Den där om vuxenfredag

Vi har haft fredagsfeeling hela dagen, jag och en ledig Stolte mannen, gått hand i hand med barnvagn och köpt vin och ale och gubbwhiskey. Sparkat grus på gator och sniffat i luften. För trots att jag går hemma hela dagarna så känns det. Det är fredag.

På kvällen har vi Fimpen i ett hörn i soffan, han får vara med i vår kväll, men inte ta över den. Han är tyst för han sover och jag har lagt mina ben över Stolte mannens, har ett glas vin i handen och vi har precis sett en Woody Allen-film som jag höll på att somna av. På teve går Big Brother och tjejerna springer omkring i stingbodys och jag frågar varför ingen av dem har kjol. Stolte mannen ler mot mig, ett sånt där leende som säger hej lilla tant! och svarar att hon den där blonda nog faktiskt har en kjol.

Sen har de sex i huset, tjejen viskar snap it! och jag är så jävla glad att jag inte är tjugotre och singel. Jag hade inte haft någon som helst aning om vad jag skulle ha gjort om någon viskat snap it! till mig i sängen.

Den där om tystnaden

Plötsligt händer det. Vi vinner inte på lotto, men vi får en andningspaus, det är som om bebis känner på sig att det är bäst att han är tyst en hel dag, annars kommer föräldrarna att gå sönder i små bitar.

(Och jag tänker inte skriva att han blev en snällbebis, som jag hört pratas på stan är din bebis snäll, eller skriker hen mycket? Bebis är mycket snäll, men skriker för att hen har ont, inte för att vara dum, ditt jävla nöt.)

Mina kompisar kommer på middag för att fira att a.) jag fyllt år b.) en annan ska flytta utomlands och c.) en är och hälsar på från Göteborg. Och de håller Fimpen och stryker över hans farfarshår och Fimpen tittar på dem med stora ögon och han ligger i Stolte mannens famn och är... tyst. Jag glädjestrålar mot min man och ögonfrågar är det så här det ska vara? Kan det vara så här? Vi nästan håller andan hela dagen, väntar på att det ska komma. Det kommer inte.

Det håller så klart inte i sig, dagen efter är han skrikbebis igen, men vi har fått se en glimt av hur det skulle kunna vara. Och vi har fått andas igen.

Den där om the artist formerly known as Mos Def

Den här skulle man vilja ha på sin springlista. Tyvärr finns inte låten på Spotify.

Den där om pappas öron och pepparsteken

Min mamma och min pappa har känt varandra sedan min mamma var sex år. Min pappa sparkade boll hoppade högt och långt var minst av alla och hade öron som stod ut. Min mamma var blyg läslus spinkig dotter till en stockholmare. De matchade inte perfekt, inte ens bra. Men så blev det som det blev och pappa bodde hemma tills han var tjugonågonting sedan flyttade han in i min mammas lägenhet. Han la alla sina saker på sängen, virade ett lakan om alltihop och tog bussen med byltet över axeln.

Mamma blev störd i sina rutiner. Här kom en jävla hippie, en demonstrant, en kärnkraftsmotståndare och la grejer där grejer inte skulle vara. Hon fick inte se på sitt tv-program i tystnad och i ro. Mamma pluggade extremt mycket matte på universitetet och utbildade sig inom ett mansdominerat yrke. Hon klippte håret i tantfrisyr och skulle aldrig ha barn. Hon var feminist utan att veta om det.

Pappas öron hade lagt sig. Eller om det var huvudet som hade växt ifatt.

Så det är inte så konstigt att de växt ihop. Inte för att pappas öron har blivit en del av kroppen, utan för att de inte vet om ett liv utan varandra. När vi är på restaurang så säger pappa

vad ska du ha?

och mamma säger

jag vet inte, vad ska du ha?

och pappa svarar

ska vi ta pepparsteken?

och mamma säger

nja, jag känner för fisk.

