Den där om att de ju bara kostar typ fem kronor styck

Här går man hem sjuk en dag från jobbet och fastnar i den gamla fällan Tradera.

Grejen till vänster ligger jag och shoppar till mitt blivande bröllop.

Ja, och en massa annan spets och virk.

Den där om att jag undrar hur de minns mig

Vi står på ett smockat Debban Slussen och hela dagen har jag varit en av grabbarna med grabbarna: sju stycken längre än mig på Gröna Lund och sjukampat. Druckit en förbannad mängd öl och shottat vodka. Jag, hälften så stor som dem, försökte hålla samma tempo och antagligen är det därför jag kommit sist även om jag hatar att komma sist (låg plats tre hela vägen genom, fram till luftgevären som var alldeles för stora för mina armar).

Vi står på ett smockat Debban Slussen och grabbarna står runt mig öl i handen blicken mot de där mörkhåriga där borta, ni ser? När någon av dem berättar att han låg med hångelMaria i helgen. Say what? säger jag. Och någon av dem berättar att hångelMaria var hon som hånglade med alla på högstadiet. Den lätta, som var fullast, inte tänkte sig för. Jag frågar någon av dem hur mycket han tänkte sig för.

På högstadiet.

Så jag fylleskäller på någon av dem i en kvart tills han ser skamsen ut och jag vänder på klacken och går bort till Stolte mannen, borrar in min näsa i hans lukt och tänker att någonstans i Skåne finns det någon av dem som tänker på mig som hångelJenny.

Den där om att vara kidnappad av sitt arbete

Oh, my holy fuckness, jag tittade precis djupt inom mig och kom på att mitt jobb har gjort att jag fått Stockholmssyndromet. Mitt jobb har behandlat mig som festivalstrumpor, gett mig pisslön, pissvillkor och låtit mig jobba som faen och nu när ett annat dyker upp med mycket mer i lön, roligare uppgifter, ja hela balunsen så bara...


...nja, jag vet inte, jag har det ju trots allt ganska bra.

Så nu ska jag söka det där nya jobbet som ger mig saker som härligt stora kontor, lön efter erfarenhet och intressanta kollegor.

Den där om hur min vecka varit. Ungefär.

Jag har varit inne i världens bästa bok, så där mycket så att man saktar ner i rulltrapan så att man missar tunnelbanan och får vänta extra fem minuter och det är jippie! för man får läsa sin bok. Och så där så man nästan missar sin jobbstation och man bara okej axelryck? jag får väl åka tillbaka!

Sen stå på Debbans uteservering och det är så trångt att man står som packade små sillar, men det är okej, för det är ju ändå Sverige, men vakten kommer fram, fast det är tretusen pers och pekar på min kompis och säger att hon inte får eller ska dricka mer öl. Då blir man knulla digfinger med hela kroppen.

Eller på torsdag, när man typ bantat i två veckor och ställer sig på vågen och har gått ner ta-dam inga kilon och blir så sur att man bestämmer sig för att gå hela vägen hem från jobbet-hem (tre mil eller så) i regn.

Kommer sist på sjukamp på Grönan bland Stolte mannens only man-vänner. Ligger trea tills vi ska skjuta luftgevär och jag är pytteliten jämfört med den djävla bössan. Säger till att jag inte orkar hålla upp den och de killskrattar. Får noll poäng och blir skitsur för jag vill hävda mig, vara bäst bland killarna.

Och på tisdagen, tror jag, introducerar jobbkompis FarmVille på Facebook och jag blir fast i det och visar det för min bror, som går om mig i poäng, fast att jag har tre svarta får och en gås (!) och bara väntar på vad som kommer hända med kaninen när den är klar.

Säger förlåt till mitt hår för att jag inte klippt det på länge, går till en ny frisör, och nej, inte heller hon fastnar som skitbra att ha. Jag vill bli kär i min frisör, vill älska henne för evigt, och inte, som i Studentstaden, säga nja om min frisyr, varpå hon säger gå hem och känn på den några dagar. Känner på den några dagar, alla mina kompisar säger att jag är skitsnygg, men de har samma frisyr som jag, för de klipper sig hos samma tjej. Klipper mig själv och rycker på axlarna.

