Den där om mail från bror

"...jahopp det var väl alles. Bra bloggande, fixar du en dejt från dina blogg-tjejer när jag kommer tillbaka singel och redo? Kanske inte seriösredo men kulkulredo?"

Den där om att aldrig lära sig

Jenny: Gullet. När du är full - klättra inte i träd. Du kommer att trilla ner för att grenen går av, sen kommer du landa på ett stenröse. Jag vet att det verkar dökul när du väl gör det och att du kommer ligga och fnissa i en kvart och att Stolte med vetehår kommer att fnissa i en kvart, men dagen efter. Dagen efter! Du kommer ha blåmärken och skrapsår överallt. Och när jag skriver överallt så menar jag även i ansiktet. För ansiktet ingår i överallt. Och så djävla aktuellt är det inte att skratta när du har brutna revben.

Den där om att flytta in

Han väckte mig klockan halv åtta genom att smeka mig över kinden och pussa mig väldigt lätt på munnen. Jag gnydde det där morgonljudet som alla verkar tycka är så sött och vände mig om. Han gav sig inte. Kinden igen. Kinden. Näsan. Munnen. Kinden. Jag öppnade ett öga och det är ju så tidigt?. Verkar som om han varit vaken länge, kanske hela natten, sett mig sova.

Nu sitter han bredvid mig, tittar längtansfullt ut genom fönstret. Lämnade inte mig ifred, fast att jag drog täcket över huvudet. Somnade om. Han måste ha tagit sig ut i vardagsrummet själv, suttit och funderat. Var där när jag kom upp. Jag log och kaffe?. Inget svar.

Han har flyttat in. Men vill ut. Jag frågar om han inte vill gå? Det vill han inte. Sitta bredvid mig och titta på när jag skriver. Smek på handen. Ut i köket, följa efter mig. Ständig blick ut genom fönstret. Lille vän, är du säker? Det verkar så.

Handen. Armen. Magen. Handen. Armen. Magen. Lille vän är du säker? Det verkar så. Inte ens när jag öppnar fönstret och försöker fånga honom med ett glas. Det är som om han skakar på huvudet. Skakar på hela kroppen och blir sur. Vill stanna. Är säker.

Den där om mammas dag

Mammas dag. En hel dag bara för mamma.

När jag skrev ett inlägg om papporna och deras borderätt till ledighet stack det lite i ögon och själar hos somliga. Mammorna då? Har inte de rätt? Klart de har. Mammorna har rätt, men det var inte det jag skrev om. Mammorna har rätt till sovmorgon och rosenbäddar och solsken i blick. De har rätt.

Min mamma har inte haft det lätt med mig. Från det att jag föddes tills ungefär nu har jag haft en egen vilja som varit ganska stark. Jag valde bort henne till fördel för min pappa från första början. Jag behövde henne inte. Det var "kan själv!" och välja kläder själv och äta själv och väldigt mycket själv och tydligen var det så att jag hade min revolt för självständighet redan som ettåring. Och kunde jag inte själv så var det pappa. "Pappa kan!". Det måste ha varit förbannat svårt för henne att bli bortvald. Att ha ett barn som redan som nyfött valde att vara med sin pappa.

Men det är fel. Jag behövde henne visst. Jag har alltid behövt henne. Där, när pappa blev min mamma, så blev min mamma min pappa. De bytte roller och tog på sig kläder och känslor som var de motsatta i andra familjer. Min mamma tjänade de stora pengarna. Pappa rullade köttbullar. Mamma hade kundmöte på tyska. Pappa torkade tårar. Och samtidigt som pappa lärde mig allt om politik och visade mig hur man på bästa sätt fick bort fläckar på mattan så visade mamma mig att man inte ska sitta tyst och hålla käften. Hon kämpade för bättre. Bättre lön. Bättre tider. Bättre villkor. Bättre.

Mammas dag. Med solsken i blick.

Den där om etikett

Så ni är tillsammans nu? som om det skulle vara självklart. Jag tittar upp mot honom, ler och skakar på huvudet. Inte så självklart, enkelt, sätta ord på. Telefonen röd av finord, finord komma ofta.

22:o5 Vad händer?

22.48 Jag är trött och vill vara hos dig nu.

23:22 Baby

oo:1o Jag har slarvat bort min nyckel.

oo:17 Baby, jag hittade nyckeln.

oo:36 Var är du?

oo:41 Jag kommer.

