"De tre kvinnor på kvinnojouren i Tranås som åtalats för medhjälp till grov egenmäktighet med barn friades på fredagen av Eksjö tingsrätt."
Fick mig att börja tänka.
Någonstans i kampen mot lika rätt, alla ska ha rätt och samma lön och samma förmåner och dela på ansvar och glömma gammalt groll så vill jag stanna, backa tillbaka, hålla upp en hand och pausa. Vad hände här egentligen? Var tog pappans rätt till att vårda sina barn vägen?
Mamman har större rätt till att välja, till att bära, till att ha barn, behålla och hålla barnhand, det är mest naturligt, det är så det ska vara. I tanken ska båda gå hemma med barnen, men mamman ska givetvis vara hemma först, när barnet är så där pyttelitet och hjälplöst. Det tjatas om det så mycket att det blir tjatigt att tjata. Men pappan då? Varför kan inte pappan få vara den som ensam håller hand? Varför har mamman större rätt? När växte sig mammans känslor starkare än pappans? Vem säger att pappa inte ligger hemma och gråter? Varför är pappa stark när han vågar vara svag och mamma stark när hon vågar vara stark?
Det naturliga har växt sig så stort och starkt att det blivit onaturligt. Och när jag har diskussioner med mina utbildade, smarta vänner så håller de en hand knuten, högt i luften men ifrågaställer mig samtidigt när jag säger att jag kanske inte vill vara mammaledig, om jag skulle få barn. Jag nämner pappaledighet och den där handen öppnas vidöppet och slår mig på kinden.
Min pappa gick hemma med mig. Han gav mig visserligen rått ägg så att jag kaskadspydde över hela huset, men han höll mig starkt mot höften. Han vaggade, vyssade, förundrades, utvecklades. Han höll barnhand när barnhand växte till högt buren knuten näve och han uppoffrade så att han och jag idag har en relation som få av mina vänner har till sina fäder. Jag tvekar inte en sekund på att hans sidenband, som är knutna från min navel till hans hjärta, är svagare än de band jag har till min mamma. Min pappa har samma rätt, precis lika stor rätt, till att välja, till att bära, till att ha barn, behålla och hålla barnhand.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
24 kommentarer:
Ja, precis så är det.
Jag har ett helt inlägg om mäns rätt att få välja som jag inte vågat publicera ännu. Nu behöver jag inte.
Med pappaledigheten så händer det just ingenting. Och är det för att pappan inte vill eller för att mamman inte vill? Ibland får jag lite känslan av att mammaledigheten är kvinnans lagstadgade semester(okej jag har vänner som har barn, jag VET att det inte är en semester), att hon har rätt till den och förtjänat den eftersom hon burit runt på barnet i nio månader. Och att många kvinnor inte vill dela med sig av den.
Och pappor och mammor som inte bor ihop. Min brors pappa var en tillfällig förbindelse. Och min mamma tyckte på allvar att det gjorde min bror till hennes och bara hennes barn. På så vis valde hon bort en pappa åt min bror och en son åt pappan.
Å: Klart du ska trycka på den orangea knappen. Alltid tala, skriva, aldrig hålla käften!
Haren: Det är så bekvämt så här, för båda. Och jag tror att det är lite som du skriver: det blir lite som semester, det är så mysigt att gå hemma med nyfött och snusa på bebishud (skriver jag som inte heller gjort det och egentligen vet att det inte är semester, inte på det sättet). Och det tjatas så mycket om att pappaledigheten bara tas ut på sommaren/under älgjakten att det blir lite... "så du ska ha semester?" när pappan vill vara hemma.
Tack. ibland räcker det ordet.
/han som, om han vågar bli pappa, kräver att kunna bli det på det sätt Jenny skriver om. för att våga.
"Var tog pappans rätt till att vårda sina barn vägen?" - JA, verkligen. Det är för jäkligt att det finns en sådan förlegad könsrollssyn som nästan osynligt tränger in överallt och drabbar såväl kvinnor som män - ofta samtidigt, av samma urbota dumma skäl.
Vetenskaplig metaundersökning efter vetenskaplig metaundersökning visar förresten att kvinnor och män är lika som bär - det är socialiseringskulturen som gör oss "olika", inte något biologiskt eller genetiskt. Visst, vi har en viss skillnad i vår uppsättning organ, men det är inte DEN som påverkar människan att bli annorlunda, på det sättet vi tror.
Pappa eller mamma? FÖRÄLDRAR.
Fast ändå så måste man väl se bortanför orden?
Vad är problemet egentligen?
Ett problem är att mammorna anser sig ha mera rätt till att vara förälder.
Ett annat problem är att det finns föräldrar som misshandlar sina barn, det finns föräldrar som utnyttjar sina barn sexuellt.
Och i sådana fall är den andra föräldern ofta helt jävla hjälplös. Har fastnat i ett system - i en lag - i en verklighet som inte borde finnas.
För hur i helvete gör man?
Och nu tar jag ett exempel - om en misshandlande man (men det kan lika gärna vara en kvinna).
Du har blivit misshandlad i flera år av din man. Kanske våldtagen. Du har sett honom ge sig på barnen. Men inget kan bevisas. Säger du något - utan bevis - så kan du bli av med vårdnaden. Förlorar du lämnar du över dina barn till något du ser som ett helvete.
Och ändå måste du lämna barnen dit varannan helg. Du misstänker incest. Men vet inget. Du kanske vet - men kan inget bevisa.
Du kanske försöker - och förlorar. I och med att du förlorar så har du också inte jobbat för barnens bästa. För barnens bästa är att ha båda föräldrarna.
Hur gör man då?
Hur fan skulle du göra? Glatt lämna över dina barn? Gömma dig? Fly? Söka hjälp var?
Och mitt i detta helvete som många lever i - så finns det de (kvinnor) som utnytjar sitt moderskap och sina barn i en separation.
Trots att pappan, med sina fel och briser, vem fan har inte fel och brister?, trots att pappan är än helt människa som varken misshandlar eller sätter på sina barn, så försöker de med alla medel att knyta barnen till sig. Ljuger, slåss, sparkar - för att skapa sig ett existensberättigande som MOR.
En vän till mig, en kille, separerade. Hans fru hade hamnat helt fel, först med alkhol, sedan med andra, tyngre droger. Hon var deprimerad.
Döm av hans förvåning när hon fick vårdnaden av de två små döttrarna.
Döm av hans förvåning när han överklagade - och förlorade igen.
Där satt han, med en ny kvinna, jobb, hus - och förlorade mot kvinnan i förorten, utan jobb, med vänner i fel kretsar, tvångsvård...
Till slut vann han. Flickorna kom hem till honom.
Döm av hans förvåning när mamman flyttade till en ny kommun - och allt började om. Mamman fick vårdnaden. Fortfarande utan jobb, fortfarnde med drogproblem.
"Barnen behöver ju sin mamma."
Det är tamejfan en helt sjuk värld - och ändå går vi omkring och lever i en välmående del av världen. Med hyfsat upplysta människor, myndighteter, journalister....runtomkring.
Ändå. Ändå.
Ja herregud - ska vi göra barn?
Någon?
Erik: Bra. Kräv!
Linda: Jag vet, det är skrämmande. Har en kompis som precis skrivit en utredning om könsdiskrimineringen på förskolan, om att könen behandlas väldigt olika, fast att de har en tydlig "könsplan" att gå efter.
Annalyza: Den där misshandelshistorien är egentligen en annan sak, men jag förstår var du vill komma. Mannen har idag, tyvärr, mindre rätt till barnen än kvinnan.
Fan jenny! Du är så jävla bra att man bara vill kasta upp dig i luften och hurra sådär man gjorde när man var liten och någon fyllde år eller hade gjort något bra. Heja heja!
Ibland spritter det i hela kroppen när jag läser dig, ibland får jag en klump i halsen och molltoner i hjärtat. Du är jobbig ibland när man känner igen sig för mycket. Känner igen sig i det där som man helst inte vill känna. Jag har mått taskigt ganska länge och har överlevt allt det där dåliga genom att bara fila av alla toppar och alla fylla igen alla helvetesgap. Jag har kännt mer och mer att jag inte vill leva så här. Det är ingen lösning att leva som om man packat in sig själv i bubbelplast för att aldrig skada sig på dom vassa kanterna. Jag har försökt hitta tillbaka länge och vill bara känna så där intensivt igen. Falla handlöst av lycka eller sorg. Det är nästan aldrig att det bränner till så där som om av nässlor på benen eller honung mot gommen. Men på något sätt lyckas du när jag läser vad du skriver. Du får det ibland att spritta i hela kroppen och ibland ger du mig en klump i halsen och molltoner i hjärtat.
Idag fick du mig att vilja bli världens bästa pappa en dag. Tack för det.
Kära odjur,
det är någon dum djävel som kommit på uttrycket "livet är bara en fas man ska överleva", för livet är inte alls bara till för att överlevas. Det måste levas. Varje dag måste räknas och kännas och bergådalbana sig genom, från morgon till slut. Det är inte till för att leva rakt och på led och i gamla spår och så här: -----. Jag tror att du har rätt. Det måste göra ont att leva, för då blir det så mycket bättre när det är skönt och kul. Det måste vara vvvvvv. Som en barnkalasballong. För om man inte har de där hänga snara-dagarna, så får man inte heller ballongdagarna.
Och att skriva att jag får dig att vilja bli världens bästa pappa är den bästa komplimang man kan få. Tack.
Jag både håller med och tycker att du drar det lite väl till sin spets. Det är väl ingen som säger att mamman har större rätt till sitt barn eller att hennes känslor är starkare än pappans? Det tror jag inte på! Jag tycker det är en självklarhet att pappan ska få vara hemma och knyta starka band med sitt barn, likaväl som mamman!
Det kanske fortfarande lever kvar en undermedveten åsikt att det är mamman som får barnet, att pappan mest anses vara med på ett hörn. Som att han efter utlösningen har gjort större delen av sitt.
Monsterbra ämne, schweinigt bra skrivet. In other words, word.
Ja ni, allt kanske inte redan är skrivet här men mycket. Och det är bara att hålla med. Precis som haren skrev vill inte alla mammor "dela med sig" av ledigheten. Vilket suger hårt. Vägrar bli en pappa som måste lämna över barnet så fort hon (för jag vill så innereligt ha en hon)skriker efter mat. Jag tror det här med att amma är ett problem. Jag vill inte att maten ska vara kopplad till mamman. Är deet verkligen så illa att mata med nappflaska från början? Jag vet, mycket nyttigt i bröstmjölken och jada jada men det måste väl gå att ersätta? Skulle pappan få samma rätt att finnas för sitt barn vid matbehov tror jag att ett starkare band tidigt i barnets liv kan uppnås. Eller är jag helt ute o cyklar nu?
Faktum är att pappor idag har valmöjligheten att vara hemma eller inte. Båda anses okej. Att stanna hemma ger många applåder. Visserligen kan det också ge några hånfulla kommentarer.
Men ingen kvinna som stannar hemma får applåder, hon gör bara det som förväntas av henne. Hon som går till jobbet däremot får hat.
Förutsättningarna är olika beroende på kön, och det är fortfarande mannen som har makten att välja.
ps. Det vore underbart att någon gång få läsa en likande hyllning till en mor. Tänk en sån schysst mamma som är så uppoffrande för sitt barn. Fantastiskt! Stoppa pressarna!
karin: mannen må ha den teoretiska möjligheten att välja, men vad som diskuterats här är huruvida han har den faktiska möjligheten att välja, att mannen i många relationer genom förväntan att vara den som jobbar mest de facto blir den som jobbar mest. Att mannen utifrån könsrollerna redan från start får kämpa för att uppleva samma rättighet till barnet som mamman. Både mannen och kvinnan är således fast i de spegelvända positionerna av en uppsättning könsroller.
I övrigt, läste att många par fattar ett rationellt beslut när t.ex. frågan om hemma/jobba vid första barnet kommer, och då kvinnan generellt sett har lägre lön än mannen vid denna tidpunkt p.g.a. att mannen ofta är äldre än kvinnan i en relation plus icke-jämställt löneläge, blir det rationellt ur ett ekonomiskt perspektiv för mannen att jobba och kvinnan att stanna hemma. Sedan argumenterade studien att kvinnan har satt sig i en position som underlättar att hon förlorar även kommande diskussioner, dels psykologiskt, men även att hon från början halkar efter lönemässigt, vilket gör det rationellt sett logiskt vem som skall stanna hemma vid eventuellt efterföljande barn. Så, förlora inte första slaget!
Stina: den åsikten får stå för dig, jag tycker att det skriks ut överallt, till exempel i skilsmässor. Det är tyvärr inte självklart, idag, att pappans känslor och rättigheter är likvärdiga mammans, inte enligt mig.
Storey: Vet inte om jag skulle dra det riktigt så långt, och det är säkert skillnad på stad och landsbyggd, och så vidare, men papparollen nedvärderas helt klart.
Johannes: Tycker inte alls att du är ute och cyklar. Du får införskaffa en bröstpump, när det är dags.
Karin och Erik: Måste hålla med Erik här. Inlägg om hur bra mammor är finns säkert där ute, men det är något jag valde att inte skriva om. Självklart ska hon få alla rosor och månsken hon är värd, men det var inte det som detta inlägget handlade om. Tror att jag har skrivit det någonstans: mannen spikar upp en hylla, som syns, sen får kvinnan damma den i tjugo år, och det syns bara om hon inte gjort det. Helt off topic, men ändå.
Höhö, huvet på spiken erik, i vårt fall stämmer din teori.
Här hemma är jag (blivande morsa)äldst och tjänar mest och mycket riktigt är det lilla pappa som kommer att få ta största delen av föräldraledigheten. Vårt beslut baserar sig dels på den ekonomiska sidan av saken men även på att jag aktivt valt att "lämna över" till farsan för jag vill att unge och far ska bygga upp en egen nära relation som inte är beroende mig som morsa.
Vi vill nog allt prova med amning första halvåret, om det nu funkar, men sedan känns det viktigt för oss båda att farsan är den som är ledig och hemma med kronjuvelen. Även om jag vet att jag kommer att gå grinandes till jobbet för att jag inte får vara med. Så byggs jämställdhet, tror jag, genom att man själv aktivt väljer en lösning som får en själv att grina men resten att så må bra att det är värt det. Vi är så himla fina i våran familj och det ville jag tala om. Och jag tjänar mest.
Sen är det ju fan att det som låter så bra (jämställdheten) blir så svårt att åstadkomma när man ser till den ekonomiska sidan, där det är mindre lönsamt för familjen att mannen stannar hemma. Tänker inte ens inlåta mig på ett resonemang om balanserandet av privatekonomin gentemot relationerna till barnet under den tidiga barndomen, för då spiller ämnet över på ett område som det från början inte berörde.
hj: Det var precis detta jag tänkte på när jag skrev den första delen av mitt tidigare inlägg men som inte kom i text, att det måste ju gå att få kvinnan och mannen att befinna sig i motsatta könsroller, att kvinnan tar mannens könsroll och vice versa. Precis som du beskriver i ditt fall. Om kvinnan beter sig enligt vad traditionellt sett är mannens roll och vice versa, skall det betraktas som ett upplösande av könsroller eller bara ett byte?
Som du nämner, måste det råda ekonomiskt oberoende för att absolut jämställdhet skall kunna föreligga?
Glad att få läsa om er situation hj!
Ska vi bara tala ekonomi så är det i särklass billigaste att alltid använda preventivmedel (eller aldrig ha sex). Men ändock väljer många att skaffa barn. Det visar väl att andra parametrar än ekonomi kan spela roll för hur vi väljer att organisera våra liv. Jag tror att ekonomi i många fall (såklart inte alltid) är ett svepskäl.
Karin: Jag tycker du jämför ekonomi på två olika nivåer; ekonomi i frågan gällande att skaffa barn eller inte, och ekonomi i frågan vem som skall jobba mest efter att ha skaffat barn. Vad som är sant på den första nivån behöver inte nödvändigtvis vara sant på den andra.
Sedan överensstämmer jag i att den uppdelning i arbetstid som vi här har hänfört till ekonomisk situation även kan vara beoende av andra parametrar. Dock tror jag att många av dessa parametrar lyder under parametern ekonomi, varpå vi är tillbaka där vi började.
Självklart är det så att ekonomin och lönerna får styra, dock vet jag inte om det är rätt att skylla på detta. Och det är därför jag är emot att lagstadga pappaledighet, för då skulle ett bidrag behöva införas, vilket skulle mörka problemet att kvinnor fortfarande får mindre betalt än män.
Sen kan man ju fråga sig, som Karin skriver, hur många kvinnor det är som faktiskt är lite lättade över att de tjänar mindre och kan använda detta i syfte att få stanna hemma och inte låta pappan komma hem.
Har skrivit det tidigare...;) Vore du min dotter så skulle jag vara så oerhört stolt!
"Sidenbandet till din pappa" kan smälta vilket föräldrahjärta som helst *kram*
hmm...jag tror att ni glömmer att en fjärdedel av de svenska papporna inte ens tar ut sina tvâ oöverförbara pappamânader. Barnet "förlorar" alltsâ tvâ mânader hemma med sin pappa. Det kan väl ändâ inte vara mammans fel?
Smâbarnspappor jobbar ocksâ över rekordmycket.
Jag tycker nästan att ni daltar lite mycket med de "stackars" papporna. VILL man göra nâgot sâ gör man det, punkt slut!
Anna i Malaga: Men det är ju det där jag försöker få fram: att det är barnet som förlorar i slutändan. Jag menar inte på något sätt (kanske bara lite) att det skulle vara mammans fel, utan att det är en allmän syn, som finns i samhället, att pappan kanske inte borde ha samma tid med sina barn som mamman får. Och det finns inte alltid möjlighet att göra det man vill göra, med tanke på löneläget, där mannen faktiskt får en hel del högre lön än kvinnan.
Skicka en kommentar