Jag undrar lite om du faktiskt gifte dig med den dära mexikanaren (eller vad han var) eller om det var mer ett uttryck?undrar Linn, Martina, Världens bästa flickvän (KOM TILLBAKA, VI SAKNAR DIG!) och Annaluna.
Han var mexikan. David. Jag var nog aldrig kär i honom, men han hade kunnat vara en fantastisk vän. Han avgudade mig mer än vad han borde. Han var lite trumpen, han var yngre och var redan då på väg att bli en grym djävla dj.
Så här var det: vi pratade om att vi skulle gifta oss. Det är väldigt, väldigt svårt att som icke-mexikan gifta sig i Mexiko. De vill inte ha en. Tror att det har med USA:s ständiga inflytande att göra, de vill inte ha in fler med utländsk makt. Så en kväll var vi alla fulla, en av mina vänner från Missouri hade skaffat sig licens på nätet att viga folk. Så han vigde oss, till bröllopsmiddag åt vi pommes frites.
Vi skildes senare genom att jag dammsög upp min vigselring: en silverring med blått på, förstor för mitt ringfinger, så jag hade den på pekfingret.
Men nej, inga papper skrevs på. Det var inte en laglig vigsel.
4 kommentarer:
Jag älskar din histora. Jag pluggade i samma studentstad som du och hade också en utbytestermin i Mexiko. Skillnaden är att jag gifte mig på riktigt med min Mexikan och att vi nu bor i Spanien...
hehe.
Gud vad skönt att det inte var på helt riktigt! Känns så jävla B att ha en skilsmässa i bagaget innan man är 30.
Vad snäll du är, Jenny! Publicerade ett gammalt inlägg som tack. Puss
Skicka en kommentar