon. Polisen sa att det var ett mirakel. Och jag vet vad jag kommer drömma mardrömmar om i natt.

Den där om hur vi gör Virginia

Vi sitter och äter pasta: min är bättre än hans och den får mig att tänka på julen som vi Samtalar. Om barn. För vi har inte haft en färdig plan, vi har aldrig färdiga planer. Och han frågar om jag inte kan slarva lite med p-pillerna och jag ler och måste vara vuxen, så jag skakar på huvudet. Det blir inga barn nu. Inga planer på barn i alla fall och inget slarvande. Han vill vänta några månader, jag säger ett år.

I Virginia åker vi till Shenandoah national park och kör genom det på fyra timmar. Ibland är det så dimmigt att vi inte vet om vi är ovan molnen, eller om det faktiskt är vanlig dimma. Det är himmelskt. Åk dit!

I Virginia åker vi även till vingårdar och provar vin och kör därifrån i bil, för det är så man gör. Det går inte på något annat sätt. Vi äter så djävla mycket och ganska dyrt. Vi åker till mini-Skansen aka Williamsburg och stannar två nätter och önskar att vi stannat en. Människor imponeras över att vi kört från Maine och tipsar oss om Savannah och vi nickar: vi ska dit. Vi köper för mycket vin, men det är inte så dyrt, så det gör inget. Vi kör vilse i Charlottsville och jag börjar gråta: är trött och har så djävla ont i min axel där jag fått en infektion i ett sår. Infektionen kom i New York City och har vuxit sig stor som en halv golfboll. På ett hotell senare på kvällen rengör Stolte mannen såret som spricker och det väller ut var. Jag kräker på toaletten och Stolte mannen tittar bekymrat på mig. Sen gör han bandage och ligger vaken halva natten. På morgonen ser det bättre ut.

Den där om min vibrator

Anonym undrar om det inte är trist att jag och Stolte mannen behöver en tredje part för att lyckas ha sex. Anonym: jo, det är för djävla trist, men vet du vad? Det är så många kvinnor funkar.

I nästan fyra år levde jag i en relation med mitt ex. Hur många gånger vi hade sex har jag ingen aning om, hur många gånger jag fick orgasm med honom? Det skulle jag antagligen kunna räkna, vilket antagligen ledde till att vi inte hade sex alls i slutet istället.

När jag träffade Stolte mannen var jag väldigt noga med att våga ta med en vibrator i sängen redan från början. Berätta för honom att jag inte kan komma utan stimuli. Vanligt sex kan vara upphetsande, men det kan även vara sandpapper. Och jag vet så många av mina vänner som inte vågar. Som var som jag när jag var med mitt ex och han tyckte att det var klumpigt att ha med den och därför offrade sig, som om mannen hade mer rätt till det sex man hade.

Så ja, det är djävligt trist att jag är byggd så att jag inte kan få orgasm utan stimuli. Men då är det djävligt fint att det finns vibratorer och män som tycker att det är astufft att se sin fru komma varenda gång de har sex.

Den där om det sämsta man kan göra

Så djävla, djävla dumt. Har glömt vibratorn, vår bästa vän, på hotellet i Washington. No more sexy time på smekmånaden...

Den där om hur vi gör Philidelphia och Washington DC

Det är konstigt när man träffar någon som man inte träffat på fyra år, men för fyra år sedan var det ens bästa kompis när man bodde i Mecixo City. Det är konstigt för man trillar och snubblar in i samma spår och roller som man gick i då och hon öppnar dörren och är nyduschad och vi kramas och hon säger oh, my God! Äh, du har sett mig naken innan! och man bara ja. Och sen ler man. Och huvudet blir alldeles trött för att man måste prata engelska hela kvällen och ingen svenska alls och man har glömt bort hur jobbigt det är att prata ett främmande språk hela dagarna.

Sen, dagen efter, så vaknar man och man ligger i hennes vardagsrum och sen springer man uppför samma trappor som Rocky gjorde i filmen och man ser henne prata med ens man och det är det naturligaste i världen samtidigt som det är konstigt.

Och Philly är en bra stad. En mysig stad. Det trodde man inte. Men man får inte stanna i Philadelphia, för man ska vidare till Washington DC.