Hon, som tidigare inte visste, får veta om oss, små ord råkar halka ut ur Finas mun och Hon, som tidigare inte visste, vet. Är förvånad. Undrar om det är på riktigt, på allvar. Han och jag. Han, som annars inte är lätt. Jag döööör!

Tidigare på dagen jag skrev till Sommarkombon att jag hade herrbesök, hon skriva jo, du är ju lite flexibel. Jag svara du är söt, andra brukar kalla det slampa.

Andra vill så gärna sätta etikett, säga ni är så, ni är ju det, stoppa i fack. Jag vill mer vara som det är, låta det växa dit det vill. Vi är inga etikettmänniskor. Vakna med kläderna på mitt i natten och ha honom bredvid. Ta av kläder och krypa ner naken. Vakna senare och känna honom hård mot rumpan. Hård mot rumpan, utan etikett och vett, på mitt eget sätt.

Den där om dålig planering

Jag är sjukt, sjukt bakis. Typ springa på toa och spy-bakis. Typ så där bakis som jag aldrig alltid är. Klen och dålig och svårt att öppna ögonen och det var ljust när vi gick hem och jag tror fan att jag lipade för att det blev missförstånd och nån kille la sig bredvid mig i soffan och bar in mig i sängen och vad fan hände? Så bakis. Jag stinker sex. För bakis för att duscha. Huvuddunk och fyfasen, jag tror att halva campus hörde oss i morse, för fönstret var helöppet och djävlaskit, vi var nog inte så tysta som vi trodde, som man alltid tror. Tre flaskor vin, två öl och närasjuttioprocentig sprit. Mitt hår ser för djävligt ut. Nytatueringen kliar. Och jag somnade med linserna på/i. Bakissex är skitbra tills man kommer på att man inte käkar p-piller. Allvarsskoj om bebisar.

Och mina föräldrar är här om tio minuter.

Den där om att vara kvar

Jo, det känns lite (mycket) uppförsbacke just nu. Är det här livet vill så får jag väl gå den vägen och ha tråkigt. Bo i lilla Storstaden i höst, försöka hitta lägenhet, se mörkret och snön komma... jag tror att en hel del av er vet hur jag känner just nu. Instängd. Vet inte hur jag ska klara av att ha varit i Sverige ett helt år i sträck. Hur gör man? Jag tror att jag har glömt bort hur man gör, hur man andas, hur man säger att "ja, idag är det den nionde november, imorgon är det den tionde november och jag bor i Sverige."

Då hjälper det lite, lite att vännerna i Mexiko, som tjatade om att jag skulle vara kvar till maj, när de låg nakna på ett av Mexikos största torg, skickar fina bilder på just den händelsen. De finns där, inne bland en massa mexikanare, jag skulle ha funnits där, om jag stannat. Man måste älska Tunick.

Den där om att inte ens se några stjärnor

Ibland är livet sådär djävla nattsvart att man måste gå in i duschen och stå där och gråta i en halvtimme.

Den där om blåbärshimlar

Då, i början av nittiotalet, var himlen alltid blåbärsblå, solen lyste ständigt, äppelträden blommade alltid och när det var vinter var det alltid snö på marken, även i Skåne. Då var det små och stora föräldrar som gick och vred sin händer och tvinnade sina munnar. Det talades om kriser och stora och svarta moln på blåbärshimmelen. I varje villa gick en mamma eller en pappa arbetslös och det som börjat som något man sopade under mattan, tillsammans med damm och andra hemligheter började visa sig som utbuktningar och man såg att det låg mer därunder än de där vanliga hemligheterna, som alla hade. I hörnen låg det stora dammtusar och förvridna miner och kanske stod tulpanerna mindre ståndaktigt under de åren.

Min mammas företag föll ner i Helvetesgapet, och samtidigt som hon tjänade miljoner på det så blev hennes himmel mindre blå. Hon fick gå hemma. Gå hemma och pyssla och dona och baka bullar, fast att hon var väldigt dålig på att vara hemmafru, inte gillade det alls, ville vara med där det hände, sitta med telefonen mot örat och kunna säga att "idag har jag kundmöte!" för att sen kunna sätta på sig en av de där ooriginella dräkterna som jag alltid tyckte var så fina, när jag var liten. Hon hade till och med en portfölj. En portfölj som man inte fick röra och inte titta i och absolut inte rita på de roliga papperna inuti.