Den där om att bråka

Jag och min pojkvän bråkar aldrig. Aldrig. Ibland bråkar jag lite med honom, men han bråkar inte tillbaka. I början tyckte jag att det var skitjobbigt att han typ inte reagerade så då bråkade jag för oss båda, men det funkade inte i längden, så jag har slutat.

Ett enda litet bråk kan jag komma på att vi har haft. Det gick till som följer:

Vi var på fest minns inte var nån gång i tiden kanske ett år sedan? eller så. Han full och vacker och jag likaså (kände mig okej?). Han gick ut för att röka och jag efter: ofta i hans hälar frågade får jag slå av din cigarett med min drinkpinne? Han nejar. Jag luta huvud åt vänster säga snälla? Han säga nej jag säga snälla han säga nej jag säga snälla han säga nej jag säga snälla han säga nej jag säga snällasnälla? Han säga okej, men slå mig inte på näsan, du kommer att slå mig på näsan! Jag svara såklaaaart inte!

Så jag skulle slå av hans cigarett med min drinkpinne som på cirkus, ni vet? Och träffade honom på näsan.

Då blev han argsur och skällde på mig jag sa ju att du inte skulle slå mig på näsan! Och jag blev sur och gick in och dansade till HITS! Och drack rosa drinkar tills han tittade på mig med lockblick. Då började jag gå honom i hälarna igen.

Saker som jag gör istället för att jobba övertid:

Kollar på nya mobiltelefoner. Min är sex år gammal och jag kan inte längre se displayen. Eller det kan jag, men den är svart och död.

Äter solrosfrön.

Tittar på när andra äter tårta.

Lyssnar på David Bowie, Dean Martin och Janis Joplin.

Funderar på om meloner måste förvaras i kylskåp.

Är nervös över att jag ska hålla utbildning själv de närmaste tre veckorna. I saker som jag nästan inte kan. För folk som redan jobbar här.

Hämtar bubbelvatten ur maskinen.

Städar mitt skrivbord med våtservetter.

Skriver ut träningsschema.

Måste springa till tåget, för nu håller jag på att missa det.

Den där om böckerna

Egon utmanade mig.

”Fifteen books you've read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes.”

Och ja, jag fuskade, för jag satt och jobbade samtidigt.

Mina böcker. Som lite, lite förändrade mitt liv:

Ett.) Kitty av Carolyn Keene
Jag såg precis att det inte var en utan flera som skrev Kittyböckerna. Det visste jag inte i trean till femman när jag låg och läste bara ett kapitel till! för det var så läskigt och spännande.

Två.) Mina föräldrars stora illustrerade bok om sex
Är nog den enda bok jag läst fler än en gång. Ett vältummat exemplar som förändrade hela min barndom och min syn på mina föräldrar.

Tre.) En bok som jag ärvde av min mamma som handlade om en cirkushäst som hette Sabina.
Och jag kommer inte ihåg vad den heter. Den ligger i mina föräldrars källare och är supertrasig.

Fyra.) Utvandrarserien - Vilhelm Moberg
I sexan skulle vi läsa en bit ur utvandrarna. Jag läste alla böckerna i serien och kände mig fantastiskt vuxen.

Fem.) God natt Mister Tom – Michelle Magorian
Mamma läste alltid mina böcker innan jag fick läsa dem när jag var liten, för att censurera bort en del. Den här läste hon när jag var åtta och vågade inte ge mig den förrän jag var elva, för att hon tyckte att den var så läskig. Det var den första boken jag läste som vände sig till barn, men berättade med vuxen röst.

Sex.) Kallocain - Karin Boye
På ett prov i sjuan hade jag alla rätt. Det var ett prov om Karin och jag var den enda i klassen med alla rätt. Karin fick mig att inse att jag också kunde om jag ville.

Sju.) Svindlande höjder – Emily Brontë
Läste jag på högstadiet någon gång. En sådan bok som man blir påtvingad och sen älskar sin lärare i svenska.

Åtta.) Vår kokbok - Barbro Lindgren mfl
När jag flyttade till egen lägenhet i Sverige och gjorde slut med en kille åt jag bara tacoskal tills mamma gav mig den här boken och jag lärde mig laga Ängamat, kyckling med curry och köttfärslimpa. Utan den hade jag dött av svält.

