Den där om ett litet tips

Hacka inte chili i någon form innan du stoppar in dina linser i ögonen.

Den där om att artonhundratalsmannen har skvallrat

Det finns få saker som är mer pinsamt, eller kanske mer snopet, som att bli avvisad. Man skulle kunna tänka sig att killar är sexmonster och slukar allt de kan få i utlösningsväg, när man läser Aftonbladet, men icke. Det talas känslor, att känna rätt och sån skit. Man står där, och snön faller mjukt över landskapet och han har precis kastat en snöboll på en och man tror att han tror att han har halva inne, så man ler och tittar under lugg, med då kommer han med nån dum djävla kommentar som verkligen inte passar sig och man ser att en hundfan har pissat i snön och att det är ganska kallt och slaskigt ute. Även solen har sina fläckar, skulle man kunna skriva här, om man var lite mindre svensk.

Man skulle kunna tro att jag är ett skogsrå. Att jag ska locka med dem in i min lya och sen ta all deras makt ifrån dem. Vilket ju är sant, i och för sig, men är det meningen att de ska veta det utan att känna mig på ryggen? Har männen lärt sig av historien? 2000-talets man vet tydligen om att det finns rån som inte har choklad mitt i, och vad de gör (det som bor i skogen,inte det med choklad). 1800-talsmannen måste ha skvallrat.

Jag vill inte ha förhållande och sån skit just nu, som håller mig fast och kvar och gör att jag inte kan leva ut mina drömmar (och möta min man i uniform om två år). Jag vill bara ha lite kravlös sex. Att det ska vara så förbannat svårt.

Den där om Julia

Julia var en sådan som alla älskade att hata. Hon hade bott i London i ungefär ett år, och jag hade bott där i ungefär tre månader, när jag träffade henne och hon sa att hon jobbade som modell, fast att hennes modellkarriär gick halvtaskigt och på halvfart, om ens det, medan hon jobbade i en bar i Soho, där diverse killar flirtade ohämmat med henne medan hon spottade i deras öl.

Vi träffades genom gemensamma vänner, som mest hängde med henne för att hon fick in dem på inneställena och för att hon var förbannat djävla cool. Cool på ett väldigt medvetet sätt. Hon kunde ga före i vilken kö som helst, var som helst och fråga vem man behövde ligga med för att komma in. Jag vet inte riktigt hur många hon sög av för att kunna leva det liv hon levde, men jag tror inte att det var speciellt många eftersom hon var lesbisk.

Hon var typbilden av en skandalskandinav. Hennes hår var blont och hennes ögon så blå att de nästan var vita. Hon hade fräknar som sträckte sig ner över axlarna och brösten och var oförvånande lång och smal. Hon bet på naglarna och funderade på att tatuera sig över hela överarmarna. Hon handlade sina kläder i Nothing Hill och svor på finska, engelska och turkiska. Hon jobbade en gång i bikini för att hon blev för varm. Hon var en huvudattraktion och drog antagligen in mest dricks i hela Soho.

Första gången vi träffades stirrade hon mig in i ögonen och sa att det visst fanns intressant folk på festen vi var på ändå. Lite senare kom hon fram till mig och frågade om jag ville följa med in på toan, "komma bort från döskallar, dönickar, levande döda, döda levande and do some kokain". Jag tackade nej. Jag vet inte hur hon fick mitt telefonnummer, men hon fick tag i mitt telefonnummer och sen ringde hon mig i en vecka, och varje gång hon ringde var hon full.

Det var en lördag jag mjuknade för isblåa ögon och turkiska svordomar. Jag följde med henne ut och hon deklarerade, när vi satt och väntade på maten, att från now on var det Jules och Jenny. Jenny och Jules. Det blev som hon sa. Hon var förvånatvärt mjuk. Jag lånade hennes mansskjortor och drunknade i dem. Hon visste exakt hur hon skulle kyssa mig för att jag skulle gå med på vad i helvete hon hittade på just den dagen. Hon älskade att åka buss och tvingade med mig på turer till avlägsna platser i Londons utkanter. Hon somnade med handen på min rumpa och benen slingrande runt min midja. Hon ringde mig full och hög och kåt och förbannad och smekte ord runt mina höfter och svor varje gång jag förnekade henne något och log otroligt nöjt varje gång jag gjorde som hon ville. Hon höll mig alltid i handen och bjöd med mig på konserter där hon nästan alltid blev utkastad från VIP-avdelningarna och backstage för att hon vägrat suga av sångaren. Hon gick på poesikvällar och spottade fram hur mycket hon gillade mig från scenen. Hon fick gratis skor och smycken av beundrare som hon delade med sig av till mig, även om skorna alltid var för stora. Ibland bytte hon in smyckena på pantställen och sen söp vi upp pengarna på en natt. En gång köpte hon kokain för tiotusen och jag fick taxichauffören att bära henne in i lägenheten för en tusing.

