Vi sitter på vår favorititalienare som egentligen är för dyr att söndagshänga på och pratar om ett av våra evighetsämnen: barn. Vi kan inte bestämma oss. Ibland bestämmer sig Stolte mannen, som nu när han vill göra barn genast och ibland bestämmer jag mig. Hos vår favorititalienare bestämmer ja nej, vi väntar. För målet är ju barn. Det ultimata målet. Men samtidigt är jag barn av min tid och vill skaffa toppjobbet först, eller i alla fall byta från det jag har nu. Vi har namnet klart om vi får en son. Vi är oense om det blir en tjej.
Han ler mot mig och vi pratar om att skaffa barn, tänk att vi är där. Jag trodde inte att det skulle vara så här. Jag trodde att man bara gjorde det. Nu planerar vi för mycket. Det känns fel. Sen pratar vi foglossning. Ingen vet vad det är, men jag är säker på att jag kommer att få det. Stolte mannen förklarar det som att barnet tappar greppet och hänger löst. Hans vän har haft det. Jag skrattar åt honom och säger att det nog är fel.
Han ler mot mig och vi pratar om att skaffa barn, tänk att vi är där. Jag trodde inte att det skulle vara så här. Jag trodde att man bara gjorde det. Nu planerar vi för mycket. Det känns fel. Sen pratar vi foglossning. Ingen vet vad det är, men jag är säker på att jag kommer att få det. Stolte mannen förklarar det som att barnet tappar greppet och hänger löst. Hans vän har haft det. Jag skrattar åt honom och säger att det nog är fel.
3 kommentarer:
Din bloggreader eller den som länkar till bloggar till höger verkar va knas. Jag uppdaterade nyss, men den går på gårdagens inlägg?
Fy fasen vad jag är avundsjuk på dig. Hittade din blogg bara häromdagen, och jag fastnade för du skriver otroligt bra, även om det inte var det jag tänkte fokusera på nu. Jag har ju haft det lika som du. 2005 fyllde jag också 25 och blev dumpad av min variant av M, fast han var en B.
Men vad glad du måste vara nu för att det tog slut då, för du hittade ju något mycket bättre. Jag har nog trott att jag gjort det också, men just nu är jag i ett läge där samtal med vännerna tex handlar om "hur kär ska man vara för att vara ihop". Och vi har inga svar. För man vill inte va naiv och tro att man ska hitta någon utan fel, men man vill inte nöja sig med nåt mindre än det bästa heller.
Man kan tro att det man har är rätt, men oj va skönt det måste vara att känna att man vet!
Bästa Martina:
En sån kommentar. Jag blir liksom glad i hela själen för att jag har så underbara personer som läser mig, men samtidigt ledsen för att alla inte kan vara glada och superkära.
Så här:
Du har superkompisar. Tänk att ni kan prata om sånt här! Många av mina bekanta pratar bara fint om sina killar, fast att de sitter i en dålig relation och man vet det. De vågar liksom inte sätta ord på att det kanske inte är så bra. Eller så beror det på mig som vän (nu pratar jag inte om mina närmaste, där spyr vi ur oss all möjlig skit)!
Jag vet inte svaret. Vi kommer kanske aldrig veta svaret? Man kanske blir 95 och ser tillbaka och bara "jo, det var honom jag skulle leva med, okej vi var inte lyckliga 24/7, men det var rätt!" eller "sån tur att jag lämnade honom, och träffade den där andra!". Jag tror att det kommer bli rätt så småningom.
Jag har varit tillsammans med Stolte mannen i tre och ett halvt år nu, var tillsammans med M i fyra. Jag är dödligt kär i Stolte mannen, med M efter tre och ett halvt - jag ville inte ens ligga med honom längre. Vi låg endast för att "det har gått tre månader...".
Skicka en kommentar