Vad gör man i DC? Man springer runt och får ont i fötterna och tittar på en massa saker som man bara sett på bild, och i början förundras man, men i slutet av dagen har man ont i fötterna och man går förbi Vita huset och vinkar lojt mot familjen Obama. Man bor i en svit, för att det är billigt och man tittar på tv:n i vardagsrummet medan ens make tittar på tv:n i sovrummet - för att man kan. Så ropar man in till sovrummet vad kollar du på? och märker att man tittar på samma kanal så man kan lika gärna ligga i sängen båda två.

Jag gillade Washington. Åker ni till Washington så häng i delen Georgetown, för där är det mysigt. Annars kan man gå till flyg- och rymdmuseet och titta på stjärnor i planetariet (eller somna om man blir trött). Eller så kan man åka till det gigantiska shoppingcentrumet Potomic Mills och shoppa bort sex timmar. Sen kan man kryssa av DC från listan och köra vidare ner i Virginia.

Den där om hur vi gör NYC

Vi ligger och vrider oss i dubbelsängen, skavföttes, pustar hårdare! ja, där!, håller varandras fötter i händerna och knådar. Skavföttesmassage behövs i New York. För man får så d j ä v l a ont i fötterna av allt gående. Och både Stolte mannen och jag har gjort staden innan, sett allt man bör se, så de här dagarna kan vi göra och se det vi verkligen vill istället (förutom när han lurar med mig upp i Empire state eller när vi rumlar runt på Time Square).

Tre restauranger som man måstemåste bestöka när man är i New York City (om man äter kött):

Fette Sau. Det ligger i Williamsburg och är bland det tuffaste man kan hitta.

Freemans som ligger på Lower East Side, inne i en gränd och ja, man tror att man går fel innan man hittar det. Här måste man äta kronärtskocksdippen.

Spotted Pig, där man äter hamburgare med Roquefort Cheese.

Om man vill kan man äta väldigt lyxigt på svenska Aquavit, men jag skulle inte rekommendera det. Maten var okej, men det var tråkigt. Satsa hellre på de andra tre ovan.

När man inte äter så åker man ut till Williamsburg för att shoppa i billiga vintageaffärer, på kvällen går man och barar i West Village. Man bor inte på hotel Chelsea (även om man känner sig som en rockstjärna). Man kramas och väljer ut vilken del man allra helst skulle vilja bo i. Man måste köpa vantar för det blir kallt och man går på Whole foods och köper frukt i bitar och man lovar sig själv att man ska komma tillbaka snart.

Den där om att jag inte behöver säga ett ord

Vet ni hur bra jag har tränat min make? Så djävla bra! Jag kommer hem till hotellrumme, full som en kaja, lägger mig på sängen, då börjar han processen "fixa fulljenny" med en gång. Snörar upp mina skor, hämtar tandborsten, snubblar över min sjal, ställer ett glas vatten bredvid sängen.

Jag älskar min man.

Den där om att vara fulla på Times Sq

Åh, Gud, jag är så djävla full! Har rumlat runt på Time Square, som vi hittade av en slump på väg hem från en restaurang där vi käkat mat och vin för fyratusen spänn (obs! detta är inget vanligt som vi gör, det här var min morgongåva till min make som äääääälskar mat) och blivit avmålade av en liten kines. Jag ser ut som en latina och Stolte mannen som en kille från Paris. Inte alls likt. Sen sprang vi runt i en klädaffär som hade öppet till ett på natten och packade på oss kläder som vi ville prova. Jag höll bland annat i ett halsband i form av en rysk gumma, när de ropade ut att klockan var ett och att de stängde. Vi hann inte prova. Sån djävla tur. Jag köper alltid fula kläder på fyllan.

Den där om att det här kan sluta precis hur som helst!

Vi är i New York! Medan vi är i New York! så har vi planerat att vi ska ha en dag när Jenny får bestämma allt som ska hända och en dag när Stolte mannen ska få bestämma. Min dag är i morgon. Jag har planerat att vi ska ha manikyr + Martini (ja, det finns ställen som erbjuder båda. Samtidigt.) och att vi ska gå och se Sound of Music sing along på bio. Stolte mannen har hittills bestämt att på hans dag ska jag klia honom på ryggen varje gång vi måste gå-stanna vid ett rödljus.

Den där om hur man inte ska sova när man är strax utanför New York

Vi väljer hotell så här, som med allt annat: jag får rätt känsla, vi svänger in, vi sover. Som sista stället, vi svängde in, jag sa det här är stället vi ska bo på! det var inte öppet, vi körde vidare och kollade på andra dyra, tråkiga hotell och jag sa det här är fel, det är det andra vi ska bo på! så körde vi tillbaka, det bodde en katt där och det var billigt och världsfinast. Och öppet.