Hon var som en karusell som går för snabbt. I början var det kul, men efter ett tag blir man illamående. Jag trodde att hon skulle bli förbannad och klösa ögonen ur mig när jag berättade för henne att jag inte orkade med mer, men hon ryckte mest på axlarna och sa att jag ändå var tråkig som inte ville ha sex drogpåverkad. Hon log mot mig och gick sin väg. Hon ringde mig sen, ungefär tre gånger i veckan, varje gång var hon full eller hög och berättade för mig att jag snart skulle ångra mig och komma tillbaka till henne.

När jag lämnade London bytte vi e-mailadresser och sist jag hörde från henne var i juni 2003. Då hade hon flyttat med en australienare till Australien, gift sig och skaffat två barn.

Den där om att följa drömmar

Jag minns inte hur gammal jag var när jag började intressera mig för Mellanöstern, men jag tror att jag var runt femton, eller möjligen sexton. Medan andra pratade om att åka till Indien eller på språkresa till England ville jag åka till Iran och Pakistan.

När min pappa fyllde femtio tvingade jag familjen att åka så nära vi kunde komma. Vi kom till kuststaden Eilat, i Israel, och jag gick omkring och fascinerades, förundrades och betraktade medan mamma förfasades över vapen och oroligheter, bror klagade på att det var för varmt och pappa klagade på att det var för kallt.

För något år sedan började jag lära mig arabiska, eftersom det inte gick att plugga persiska. Jag gav upp efter ett tag, det var på något sätt inte äkta och förankrat. Jag fick chansen att vara med och starta UNIFEM i Växjö, men tackade nej, det ångrar jag som faen nu. Drömmen om att någon gång i framtiden arbeta mot/med/i Mellanöstern lever kvar. Just nu håller jag på att försöka stilla min själ och min nyfikenhet genom att söka stipendie. Kanske, kanske kan jag få resa till Jordanien eller Syrien och studera kvinnor i politiken där.

Kanske, kanske.

Den där om helvetet

Helvetet ligger en bit utanför Alvesta, i Småland. Man skulle kunna bli lurad av namnet - Sjöatorp - men Sjöatorp består varken av (synliga) sjöar eller torp, utan Sjöatorp innehaver endast en stor djävla väg där bilar kör förbi fortare än de får, antagligen för att komma bort från helvetet så snabbt de kan. Man skulle kunna säga att Sjöatorp borde hela Storväg.

I Sjöatorp hamnar man om det snöar så mycket att ens anslutningsmöjligheter från universitetet till stationen inte fungerar som de ska och bussbolaget sedan vägrar betala taxi, så att man måste byta buss i helvetet för att kunna åka vidare till Stockholm.

I helvetet snöar det från sidan och alla bussar är sena. Alla bussar är sena för att gubben som alltid åker med är sen och eftersom gubbfan inte varit i tid till bussen kunde den tydligen inte åka. Allt för att öka spänningen - kommer Jenny med tåget till Stockholm eller inte? (Det gjorde hon, eftersom det snöade och Sverige blir helt djävla stillastående då - mitt tåg var två timmar sent).

I helvetet slutar ens mp3-spelare fungera och det är för kallt för att ta upp en bok. I helvetet upptäcker man att man tappat en vante och glömt att ta med sig sin varma mössa. I helvetet blåser det så att det känns in i ryggraden och tårna fryser så att man tror att de ska trilla av. I helvetet fryser tårna så mycket att man vill att de ska trilla av.

