Hej,
du,
med vetehår.
Jag tror inte att vi är så bra
för varandra.
Du är sådant jag trodde jag ville ha,
argumentationsglöd glöd passion smarttänk ögonblänk envishet musikrätt bekräftande handledspussande fingrar genom håret hand på höft intressant stolthet fötter intrasslade hjärta och smärta vän vinka på långt håll puss på kind fnitter i närhet
men
kanske för lik
mig.
För vännerna blir rädda för mig
när jag blir så där väldigt arg
på dig
och de ser var min blick söker
när den söker efter dig.
Och de ber mig ta det lugnt,
inte vara så där dramatisk jag alltid är.
Jag vill inte detta längre för du får mig att må så djävla dåligt.
Bra.
Dåligt.
Och jag tror att jag börjar bli lite förälskad, så
snälla, jag orkar inte säga nej till dig, kan du inte säga
nej
till mig?
09 maj 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
19 kommentarer:
Alltså, det är så bra. Så fint. Och varför känner man alltid igen sig? Smärta, glädje, inte kunna säga nej fast man borde, för att man mår bättre av det. Men ändå inte. Det är ett helvete det där...
"Så släck cigaretten och lägg dig ner.
Det är tyst i huset, ingen hör och ingen ser.
Om en liten stund, går solen upp igen.
Men är du här när jag vaknar? När morgonen kommer?
Och innan jag vänjer mig?
Innan det är för sent att säga nej?
Ta det försiktigt,
ta det varsamt.
Ta det försiktigt,
för det är mitt hjärta du håller i din hand"
Å: Oj. Tårar på kinder här är. Vem äre som skrivit?
Mauro Scocco (för Lisa Nilsson). Hela texten är helt underbar:
http://www.lisanilsson.se/texter/forsiktigt.php
Jag gillar varken Mauro Scocco eller Lisa Nilsson, men ibland när man läser en text utan att veta vem eller för vad den är skriven, så blir det plötsligt så mycket bättre.
Tokyo-Linda: Det är därför jag inte lyssnar på musik, utan på texter (men så är jag ju ganska skum också)...
Finaste. Jag börjar gråta när jag läser.I dag är en ledsen dag här. Kram
Haren: Åh. Nej. Inte redan? Och här är det också tårar.
NU är utmaningen antagen;)
Jo visst. Redan. Tio dagar kan vara så lite ibland.
hmmm... de här måste ju vara du, eller? http://www.magasinetneo.se/aktuellt-nummer/nr-3-2007/wennblad.pdf
Jasså, du kan spoken work också. Jag läste den så i alla fall. Du är för bra du. Puss
Om jag fick höra det här. Om någon skulle uttrycka sig så här till mig, om mig, skulle jag ramla. Falla hårt. Det skulle inte gå att säga nej. Hur sant det än var.
Jag är naiv och dumdristig, jag vet, men jag saknar till och med det här. Så rätt och så fel. Samtidigt. Det svåra, det självklara, det ändå så otydliga.
Hellre en hög oregelbunden hjärtrytm än en stadigt låg. Tror jag. Just nu. När ingen pulshöjning är i sikte.
och exakt vad är det som är så bra med denna juvenlia smörja? jennys blogg är ibland bra, ibland, som nu, lika upphetsande som högstadiepetting. med kommentatorer som tycks gå i mellanstadiet.
Okej.
Anonym ett: Ja.
Bubbel: Nej, var tvungen att googla för att fatta vad du snackade om. Men vi kan låtsas?
Anonym två: Själv blev jag väldigt upphetsad av högstadiepetting, om jag minns rätt. Ska försöka skriva mer pensionärsaktigt i fortsättningen, pussåkram.
jag skrev nästan något liknande i ett mail till K, innan vi blev tillsammans, som blev direkt avgörande för att vi strax därefter faktiskt blev ihop.
fråga om han vill säga nej.
jag gillar också högstadiepetting!! (även om jag inte pysslade med sånt då. eller, det kanske är därför jag glorifierar det?)
tack egon. efter anonyms kommentar så kan jag inte hålla mig från att slänga ur mig lite tonårslingo: vavarejasa!
En vän länkade till den här texten från sin blogg. Hon är såld. Och det är närapå jag med. Den är huvudet på spiken, enkel och väldigt väldigt fin :)
Skicka en kommentar