Den där om Just Another Fucking Blog - om kommentarer och mat

Finns det något du inte skulle blogga om?

Andra. Specifika personer (om det inte är mina föräldrar, dom är on limits). Att jag har valt att lägga ut en stor del av mitt liv på nätet ska inte få påverka andra som inte har valt samma sak. Alltså jag bloggar ju om att jag är sur på andra, men försöker akta mig för att hänga ut specifika personer. Om det inte är artiklar. Sånt folk har valt att öppet publicera i medier är on limits. Sen tycker jag att XXX är så dumihuvet-texter inte hör hemma på Internet. För min egen skull försöker jag isåfall skriva om själva ämnet som gör mig irriterad och inte personen i sig.

Vilka slags inlägg får flest kommentarer? Betyder kommentarer mycket?

Dom jag inte tror ska få kommentarer oftast. Och dom inläggen när jag är riktigt förbannad. Eller dom som är totaltramsiga. Ibland känns det helt random.

Kommentarer betyder allt. Eller nu ljuger jag, för jag bloggade länge utan kommentarer, men jag blir oerhört glad för varje kommentar. Till den nivån att det kan lyfta en hel dag. Jag tycker det är roligt att ha en dialog i kommentarsfältet. Då känns det som att jag får reda på lite om dom som läser också.

Kan en elak kommentar göra dagen förstörd? Får du elaka kommentarer?

Jag har nog aldrig fått en elak kommentar tror jag. Eller ingen sån random jävla fitta-kommentar iallafall. Eller Jo! en gång fick jag en elak kommentar, fast jag kommer inte ihåg vad det stod, och då ville jag typ skaffa ett maskingevär och meja ner. Anonyma kommentarer gör mig alltid nervös dock. Tycker att man väl iallafall kan skriva under med ett namn, om än påhittat? Jo, jag fick lite troll efter att jag blev vansinnig på den där finska krönikan om singelskapet. Lite såna där hahahaha, chilla, ta saker med salt blablbala. Klart jag blev irriterad, men att säga att det förstörde min dag skulle inte vara sant.

Vi kanske ska tillägga att min blogg inte är alls så stor så trollen kommer. Det är mer som en mysig hemmafest, kommentatorerna att döma.

Nu går vi över till matbloggandet!

Någonstans skrev du att om du bara får äta en enda maträtt i resten av ditt liv skulle det vara kycklingsallad med avokado och bacon. Stämmer det fortfarande?

Matbloggande! Ah, all denna mat. Eh, mja. Alltså den är ju sjukt god, men resten av livet vet jag inte riktigt. Mamma gör en kycklingpaj som är helt fantastisk också. Och den där köttfärs- och kantarellpajen går ju inte av för hackor heller. Förut idag tänkte jag när jag satt och käkade capresesallad att jag kunde äta det resten av livet, så man kan säga att jag slänger mig med det uttrycket ganska godtyckligt.

Läser du någon bra matblogg?

Nej, inte längre. Eller Om jag var din hemmafru-bloggen med Lotta Lundgren. Annars nej. Tycker dom är jobbiga oftast. Ba mäta hit och mäta dit och sockergull och rosa. Orkarnte.

Nu tror jag inte att jag har fler frågor faktiskt. Om du inte kommer på något du vill tillägga?

Nej, nu har jag tömt hela min hjärna osv.

Den där om att sy klänning - for dummies, del två: klippa

Alltså den här klänningen kan bli fulast i världshistorien. Det där med att ligga på alla fyra och klippa ut delar på golvet visade sig vara mindre bra för ryggen. Därför klippte jag kanske inte alltid helt rakt.

Jag började med att stryka alla bitar jag sprättat upp. Det kändes som om man borde göra det, så ja, då gjorde jag det. Vissa kanter var sömsmån (heter det ens så?), så de var vikta och behövdes styrkas ut.

Sen nålade jag fast alla delarna på lingontyg och var noga med att alla låg åt rätt håll, så att lingonen inte blev neråt här och uppåt där. Ungefär halvvägs såg jag att lingonen nog inte har något upp och ner.



Så ut på balkongen och klippklipp. Ungefär här märkte jag att de centimeter jag tagit utanför tyget (jag behöver mer tyg än vad som fanns på klänningen, de som gjort originalklänningen har sytt med väldigt små sömsmålsmarginaler) gick in i varandra. Så klart. Så fucking jävla klart. Så på vissa ställen ser det lite konstigt ut. Jag ska aldrig mer sy klänning. Men ska nog jobba imorgon, så sista dummie-delen kommer nog till helgen.

Den där om Just Another Fucking Blog - att blogga

Finns det någon silikonblogg du läser och tycker är bra? Läser du silikonbloggar?

Vad är silikonblogg? Typ Kissie? Isåfall nej. Jag läser väldigt väldigt få storbloggar och har nog nästan ingen i Readern.

Jag önskar att jag inte hade koll på hur många som läser min blogg, men jag har koll på EXAKT hur många som läser, hur många som prenumererar i Readern, hur många som läser via BlogLovin. Är störd på det sättet. Framförallt eftersom jag blir helt VAD HAR JAG GJORT FÖR FEEEL?! när jag ser att nån har avslutat RSS-prenumerationen.

