Anonym,
Jag har en slags hatkärlek till dig. En sån där slags hatkärlek som jag har till Studentstaden och till tv:n. Du får det att pirra i magen, så där som när man håller på att bli magsjuk. När jag ser att du skrivit en kommentar, att det ligger ett nytt mail i min låda, så blir jag nervös. Som jag skrev tidigare: "Vet du hur det känns varje gång jag går in på bloggmailen och kollar mail från "Anonym"? Det känns som att öppna en räkning. Anonym är aldrig bra. Anonym kräver saker av en som man vet att man borde, men blir ledsen av ändå. Och samtidigt som man är väldigt för anonymitet och frispråkighet så gör det ett litet hål. I Svenssonhjärtat."
Jag är förbannat för anonymitet. Jag älskar att det alternativet finns, både när det gäller skriva och kommentera, tanken på att kunna läsa om någon och sen säga vad man tycker utan att den personen vet vem som är anonym ger jag tummen upp till. Jag tycker att det är okej att du är sur, arg, förbannad, svinig, kritiserande. Jag tycker det. I teorin. Du skärper mina sinnen och gör att jag inte stannar av och hoppar över kanten. Du gör att jag inte skriver om måndagsgröt och fredagstv. Jag gillar dig. Jag ogillar dig. Du gör mig inte glad, men du måste stanna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
19 kommentarer:
sitter på ett X2000-tåg på väg på jobb i Göteborg när jag läser det här.
det slår mig plötsligt att mina ibland onödigt elaka kommentarer kanske är någon form av hämnd. Hämnd för att jag själv, som professionell skribent, får så oerhört många fler elaka mail än vad du får.
det är ingen rolig tanke. om det nu verkligen är så, vill säga.
det är inte heller rättvist, för att uttrycka det milt.
någonstans förstår du givetvis att jag tycker din blogg är bra. fascinerande. spännande.
ibland är den löjlig, ibland har jag väldigt svårt att förstå berömmet i kommentarerna.
men det är ju så vi människor är. ibland är vi löjliga, ibland har vi svårt att förstå.
det glädjer mig hursomhelst att jag får dig att anstränga dig.
Du har ju rentav lagt undan det där hopplösa bebisspråket du numera koketterar med mellan varven.
Avslutningsvis:
vad vill jag egentligen med detta svar?
kanske att du ska flytta till stockholm och gifta dig med mig.
kanske vill jag ingenting.
en sak vet jag dock - det högg till i magen av nervositet då jag läste rubriken till den här posten.
sitter på ett X2000-tåg på väg på jobb i Göteborg när jag läser det här.
det slår mig plötsligt att mina ibland onödigt elaka kommentarer kanske är någon form av hämnd. Hämnd för att jag själv, som professionell skribent, får så oerhört många fler elaka mail än vad du får.
det är ingen rolig tanke. om det nu verkligen är så, vill säga.
det är inte heller rättvist, för att uttrycka det milt.
någonstans förstår du givetvis att jag tycker din blogg är bra. fascinerande. spännande.
ibland är den löjlig, ibland har jag väldigt svårt att förstå berömmet i kommentarerna.
men det är ju så vi människor är. ibland är vi löjliga, ibland har vi svårt att förstå.
det glädjer mig hursomhelst att jag får dig att anstränga dig.
Du har ju rentav lagt undan det där hopplösa bebisspråket du numera koketterar med mellan varven.
Avslutningsvis:
vad vill jag egentligen med detta svar?
kanske att du ska flytta till stockholm och gifta dig med mig.
kanske vill jag ingenting.
en sak vet jag dock - det högg till i magen av nervositet då jag läste rubriken till den här posten.
sitter på ett X2000-tåg på väg på jobb i Göteborg när jag läser det här.
det slår mig plötsligt att mina ibland onödigt elaka kommentarer kanske är någon form av hämnd. Hämnd för att jag själv, som professionell skribent, får så oerhört många fler elaka mail än vad du får.
det är ingen rolig tanke. om det nu verkligen är så, vill säga.
det är inte heller rättvist, för att uttrycka det milt.
någonstans förstår du givetvis att jag tycker din blogg är bra. fascinerande. spännande.
ibland är den löjlig, ibland har jag väldigt svårt att förstå berömmet i kommentarerna.
men det är ju så vi människor är. ibland är vi löjliga, ibland har vi svårt att förstå.
det glädjer mig hursomhelst att jag får dig att anstränga dig.
