Den där om att ibland är kärleken inte tillräcklig

Jag hoppar omkring på ICA, med mp3-spelarnas lurar i öronen. Den spelar en låt som alltid gör mig förbannat lycklig, när hon ringer. Hennes sammetsröst säger mig med en gång att något inte är som det ska med allt som ska vara bra. Jag blundar framför sparris och rödbetor och frågar vad som hänt. "Du vet att farfar inte mått så bra" svarar hon.

Solen lyste in genom fönstret och farmor stod på en stol, i köket, för att nå upp att sätta upp våra påskgardiner. "Vet du?" frågade hon "jag hade en annan fästman innan farfar. Han hette Nils och det var bra att han dog, för då kunde jag gifta mig med världens vackraste man!". Jag tittade upp mot henne och log förvånat, ovant. Vacker? Är farfar vacker? Med potatisnäsan och det mörka håret och de barska minerna och femman i högerhanden och löständerna.

Han var den manligaste ni kan tänka er. En alfahanne. Stereotypsik. En bonde. Kvinnor hade sin plats och män sin. Barn hade en plats och djur en annan. Var sak på sin plats. Men runt sina barnbarn veknade han. Han veknade.

Tvåtusentvå gick jag en väldigt oproffesionell fotokurs. Ett av korten är på min pappa, min bror och min farfar. De håller armarna om varandra och ler mot kameran. I bakgrunden kan man ana att rapsen blommar. Man kan ana det, fast att det är svart och vitt. Ett bondbarn kan tyda raps hur svart och vit den än är.

Nu behöver han inte längre rymma från ålderdomshemmet han bodde på. Han behöver inte ligga på knä eller darra på handen. Jag är säker på att han är på ett rapsfält, för de blommar nu.

Och vår kärlek är ibland inte tillräcklig.