Finaste, leende, du med solskensblick, pärleskratt, med brun och fjunig kind, rakryggad. Ditt skratt mot skyn som en ballong. Förbannad och alltid glad, färgskimrande och regnbågslysande, du betyder så mycket för mig.
Jag vet att det inte är lätt nu. Jag vet att det är ganska svart vid horisonten och att backen är förbannat lång. Jag vet hur det känns när man är trött i fötterna och att man vissa dagar inte har en aning om hur tusan man ska orka.
Man måste inte alltid orka. Man måste inte det. Ibland måste man lägga sig ner, i gräset bredvid vägen, och vänta på att fötterna ska läka, att själen ska säga att nu är det dags igen. Ibland måste man köpa nya skor. Och ibland är det okej att säga till att man inte orkar.
Jag finns här. Du ser mig kanske inte, men jag finns här. Jag går steget bakom dig och tar dig om du skulle falla, snubbla. Jag håller din rygg, din hand, och väntar ut det här med dig. Rakryggade vännen, det är okej att inte alltid ha den så rak, det är okej att böja lite lätt på den. Ingen kommer tycka sämre om dig för det.
Lilla Elin lik som sommarns vind. Söt som sockerstrut. Med brun och fjunig kind.
they will never attack my big and large towers
1 dag sedan
2 kommentarer:
Åh! Det är ju det - precis det - man väntar att höra från sina vänner. För även om man vet det i sitt hjärta så kläs det så sällan i ordskrud. Och detta var en väldigt fin klädsel.
Är glad at du verkar ha valt att fortsätta skriva här!
Jo, hittills ser det ut som om det jag misstänkte var fel, vi får se om det fortsätter, så att jag kan fortsätta.
Skicka en kommentar