Då, i början av nittiotalet, när himlen alltid var blåbärsblå, när solen alltid lyste, äppelträden alltid blommade och det alltid var snö på marken, även i Skåne, så samlades alla skolorna i kommunen en gång om året för att ha Idrottsdag! Idrottsdag! med längdhopp, höjdhopp, springa snabbt, höga rop och skratt. Jag älskade Idrottsdag! Mina små ben kunde det där: springa och hoppa, både långt och högt. Mina rop var höga och mitt skratt glatt.

Men det där året, om det var nittonhundranittioett eller strecktvå, det var speciellt. Mamma hade tröttnat på pyssel och don och satt på läktaren och tittade på. Hon satt på en filt och hade med sig en kaffetermos. Mellan varje höjdhopp sprang jag bort till henne och elvatolvårsbubblade. "Såg du det? Visst gjorde du? Visst?". Jag nådde höjder jag aldrig nått tidigare. Med vilja kan man göra förbannat mycket.

I slutet av varje Idrottsdag! så var det springalångtloppet. Det var två varv runt idrottsplatsen. Skitlångt. Så långt sprang man bara en gång om året, och det var på Idrottsdagen!. Tina, Karin eller Sandra kom alltid först. Alltid. Och kom Karin först så kom Tina tvåa och Sandra trea. Kom Sandra etta så kom de andra tvåa och trea. Ja, och vann Tina ettan så hamnade de två andra strax efter. Så var det bestämt sen tidernas begynnelse och skulle alltid vara.

Nittonhundranittioett eller strecktvå var jag elvatolv och himmelen var blåbärsblå och min mamma satt på en filt och tittade på och det var Idrottsdag! och mina ben visste om att det var nu det gällde. Skulle det vara bra så var det nu det skulle vara och bli bra. För ibland när jag kom hem från skolan så hade min mamma bakat bullar, som i Skåne kallades bullar fast att de hade smör och ost, och de åts så där varma och nybakade att smöret och osten smälte och man var tvungen att bre på mer snör, som genaste försvann och man kunde inte riktigt hålla bullen i handen, för den var så varm att smöret och osten smälte. Jag sprang. Varje gång jag kom förbi min mamma sneglade jag upp mot henne och hon log ner mot mig och det där leendet gjorde att benen kunde springa ännu lite snabbare.

Jag kom trea. Jag minns inte om det var Karin eller Tina eller Sandra jag slog, men jag kom trea. Och mannen med mikrofonen kom fram och frågade efter mitt namn och jag skrattade och flåsade och svarade och han ropade upp mitt namn och min mamma stod och hoppade på läktaren och alla visste att jag hade kommit trea och slagit Karin eller Tina eller Sandra och jag hade kommit trea.

Jag tror att det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv, för min mamma skrattade och slapp gå hemma och snegla mot sin oorginella dräkt eller vrida sina händer eller ständigt sitta och titta på platsannonser och säga "jo, det är ju som semester" till grannen fast att jag kunde se att hennes ögon sa något helt annat. Jag vann det där för min mamma. Det var min mammas vinst lika mycket som det var min. När hon stod där och hoppade på läktaren så visste jag att jag hade gjort rätt och riktigt. Jag var tolvtretton och jag visste att det var så här det skulle vara under blåbärshimmelen.

Året efter det började min mamma jobba igen.

Den där om ett brev som är till Anonym, vem ni nu än är

Anonym,

Jag har en slags hatkärlek till dig. En sån där slags hatkärlek som jag har till Studentstaden och till tv:n. Du får det att pirra i magen, så där som när man håller på att bli magsjuk. När jag ser att du skrivit en kommentar, att det ligger ett nytt mail i min låda, så blir jag nervös. Som jag skrev tidigare: "Vet du hur det känns varje gång jag går in på bloggmailen och kollar mail från "Anonym"? Det känns som att öppna en räkning. Anonym är aldrig bra. Anonym kräver saker av en som man vet att man borde, men blir ledsen av ändå. Och samtidigt som man är väldigt för anonymitet och frispråkighet så gör det ett litet hål. I Svenssonhjärtat."