I natt sov vi på ett hotell som inte hade någon bra känsla. Det är ett sånt där man ser på film, där man parkerar utanför. På en sida har ett killgäng tittat på amerikansk fotboll väldigt högt och på andra sidan har vi ett knarkpar som firar att de varit tillsammans i fem år. De super, har sex och bråkar om vartannat, hela natten.

Stolte mannen älskade det däremot. Han gillar att det är som om vi är med i en film. En film där madrassen är inplastad.

Den där om hur vi gör New England

Vi landar i ett grått, dimmigt och regnigt Boston och folk skrattar åt att vinden dödar våra paraplyer. Jag viskar till Stolte mannen att jag trodde att det var Chicago som var "the windy city" och han rycker på axlarna.

Vi gillar inte Boston. På planet över från USA hörde vi folk prata om att den skulle vara jättevacker och lik Europa, men vi kan nog inte göra en rättvis bedömning bakom och under våra paraplyn och ser staden endast när våra paraplyn (Stolte mannen har köpt ett med Red Soxsmotiv) ställer sig som glasstrutar och genom guidbussfönster. Bäst i Boston blir när vi får komma inomhus, när vi får sätta oss med folk som har märklig dialekt och vara mitt uppe bland dem. Torka bort regnet från kinderna, dricka ett glas vin och äta för varm clam chawder.

Det slutar regna när vi kör upp mot Ogunquit. Det är pensionärshimlen med sandstränder till höger, vänster och rakt fram. Vi landar på ett hotell med utsikt över havet och det är så klart pricy och över vår budget, men det är Colombus day weekend och priserna har skjutit på höjden och bredden. Är man i Ogunquit måste man äta på Lobster Shack. Några turistpensionärer går fel, frågar efter något friterat. Det finns inget friterat, testa över gatan, där är det lite mer stil. Vi fnissar i ett hörn, där vi sitter med vars en hel hummer för 100 spänn.

Av hotelldamen blir vi tipsade om att åka vidare till Portland, Maine. Portland, Maine var dock inte vårt ställe. Så vi kör och tittar på en fyr, för det har jag tjatat om hela resan. Sen landar vi på ett litet billigt motell bredvid vägen. Får stugan längst in till höger. Stolte mannen tittar så klart på Motorsågsmasakern, medan jag vägrar. Klockan fyra vaknar han och är skiträdd. Verkligen livrädd. Han tror att vi ska dö i en skräckfilm som kommer att heta "Fjärde stugan till höger" och inbillar sig att det ligger en yxa utanför dörren. Sen somnar han.

Dagen efter pajar min mage, den vill inte vara med längre. I alla fall inte om den bara blir matad med gula och bruna saker. Jag försöker få mina pommes utbytta till sallad och får konstiga blickar men skiter i det. Till frukost ber jag att inte få bröd till mina ägg. Och bara få ägg. Och jag kan inte få kokta? Nähä.

Så vi åker till gaystaden Provinetown, på Cape Cod. Det är kvinnornas helg och jag får se lesbiska par i alla former och färger och det är vackert. Jag och Stolte mannen ler och ler och sen åker vi ut till sandstranden och äter frukost och solen lyser på oss och min mage blir lite lugnare, för i våra smörgåsar har vi äntligen fått lite tomat.

Så vad man borde göra är att lyssna på musik som gör en glad och handlar om ställen man är på, åka till Ogunquit och till Cape Cod. Man borde äta så mycket billiga skaldjur att det känns som om de ska krypa ut ur öronen på en. Man borde gå på stranden. Man gör lite som man vill. Man bör träffa amerikaner som är i ens egen ålder och bli fulla med dem. Och man följer tips från folk som ger en rätt tips, tack snälla Anna!

Nu drar vi vidare mot New York (fem dagar), Philadelphia (för att träffa min bästis när jag bodde i Mexico City - Portia) och Washington (och krama Obama).

Den där om hur vi gör Island

Sitter med vita, tunna gardiner fördragna på hotellet. Stolte mannen står i duschen och jag borde packa ihop Island, borde packa ner och slänga böckerna jag läst ut, borde samla ihop minnena och lägga dem som små frön i väskan. Men äh, jag sitter hellre här.

