20 december 2010

Den där om namnobyte

Hur blev det med efternamnen när ni gifte er? Har ni kvar era egna? Tog du hans? Tog han ditt? En mash-up? Eller det som så lätt verkar gå överstyr, tog ni ett nytt och heter numera typ Silfverclou?
- Emma

Vi skulle aldrig, aldrig heta Silfverclou. Möjligtvis om vi hette det ironiskt, men det skulle ingen över trettiofem fatta. Vi heter fortfarande olika, har behållit våra egna efternamn. Ungefär en gång i veckan har vi diskussion om vad vi egentligen ska heta, sen kommer vi inte överens och lägger ner det hela. Det är mest Stolte mannen som vill heta samma, jag bryr mig inte så mycket, så länge jag får heta det jag redan heter.

2 kommentarer:

Johanna sa...

Vi har inte heller bytt, och gift får man ju förbli ändå! Jag gillar att heta samma sak som jag alltid gjort. Och min man likaså.

Och om man folk inte fattar att vi är gifta så gör det inte så mycket, vi lever ju tillsammans för vår egen skull, ingen annans. Kärleken ligger ju inte i ett efternamn, liksom.

Jenny sa...

Men precis! Jag trodde att det skulle kännas konstigt att inte heta samma, men egentligen är det ju konstigare att byta för att det alltid varit så, fast att man inte vill.