Jag är förbannat för anonymitet. Jag älskar att det alternativet finns, både när det gäller skriva och kommentera, tanken på att kunna läsa om någon och sen säga vad man tycker utan att den personen vet vem som är anonym ger jag tummen upp till. Jag tycker att det är okej att du är sur, arg, förbannad, svinig, kritiserande. Jag tycker det. I teorin. Du skärper mina sinnen och gör att jag inte stannar av och hoppar över kanten. Du gör att jag inte skriver om måndagsgröt och fredagstv. Jag gillar dig. Jag ogillar dig. Du gör mig inte glad, men du måste stanna.

Den där om gulblommiga tapeter

Jag hittade kortet när jag gick genom farfars skrivbord. Mellan ett köpkontrakt på grisar och ett annat kort på förlängesen döda leende, förevigt sparade just där låg kortet.

Beviset på den yttersta kärleken, den där kärleken som aldrig ska, aldrig kommer dö. Hans hand håller om min mage. En sked i min mun. Mina ögon så lika de som jag har nu - samma ögon, men ändå inte. Jag tittar in i dem, på kortet, och det är mina egna ögon jag tittar in i, fast i en annan värld, en värld där det som är jag inte hade bildats än.

Han hundra ljusår yngre. Håret likadant, sådär som han alltid haft det. En grön kylskåpsmagnet i bakgrunden. Gulblommiga tapeter. Man kan se hur mina händer har jobbat. Slutits. Öppnats. Slutits. Öppnats. Min blick mot min mamma bakom kameran. Något som säger att jag vet vem det är, jag känner igen den där trygga personen som står där bakom. En hand öppen, som om jag skulle vilja sträcka upp den och vinka. Hans tröja lite småbarnsmutsig. Kanske en söndag?

Mamma tittade på det och log. Berättade att hon precis hade klippt min lugg när kortet togs. Min lugg kort och sned. Jag tittar mig i spegeln. Kanske inte så mycket som ändrats sedan dess?

Hans ansikte. Så mycket det går att läsa in där. Lugn. Bestämdhet. Kindens skarpa drag. Hakan som är som den alltid varit, antagligen alltid kommer vara. En haka som liknar min farfars. Ett osynligt band mellan honom och mig. Omöjligt för någon att klippa av, ta bort. Starkare än spindelnätstråd. Samma blod, i olika ådror. Oroade han sig? Funderade han på var jag skulle vandra? Var jag skulle hamna om tjugitretti år? Vem jag skulle bli, vart jag var på väg? Tänkte han svindlande tankar, eller var de fästa bara där och då? Lilla katt, lilla katt, lilla katt på vägen: vems är du? Vems är du? Jag? Jag är min egen! Lilla pappa. Det kommer bli bra. Jag. Jag kommer att bli bra.

Den där om fjärilshåven

Naglarna rosa målade, rosamålade, och jag undrar lite om det är mest för att matcha kläder eller humör, försöka få det att sväva, så där som de där dyra ballongerna man ville ha när man var liten, men aldrig fick, och aldrig fick gå på cirkus, för cirkus var grymt för djuren. Tänker att jag måste vara glad nu, jag är ju glad nu, men vädret är inte glatt och då är det svårt att sväva.

Datasalssitta och skriva om femton sidors projektrapport, för klantig som jag är, alltid inte varit, har jag glömt mitt usb-minne (och kanske vanliga huvud-minne) i datasal, nu borta. Fortfarande Full Faktiskt. Somnade med mössan på och hon, den där bästa, ordslog mig på kinden när jag sa att det nog var dags att knulla annan, börjar bli för stort det här med han, den där arga, stolta, kanske inte känslotillbaka, kanske inte tycka lika mycket om tillbaka. Kanske bäst att dra, såra innan sårad. För jag är trött på att min kärleksboomerang är trasig, inte komma tillbaka, slänger och måste sen gå och leta upp den, själv, med hjärtat i handen. Hon, den där bästa, säga nej, inte kunna tänka så, hur kunna tänka så? "Om du sårad, jag finnas här, trilla på mig, jag fångar, fångar upp med fjärilshåven, den är mjuk!". Men jag kan inte. Jag kan verkligen inte. Bara så där, släppa upp och in och lägga ner och av. Det kommer göra för ont. Även med fjärilshåv. Och sitta i datasal, inne på sida fyra av femton den kommer. Han sjunger för mig. Och han är det enda sanna.