Himmelen ligger på Götgatsbacken i Stockholm. När man står inne på Ljunggrens och skitkass musik spelas och man har ett glas vin framför sig och världens finaste Amanda bredvid sig. I himmelen får man syn på sin drömman, som man sen sitter och tittar på i två timmar, och när Amandas kusin kommer fram och frågar vad man gör så säger man att man sitter och tittar på Anders.

I himmelen ställer sig en stor djävla kille framför en i baren, varpå man knackar honom på axeln, men han skiter i det, varpå man blir skitsur för att han tränger sig och när han går från baren så skriver man på hans kvitto att han vill ge sjuttio kronor i dricks.

I himmelen reagerar folk på att man har jättemånga kort i sin plånbok. I himmelen är folk hämtade ur modebloggar och skrattat låter alltid skrattigare. I himmelen har de sköna soffor och fulla inköpschefer för H&M och snygga killar med glasögon och efteråt så går man till East, fast att Amanda lovat att vi inte skulle gå dit, och sen, när knull-East stänger så råkar man snatta en smörgås på Pressbyrån, sen åker man hem och somnar framför en film med världens finaste Amanda.

Den där om att tala innan man tänker

Det är något som händer när jag åker tåg. Ungföl samlas runt mig. I juni förra året träffade jag Jack, den här gången åkte jag första klass med mörkhårige, stjärnögde Felix. Jag knökade med väska i Stockholm, han erbjöd sig att lyfta, frågade vad faen jag hade i den varpå jag svarade "lik och kattungar" och han stirrade på mig i säkert en hel minut och i min hjärna lät det "whaaat? Lik och kattungar? Vad saaaa jag?!?". Efter en minut skrattade han till, först med stjärnögonen, sen med munnen och sen fortsatte vi skratta hela vägen till Nässjö, där han klev av.

Den där om riskakor

Fan, höjden av missnöjdhet måste vara när man kommer hem efter X antal öl och är sjukt sugen på godis, men bara hittar några sketna riskakor i skafferiet. Och nu är det så kallt att man måste springa hem från krogen. Krogen är ett djävligt fult ord. Imorgon åker jag en sväng till Stockholm.

Vi ses på måndag. Tjarå!

Den där om att läsa för långsamt

Mitt läsande hänger inte med i takten jag läser. På sistone har jag läst tre underbara böcker, men fortfarande ligger en massa böcker och gråter för att jag försummar dem.

De tre underbara böckerna är

Kapten Corellis mandolin av Louis de Bernières - mycket, mycket bättre än filmen.
"Man lär sig att känna igen varje nyans i varandras stämningar. Man vet exakt vad den andre kommer att säga. man vet precis vem som kommer att skratta och hur länge åt vilken typ av skämt. Man blir intimt bekant med lukten av varje mans fötter och svett. Man kan lägga handen mot någons ansikte i mörkret och veta vem det är. Man känner igen någons utrustning där den hänger över en stol, trots att den är densamma som alla andras. Man kan avgöra vems skäggstubb det är som ligger i tvättfatet. Man vet precis vem som vill byta en morot mot ens potatis, ett paket cigaretter mot ens ombytespar strumpor, ett vykort från Siena mot en penna. Man blir van att se varandra oförställt, och ingenting göms."

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon
"Folk tror på Gud för att världen är mycket komplicerad och de tror att det är osannolikt att något så komplicerat som en flygande ekorre eller ett männskligt öga eller en hjärna skulle kunna uppstå av en slump. Men de borde tänka logiskt och om de tänkte logiskt skulle de inse att de bara kan ställa en sån fråga för att de redan har hänt och existerar. Och det finns miljarder planeter där det inte finns något liv, men på de planeterna finns det inte heller någon som har en hjärna som kan upptäcka det. Och det är som om alla i hela världen skulle hålla på att singla slant och så småningom skulle någon få krona 5698 gånger i rad och de skulle tro att de var väldigt speciella. Men det skulle de inte vara, för det skulle finnas en miljon människor som inte fick krona 5698 gångeri rad."