Om man ska göra Island som vi gjort henne (Island är definitivt en kvinna) så kommer man till Island och låter tidsomställningen knulla till huvudet på en lite. Eller ganska mycket för en tjej_80, som har en bestämd mat och sovklocka och som måste sova vid tie, annars dör hon stora tröttdöden. Den här semestern ska vi förresten försöka ändra det, så jag orkar vara uppe till tolv, som innan jag började jobba.

Fast att man är tidsknullad i huvudet så tvingar man sig vara uppe och dricka öl på det underbart mysiga stället Hemmi Valdi, som ligger nära vårt underbart centrala hotell Hotell Klöpp (rekommenderas om man vill bo centralt).

Rekommenderar även att åka till turistmagneten the Blue Lagoon, där man badar i varma källor, i svavelvatten som man får len hud och svintohår av. När man vaknar morgon efter har man en lugg som står rätt upp och det krävs tre hårtvättningar innan man får bort svavlet. I the Blue Lagoon får man dricka öl om man vill (det ville vi), men det kan vara lite svårt att få privacy till att sätta på varandra.

Sen måstemåste man rida på en islandsponny, även om man är livrädd, som Stolte mannen. Han fick en snäll ponny som hette Leifúr som gosade med honom och när vi töltade i bergen så fnissade Stolte mannen så man hörde det över vinden som blåste genom märgen. Heter man Jenny och säger att man ridit sen man var sex år får man istället ponnyn Camilla som är envis som få. Ponnyn Camilla ville gå sist i ledet. Detta för att göra det här tricket: vägra tölta när de andra töltade, vilket ledde till att Jenny och Camilla kom långt efter de andra. När avståndet var rätt så log Camilla sitt ponnyleende och satte av i en skumpig djävla trav som var fasligt snabb. Dock härlig. Man fick tårar i ögonen och visste inte om det var av vinddraget eller av lycka. När man är så där lycklig så gör det inte så mycket att man inte hinner åka och titta på geysrar.

Ska man äta så ska man äta på the Fishmarket och beställa laxen. Det är det bästa jag ätit någonsin. Och då har jag ändå ätit ganska mycket i mitt liv. Det var ett helgon som satt ihop rätten och jag fattar att det inte bara ska smaka gott, det ska vara smart ihopsatt också. Vad man inte bör göra: äta hamburgare bara för att man är trött och hungrig. Testa fårhuvud. Äta torkad fisk.

Nu blåser det storm ute och jag ska vara flygnervös i några timmar till innan vi flyger till Boston. I nästa "hur vi gör..." får ni kanske en guide till New England.

Den där om Reykjavik till Orlando

Om det skulle vara så att ni inte hör av mig på fem veckor så beror det på att Stolte mannen och jag åker på smekresa om ungefär förtifem minuter.

Den där om min skoterman

Sara var min bästis på mellanstadiet, Sara och Petra också, tills Annika snodde henne från mig och Petra. Sara har jag skrivit om tidigare här på bloggen: hon hade svart hår som nog aldrig kammades. Hon sprang runt i bara shorts på somrarna, även när vi började få bröst. Hon som hade sex först, redan i sexan. Eller faktiskt tidigare om man skulle tro på ryktena om att hennes pappa övergrep sig på henne.

Sara var rolig och gullig och min bästa vän. Hon var utmanande och utmattande och hoppade från de högsta höjderna när det var bara vi och vågade inte hoppa från de högsta höjderna när killar var med och jag förstod aldrig varför hennes skratt förändrades då, men nu är det jahaaa! Jag vet inte om hon visste det själv då – varför hennes skratt förändrades när killar kom i närheten. Hon kunde göra bakåtvolt. Hos henne fick vi kolla på It! som gick på kvällarna. Med henne vågade man.

Sara och jag är vänner på Facebook. Hon är min skoterman. Hon blev kvar i vår håla. Hon fick barn när hon var femton. Barn när hon var sexton. Barn när hon var arton. Barn, barn, barn. Sen fick hon ett barn till. Sju barn. Nu läser hon på komvux och på hennes vägg kan man läsa att hon aldrig kommer någonstans för hon har inget körkort. Det är kul att läsa på hennes vägg. Tänka Gud vad skönt att det där inte är jag!

Sara har tre hundar och jättemånga katter. Alla heter något, så klart. Alla finns med på bild. Igår gick Sara och hämtade barnen på dagis, sen somnade hon på soffan. I förra veckan var hon sur för att ingen kom på hennes möhippa som var för fem år sedan.

