02 december 2010

Den där om day 25 – A first

Han kunde ingen engelska. Ingen engelska alls, utom det där enkla, vanliga, viktiga som hellooo, You arr beautiifol och one beeeer.

Och jag, jag kunde ingen italienska. Utom det där enkla, vanliga, viktiga som ciao, ciao Italia. Här är vårt lag. Nu är det vi som ska göra't, nå målet och gå till final, Eros Ramazzotti och desiderio pizza!.

Men han var snygg. Han var snygg och han var italienare. Och hans kompis översatte och tolkade och kroppsspråket var uppfunnet redan 1995 och när man har druckit fem glas vin så vet man att någon vill ha en, fast att man är oskuld och inte kan förstå vad den där killen säger.

Han närmade sig nog tjugofem. Han var kanske till och med tjugofem, eller över tjugofem. Vad fan vet jag, jag brydde mig inte. Han var tjugofem, eller över tjugofem, eller under tjugofem och liknade den där killen i Le Grand Bleu. Och även om han inte liknade den där killen i Le Grand Bleu så gör han det nu, i mina minnen. Och även om han inte liknar den där killen i Le Grand Bleu i mina minnen, så gör han det nu, här i bloggen. Han var brun och mörk och rakad och italiensk och pratade som en gud (för Gud hon pratar italienska) och musklerna på magen de lekte tafatt med varandra och solen lyste på himmelen och den kysste min kind och vågorna de rullade in och havet var fuktigt och kvinnan var ung och kvinnan, som egentligen var en flicka, var fuktig och natten var så mycket äldre. Än kvinnan. Och natten hade sett så mycket. Så många svenskor som fallit för vältränade magar och så många svenskor i för höga klackar och så många svenskor förlora det där som ska vara det finaste och vita de har.

Och egentligen så var han nog en sån där strandraggare som min mamma aldrig varnade mig för. Men vem bryr sig? Han var den första. Han var den första som drog av mig trosorna, som tog på mina bröst, innanför, på det där vita, som solen inte kommit åt, den första som la sig tungt över mig och den första (och den sista) som viskade italienska ord i mina öron. Italienska ord som lika gärna hade kunnat betyda jag ska knulla dig tills solen går upp som imorgon ska jag handla tre tomater, två kilo skinka och en liter mjölk som du är den vackraste jag någonsin mött.

Ur radion strömmade italiensk schlager.

Gente di mare
che se ne va
dove gli pare
dove non sa.
Gente che muore
di nostalgia
ma quando torna
dopo un giorno muore
per la voglia di andare via.


Det var inte ett dugg skönt. Det gjorde inte ont det minsta. Det var mest något som desperat behövde hända innan jag började gymnasiet. Och i rummet bredvid hände samma sak med min bästa kompis. När de var klara (no way in hell att vi blev klara. Jag tror inte ens vi visste att man kunde bli klar. Det upptäckte jag nog tre år senare. I Grekland) gick de ut och rökte och vi gick fnissande hem. Klockan var fyra på morgonen, vi kröp ner mellan våra lakan och nästa dag kunde vi inte sluta le när vi åkte till Venedig. Och jag minns inte mycket av vad som hände i Venedig, eller hur det såg ut. Det fanns en massa vatten. Och en massa duvor. Vem bryr sig om vatten och duvor när någon just tagit det där vita?

3 kommentarer:

anydaynow sa...

Jäklar vad bra skrivet Jenny! Skrattade för övrigt högt här i den tysta pendeltågsvagnen när jag läste Ciao, Ciao Italia-referensen. Bästa skitlåten som nånsin skrivits.

Jenny sa...

Det finns så många skitlåtar som man uppskattar. Fast helst ska de ha några år på nacken, de som kommer nu är bara skit, utan något bra.

Johanna sa...

Jag älskar den här texten. Bara så du vet. :)