Berättelsen om Pi av Yann Martel
"Men den här Sonen som går hungrig, som lider av törst, som blir trött, som är ledsen, som är orolig, som häcklas och trakaseras, som måste stå ut med anhängare som inte fattar och motståndare som inte respekterar Honom - vad är det för en sorts gud? Det är en alltför männsklig gud, det är vad det är. Visst förekommer det under, de flesta av dem av medicinsk natur, ett par för att mätta hungriga magar, i bästa fall stillas en storm, man tar en kort promenad på vattnet. Om det kallas under så är de inte mycket till under, mer i nivå med kortkonster. [...] Den här Sonen är en gud som gick till fots, en gående gud - och på ett sådant varmt ställe dessutom - en gud som gick med vanliga männskliga steg med sandalerna precis ovanför stenarna på vägen och sedan när han kostade på sig ett transportmedel då var det en vanlig åsna. Den här Sonen är en gud som dog på tre timmar medan han stönade, flämtade och klagade. Vad är det för en gud? Vad finns det hos den här Sonen som kan inspirera oss?"


De försummade böckerna består bland annat av De i utkanten älskande, Till Isola, Extremt högt & otroligt nära (som jag verkligen är rädd för att läsa - den ser väldigt bra ut), Giraffens tårar, Boken om Blanche och Marie, Ungdomsår, Målarens döttrar, Små citroner gula, Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans, med mera, med mera...

Den där om min morgon

Jaha, då börjar vi dagen med att tacka nej till ett toppjobb (ansvarig för kontakten till kontoren i Latinamerika, jobbet beläget i ett svenskt företag i USA), spilla te över hela soffan och med en snedklippt lugg dådå. Ibland vill jag sluta vara vuxen och bara säga upp bekantskapen med bostadsköer, utbildning och ååååååååka igen.

Den där om telefonsamtalet

Jag har precis kommit hem från träningen och telefonen ringer. Jag slänger ifrån mig skorna och tar upp telefonen, det är hemligt nummer och jag svarar surt, för jag tror att det är Svenska Afghanistankommittén som ringer för tusende gången för att de vill att jag ska förnya mitt medlemskap, vilket jag måste eftersom jag hade tänkt få en praktikplats av dem senare i år.

"Baby? Mi coneja?" börjar han och jag måste sätta mig ner. Sen börjar tårarna komma och han hör inte vad jag säger, det låter mest "buhuhuhuhu!" Han frågar hur jag mår och jag svarar "buhuhuhu!" Jag hör hur han ler på andra sidan jorden och mitt snor börjar rinna. Vi pratar ugly cry. Han frågar vidare och kör lite monolog medan jag buhuar, sen säger han att han ringer upp mig lite senare, när jag är redo på att han ska ringa. Vi lägger på och jag måste kolla på telefonen för att vara säker på att han har ringt. Jag sätter på sketna Mix Megapol (enda jag kan få in) och såklart så spelar de Bedingfield, för något annat hade liksom inte passat i just den scenen.

If I don’t need you then why am I crying on my bed?
If I don’t need you then why does your name resound in my head?
If you’re not for me then why does this distance maim my life?

Nu har jag precis pratat med honom igen. De har sol och skitvarmt och jag frågar om det inte är meningen att det ska vara kallt i januari, varpå han svarar att jag är lika förvirrad som vanligt. Jag fnissar och vet inte vad mer jag ska säga. Vi har inte så mycket att prata om, fast att vi pratar om alltallt och inte vill lägga på. Han lovar att köra mig till stranden när jag kommer. Nu känns det mest tomt, ensamt och tyst. Jag ska aldrig mer lyssna på Mix Megapol igen.

Den där om killar som knullar runt

Det är något sensuellt över hela bilden. Jag har kränkt av mig mina strumpbyxor och ut ur mitt skal och hans fingrar darrar lite när han tar tag i min vänstra fot. Han petar upp fliken på mitt bandage och lindar upp det, med en försiktighet jag aldrig sett honom umgås med tidigare. Det här är hans föreställning, han står ensam på scenen och bröstar upp sig, medan jag är rekvisita. Jag har, för en gångs skull, mött någon som är mer dominant och krävande än jag är och jag lutar mig tillbaka i mig själv och betraktar. Jag låter honom stjäla scenen och väntar på att kunna ge honom stående ovationer.

Han för händerna över till andra foten och smeker med fingrarna över mina stjärnor. Över alla tio, i rätt ordning, bakifrån och fram. Vinet vi druckit gör oss så där öppna som vi annars inte är och allting omkring oss andas ut och in och tittar på och betraktar det han gör och jag håller andan.

