Den där om gulblommiga tapeter

Jag hittade kortet när jag gick genom farfars skrivbord. Mellan ett köpkontrakt på grisar och ett annat kort på förlängesen döda leende, förevigt sparade just där låg kortet.

Beviset på den yttersta kärleken, den där kärleken som aldrig ska, aldrig kommer dö. Hans hand håller om min mage. En sked i min mun. Mina ögon så lika de som jag har nu - samma ögon, men ändå inte. Jag tittar in i dem, på kortet, och det är mina egna ögon jag tittar in i, fast i en annan värld, en värld där det som är jag inte hade bildats än.

Han hundra ljusår yngre. Håret likadant, sådär som han alltid haft det. En grön kylskåpsmagnet i bakgrunden. Gulblommiga tapeter. Man kan se hur mina händer har jobbat. Slutits. Öppnats. Slutits. Öppnats. Min blick mot min mamma bakom kameran. Något som säger att jag vet vem det är, jag känner igen den där trygga personen som står där bakom. En hand öppen, som om jag skulle vilja sträcka upp den och vinka. Hans tröja lite småbarnsmutsig. Kanske en söndag?

Mamma tittade på det och log. Berättade att hon precis hade klippt min lugg när kortet togs. Min lugg kort och sned. Jag tittar mig i spegeln. Kanske inte så mycket som ändrats sedan dess?

Hans ansikte. Så mycket det går att läsa in där. Lugn. Bestämdhet. Kindens skarpa drag. Hakan som är som den alltid varit, antagligen alltid kommer vara. En haka som liknar min farfars. Ett osynligt band mellan honom och mig. Omöjligt för någon att klippa av, ta bort. Starkare än spindelnätstråd. Samma blod, i olika ådror. Oroade han sig? Funderade han på var jag skulle vandra? Var jag skulle hamna om tjugitretti år? Vem jag skulle bli, vart jag var på väg? Tänkte han svindlande tankar, eller var de fästa bara där och då? Lilla katt, lilla katt, lilla katt på vägen: vems är du? Vems är du? Jag? Jag är min egen! Lilla pappa. Det kommer bli bra. Jag. Jag kommer att bli bra.