03 december 2010

Den där om day 26 – Your fears

Hej Stolte mannen,

i natt drömde jag att du inte längre fanns. Jag var ihop med mitt ex igen och jag visste inte vad som var fel, men jag visste att något var fel, jag skulle inte vara med honom. Så vaknade jag och du låg och snarkade med öppen mun och det blev lätt i magen.

Jag vill leva med dig alltid, alltid. Alltid alltid alltid. Och alltid alltid alltid är tills vi är minst nittio år. Ibland hoppar tanken in i mitt huvud utan att jag blir förvarnad, att du skulle försvinna från mig innan vi hunnit bli alltid, alltid och det gör så djävla ont. Tänk om du dör. Du får inte dö. Hur skulle jag kunna leva utan dig i sextio år? Vakna varje morgon och äta gröt och veta att jag aldrig mer får klaga på att gröt är äckligt när du sitter och läser dn och dricker kaffe. Jag skulle krypa ihop över axlarna, som jag gör nu när jag skriver om det. Jag skulle krypa ihop och bli en liten fläck av det som var jag, och sen till slut skulle jag bli genomskinlig och försvinna.

Folk skulle först krama om mig och ge mig tonfiskgratäng och sen krama mig och säga att det snart kommer kännas bättre och sen rynka bekymrat på ögonbrynen när jag börjar bli lite blek i kanterna. Sen skulle de säga åt mig att jag måste leva vidare och att du hade velat det. Men vi har ju pratat om det där, du och jag, att om du dör så vill jag inte alls att du ska leva vidare eller träffa någon ny. Jag vill att du ska vara ledsen. Och du är likadan. Så när jag blivit lite blek i kanterna så kommer jag bli lite genomskinlig i mitten med och en dag kommer jag vara helt genomskinlig.

Så snälla, lämna mig inte. Lev tills jag och du är nittio.

Med vänlig hälsning,

din fru.

8 kommentarer:

emma esteban sa...

Åh Jenny så fint, jag började grina på en gång! Vilken kärlek. Vad vore jag utan dina andetag osv.

inte skyldig sa...

Ja verkligen. Fick tårar i ögonen jag med. Jag känner förstås precis likadant för min kille. Exakt så liksom. De får inte dö våra män. Inte Emma Estebans heller.

Sara sa...

Fint på sätt och vis, men samtidigt fruktansvärt egoistiskt. Vem vill att ens kärlek ska vara ledsen och ensam resten av livet? Det kallar jag inte äkta kärlek. Äkta kärlek är att låta sin partner leva bästa tänkbara livet. Ledsen och ensam är inte bästa tänkbara livet.

Jenny sa...

Sara: ja, det är klart att det är egoistiskt, men tanken på att den man älskar skulle träffa någon annan gör mer ont än något annat just nu. Man kan ju inte precis styra det där sen, när man dött.

Vet inte hur jag ska förklara det bättre.

Underlandet sa...

Fint. Jättefint. Det var typ för att ni är sadär fina som jag nästan dog av sorg när jag mördade dig i min dröm. Da blev Stolte Mannen precis sadär genomskinlig som du beskriver.

Inga kärlekar far dö. Inte min O heller. Da kommer jag nog inte att kunna andas längre.

minahistorier sa...

jag vet precis. vsr tvunge att ringa min karl för ne stund sen för att han skulle var full och underhålla mig. fick frågan: är du full? tänk att han fattade precis.
vet inte vad jag skulle göra utan honom.

Anonym sa...

Jenny:

Perfekt! När det känns så är livet fint. Carpe diem, enjoy och allt vad man sa på nollnolltalet. Du skriver mycket intressant och underhållande. Även för oss som inte hör till tjejligan.

/Max

inte skyldig sa...

Men äh. Det är klart att det är äkta kärlek även om man dör av tanken på att ens älskade skulle träffa någon annan. Trots att man själv är död. Jag förstår precis. Jag skulle tänka likadant. Men sen är det ju klart att jag vill att min kille är lycklig även om jag försvinner. Det får gärna ta ett litet tag att sörja mig först bara. För annars känns inte DET som äkta kärlek. Sådetså. Jag förstår dig Jenny.