Jag älskar killar som knullar runt. De är upplärda och vet var de ska slicka och smeka och med dem kvider jag. De reagerar inte nämnvärt om jag ber dem gå när jag knullat dem.

Han för handen sakta uppför mitt ben, där på insidan, och jag ryser längs ryggraden och över högra axeln och ryset går ner mot naveln på mig, när han närmar sig lårets insida. Jag sätter mig upp för att bryta hans dominans. Han får sällskap på scenen och jag tar tag i hans axel med ena handen och jag drar tag i håret med andra handen. Jag kysser honom och tvingar in min tunga. Jag reser mig upp i sittande ställning, tittar honom i ögonen och ler. Sen reser jag mig upp och går.

Jag älskar killar som knullar runt. De är upplärda och vet var de ska slicka och smeka och med dem kvider jag. De reagerar alltid negativt när jag går innan de fått knulla mig.

Den där om att få sig lite

Just nu läser jag "The current economic evaluation here discussed was initiated at a later stage...", måste göra en återberättelse och utvärdering av denna nationalekonomiska text samt plugga spanska verb när jag mycket hellre hade legat i sängen med någon som har en vacker mun. För, jisses, om tre dagar är det två månader sedan jag fick/tog sex. Ska det vara så svårt att få sig lite? Vackra ord i e-mail tillfredsställer inte min kåthet.

Ah. Smek. Smek!

Den där om nittonhundraåttifyra

Jag var fyra år när hon flyttade in på vår gata. Jag satt på mamma och pappas trappa framför huset, med mina små röda träskor på fötterna, röda mjukisbyxor, en rosarandig tröja som jag fick elektriskt hår av varje kväll när jag drog den över huvudet och slängde på mitt flickrumsgolv. Mitt hår såg då ut ungefär som det gör idag, det var långt, jag hade lugg och jag tror inte någon hade borstat det sen jag var tvåellertre då jag kom på att det fanns något som hette Egen Vilja, Göra Själv och Trots.

Hon var ett år äldre och mer... tämjd. Hon hade jeans och en liten skjorta. Hennes hår var ljusare än mitt och var klippt i en sån där frisyr som man kan leka i. Deras familj var som vår borde vara: mamma och pappa fram i bilen, två systrar bak. På bilgolvet hade man dammsugat och i baksätet lästes det PK-Bamse och det spyddes inte en enda gång, för åksjuka fick inte plats i Volvon. Det fick inte plats för misstag eller våfflor till frukost en lördag eller Trots. Det var städat och perfekt.

När bilen körde förbi tittade hon ut ur fönstret och hennes ögon mötte mina, där jag satt och petade mig i näsan, på trappan. Bilen stannade strax efter, hon hoppade ur och gick bort till mig. Hon sa inte ett ord. Hon satte sig ner, bredvid mig och la armen om mina axlar. Sen satt vi så ett tag, utan att säga något.

Hon var min bästa kompis tills hon började högstadiet och flyttade till en ny skola. Och jag saknar henne fortfarande.

Den där om spåtanten

Hon börjar vårt samtal, som mest blir en monolog från hennes sida, med att säga "oj!". Att börja ett samtal, som mest blir en monolog från hennes sida, med att säga "oj!" kan inte vara fördjävla bra. Hon fortsätter sitt "oj!" med att likna mig vid ett träd som slitits upp ur marken med rötterna, och nu ligger på marken och undrar vad tusan som hände och varför jag inte kan sitta still. Jag visste redan innan att hon var bra. Underbart bra. Men hon överraskar mig varje gång.

Hon undrar om det finns någon speciell kille i mitt liv, som jag vill ta upp och jag funderar så länge att hon säger "ni är på väg ifrån varandra, men det vet du om" och jag tänker att hon har rätt.

Hon fortsätter berätta om mitt liv och det kommer bli ungefär som jag misstänke och trodde att det skulle bli. Det kommer bli ungefär som det är nu. Fast med lite mer pengar. Min man kommer jag träffa om cirka två år (fram tills dess kommer jag frilansa i kärleken). Min man kommer att bära uniform, vi kommer prata mycket, mycket och han kommer att vara stark nog att kunna hantera mig. Vi kommer inte att bo i Sverige, men i Europa. Jag kommer bli romantisk med honom och sen kommer sagan att sluta lyckligt.