Nie.) Life of Pi - Yann Martel
Fick mig att tänka och fundera länge, länge och är nu en av mina favoritböcker.

Tie.) Lasermannen – Gellert Tamas
Hade jag inte varit intresserad av politik innan jag läste den här boken hade jag blivit det efter.

Elva.) Extremt högt och otroligt nära – Jonathan Safran Foer
Lärde mig att man inte måste skriva rakt och på linje. Älskade formen mer än handlingen.

Tolv.) Att komma hem ska vara en schlager - Per Hagman
En kväll i maj 2007 ringde det på dörren. Utanför stod Stolte mannen och hade köpt sin favoritbok till mig.

Tretton.) Jag är din flickvän nu - Nina Hemmingsson
En kväll i juli 2007 ringde jag på Stolte mannens dörr. Jag var hans flickvän nu.

Fjorton.) En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva – Pernilla Ahlsen
Läste jag för inte så längesen. Och bad sen alla mina kompisar att läsa den.

Femton.) Sexualitetens historia. Band 1. Viljan att veta - Michel Foucault
Fick mig mer eller mindre att hoppa av min utbildning och börja jobba istället. Den var så t r å k i g!

Vilken eller vilka böcker har ni? Och ja, måste man utmana folk så utmanar jag Bondhustrun och Liftarens guide till mig.

Den där om att samanfatta sin semester lite snabbt

Semester lite överallt och jo, imorgon är den över och ja, det här är lite av vad jag har sysslat med på senaste:

- efter att ha missat ett flyg till vår charter chansade vi och flög till en ö som låg i samma land som vår destination. Det tog oss två dygn att komma rätt.

- jag och Stolte mannen har som längst varit borta från varandra en halvtimme och bråkat noll gånger. Vilket mest beror på att han inte bråkar alls. Jag slarvar bort biljetter och trillar och svär och har pms, men han mest rycker på axlarna.

- min pappa har bestämt sig för att han ska sjunga på vårt bröllop. Han har även bestämt vilken låt han ska sjunga. Jag har ingen aning om vilken den är. Han sjöng den, men jag har inget vidare minne av det (han har sjungit i kyrkokör i fjörti år och sjunger... fint).

- den bästa boken jag läste var En långvarig förlovning av Sébastien Japrisot. Den sämsta var Anna, min älskade av Magnus Utvik.

- min mamma hittade vår vibrator och kallade det för "en maskin".

- jag åt en skitstor bläckfiskarm. Det var äckligt.

- vi köpte 42 strumpor på GeKås i Ullared.

- min pojkvän fick soleksem på armarna och jag kallar honom fortfarande för eksempojken.

- jag har shoppat upp hela mitt sparkonto.

- vi såg årets mest censurerade konsert när Lily Allen spelade och de som filmade gjorde långa svepande rörelser och koncentrerade sig ovanligt mycket på övriga bandmedlemmar då det visade sig att fröken Allen både rökte på scen och visade brösten.

- det gråthulkades en hel del under konserten med Antony och Göteborgs symfoniorkester.

- på fyllan bestämde vi oss för att gå ner tie kilo var till nyår. Det ska vara vår bröllopsdiet.

- jag bestämde att pappa ska sjunga Beyoncés Halo på vårt bröllop.

Den där om semesters första tabbe

Minns ni när jag skulle flytta till Mexico City och missade planet? Man kan säga att det där med att missa flygplan har blivit lite av en tradition.

Som bonusinfo kan jag berätta att när de ringde från Ving för att fråga var vi var och att vi kanske skulle hinna med planet om vi kom inom en halvtimme så var det första jag sprang och hämtade anti-bakteriell kräm. Svininfluensan ligger som en halvlatent tanke i mitt bakhuvud.

Och ps: vi blev ombokade till i morgon.

Den där om att om han tvunget ska bita mig så föredrar jag att han gör det i handen

Har börjat kolla på True Blood säsong två. Bra. Bättre än jag trodde. Men vi har ett problem, Stolte mannen och jag: jag tror att han är en vampyr efter varje avsnitt.