"If you're so funny
Then why are you on your own tonight?
And if you're so clever
Then why are you on your own tonight?
If you're so very entertaining
Then why are you on your own tonight?
If you're so very good-looking
Why do you sleep alone tonight?"

Den där om att personlighetsblogga

Den där om att litteraturblogga

Den där om att matblogga

Den där om att modeblogga

Den där om att musikblogga

Den där om att jag inte riktigt såg det komma

Alltså, såhär:

det som stod här innan är borttaget. Börjar bli lite för verkligt, lite för mycket. Måste hålla lite för mig själv och han är för nära. Här inne (låtsasvärlden, snubblar runt här inne), där ute (verkliga världen, högburet huvud).

Den där om engagemang

Över hela universitetet, på dörrarna till huvudentrén och på anslagstavlor hänger de: posters med vädjan om att vi måste engagera oss innan föreningslivet går i graven. Ingen orkar. Vi är en generation åttiotalister som hellre tittar på sjukhusserier på tv än engagerar oss.

Mina kompisar är nästan alla med i något. Jag har kompisar som är med i Röda Korset och som är kårordförande och spinninginstruktörer och yogalärare och ordförande och sekreterare och hjälper gymnasieelever efter skolan med deras läxor. Jag engagerar mig upp över öronen: fixar gratiskonserter och är med i en studentförening och i studentutskottet, innan det la ner, och i internationaliseringskommittén och skulle starta UNIFEM och innan det så var jag klassordförande och jag har ett fadderbarn och… nej, jag tycker inte om att sitta still. Vi verkar vara en utdöende ras. Alla gör det kanske inte av rätt anledning, vad nu det skulle vara, vissa tycker bara att det ser förbannat snyggt ut på CV:et, men de gör det, de engagerar sig. Resten verkar ha förfallit i någon slags lättja där det är extremt jobbigt att lägga ner två timmar i veckan på att ordna och fixa för andra, alternativt komma på ordnade och fixade aktiviteter. För det händer det med. Folk slutar komma på saker. På föreläsningar med kvinnor från Sydafrika, som ska tala om lidande och sorg. På gratiskonserter och utställningar. På hemmabiokvällar och billigt kaffe. De har för mycket att göra. De måste kolla på Greys Anatomy.

Artikel efter undersökning efter enkät säger samma sak: vi har slutat att bry oss. Ungdomsstyrelsen menar att det har skett en minskning av medlemsantalet och en ökad andel passiva medlemmar inom föreningslivet.

SVT meddelar att allt färre skriver högskoleprovet. Hösten 2006 hade tio procent färre anmält sig till det, jämfört med året innan. Det sker en minskning av sökandet till högskolor – 2006 hade Jönköping den största minskningen med tjugo procent. Örebro och Växjö hade sjutton procent färre anmälningar till våren 2006, jämfört med våren 2007. Min utbildning kommer inte att starta till hösten, det är för få som har sökt.

Kvinnor slutar intressera sig för teknik (SCB). Färre vill studera i Nordamerika (Götebergs universitet). Schlagerfestivalen vill inte längre tittas på, efter en dominans från Öst (SMP). Färre röstar i folkomröstningar (DN). Sök på ”minskat intresse” på google och du får upp 835,000 resultat. Sök på ”Greys Anatomy” och du får upp 1,260,000 resultat.

Vad händer med oss? Varför bryr vi oss inte längre? Eller bryr vi oss, men om andra saker än vad vi brukar göra? Har saker som varit viktiga för våra föräldrar slutat ha betydelse? Har våra föräldrars krav på sopning framför våra fötter gjort att vi nu sitter ner i soffan och tänker att allt kommer fixa sig ändå, det gör det alltid? Har de där fina bostadsområdena med allt som ingår gjort att vår uppväxt har blivit för lätt, allt är redan ordnat, och är det inte ordnat så kan vi få det lätt, det är bara att skriva i en Internetadress eller ringa ett samtal, och om vi har riktig djävla tur så kan vår mamma ringa det åt oss? Kanske behöver vi ett slag på käften, en matta som dras under våra fötter? För visst gör det något? Så här är det väl inte menat att vi ska leva? Utan engagemang och glöd och en eld efter glöden? Jag vill ha glöden. Jag vill ha glöden på mitt CV.

Den där om läskigheter

Okej.
Läskig grej: tjejen bredvid mig läser just nu min blogg.
Måste byta datasal!