Jag vet att du sagt att du läser Katrin Zytomierska. Det är väl en storblogg? Även om den kanske inte är så silikonig. Vad är det som gör att du väljer att läsa en blogg?

Jo, jag läser Katrin Z, men inte jätteregelbundet. Jag tycker att hon är rätt rolig. Och även om jag tycker att hon går över gränsen ibland så vågar hon iallafall stå för saker och ting.

För mig är det en rå ärlighet och ett bra språk som gäller. En personlighet. Och inga särskrivningar. Dom som har en historia att berätta helt enkelt.

När jag tänker på din blogg så tänker jag att du skriver korta, väldigt bra kommentarer, nästan som på twitter, men med lite mer text. Är detta ett medvetet val? Och i så fall: varför har du valt detta sätt?

Nej, det är inte ett medvetet val. Det är nog mest för att jag inte är så förtjust i utläggande texter om man vill vara rolig. Det blir liksom lite för långt till poängen då. Sen brukar jag bara skriva det som poppar upp i huvudet just där och då och det är väl mest lösryckta grejer. Och egentligen, man behöver inte veta så hemskt mycket kringinformation för att fatta ett inlägg liksom. Nu blev det lite rörigt, men sammanfattat så nej, det är inte ett medvetet val på så sätt att jag tänker att jag måste skriva på ett visst sätt, men det är väl medvetet på så sätt att jag själv brukar tycka att det är rätt trist att få massa info som inte behövs. Typ som att jag avskyr miljöbeskrivningar i böcker.

Så du skriver kort för att det blir roligare så?

Sen vet jag att du skrivit längre inlägg också, men då verkar det vara för att berätta en historia, nästan så att de längre inläggen blir de som behandlar det som är allvarligt och ibland ledsamt?

Nej men jo, men såhär då: jag har svårt att skriva långa inlägg om ingenting. När jag skriver trams så blir det kort. Och det är väl klart att jag hoppas att det är underhållande att läsa min blogg. Alltså, bloggen är ju inte hela jag, men när jag inte är arg eller ledsen så är jag oftast rätt glad och då blir väl bloggen likadan.

När jag är arg eller ledsen så tar jag väl mig mer tid att förklara hur jag känner. Dels för att det är viktigt för mig att få ur mig det och dels för att det på nåt sätt blir viktigare att jag är tydlig när det faktiskt är nåt jag vill säga. Framförallt kanske när jag är arg. Då vill jag inte bli emotsagd på grund av att jag har varit otydlig. Gärna emotsagd för att man inte håller med, men inte för att jag har uttryckt mig fel. Då blir jag bara ännu argare.

Den där om bilden

Jag antar alla alla har sett den här bilden och att de flesta väl håller med om att den antagligen kommer att vara en bild som kommer betyda mycket, ungefär som de där som finns kvar från till exempel världskrig.

Redan har man mixtrat lite med den här bilden och ja, till exempel tagit bort fru Clinton från bilden för att "kvinnor inte får synas på bild i respekt för kvinnorna själva." och "kvinnor bör uppskattas för ”vilka de är och vad de gör, inte för hur de ser ut”".

Män behöver vi tydligen inte respektera.

Ja, sen kan man ju göra alla fina och sätta på dem samma hatt som prinsessan Beatrice. Här har fru Clinton fått komma tillbaka. Respekt!

Den där om låten jag kommer lyssna på i sommar

Och varning kids: kolla inte på det här videoklippet på jobbet, kej?

Den där om att det är klart att jag kommer att bli skitledsen

Jag har fortfarande inte fått min mens. Stolte mannen tittade på mig i morse, strök sin tumme över min kind och sa lova att du inte kommer bli ledsen om du får mens, snälla?

Den där om Bollnäs - Stockholm

Jag minns den där tågresan som genom ett rosa skimmer. Ett rosa kärleksskimmer. Han tjugotre jag ett år yngre. Vi hade snott åt oss en hel kupé. En egen kupé Bollnäs - Stockholm. Vi var på väg hem, han hem till Stockholm jag hem till Skåne. Jag har haft så många hem.

Jag hade träffat hans mamma för första gången. Där uppe levde vi ett annat liv ett annorlunda liv ett liv utan avstånd och distans. Vi andades annorlunda vi såg på varandra annorlunda. Hans händer kändes annorlunda de var mer smeksamma där. Hans händer var aldrig så krävande, så glupska, så givande så generösa så snåla så vill ha-iga som där.

Jag hade druckit för mycket vin som vanligt. Vi hade näckbadat och skojat om att vi inte var ensamma, att vi badade näck med Näcken. Dimman red sjön vildsint och det blåste i mitt hår som jag lagt över brösten, för jag trodde att jag var mer åtråvärd då.

Natten hade varit sovande och natten hade varit levande på samma gång. Bakom varje tall sov en räv bakom varje buske viskade vätter.

Han kupade ett av mina bröst i en hand som krävde ville ha. Han lyfte mig uppåt så mycket längre än vad jag är. Jag slingrade mina ben runt hans midja. Bakom varje buske sov en räv, men alla andra tittade på.

Den där om vad jag vill

Vad jag hade velat göra nu: slänga bort kroppsdelar som gör ont, som det rinner från, som inte funkar, som har lock. Det vill säga ryggen, näsan, ögonen, öronen och halsen.

Armarna kan få vara kvar. De är helt okej.