Vi ligger och myser. Jag med ett ben över hans nakna. Jag håller på att somna men är samtidigt spänd i hela kroppen för att det är spännande. Han överhand styker mig. Så tar det slut och han ska vi se ett avsnitt till? Men klockan är redan halv tolv jag måste vardagssova. Så han böjer sig mot mig för en godnattpuss. Och jag följer med i rörelsen. Bort från honom. Sluta! Bit mig inte! Skriker jag.

Så får jag honom att lova mig att om han nu är en vampyr så ska han inte bita mig. Jag skakar på huvudet. Det funkar inte.

Dagen efter står vi i duschen. Jag med ryggen mot honom. Han böjer sig fram och stryker bort håret från min nacke. Ska böja sig fram och kyssa mig där. Jag stelnar till och vänder mig snabbt om. Vad gör du? Där står han blöt halvstånd och tittar på mig.

Han är ingen vampyr. Jag vet ju det. Men min hjärna verkar inte veta det.

Den där om att uppdatera er om mitt blivande bröllop

Det går sådär med våra bröllopsplaner måste jag säga. Vi hittade vårt ställe, vi var så djävla pepp, Stolte mannen visste vad han ville ha på sig (finfrack och converse, tills någon sa till honom att han skulle se ut som en i Tripple&Touch), jag visste hur jag ville ha mitt hår (tjugital). Sen svarade de varken på mail eller telefon på vårt ställe så då la misspeppen sig tung över lägenheten och jag går och muttrar mitt mantra de är bara på semester de är bara på semester de är bara på semester och ignorerar att man inte kan åka på semester under årets viktigaste bröllopssäsong när man äger ett bröllopsställe.

Så får jag ett sms från min mamma där hon säger att hon har hittat en hatt i Köpenhamn till vårt bröllop och att hon känner sig som Norges kronprinsessa. Då kommer peppen igen.

Åh! Sen har vi börjat göra en låtlista. Den heter I DO! Och är uppe sexton komma tre timmars speltid. Stolte mannen har tryckt in en massa 50-talshits, jag en massa 80-talsdans och när Stolte mannen inte är med så lägger jag in eurotechno från 90-talet också.

Jag har gjort det stora misstaget att berätta för folk att nu djävlar ska jag komma i form inför bröllop 2o1o. Detta gör bland annat att Stolte mannen utmanar mig när vi varit ute och druckit öl att göra utfall hela vägen från tunnelbanan - hem, vilket normalt brukar vara en cirka tiominuterspromenad. Och att Finaste drar med mig på en helvetscykeltur på en trasig cykel, där man inte kan sitta ner, utan måste stå och cykla. I går cyklade vi Årsta-Hornstull-Kungsängen-Vasastan-Slussen-Årsta. För er som inte känner Stockholm kan jag berätta att vi cyklade runt hela Stockholms innerstad. Jag stående.

Vårt största problem at the moment är inte lokalen, eftersom vi semesterignorerar den, utan
ett.) vad ska vi heta i efternamn? och
två.) den stora porslinsfrågan.

Ett.) Jag säger att mitt efternamn kommer att dö med mig om jag tar Stolte mannens vardagsefternamn. Han menar att min släkt är så stor att vårt efternamn kommer att överleva och antagligen vara det vanligaste efternamnet år 2100. Jag tycker att hans efternamn är tråkigt och vanligt och förstår inte alls varför han vill ha kvar det. Det är ungefär där vi står. Någon gång i veckan väcker jag honom på morgonen och säger att precis innan han somnade så sa han till mig att han ville ta mitt efternamn. Eller så försöker jag övertala honom på fyllan.

Två.) Det stora porslinproblemet. Han vill göra enkelt och hyra in porslin. Jag tycker att han är tråkig och vill köpa eget på loppis. Jag menar att om vi köper mycket så kan vi pruta. Tänk er vad fint om man har hundra tallrikar och alla är Karl Larssonolika. Stolte mannen håller med, men orkar inte leta förrättstallrik, huvudrättstallrik, efterrättstallrik, bröllopstårtstallrik, kaffefat gånger hundra var. Jag säger att vi har ett år på oss.

Den där om att minnena börjar vakna till liv

Åh, Gud, jag kom precis på att på dansgolvet igår så berättade en bekant till mig att de hade läst min blogg ett tag. Först läste de och läste, läste sen gjorde vi något och jag skrev om det och då fattade de att det var jag. Sen, på dansgolvet, fick jag hälsa på en annan bloggare som jag inte vet vem det var, men han hade ett helt entourage.