Då bryter jag in

ni måste ju inte välja samma

och de tittar på mig som om jag just berättat för dem att jorden är platt trots allt, sen säger min mamma

nä, det har du rätt i.

Så beställer de samma ändå. Och sen börjar vi om när det är dags för kaffe efter maten

ska vi ha kaffe?

nej, det är onödigt, det kan vi ta hemma!

men det hade varit gott!

och en bit efterrätt?

nej, vet du vad! jag ska INTE ha, jag ska gå ner i vikt!

ja, du har rätt.

Sen beställer de vars en chokladboll.

Den där om att ta bort mjölken

Vi är hos barnmorskan och hon tittar på mig med funderarblick. Jag undrar om det kan vara mjölkallergi säger hon och jag svarar att jag är villig att prova allt för att Fimpen ska må bra. Och sluta skrika. I den ordningen, för när man burit runt honom i sjalen i fyra timmar och han hickar av gråt och man är helt förtvivlad så är det ändå:

han skriker inte för att han vill, han skriker för att han inte mår bra. Han kommer alltid ha det värre än du har det.

Så vi testar. Vi testar att utesluta mjölk ur både min och hans kost i två veckor. Att köpa mjölkersättning för bebisar är inte så dyrt. Att köpa mjölkersättning för bebisar utan mjölk i är svindyrt. Jag sms:ar Egon och frågar hur man gör, vad man ska tänka på. Sen går jag till Subway, frågar vilket bröd som är utan mjölk, väljer det, svarar ja på frågan om jag vill ha ost på och hinner äta upp hela smörgåsen innan jag kommer på att ost kanske man inte ska äta.

Den där om en guide till hur man gör ett misslyckat avtryck

Ta en mycket, mycket arg bebis. Redan här vet man ju att det kommer att gå åt helvete, men bebis har bara två lägen: ett) arg och två) sov. Han har inte lärt sig cool och relax ännu.

Måla skrikbebis fot i valfri färg. Stolte mannen och jag gillar färgen röd bäst, så det tog vi.

Ja, ni ser ju. Helt utsmetat. Men en historia i bloggen i alla fall! Ungefär här kommer min mamma med iden att vi hade kunnat göra fottryck på lös lapp istället och sen klistrat in om det blev bra. Tack för det, i efterhand!

Den där om att inte kunna vara en Coldplaylåt

Det senaste dygnet. Oh, my Lord!-känsla på det alltså. Det finns ingen returrätt på bebisar, man måste ta hand om dem själva, men jisses vad jag önskat att jag hade kunnat stoppa tillbaka honom i magen i tre timmar för att få sova och vila.

Stolte mannen har stått inne i köket och skrikit åt mig att mamma och amma ungen och jag har skrikit tillbaka att ungjävlen inte är hungrig. Han har skrikit konstant i så många timmar att han blivit hes och fått hicka. Han låter som en liten gubbe som druckit alldeles för mycket whiskey på Finlandsfärjan. Och skammen efteråt, inte åt att man önskat sin unge åt trollen, utan att jag skrikit åt min man. Min älskade, leende man. Han ler inte så mycket nu för tiden.

När jag har läst om andras kolikbarn har jag tänkt att det inte kan vara så farligt. Det är det. Hopplösheten. Maktlösheten. Att inte hitta stoppknappen. Att vara så frustrerad och trött att man inte orkar hålla sitt barn i famnen. Att sitta och gråta i soffan för att man har så ont i ryggen av allt bärande, eftersom han bara blir tyst när man bär omkring.

Vi har läst på, testat allt.

Semperdroppar

Miniform

bärsjal

bärsele

massage

en liten ventil man sätter i stjärten som passande nog heter windy

stressfri miljö

amma mer

amma mindre

lägga om kosten

utesluta mjölk

böna och be.

