Johanna får mig att tänka på min första kanin (jag har haft två. Båda har dött olyckliga).
Jag var fem eller så där. Min bästis hade två undulater och vi ville att de skulle få bebisar, så att jag också kunde få en. Varje gång de la ägg hoppade vi runt i hennes kök av lycka för nu skulle de ju få bebisar. De fick aldrig bebisar. Min bästis undulat satt på ens axel och åt bröd ur ens mun. Den satt ibland i sin bur på balkongen och pratade med gråsparvar. Jag undrar om den förstod att den var fångad.
Varje eftermiddag gick jag hem till min mamma och jag vill ha en undulat! Jag vill ha en undulat! Jagvillhaenundulat! JagvillhaenUNDULAT! Undulaten var det perfekta djuret. Jag fick ingen för min mamma vara rädd för fåglar.
En sommarkväll när jag kom hem hade jag dock fått en kaninunge. Den satt i en stor bur i trädgården. Pappa är för snäll för sitt bästa och hade gjort en alldeles för stor bur till den, redan där började Skuttis ta över vår familj och bli chef.
Skuttis fick mycket frihet, men inte så mycket kärlek. Jag tror inte att det var någon som riktigt gillade honom och min bror och hans kompisar var livrädda för honom. På somrarna bodde han i trädgården. Jag la moröttsstumpar i blöt för att blasten skulle växa upp och plockade maskrosblad till honom, som jag sen kastade jag snabbt in det i buren. Snabbt, för att han inte skulle bita mig i fingrarna. Resten av året bodde han i vår hall som var ganska stor. Där hoppade han runt och skrämde slag på folk. Ingen vågade gå på toa för då var man tvungen att passera hallens härskare. Ibland när man kom hem från skolan låg Skuttis under en byrå, när man gick förbi hoppade han ut och bet en i fötterna.
Min bror gick alltid in med skor.
Varje kväll stängde pappa in Skuttis i hans lilla inomhusbur. Då blev Skuttis skitsur och stampade med bakfötterna så att det lät över hela huset. Då fick man inte klappa honom på några villkor.
En sommar åkte jag till Lappland med en klasskompis. Den sommaren dog Skuttis. Mamma la honom i frysen i källaren för att jag skulle få vara med på begravningen. Min bror lät sina kompisar och våra kusiner se den döda kaninen för en krona var.
Jag var fem eller så där. Min bästis hade två undulater och vi ville att de skulle få bebisar, så att jag också kunde få en. Varje gång de la ägg hoppade vi runt i hennes kök av lycka för nu skulle de ju få bebisar. De fick aldrig bebisar. Min bästis undulat satt på ens axel och åt bröd ur ens mun. Den satt ibland i sin bur på balkongen och pratade med gråsparvar. Jag undrar om den förstod att den var fångad.
Varje eftermiddag gick jag hem till min mamma och jag vill ha en undulat! Jag vill ha en undulat! Jagvillhaenundulat! JagvillhaenUNDULAT! Undulaten var det perfekta djuret. Jag fick ingen för min mamma vara rädd för fåglar.
En sommarkväll när jag kom hem hade jag dock fått en kaninunge. Den satt i en stor bur i trädgården. Pappa är för snäll för sitt bästa och hade gjort en alldeles för stor bur till den, redan där började Skuttis ta över vår familj och bli chef.
Skuttis fick mycket frihet, men inte så mycket kärlek. Jag tror inte att det var någon som riktigt gillade honom och min bror och hans kompisar var livrädda för honom. På somrarna bodde han i trädgården. Jag la moröttsstumpar i blöt för att blasten skulle växa upp och plockade maskrosblad till honom, som jag sen kastade jag snabbt in det i buren. Snabbt, för att han inte skulle bita mig i fingrarna. Resten av året bodde han i vår hall som var ganska stor. Där hoppade han runt och skrämde slag på folk. Ingen vågade gå på toa för då var man tvungen att passera hallens härskare. Ibland när man kom hem från skolan låg Skuttis under en byrå, när man gick förbi hoppade han ut och bet en i fötterna.
Min bror gick alltid in med skor.
Varje kväll stängde pappa in Skuttis i hans lilla inomhusbur. Då blev Skuttis skitsur och stampade med bakfötterna så att det lät över hela huset. Då fick man inte klappa honom på några villkor.
En sommar åkte jag till Lappland med en klasskompis. Den sommaren dog Skuttis. Mamma la honom i frysen i källaren för att jag skulle få vara med på begravningen. Min bror lät sina kompisar och våra kusiner se den döda kaninen för en krona var.
1 kommentar:
HAHA! Jävla kaniner alltså.
Jag har också haft två kaniner, Elvis och Ann-Sofie (efter områdets coolaste tjej.......eh, ja).
Och det är ju grejen med kaniner, om man tar blicken ifrån dom en sekund så förvandlas dom till vilda och sura. Stampar med sina baktassar och håller på....nej, fyfan.
Skicka en kommentar