Det är så lätt att skratta åt Sara. Tänka sköna tankar om att det där är inte jag. Behålla henne som vän för att kunna gotta sig. Sätta sig en fredagskväll med vännerna, dricka öl och vet ni vad hon skrev igår? Skratta åt det. För vi är så djävla mycket bättre. Så djävla mycket bättre.

Så kommer den där dagen när hennes katt dör och hon offentligt berättar att hon och hennes man ska skilja sig och skrattet liksom vänder sig i bröstet och vill åka ner igen, vet inte riktigt var det ska ta vägen, så det åker ner i magen och istället för skratt så bollar det ihop sig och blir en klump. En skämsklump.

Den där om vackert bloggat - ja, vem faen vet varför det ser så konstigt ut med mellanrum och skit.

Pris, pris, ge mig pris!

Reglerna för awarden är så här:

1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du fått den.

2. Tacka och länka till den som nominerade dig.

3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem.

4. Berätta sju intressanta saker om dig själv.

Den här har de flesta sett va? Fint! Då kör vi.

Tusen, miljoner tack till Just Another Fucking Blog som följt mig helvetiskt länge utan att berätta det för mig!

Sju andra bloggar alltså. Jisses. Man kan ju göra så att man tar de man gillar mest, de som inte fått något pris, som man läser och gillar eller så tar man bloggar(e) som typ blivit ens vänner. Eller så typ skiter man i det och blandar friskt.

Ett.) Haren. För att hon skriver om tjärlek så fint att det gör ont i en, för att hon är fantastisk fin och snygg och för att hon har en trollunge och en riktig vardag.

Två.) Bitter och cynisk. För att hon äntligen blivit med onge och för att hon typ är som jag tänker att jag är.

Tre.) Another CyborgManifesto. För att hon är smartast i stan.

Fyra.) Anydaynow. För att hon är så himla fin där borta, på andra sidan jorn.

Fem.) Här stod tidigare en av mina bästisar, men hon ville inte ha uppmärksamhet, så då åkte hon bort igen. Hon är fortfarande världsbäst!

Sex.) Säg ifrån om jag har sagt det här förut. För att hon är minst lika smart som den som var smartast i stan.

Sju.) När du inte orkar ringa en vän. För att hon verkar ha ett så mysigt och harmoniskt liv.

Sen lista. Jag älskar lista! Skrev för något år sedan en lista som skulle bli hunra saker om mig, men som blev en mindre lista om alkoholism. Så, sju saker om mig:

Ett.) Min mamma gav mig ungefär det jag ville ha när jag var liten och lite större än liten. Ja, och lite senare också. Man skulle kunna säga att jag var bortskämd.

Två.) Jag var inte så omtyckt av vissa i min klass på gymnasiet som inte gillade att jag kom med nya kläder varje månad. Jag förstod och förstår dem.

Tre.) Jag vågade inte gå med mina nya örhängen i min gymnasieskola. De var speciellt försäkrade för att de var dyra (jag hör hur det låter – cry me a river!).

Fyra.) Dock var det en riktig djävla smäll att gå från högstadiet till gymnasiet. På högstadiet fick alla medel- och överklassbarn nya kläder på helgen. På gymnasiet flyttades vi till en ny skola, ny stad och klass hade plötsligt betydelse, alla bodde inte längre i villa.

Fem.) En i min gymnasieklass, till exempel, hon flyttade hemifrån, granne med sin mamma, när hon var sjutton, för hennes mamma hade inte råd att försörja henne längre. Det hade dock socialtjänsten. Hemma hos Maria var det kul att festa.

Sex.) I min högstadieskola flyttade också en tjej hemifrån. Ut till det där andra huset, på sina föräldrars gård. Det med egen trädgårdsmästare. Hemma hos Lisette var det kul att festa.

Sju.) Jag tror inte det var förrän typ nu jag fattat att det var sådan här skillnad. Att i högstadiet blev man runtkörd i Rover och i gymnasiet körde folk runt i Volvo. I högstadiet åkte man utomlands två gånger om året. I gymnasiet cyklade man ner till den lokala stranden.

Den där om pe-es

På Island är det typ tre grader just nu och vi ska ut och rida, så jag och Stolte mannen ska köpa vars en vindjacka. Jag har aldrig ägt en vindjacka. Vi är inte så frilufsiga av oss. Går typ hela vintern i skinnpaj och fryser. Det här ska bli spännande.