Sen gick jag och badade med Erik.

Men det var inte det jag skulle skriva om, det jag skulle skriva om tar vi i ett nytt inlägg (ursäkta, jag tror att jag fortfarande är full).

Den där om att inte klara av att förlora mot sig själv

Stolte mannen frågar mig om mina kompisar hemifrån. Hemifrån Skåne, de som han ska träffa för första gången i sommar. Och jag självklartberättar för honom hur de brukade vara, som de fortfarande är inuti mig fast att det är många år sedan jag vardagsumgicks med dem.

Så kommer vi till andra Jenny. Andra Jenny och jag var de där två tjejerna som hängde alltid alltid, inte helt olika från de där två småtjejerna i filmen De ofrivilliga. Djävligt jobbiga, helt enkelt. Vi gjorde det som alla andra tjejer i fjortonårsåldern gör: blev fulla på tyskutköpt mellanöl från macken samt blandning av whiskey, äppellikör och vin. Tog på oss för korta kjolar. Rakade underhåret, men inte det övre på skallen så att det bara syntes om man hade håret uppsatt. Vi blev våldtagna på valborg och uppkallade på scenen för att sjunga karaoke.

Våra ögon var mest färgat av den sorts erfarenhet och visdom som man får efter att naiviteten körts över och hostar av vägdammet, kvarlämnat, oönskat, i vägrenen. Vi var världsvana. Vi visste allt. Vi stod högt upp på de starkaste klipporna och skrattade åt de andra, de som fortfarande hade sin blåa ögonfärg kvar. Vi slog oss för brösten, som just börjat knoppas, börjat växa med en fart som vi alla oändligt gärna ville hindra på gymnastiklektionerna i skolan, samtidigt som vi inget hellre ville än att ha dem där, ha dem stora och uppnosiga och kunna säga att mina bröst växer i samma takt som mina ögon färgas mörkare!

Vi var bästa vänner.

Vi var så klart för bra vänner. Vi började tävla om allt: vem som var starkast, mest, bäst. Vi brottades fysiskt, verbalt, psykiskt. Vi började mobba varandra istället för andra. Vi stod på de där klipporna och skrek åt varandra att ÄR DET SÅ HÄR DET SKA VARA ATT VARA FJORTON DET ÄR SÅDJÄVLAJOBBIGT VAR SKA VI TA VÄGEN? VI HAR BARA VARANDRA, MEN JAG KAN INTE LEVA MED DIG OCH JAG KAN INTE LEVA UTAN DIG, VARFÖR KAN DU INTE BARA LÅTA MIG VINNA MOT DIG, FÖR JAG KLARAR INTE AV ATT FÖRLORA MOT MIG SJÄLV?

Så vi började hata varandra istället. Vårt kompisgäng valde sida eller valde att inte välja sida och det blev ska du på den festen? Okej, jag säger till andra Jenny att du kommer, så att hon inte kommer. Men vårt lilla samhälle var så himla litet att vi inte fick plats där båda två, kunde inte trippa runt bredvid varandra, så hon valde andra vänner.

Det blev uppochner och vi tassade hat i flera år. Sen började vi på gymnasiet: olika klasser och hon fick barn med någon som hamnade i fängelse, eller jag vet inte men det var det jag hörde och jag flyttade till London och kom hem och en dag sprang vi på varandra, jag med ny kille och hon sa hej i affären och jag pussade henne på kinden: förvånad mer över mig själv, osäkersteltärdetsålätt?såhärdetskavara?. Nu är vi uppvuxna och gör som uppväxna människor gör: lägger till varandra som vänner på Facebook

Den där om att biljetter till Way out West inköpta - inte riktigt check, men snart: check!

Den där om vilka fem det blev till slut

SITTENFELD, CURTIS:AMERICAN WIFE
RAGDE, ANNE B.:VILA PÅ GRÖNA ÄNGAR
NIFFENEGGER, AUDREY:TIDSRESENÄRENS HUSTRU
SWARUP, VIKAS:SLUMDOG MILLIONAIRE S
TRÖMQUIST, LIV:HUNDRA PROCENT FETT
HANSSON, BOB:KÄRLEK, HUR FAN GÖR MAN?
EUGENIDES, JEFFREY:MIDDLESEX
STRAUSS, NEIL:THE DIRT.