Hon kanske bara hittade på allting. Hon kanske gick på känsla och mina leenden. Hon kanske fuskade. Men när det andra hon sa var att jag ville jobba inom en volonärorganisation, fast på en högre position så var jag nära på att fria till henne. För det är ju det jag vill (inte fria till henne). Men är för feg för att få tummen ur och söka. Och hon fortsatte "få nu tummen ur och skicka ut alla papper du sitter och håller på". Och när hon sa det var jag nere på knä och redo att föda hennes barn.

En annan jag hade kunnat tänka mig att gifta mig med är min mamma. Satan i helvetet vad med presenter jag fått med mig hem. Jag har tjyvöppnat två redan, det var ett par skor (älska!) och en kudde. Jag har sexton paket kvar. Plus en resa till NY. Och nu, när jag tänker efter, så vill jag inte gifta mig med henne, för jag får fler presenter än pappa. Jag nöjer mig med att vara dotter.

Förövrigt så firar jag min dag (idag) med att innehava södra Sveriges längsta lugg. Nu ska jag lyssna på Charles and Eddie hela dagen. Häpp!

Den där om att bli 17 år

Mina två dejter igår söp mig under bordet, imorse rullade jag ur sängen klockan åtta för att träffa världens finaste Karin, som vallade mig på min första morgonrunda efter att min fot kukat. Jag har varit bakis fram tills typ nu, trots den första kaffen jag druckit i hela mitt liv (fyfaaan!) och folk har pratat way för högt. Just nu packar jag på halvfart för i helgen far jag hem till Skåne, för att fira att jag fyller ettåräldre, efter att jag varit hos en spåtant, som hellre kallar sig medial guide.

När vi ses igen är jag ett år äldre. Fyfan.

Den där om antilopen

Hon kröp ihop varje gång hon såg oss, och vi såg henne. Hon kröp ihop och man kunde se att det både var psykiskt och fysiskt. För henne hade det skillnad mellan att gå i mitteln av gången, mellan skåpen och i kanten, inne vid skåpen. I mitteln av gången hade lika gärna kunnat vara en fyrfilig motorväg. Eller kanske ännu hellre en fyrfilig motorväg. Vi såg det, det där krypandet och det den där svarta, mörka otäcka rädslan i hennes ögon, men i våra huvuden matade hon oss med den där rädslan. Den fick oss att känna oss levande, oövervinneliga och mäktiga. En känsla som jag sällan fått efter det där. Efter de där åren. Redan då låg det något djuriskt över oss alla, något som bara högstadieelever kan känna. Om ni någonsin sett en misshandlad hund se sin misshandlare till husse ta upp en sten, så vet ni vad jag menar. Hon var en skadad antilop. Skolan var savannen. Och vi, vi var lejonen som bara väntade på att hon skulle falla.

Vissa veckor kunde vi lämna henne ifred flera dagar i rad. Någon gång två veckor på raken, för att hon skulle få slicka sina sår, sträcka på sin rygg, fundera på varför vi inte attackerade henne. Det blev roligare då. Det var som om vår ilska alltid blev större då, efter den där vilopausen, att vi blev extra grymma för att hon trodde att hon skulle komma undan. Jag undrar ibland över om inte detta var värre för henne: att vänta. Hon visste att vi fanns där, hon såg oss på avstånd, hon hörde oss närma oss i korridoren. Helvete, vad hon måste ha varit rädd.

Jag var femton år. Femton år. Jag mådde sämre än vad jag gjort i hela djävla livet. Jag frågade mig själv om detta var livet man levde när man var trettonfjortonfemtonsexton och jag tänkte att fyfan, vad dåligt jag mår, men sket i det och svalde mina piller och drack min sprit och la mig ner på sängen och svalde mina piller, fler piller, många piller och tänkte att vaknar jag inte nu så är det okej. Och jag vaknade och kräktes och tänkte att jag hade vaknat och att det, också, var okej.

Jag slog på tjejer som låg på knä och jag var ute till klockan fem och såg på folk som knivskar andra och tänkte att jag inte hörde hemma där. Jag hör inte hemma här. Och jag funderade på hur man lämnade något som var ens liv och var det här mitt liv och hur borde jag leva? Hur bör man leva? Hur ska man leva? Och medan jag funderade på det så stänkte någon annans blod på mina skor och järnrör flög och känslor svallade. Och medan jag slog på alla de där tjejerna med ord och tankar och knutna nävar så mådde jag så djävla dåligt.

