Jag är tolv år och min mamma har kört för att hämta min bror på fotbollsträning. Jag vet inte varför hon kör för min brors fotbollsträning är inte långt borta och vi brukade vara förvisade till våra cyklar efter träning. Kanske för att det regnar, kanske för att det är november.
Min mamma är borta jättelänge. Jättejättelänge. Tre timmar, minst. Så här i efterhand tror man ju att det kanske inte var så länge, men det var nog det. Tre timmar, minst. Jag är livrädd. Om min mamma är borta i tre timmar, minst kan bara en sak ha hänt: min mamma har dött. Min bror med. Jag kommer bli mammalös och brorslös.
Så ringer telefonen och det är från polisen. Det är från polisen och min mamma har varit borta i tre timmar, minst. Vet ni vad det gör med en tolvåringshjärta? Det får det att hoppa jämfota på ett dåligt sätt. Jämfota jättesnabbt för att sen stanna plötsligt. Min mamma och min bror har varit med i en trafikolycka, fast de är inte skadade, det är däremot den lilla tjejen de kör på.
Jag minns inte så mycket efter det mer än att mamma var jätteledsen i flera månader. Det hade kunnat vara någons last moment. Hon ringde till polisen flera gånger i veckan. Hon körde samma sträcka flera gånger. Hon såg att lyktstolpen var trasig där hon kört på tjejen. Hon ringde till polisen igen. Den lilla flickan blev inte allvarligt skadad, för hon hade varit på ridträning och haft ridhjälm på sig.
Men nu, varje gång det ringer på konstiga tider på min telefon, då får jag ett tolvårshjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar