Över hela universitetet, på dörrarna till huvudentrén och på anslagstavlor hänger de: posters med vädjan om att vi måste engagera oss innan föreningslivet går i graven. Ingen orkar. Vi är en generation åttiotalister som hellre tittar på sjukhusserier på tv än engagerar oss.
Mina kompisar är nästan alla med i något. Jag har kompisar som är med i Röda Korset och som är kårordförande och spinninginstruktörer och yogalärare och ordförande och sekreterare och hjälper gymnasieelever efter skolan med deras läxor. Jag engagerar mig upp över öronen: fixar gratiskonserter och är med i en studentförening och i studentutskottet, innan det la ner, och i internationaliseringskommittén och skulle starta UNIFEM och innan det så var jag klassordförande och jag har ett fadderbarn och… nej, jag tycker inte om att sitta still. Vi verkar vara en utdöende ras. Alla gör det kanske inte av rätt anledning, vad nu det skulle vara, vissa tycker bara att det ser förbannat snyggt ut på CV:et, men de gör det, de engagerar sig. Resten verkar ha förfallit i någon slags lättja där det är extremt jobbigt att lägga ner två timmar i veckan på att ordna och fixa för andra, alternativt komma på ordnade och fixade aktiviteter. För det händer det med. Folk slutar komma på saker. På föreläsningar med kvinnor från Sydafrika, som ska tala om lidande och sorg. På gratiskonserter och utställningar. På hemmabiokvällar och billigt kaffe. De har för mycket att göra. De måste kolla på Greys Anatomy.
Artikel efter undersökning efter enkät säger samma sak: vi har slutat att bry oss. Ungdomsstyrelsen menar att det har skett en minskning av medlemsantalet och en ökad andel passiva medlemmar inom föreningslivet.
SVT meddelar att allt färre skriver högskoleprovet. Hösten 2006 hade tio procent färre anmält sig till det, jämfört med året innan. Det sker en minskning av sökandet till högskolor – 2006 hade Jönköping den största minskningen med tjugo procent. Örebro och Växjö hade sjutton procent färre anmälningar till våren 2006, jämfört med våren 2007. Min utbildning kommer inte att starta till hösten, det är för få som har sökt.
Kvinnor slutar intressera sig för teknik (SCB). Färre vill studera i Nordamerika (Götebergs universitet). Schlagerfestivalen vill inte längre tittas på, efter en dominans från Öst (SMP). Färre röstar i folkomröstningar (DN). Sök på ”minskat intresse” på google och du får upp 835,000 resultat. Sök på ”Greys Anatomy” och du får upp 1,260,000 resultat.
Vad händer med oss? Varför bryr vi oss inte längre? Eller bryr vi oss, men om andra saker än vad vi brukar göra? Har saker som varit viktiga för våra föräldrar slutat ha betydelse? Har våra föräldrars krav på sopning framför våra fötter gjort att vi nu sitter ner i soffan och tänker att allt kommer fixa sig ändå, det gör det alltid? Har de där fina bostadsområdena med allt som ingår gjort att vår uppväxt har blivit för lätt, allt är redan ordnat, och är det inte ordnat så kan vi få det lätt, det är bara att skriva i en Internetadress eller ringa ett samtal, och om vi har riktig djävla tur så kan vår mamma ringa det åt oss? Kanske behöver vi ett slag på käften, en matta som dras under våra fötter? För visst gör det något? Så här är det väl inte menat att vi ska leva? Utan engagemang och glöd och en eld efter glöden? Jag vill ha glöden. Jag vill ha glöden på mitt CV.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
28 kommentarer:
Att gå igenom livet med minsta möjliga ansträngning tycker jag speglar en syn på livet som en pina, där det blir som bäst när det tar slut. Jag försöker se till att jag är slutkörd på engagemang, upplevelser och känslor innna jag går i mål, men jag vill stupa på rätt sida mållinjen.
Dagens tunnelbanetanke vars kvalité kanske, kanske räddas av att den här fann sitt användningsområde: "Man kan inte gå igenom livet i mysbyxor."
Jag undrar om de där som går genom livet utan minsta möjliga ansträngning tycker likadant som du.
jenny och alla: Nej, det blev helt fel. Jag vill gärna tycka till om denna typ av diskussion då det är intressant att belysa denna strömning som jag tycker är tillräckligt nutida för att en person i min ålder skall kunna se en utveckling över tid. Jag har dock aktat mig för att kommentera i frågan tidigare då det lätt blir att stå med pekpinnen och rita rutor i sanden som säger "bra liv" och "dåligt liv". Varje enskild person är självfallet långt mer komplex än den rita-i-sanden indelning som jag gjorde först, en person som vid första anseende tycks undvika ansträngningar kan självfallet vara den som har de största ansträngningarna i livet.
Och avslutningsvis ber jag i förväg om ursäkt skulle någon tar illa vid sig av mitt första inlägg, och detta kanske blir första och sista gången jag ger mig på att fälla kommentar i denna typ av fråga. Utan kommentar ingen diskussion, men större chans att det blir mindre pekpinne i verkliga livet framför svarta ord på vit bloggpapper.
... och bloggar tillhör verkliga livet, det är ansikte mot ansikte som det är mindre risk för pekpinne.
Okej, först vill jag kommentera orden "en person i min ålder" med ett väldigt stort leende. Visserligen vet jag inte hur gammal du är, men det lät väldigt gulligt. Vem vet - du kanske är etthundrafem?
Sen måste jag säga (skriva) att jag tycker att du är mesig. Varför skulle inte du få säga (skriva) din åsikt? Även om den är med pekpinnar? Är inte alla åsikter pekpinnar? Ta för dig och ställ dig upp och säg vad du tycker och stå sen för det! Det är ju tankar som den där - jag ska aldrig mer... - som skapar ett samhälle av oengagemang. Att inte säga (!) vad man tycker och tänker är ju ett samhälle utan utveckling, i en värld som är rädd för tyckande och konflikter.
Bara genom att skriva den där kommentaren där uppe slog du ett slag för engagemanget.
jag blir helt upprörd när jag ser det såhär svart på vitt. fast jag redan visste att det saknas engagemang hos allt för många. fan, när ska folk inse?! okej, dom missar inte tv-såporna men dom missar liksom livet.
(och sen skulle jag kunna tänka mig att byta ut dom mot vi i kommentaren ovan. för ibland är jag också en soffpotatis som hellre vill titta på film eller sitta på en filt i solen istället för att gå på styrelsemöte. skärpning liksom!)
jenny, "en person i min ålder" skrevs för att belysa att jag är tillräckligt gammal för att kunna se det skift i inställning till engagemang vi här föreställer oss existerar och diskuterar, men tillräckligt ung för att inte vara distanserad från fenomenet, en distansiering som kan göra det relativt svårare att ha en åsikt om det aktuella fenomet. Svårare att se frågan om man är en del av den eller om man måste ha kikare för att se den.
Min första kommentar är fortfarande min åsikt, likaså min andra kommentar. Om kommentar 1 var en svartvit pekpinne som vinande slog ner i skolbänken där jag omedvetet och oönskat placerade övriga läsare genom nämnda kommentar, så är kommentar 2 en grå pekpinne som vill belysa att jag aktar mig för att simplifiera människan, för människan är inte svart-vit, hon är en regnbåge. Att jag i kommentar 2 använder orden "ber om ursäkt" skall inte ses som att jag distanserar mig från min tidigare åsikt, den skall ses som en illustration av att det inte var min åsikt att den svartvita pekpinnen skulle träffa någon på handen bara för att jag, i mitt tycke, inte lyckades kommunicera att jag kan se alla färger i regnbågen. Och ja, man måste våga slå någon på handen med sin åsikt för att skapa en diskussion och utveckling genom osämja, en osämja som kan leda till ett samförstånd som tar oss framåt från vart vi startade. Men när diskussionen gäller människors liv, liv som jag inte vet allting om, då vill jag inte träffa personers händer med en svartvit pekpinne, då vill jag använda den gråa pekpinnen.
Och jag är väldigt dålig på att hålla inne med mina åsikter, därav bruket av ordet "kanske" innan "jag skall aldrig mer...". För jag vet att om jag är tyst, om jag tystar ner min åsikt, rädd för att andra skall ta skada, då har jag gjort något som jag har lovat mig själv att aldrig göra, att svika mig själv och släcka en av mina färger. Ibland behöver jag en påminnelse om vad jag lovat mig själv, och en stark påminnelse genom ordet "mesig" hjälper minnet under en längre tid.
När jag var ett engagerat mellan- och högstadiebarn från mitten av 80-talet och fram till 90-talets första år så var det mycket lättare att engagera sig, för att man FÖRELADES olika saker att engagera sig i, en i taget.
Ena veckan var det NSMPD. Två veckor senare antidroger. Efter det kom kanske videovåldsdebatten upp, eller Rör-inte-min-kompis.
Det fanns två kanaler att välja mellan, som båda visade nyhetsprogram på utsatt tid. Hemma hade vi en dagstidning. Radionyheter lyssnades det på kanske en gång om dagen och det var det hela.
Nu är informationen en strid flod som svallar i dussintals kanaler, tidningar och sajter, jag upplever att informationen om vår ruttna värld trycks upp i fejan på mig och jag måste värja mig för att inte drunkna. Då föds det dåliga samvetet: hur kan jag åse detta och inget göra?
Spelar liksom ingen roll att jag har valt mitt yrke utefter mitt engagemang och förmodligen kan sägas göra ett bra jobb - det finns ju tusen andra områden jag känner till men inte orkar engagera mig i.
Kanske kan man prata över mediestress endast över betydligt längre tid än vad jag gör och kanske måste man stanna i vuxenvärlden för att jämförelsen ska hålla över tid.
Jag tycker emellertid att min egen och yngre generationer verkar uppleva en betydligt större press på sig att följa med i och ha en åsikt om vad som händer i världen omkring dem än vad min föräldrageneration verkar ha.
Och att det medför svårigheter att sålla i informationen: vilka frågor VILL jag respektiver BORDE jag engagera mig i när det finns titton olika, presenterade i titton olika medier som jag känner mig skyldig att ta del av?
hj: jag tror att du har rätt i resonemanget kring att ett stort utbud av möjligheter att engagera sig i faktiskt kan försvåra steget till faktiskt engagemang, utifrån resonemanget att människan önskar att välja mellan en begränsad mängd. Sedan kan frågan ställas angående vilket engagemang som är starkast, deltagande i engagemangsmöjligheter som kommer till en eller deltagande i engagemangsmöjligheter som man aktivt uppsöker?
Jag tror att begreppet engagemang kan behöva att nyanseras för att reflektera att vad som betraktas som engagemang kan förändras över tiden. Enligt samma tema kan det tänkas att vi omedvetet skapar en delning mellan vad som är "bra engagemang" och "dåligt engagemang", på tvären mot tesen "engagemang är alltid bra". Det kanske är engagemang att följa en TV-serie varje vecka under ett halvår, om vi lättar på kravet att engagemang skall skapa någonting för andra personer.
hj: En vän på resande fot frågade sist vi pratade efter nyheter från Sverige. Jag kunde knappt svara. Och jag tror mig vara en sån som följer med hyfsat. Du är definitivt på rätt spår.
erik: Engagemang måste väl ändå ses som någonting som görs utöver det man förpliktigad att göra. Sen vill jag gärna lägga till att engagemang måste vara positivt för fler än en själv. Men det är nog som du säger, mer vad jag anser vara "bra engagemang".
jenny: Jag tror att bristen på engagemang helt och hållet beror på att man har det för bra. Se på hjälpinsamlingar. Det är mycket lättare att samla in pengar till katastrofer och situationer som folk kan identifiera sig med. Varför skulle vi egentligen bry oss mer om amerikaner än om iranier? Ändå engagerade vi oss mycket mer i WTC än jordbävningskatastrofen i Iran. Det är först när ens egen existens är hotad som de flesta reagerar och även tar sig en titt utåt. Nu kanske du mest menade engagemang i mindre, eller i alla fall närmare skala. Men jag tror roten sitter på samma ställe oavsett. Jäkligt bra, kul och intressant ämne. Bravissimo!
storey: en definition av engagemang som allting utöver det som man är förpliktigad att göra kan tänkas ge följdfrågan "vad är vi förpliktigade att göra?" Vidare, vad som är en förpliktigelse för en person kan vara engagemang för en annan.
Angående ifrågasättandet av begreppet engagemang, det kanske är önskvärt att skilja på engagemang för sin egen skull och engagemang för andras skull?
Mean people: Fast, hallå, vi måste få ha skoj med, inte bara gå på möten och damma bort. Det är inte så jag menar (och det förstår du nog). Men kanske 50% barnkalas och 50% slå näven i bordet, kanske? Eller barnkalas på mötena, för jag vet inte om jag skulle vilja slå näven i bordet på ett barnkalas...
Erik, fina du... nu vet jag inte vad jag ska skriva, för medan jag åt kakor med kompisar så hann du skriva jättemycket (vilket är jippie hurra)!
Det där med valbarhet, valFRIHET ska ju ses som något bra. Du kan välja inriktning på ditt engagemang, vill du inte rädda jorden kan du fixa en konsert, vill du inte fixa en konsert kan du jobba på fik ideellt. Men i alla strävan på inriktningar och frihet blir det kanske allt annat än fritt?
Du behöver inte följa med i tidningar och medier för att engagera dig. Vardags/nutidsengagemang är självklart bra och något som folk borde ta del av, men när allt färre slutar göra högskoleprov, söka till högskolor och universitet, slutar bry sig om andra saker än fokus på endast sig själv... jag vet inte. Det viktiga borde ju egentligen vara att brinna för något, att ha en glöd. Om den glöden handlar om att rädda Malawi eller starta ett rockband borde kanske inte ha så stor betydelse.
Och ja, jag tror på det där med att vi har det för bra. Att det är det som gör att vi inte längre orkar/vill.
Min bror har länge hävdat att det inte finns osjälviska handlingar. Allt vi gör är för att få oss själva att må bättre. Kanske är det så att det inte finns engagemang för andras skull?
Många kanske. Många frågor.
Jag tror att det målas upp en alltför dyster bild här. Människor är visst engagerade. Om man bara letar i det traditionella föreningslivet kanske man inte hittar det, men det finns en massa glöd och eld därute! Till exempel här.
Precis som dina kompisar du skriver om är alla mina kompisar engagerade i nåt. Tillsammans blir de nog ett rätt stort gäng, och det är väl inte så illa?
mera barnkalas! helt klart.
genuskarin: kommer på mig själv ibland med att tycka att det är så skönt att det finns en spridning i engagemangen: medan andra räddar sälar och propagerar för ekologiska lantbruksmetoder med glöd, så kan jag fokusera på NPF inom mitt ämnesområde och sympatisera lite inaktivt med dom andras områden :-)
Baksidan av att brinna är tyvärr att bli utbränd har jag märkt, så jag försöker lära mig att glöda lite laaagom.
hj: Jag försöker också lära mig det där med lagom mycket glöd. Det är tyvärr inte den enklaste balansgången!
ja fast fan, jag håller nog samtidigt med om inte-bry-sig-tendensens existens. fast jag måste grunna på orsaken, jag kan inte relatera till vad det skulle innebära att "ha det för lätt" (eller så umgås jag i svårkretsar?).
Jag tror lite som hj och genuskarin. Det är så mycket man bör/vill/borde/ska/kan göra så man blir matt och inte vet vart man ska börja. Börjar man med något finns risken att man ändå går runt med ständigt dåligt samvete över allt annat man inte gör. Då kan det vara lättare att skärma av allt. Jag tror inte vi har det för bra. Det är svårt på andra sätt bara. Tror det är bättre att mana till kamp genom att uppmuntra, visa och tala om att man kan påverka än att klaga på vår generation. Det är det så många som gör ändå. Vi har fått talet om miljön och omvärlden genom hela skolgången så kunskapen och värderingarna är mer förankrade i oss än i tidigae generationer tror jag.
Utan att läsa igenom alla kommentarer tror jag att mycket har med pengar att göra. Hyrror och liv blir altl dyrare, men vi får itne högre studiemedel. Jag jobbar alltid samtidigt som jag pluggar för att det ska gå runt. Hade jag inte behövt det, hade jag säkert engagerat mig mer. Med alla hårda krav uppmanar staten indirekt till icke-utbildning. Du tjänar mer som programmerare utan utbildning, och då kanske det är mer intressant att se på Greys Anatomy och slippa tänka på att du aldrig gick den där utbildningen du egentligen ville gå?
fy fan, vad jag stavar illa på jobbet.
Intressant! Både Jennys spaning och diskussionen som har följt i kommentarerna. Jag är 26 år. Det är fan en svår ålder idag. Jag slits mellan valen yrkeskarriär (jag utbildar mig till ett yrke där man "måste" jobba utomlands och vanligtvis spenderar 14/dag på jobbet) och familjebildning. På senaste tiden har jag funderat på om det egentligen är så himla smart att föda barn in i vårt sjuka, försvinnande och skrämmande samhälle. Å andra sidan driver den tanken mig att vilja förändra utsikten för alla oss som redan finns här OCH våra framtida barn. Man kan ju inte brinna ut utan att först ha brunnit.
fina jenny: först skrev du "inget är så svårt som att förlora mot sig själv", sedan skrev du så att jag insåg att jag hade gjort det du skrev om först. Sedan skrev jag för att göra motsatsen mot det du skrev om först, för inget är så svårt som att förlora mig sig själv.
Tiden försvinner, vi ska plugga, jobba, gå på teater, dricka öl, fika, hålla kontakten med alla, laga mat, handla, bio, skura golv, betala räkningar, läsa böcker, hänga med. Så hinner man inte sova tillräckligt. För att det ska hinnas med. Och det där som jag brann för, fortfarande gör, det hinns inte riktigt med. Fast egentligen gör det ju det. Men jag är ju alltid så trött, spända axlar och snurrande huvud. Så lättar jag på samvetet över att jag inget gör för att förändra världen genom att öppna plånboken, fadderbarn, amnesty, greenpeace, cancerfonden, rädda barnen, "mitt" barnhem i Indien. Och så måste jag jobba ännu mer för att ha råd. Istället för att bara ta och ge mig tiden att göra nåt verkligt.
Genuskarin: Jo, glöden och elden finns, men det verkar som om var jag än vänder mig så ser jag rapporter och analyser som alla pratar samma språk: elden håller på att fala. Jag tror att det är lite fel att inte reagera och agera för de som curlas, eldar är till för att brinna.
Frida: Barnkalas! Barnkalas! Barnkalas!
Hj: Jag kanske har helt fel när jag säger att det är för att folk har det för lätt, det var bara en tanke som slog mig. Barn som blir curlade och får allting på ett silverfat (generalisering, hej, hej!) lär sig inte att de måste arbeta för att få de där extra sakerna som finns i samhället. Då jag ser minskad aktivitet på mitt universitet och campus kommer jag genast att tänka på att det är en generationsklyfta, men jag kan ju ha fel.
Signe: Tror att du har rätt, du med. Det dåliga samvetet äter upp en, men man orkar inte engagera sig, utan fastnar i soffan. Det har blivit för stort för att kunna greppa och det känns som om det är så mycket man måste göra att man känner att man inte kan göra något alls.
Annaluna: Jo, fast mycket av det som man kan engagera sig i ger en ju tillfälle att få ett bättre och högre betalt jobb/ett jobb man verkligen vill ha. Fast det kanske bara är jag som tänker så.
Tjugosex: Jisses. Jag vet exakt vad du menar. Du måste vara tjugo, ha femton barn, tre års arbetslivserfarenhet, sex års studier, rest runt halva jorden… när jag pratar med vissa av mina killkompisar uttrycker de inte alls detta problemet, har börjat fundera på om det är en könsfråga.
Finerik: Det är för mycket ” Sex av tio utrikes födda med utländsk utbildning har arbete som huvudsaklig verksamhet jämfört med drygt sju av tio av dem som har en svensk utbildning” i mitt huvud just nu. Hängde inte med.
Haren: Mmmm. Livet tar livet av oss.
oj. puh. va många kommentarer.
jag har en teori:
överallt matas vi med information och reklam om var och hur vi ska använda vårt engagemang, var vi ska lägga vår energi: på oss själva och på vårt utseende. det är vad som krävs för att vi ska räcka till. och nöjda ska vi aldrig vara för då slutar vi handla. vi jagar ständigt ouppnåeliga ideal och vårt engagemang räcker inte till andra. konsumtionskrafterna är så starka.
jag säger till folk... jag är flata
jag säger till folk... gå och rösta
sedan reser jag iväg och lämnar en del av dem glödande och brinnande, för jag berättade om mig själv för dem
Min TV fungerar itne längre, jag sitter och målar
tecknar
jag har vunnit en del av mig själv
Skicka en kommentar