Du har ju rentav lagt undan det där hopplösa bebisspråket du numera koketterar med mellan varven.
Avslutningsvis:
vad vill jag egentligen med detta svar?
kanske att du ska flytta till stockholm och gifta dig med mig.
kanske vill jag ingenting.
en sak vet jag dock - det högg till i magen av nervositet då jag läste rubriken till den här posten.
att det blev så här är helt och hållet sj:s fel.
fi faan. Nu börjar det bli spännande...
Anonym: Att du får fler kommentarer beror kanske på att det är fler som läser dig, vilket borde generera i fler kommentarer allt som allt.
Något måste intressera dig här, jo, det har ju jag också insett. Att det blivit bebisspråk (hatar bebisspråk, anser dock inte att det är detta jag använder) handlar antagligen om att jag är förälskad - ibland är det svårt att skriva slagpåkäften. Det var inte meningen att försvara mig själv och det sätt jag skriver på, även om det blev så. Jag känner inte att jag behöver göra det eller har anledning att göra det.
Lycka till i Göteborg.
jo, alltså, även jag begriper ju skälet till att jag får fler kommentarer. Fast det där med hämnd var inte särskilt genomtänkt av mig. snarare kanske att jag blir en del av det tonläge jag själv utsätts för.
Jenny, du har ingen som helst anledning att försvara ditt språk.
kunde bara inte hålla mig från att slänga in en pytteliten provokation, som du ju glädjande nog inte kunde låta bli att gå igång på.
jenny han är av den provocerande typen. han blir bekräftad genom provokation.
Anna: Intressant att du tror att det är en han, jag är inne på lite samma spår, men vet inte varför.
Och det här inlägget var egentligen inte tillägnat Anonym, utan de anonyma.
Äsch fan, jag ska vara ärlig:
du skriver bättre än vad jag gör, har gjort och förmodligen någonsin kommer att göra och jag kan tyvärr inte alltid hålla inne med min avund.
Känner mig bara så tarvlig efteråt.
Bra att du tar det som en blåslampa att inte slöa till i ditt skrivande. Samtidigt är det precis motsatt resultat mot vad jag innerst inne önskar (att sänka ditt självförtroende).
Jag vill ju vara en bättre skribent än du, men på det här sättet tycks jag ju hjälpa dig istället...
ja, jag är en han. anna har dessutom rätt i att jag är en provokatör. men fel i att jag skulle söka någon form av bekräftelse.
och naturligtvis är ditt inlägg riktat till alla anonyma, jenny.
men du vet lika väl som jag att det bara finns en Anonym.
( med anledning av vad du tidigare utsatts för vill jag dock påpeka att jag icke är något pervo).
Anonyma åsiktsmaskiner irriterar mig. Tyck gärna, tyck vad fan ni vill men våga stå för det. Vad ska hända liksom? Att någon blir arg? Och?
Provokatör, Manipulatör, Sabotör, Konstruktör.
konduktör...
Spännande. Själv blir jag ofta lite rädd av anonyma - anonym känns så väldigt mycket mer anonymt än att t.ex. hitta på ett falskt namn utan egen blogg/hemsida, eller? Som om det egentligen är någon man känner...
shit, vad spännande. Vem ÄR han?
Jenny, jag älskar dig!
Annaluna: Jag vet inte om det har någon betydelse. Inte för mig i alla fall.
Jenny: det lät hårt. Jag tycker ni verkar provocera varandra tillbaka lika mycket båda två. Och, jag tror visst det betyder något.
;)
Skicka en kommentar