Vi är högutbildade vita människor som lever i ett I-land, vi är vana vana vid att kunna fixa saker eller att betala för att laga något. Det gör så himla ont att vi inte kan fixa vår lilla bebis. Nu får vi testa det sista som återstår: ge upp och acceptera att han har kolik. Förhoppningsvis den som försvinner efter tre månader.

Den där om träning

Jag fick en okej till träningstämpel av barnmorskan, får dock inte göra sit ups, eller träna för hårt i början. Känner därför att Linnéas utmaning blir för tuff och hoppar istället på Kom ut ikvälls. Som ni ser på bilden så är min mage en degklump, det blir liksom en muffinstopp där mina pantalonger tar slut.

Jag slutade träna i somras, då jag fick förbud av läkaren på grund av för högt blodtryck i kombo med graviliteten. Det är alltså en jävla massa månader som ska tränas ikapp. Jag är så där i börjanpepp som man är innan man börjat träna. Har även fått med mig Stolte mannen, som är skitdålig på att träna. Behöver ha någon att vinna över.

Behöver hjälp! Den här listan behöver fyllas på med springlåtar, eftersom jag ska börja springa igen också. Vill bli så där knasig som jag var för några år sedan, när jag kollade ut på morgonen och blev glad när det regnade för det innebar att det skulle bli tyngre i backarna. Ja, ni hör ju.

Den där om latjo nagellack

Varför ha samma färg på alla naglar? Som vanligt får jag min nagellacksinspiration från mellanstadiekids.

Den där om att få en liten chock

Hej hej från barnmorskemottagningen! Är på återkontroll för att se om allt sitter där det ska. Ställde mig precis på vågen. Väger tio kilo mindre än innan Fimpen. Visste det var en del, men oj! Och då har jag nog gått upp några kilon efter förlossning. Det kräktes alltså bort en del kilon de där första trettio veckorna.

Den där om att ropa nej

De kommer upp från tunnelbanan utan att se mig och Fimpen. Pappa följer mamma blodhund och de går bort till karta letar pekar säger jaja! vi hittar nog! och går rakt förbi mig. Jag skrattar och pappa ögonslänger och hej! han ser mig.

Mina föräldrar. En vecka på besök. Hallelulja! och helvete! på en och samma gång. De samlas runt Fimpen, det finns bara bebis från och med nu och hela veckan. Bara bebis. Varje dag när jag frågar vem vill hålla bebis? så viftar de båda med händerna som en förstaklassare inför sin favoritlärare. Det finns inga dåliga armbågar eller ett trasigt knä längre, allt är redo och lagat för deras dotterson. Pappa är örnen som inte släpper barnvagnen när vi är ute och går. Ska jag..? frågar jag och han tittar på mig med ett bestämt NEJ!

De följer med till barnmorska och tittar uppmärksamt på när jag uppfostrar min son. Utan att lägga sig i. De är så väldigt fina på det sättet - de skulle aldrig få sig för att säga åt mig hur saker borde gå till. Vi åker till etnografiska museet för att pappa vill se en utställning om Afghanistan och Fimpen skriker sig genom ett tre timmar långt besök. Jag ammar tystar bär vaggar ammar tystar bär vaggar ammar tystar bär vaggar. Mamma ser på mig och

du var likadan.

Jag tänker att skit om han valt mitt temperament, då kommer vi få ett helvete när han är fjorton.

På lördagen ser vi Melodifestivalen och pappa svär och skriker nej! varje gång någon röstas vidare och jag frågar vem han hejar på och han svarar ingen. Jag undrar varför han i så fall skriker nej, och han svarar att alla är så dåliga, han vill inte att någon ska gå vidare.

Så kommer min födelsedag och mina föräldrar stormar in och sjunger vid sängen. Stolte mannen står i ett hörn huserar i köket, är inte van vid känslostormar och högljuddheten. Jag får tre klänningar och massor av kramar.

De kräver att få spendera de två sista timmarna innan de åker hem med att få bära runt på Fimpen. En timme var. Jag går ut till min man i köket och kramas.

