11 maj 2007
Den där om att klockan är nolletttrettionio
Det krävs inte så mycket för att jag ska tveka: hänga filtar över känslor, rätta in i led, säga förlåt. Och när folk säger jag skriver som åttondeklassare, kvar i klassrum, dregla lärare, jag drar tillbaka, säger okej, kanske sant? Och när han kramar mig i vardagsrum jag tänker: snart slut, ta vara på, bevara, spara. Varför så osäker? Alltid? Alltid vara så? Tills kanske nittio år och ligga i samma säng, tänka samma tankar: duga nog? Duga tillräckligt? Bra nog? Prata tjejband, han säga Yeah Yeah Yeahs, Sahara Hotnights, The Donnas vara samma sak, samma skrot och korn, jag rörd upp, som en Bonddrink, säga skojar du? Han inte skoja, vara allvarlig. Trampa på fot och kanske feministkänslor. Nittio år. Alltid så här?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
nej, alltså, det var jag som skrev det där om högstadiepetting. förlåt. det var elakt. du skriver bra. jag tycker om din blogg.
Ja, tills du sätter ner foten och bestämmer dig för att det andra säger, det får stå för dem.
Exempel: Om min mamma säger till mig att hon ångrar att hon födde mig för att jag är så fruktansvärt egoistisk, så måste jag ta ett steg tillbaka. Jag tänker, är egoism något jag verkligen kan förknippa med mig själv? Är det en opartisk sanning? Eller ligger det något hos henne i den kommentaren? Så jag väljer att tycka synd om henne för att hon ser det så, men låter inte orden göra illa.
Det tar tid, det tar träning, men det går, oftast. Och tills dess, en stor kram!
Anonym: Äh, klockan var som skrivet ganska mycket, Jenny kanske lite full, cry me a river, liksom. Din pettingkommentar var ju bra, även om den gjorde lite ont. Fast fram med folk som skriver vad de tycker, för annars... usch?
Å: Tack, du är som min personliga tränare. Normalt är jag ganska duktig på att räcka finger, men just nu är jag lite nere på reserv. Nu ska jag käka popcornsfrukost. Häpp!
Skicka en kommentar