Jag tror som tusan på Sittenfeld.

Den där om att det är en axelryckning och en förlust på samma gång

Det är när jag står på dansgolvet jag kommer på det. Efter att ha sett en tjej som vinglar fram genom dansgolvet samtidigt som hon liknar Maggie Gyllenhaal, eller om det är tvärtom: hon liknar Maggie och vinglar fram. Hennes hängsle har halkat ner och hon drar upp det samtidigt som hon röker och har kråsblus.

Jag kommer aldrig mer att ligga med en tjej.

Den där om att nu är det stora problemet vilka av alla tusen böcker jag har på önskelistan jag verkligen ska köpa

Och just det ja! Jag har inte längre köpstopp på böcker, för ska man på charter (Parga) så får man köpa fem böcker. Den har Stolte mannen bestämt.

Jag är väldigt, väldigt lycklig!

Den där om att min pappa är i alla fall starkare än din!

När man sitter och skryter för sitt ex om att man minsann är lyckad trots att han dumpade en, för man ska gifta sig så vill man inte höra att han ska ha barn.

Den där om att hitta känslan

På fredagen ligger vi omslingrade och tittar på ”I taket lyser stjärnorna” och gråter. Jag mot hans bröst och han, sakta ner i kudden. Det blir halt under min kind och jag glider runt och måste snyta mig. Han gråter för att mamman i filmen har cancer och jag gråter för att Jenna i filmen egentligen är jag: sådär var jag när jag var fjorton, exakt så där! Det gjorde så djävla, djävla ont.

På lördagen åker vi runt och tittar på bröllopsslott. Men inga passar. De är för snorkiga eller för slitna eller för många bröllop äger rum där (varje lördag uppbokad hela sommaren) eller så är det för dyrt eller så är det inte rätt känsla.

I bilen, mellan skånefält som ligger i Södermanland säger jag till Stolte mannen att jag bara vill hitta det. Bara köra förbi och säga men här är det ju! Han tar min hand och säger att så går det ju inte till och jag joar. Så är det visst, så har det varit med annat i mitt liv: jag har fått känslan och det är inte förrän jag får känslan som jag blir helt övertygad och säker och utan känslan blir det fel och det kommer att gnaga.

Så när vi har varit på ett ganska så fancy slott och det inte heller är okej, för lokalen är sliten och inte alls mysig så hittar vi vårt ställe. Vi ser kyrkan först och rakt över vägen ligger feststället. Jag hoppar ur bilen innan den stannat och hoppar upp och ner. Springer runt och tittar in genom fönster och skrattar och det är skånefält runt om och raps och ser du fåren?

Det är perfekt. Inte perfektperfekt, som vissa av ställen vi tittat på, utan perfekt för oss.

Och jag är så lycklig att det känns som om jag ska sprängas. Som om jag liksom blir uppblåst i alla kroppsdelar och ska lyfta. Det gör inget att kyrkan har nån ful grön djävla fluffmatta eller att gästerna får åka jättelångt till sitt sovställe eller att vi måste ha catering.

Och jag önskar att jag hade vetat om det här när jag var fjorton, när det gjorde så djävla, djävla ont. Jag önskar att jag hade vetat att i juli 2009 kommer jag vara så förbannat lycklig och att det fixar och ordnar sig så så småningom.

Det går över tills du gifter dig.

Jag älskar mitt ställe.

Den där om att byta tjänst helt plötsligt och flytta upp två våningar

De vill ha snabbmöte med mig inne i den där konferanssalen som man kan se in i och jag bara helvete! de har märkt min bluff, att jag är en bluff, att jag inte alls kan det här, att jag är skitdålig!

Går på skakiga ben in i den där konferanssalen som man kan se in i och där sitter två av mina högsta chefer. Och de undrar om jag är intresserad av en ny tjänst. Skakben blir glada skakben och jag javisst!ar. Nu har jag gått från att vara ansvarig sakkunnig för en avdelning som sysslar med arbetsmarknadspolitik, chef för cirka 70-80 personer till samma sak fast på en annan avdelning med 50 pers som sysslar med svårare saker.

Det är det jag gör om dagarna.