Den där om födelsedagen

Stolte mannen frågar i vilken jag vill att han ska sjunga födelsedagssången på morgonen och jag frågar om jag får välja två varianter. Det får jag. Gosskörvarianten visar sig vara bäst.

På kvällen får jag välja mat och får vongole lamm och biskvi. I den ordningen. Och vin!

Jag älskar att fylla år så mycket att när Stolte mannen frågar vad jag önskar mig svarar jag att jag inte fyllt färdigt för i år. Han säger att det är okej om jag vill fylla år den 17 juli också, så länge han också får en födelsedag till.

Den där om att det är tråkigt att fylla år och ha en skrikbebis, han tar liksom all min thunder.

Nu har jag fyllt år i 35 minuter.

Ja, det var mest det jag ville säga.

Den där om vad som skulle göra vardagen lättare

Hej Fimpen,

vet du vad jag skulle vilja ha i alla hjärtanspresent? Ett leende. Det är inte för mycket begärt enligt mig, för på Familjeliv har alla bebisar lett sedan dag två (och typ gått och hämtat sin mammas första kopp kaffe för morgonen efter att ha sovit tolv timmar i sträck på dag tre).

Det står på en annan sida att du ska kunna le nu. Alternativt att det kan ta upp emot tolv veckor om man har ett surt emobarn.

Med vänlig hälsning,

din mamma.

Den där om efternamnskampen

Cirka ett och ett halvt år efter att vi gift oss har vi äntligen bestämt oss för vad vi ska heta i efternamn. Vi pratar inte om det på det viset, men jag vann. Det blir mitt efternamn. Det har vi bestämt.

Det har vi bestämt, vi har beställt hem ändringsblanketter från Skatteverket, jag har fyllt i bådas (eftersom Stolte mannen inte fyllde i sin) och. Ja. Nu väntar vi bara på att han ska skriva under. Det har gått två veckor. Varje kväll lägger jag blanketten mitt på köksbordet, som en påminnelse. Varje morgon när jag kommer upp har han lagt tillbaka den i högen med viktiga papper. Opåskriven.

Den där om att ha väntat trettiotvå år

Hej Bloggen,

är det nu det är dags att dricka den första koppen kaffe i ens liv?

Med vänlig hälsning,

hon som varvade mardröm med amning i natt.

Den där om vad jag inte kommer att sakna när jag slutar amma

När man är ute med sin son på stan och han bara

HUNGRIG! NU!!!

och man har glömt flaskan hemma och måste ta av tre lager kläder och hitta lugn vrå. Så smaskar han till tre gånger och bröstet bara

MAT! GE HONOM MAT!!!

Så ångrar sig ungen. Han var inte alls hungrig. Då har han liksom satt igång bröstet och det sprutar hejvilt över Fimpenansikte, min tröja, människor i närheten. Sen får man gå och skämmas med våt tröja.

Den där om smuts

Jag är så himla, himla smutsig. Så blir det när man prioriterar att äta och sova när Fimpen sover och ens man jobbar helg. Och alla veckodagar. Följande smuts finns på min kropp:

vanlig smuts

grön fingerfärg på rumpa och ben

fingerfärg i håret (som även är väldigt otvättat)

bebiskräk på mage och hals.

Fast när jag tänker efter så slår det ändå inte den där gången jag åkte på ett lastbilsflak över halva Malawi och skapade stopp i avloppet när jag duschade på hotellet efter tre dagar.

Den där om när en cover blir riktigt lyckad

Den där om att det tog ett litet tag att leta upp hans nummer, men det var värt det, så att säga

För mas o menos fem år sedan var jag skitfull och tog första steget till att ragga upp Stolte mannen med smset

det här kanske är ett långskott men du vill inte hitta på något någon dag?

Han vaknade på morgonen efter, hittade sms, ringde sin bästa vän i Stockholm och dividerade fram och tillbaka om det här helt oväntade och svarade sen

det är ju långskott som gör de snyggaste målen.