Mammas dag. En hel dag bara för mamma.
När jag skrev ett inlägg om papporna och deras borderätt till ledighet stack det lite i ögon och själar hos somliga. Mammorna då? Har inte de rätt? Klart de har. Mammorna har rätt, men det var inte det jag skrev om. Mammorna har rätt till sovmorgon och rosenbäddar och solsken i blick. De har rätt.
Min mamma har inte haft det lätt med mig. Från det att jag föddes tills ungefär nu har jag haft en egen vilja som varit ganska stark. Jag valde bort henne till fördel för min pappa från första början. Jag behövde henne inte. Det var "kan själv!" och välja kläder själv och äta själv och väldigt mycket själv och tydligen var det så att jag hade min revolt för självständighet redan som ettåring. Och kunde jag inte själv så var det pappa. "Pappa kan!". Det måste ha varit förbannat svårt för henne att bli bortvald. Att ha ett barn som redan som nyfött valde att vara med sin pappa.
Men det är fel. Jag behövde henne visst. Jag har alltid behövt henne. Där, när pappa blev min mamma, så blev min mamma min pappa. De bytte roller och tog på sig kläder och känslor som var de motsatta i andra familjer. Min mamma tjänade de stora pengarna. Pappa rullade köttbullar. Mamma hade kundmöte på tyska. Pappa torkade tårar. Och samtidigt som pappa lärde mig allt om politik och visade mig hur man på bästa sätt fick bort fläckar på mattan så visade mamma mig att man inte ska sitta tyst och hålla käften. Hon kämpade för bättre. Bättre lön. Bättre tider. Bättre villkor. Bättre.
Mammas dag. Med solsken i blick.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Mammor är det finaste som finns!
Ja, heja mammorna!
De kompletterar varandra och det vackraste är att du uppskattar de båda för de roller de har tagit. För vi behöver dem, båda två.
Hellan: Sant. Jag tror att jag gillar dem mer för att de vågat och inte fastnat.
Det är precis samma för mig. Att min pappa varit nära och min mamma varit på andra ställen. Jobbat, kämpat och varit den där mamman som bestämde sig för att bli läkare och inte nöjde sig med en specialistkompetens utan skulle ha två. Och som aldrig vikt en tum, utan kämpat sig fram. Kört över, kört vidare. Och när pappa var den som hämtade min balklänning, var min mamma den som sa Ge aldrig upp, du kan göra vad du vill.
Sandra: Det känns skönt att mina föräldrar inte var ensamma, inte är ensamma med den där kampen.
Skicka en kommentar