Det har diskuterats om mobbare bör flyttas till andra skolor. Om det kanske blir bättre då, för andra som blir mobbade. Och precis som med att flytta på misshandlade kvinnor från misshandlande män, så hindrar det här egentligen ingenting. Ingenting alls. Det är som att sätta plåster på ett brutet ben. För den där misshandlande mannen kommer att misshandla en ny kvinna. Den där flyttade mobbaren kommer mobba en ny antilop. Hon, min antilop, är gift nu. Och jag. Jag har fortfarande problem med självinsikt och självförtroende och självkänsla och mitt lejon ryter fortfarande, när allt som egentligen hade behövts var någon att prata med.

Den där om äldre kvinnor

Lisa skriver ”seriöst. ok, det är synd om gamla gubbar av den ENDA anledningen att deras små fruar (innan dess, mammor och systrar) skämt bort dem hela livet så att de inte klarar någonting själva efter att deras mrs gått bort, oväntat, för tidigt (eftersom kvinnor lever längre i genomsnitt ju). klart som fan de blir ledsna och ensamma. fast jag tycker mer synd om de gamla tanterna som har sina män kvar, männen drabbats av stroke och kan inte klara sig själva längre och frun måste ta hand om honom 24/7 och hon själv är typ gammal trött och döende. samhällsansvar, någon!? näe jag tycker vi privatiserar all sjukvård och omsorg, det blir säkert bäst så.”

Och jag kan inte annat än att hålla med. Var tog kvinnorna/tanterna vägen? Varför är det inte synd om dem?

Någonstans i samhällssynen och den allmänna synen och i min syn så försvann syndheten i gamla och äldre kvinnor. För det är bara synd om äldre män, äldre kvinnor har katter och Pelagonier och får lite skylla sig själva om de är ensamma, för då har de inte frågat sina barn om de får passa barnbarnen. Äldre kvinnor borde kunna socialisera och aktivera och fika på stan. Tanter ska kunna ringa på hos grannfrun som är i henne ålder, dra av eller lägg till tio år. Annars kan hon väl baka? Odla något? Skaffa en undulat?

Komma här och gnälla! För är det inte så vi ser gamla gummor? Som gnälliga? Hela livet har de gått och passat upp och skämt bort och lagt sitt liv åt att tjäna, buga och bära och nu, nu när de gått från att ligga på knä och springa omkring och fixa till att ligga på knä och ligga på knä, nu när de har blivit gamla och ensamma och ingen behöver dem mer, så klagas det på att de går för mycket på ICA, ringer för mycket till 112 och besöker Akuten för mycket. Att är för mycket. Bara för att desperat försöka få kontakt och få prata med någon.

Gamla gubbar är ensamma. Gamla gummor klagar.

Och på Drottninggatan i Stockholm så står det en ensam, gammal kvinna från typ Estland och spelar på en blå flöjt. Och hon är ensam. Ensam.

Den där om äldre män

Christina (s inlägg, inte självaste, vackra) får mig att tänka på gamla gubbar och äldre gubbar och att de får mig att blöda i hjärteroten och deras problem och att de kanske är ensamma. Och det är inte sådana elaka gubbar, som skrikit och varit sexistiska, eller kanske just de som skrikit, för att de egentligen velat något annat av sitt liv och de blev lämnade av sina mödrar när de var små.

Det finns två saker som får mig att gråta hysteriskt. Eller något mindre dramatiskt. Och det finns ju fler än två, men för att inte krångla in allt så tänkte jag skriva om två saker. Det ena är när jag läser om djur som dör. Om att matskålen står kvar och ingen sitter i badkaret och vill dricka ur kranen. Det är läskigt. Och min kissekatt skulle ju få leva lika länge som jag!