Den där om att det bara är fem dagar kvar nu

Jag tänker väldigt mycket på vår resa just nu. Mycket mer än vad jag arbetar. Jag har varit på jobbe i en timme å tjugi minuter och jobbat kanske tjugi av tiden. Jag tänker att på vår resa ska jag orka sminka mig varje dag och ha fina kläder och orka fixa mitt hår. Jag tänker att jag ska ha sjalett även om vi inte åker tuff bil. Jag tänker att vi ska få många sovmornar och sena kvällar. Jag tänker Boston-Maine-NY-Philly-Washington (hej Barack, I love you!)-Södern-New Orleans-Florida. Jag tänker att jag kommer vara så lycklig, så lycklig.

Sen tänker jag på den åttonde november när jag kommer tillbaka till jobbe, om hur tråkigt det kommer vara. Sen slutar jag tänka på det och tänker på min sjalett igen.

Den där om vad som händer i köket

Den där om japp!

hallå, nu är alla här och salongen flyttar närmare!

Gästbloggat:

Inte skyldig: Herreminjeeeee! Jag har just hällt i mig en "shot" (typ lika mycket som en drink bara det att jag inte fick groggvirke till) och tog direkt en vatten efter det. Varannan vatten, som de säger. Fast eh, det här är min första vatten efter många glas vin. Nu står min tjej bredvid (min tjej är Emma Esteban asså) och hon drack inte en shot. Jag ville inte svepa hela shotten men DE HETSADE MIG! Hehe, upptäckte just att Jenny har klistrat bilder av sin make på datorn. Ehm. hejdå. PS. Jag återkommer. DS. PS2. Kom ut ikväll ligger med folk även om hon inte skriver om det. DS.

Just another fucking blog: Det var alltså jag som hetsade. Shots är bra saker och dessutom är det inte mer än rätt att nån annan kommer upp i samma alkoholnivå som mig. Den där lättpåverkheten från igår verkar hålla i sig. Nervositeten är ganska lite borta nu. Alla är snälla. Risk för 'huvudvärk' avblåst.
j
Den där jenny: hallå, jag använde precis "nääääääää, vi har massor av sprit kvar sen vi gifte oss!" och det gör mig fortfarande skakig i knäna! PS: inte spriten utan att jag är gift! DS.

inte nu kanske sen: loves tjejfest. det får sammanfatta det hela än så länge. jag återkommer.

Inte skyldig: Kom att tänka på två saker: 1. Senaste cigarettblosset jag tog var på Kåken förra sommaren, på Kom ut ikvälls cigg 2. Stambyte har mkt snygga ben (tänkte på detta i somras, bekräftade tanken nu).

egoistiska egon: Herregyd jag kan inte skrive. Eller jo, det kan jag men inte på det här tangentbordet. Jag vet fan inte vad jag ska skriva men det är min tur att skriva. Jag är den enda som dricker öl. Och jag är den enda som har jeans. Vi behöver inte analysera det mer. Men! Jag har klackar. Inte inomhus, men utomhus är jag cirka 190 lång. Hähähä. Hejrå.

Emma Esteban: Nej herregu jag kan inte heller skriva! Detta har tagit cirka en evighet!! Jag ba backspace backspace. Jo, men jag tänkte skriva detta: jag vill också dricka öl och Stambyte har väldigt snygga ben, det har hon.

Stambyte ba "whuuut, har jag snygga ben?" eller, ja, jag bekräftelsehorar väl som vanligt och ba "tack, vill ni hångla?" Jag tillägger också att Den där Jenny och Inte skyldig har delat ut priser, och vi har applåderat och jublat. Det var en fin stund. Nu ska jag Inte-Snusa-Utan-Röka.

Inte skyldig (igen): Jag skulle dricka och råkade hälla vin över klänningen (jag tror att alla missade detta - såg mig omkring) och svar

Den där > såg inget!

forts. Inte skyldig: till Stambyte --> okej, vi kan hångla (säg inget till min kille).

Den där Jenny: alltså jag började blogga när jag och mitt ex hade uppehåll och han ville hålla koll på mig. Det känns konstigt så här i efterhand. Normalt då.

Vi diskuterar Killing Zoe och Citronmuffin. Vågar inte skriva vad som kommenteras.