Det andra är Teliareklamen. Om de elaka, djävla barnen som inte köper julklappar till sin pappa, eller följer med honom på kinesrestaurang. Eller ens vill äta hans mat. Stackars pappan sitter där själv och ser ledsen ut. Och jag kan inte se. Jag måstemåste byta kanal för att inte bryta ihop. Den ultimata sorgen vore att Teliagubben (jag vill att han ska heta Bengt. Han ser ut som en Bengt. Men han heter typ Gunnar) har en katt som dör och barnen bara skrattar. Så sitter Bengt där och tittar på kattskålen med namnet ”Tusse” ingraverat och gråter. Bengt alltså, inte skålen. Sen ska han ringa ett långdistanssamtal (som är jättebilligt, eftersom det är en Teliareklam) till sin fru, för hon är aldrig hemma i reklamen, hon är ute i världen och finner sig själv med en 20-årig spanjor som heter Miguel, för att berätta att Tusse är död. Men frun kommer inte ihåg Tusse. Och inte Bengt heller. Hon bara ”Bengt? Vem är det?” Och då blir Bengt ännu mer ledsen och går ut och handlar småkakor (Finska pinnar) som han vill fika med sina barn, men tjejen hon bara ”amen pappa, vad löjlig du är, jag ska faktiskt hångla med min kille i hissen, där du inte kan nå oss” och lillkillen bara ”amen pappa, vad löjlig du är, jag ska faktiskt spela data-spel. På andra våningen” och sen så sitter Bengt där ensam igen. Utan barn, fru och Tusse.

Och för ett par år sedan så såg jag en kortfilmsserie om 9/11 och en av kortfilmerna handlade om en gammal, gammal gubbe som bodde med sin fru i NY. Varje morgon så tog han fram hennes klänning och la den på sängen och varje kväll så gjorde han mat till två personer och sen, när han gick och la sig så somnade han med armarna om henne. Så kom den 9/11 och de två husen rasade och man fick se att det egentligen varit ganska så mörkt i den där mannens lägenhet och när husen rasade så blev det plötsligt ljust och mannen såg att han egentligen levde ensam och att hans fru egentligen inte fanns där alls och framför tv:n satt lilla Jenny, som var mycket yngre på den tiden, och grät så att hon trodde att hela hjärtat skulle komma upp genom ögonen.

Ensamma, äldre män. Jag klarar helt enkelt inte av det.

Den där om min idealtyp

M och jag hade en mycket konstig diskussion idag som tog slut efter ungefär två minuter. Han berättade att han parat ihop en av sina bästa kompisar med en av hans nyas kompisar. Sådär, som man brukar göra när man har tråkigt och vill visa upp hela världen att man själv är ett asstabilt par, och nu tycker att andra också borde börja handla toalettrullar i bal. I alla fall så fortsatte han den fina diskussionen med att fråga om han skulle para ihop mig med någon. Jag tackade, men sa nej. Och han ångrade sig snabbt och sa att det var en skitkonstig fråga. Som att para ihop sin lillasyster med någon. Typ djävulen. Fast man normalt inte har haft sex med sin lillasyster.

Jag blev efter ett tag nyfiken på vem han skulle ha parat ihop mig med och han svarade ungefär "någon fin, någon som jobbar med något bra, som typ en minister" (och utmärkte sig där, genom att tycka att ministrar är fina människor). Och alltså inte någon knarkare, som jag föreslog, som skulle hjälpa mig att göra hyss på fyllan.

Började fundera på vem jag dejtat och träffat de det senaste året och om de över huvudtaget hade något gemensamt. Om jag har någon idealtyp. Det har varit psykologer, jurister, tekniksnubbar, filosfidoktorander, statsvetare, programledare på tv, mäklare, skivomslagsdesigner, musiker, läkarstudenter, presidentkanidatsöner (som mest var det och levde på ryktet) med mera. Och när jag använder plural så menar jag egentligen singular. De har varit blonda och mörkhåriga och en hade inte mycket hår alls. De har varit ganska så fitta, men inte alltid jättefitta (och ibland har de haft fitta). De har varit normallånga, förutom mexarna, som varit under medel. De har varit ganska så intelligenta hela hopen, kanske lite över medel, hur man nu mäter det. De har klätt sig på ungefär samma sätt, lyssnat på ungefär samma musik och gillat ungefär samma filmer (utom en, som jag tvingade avslöja att han faktiskt gillade Titanic).

Men ändå. Jag vet inte om de är så fasligt lika. Vettefan om de har något gemensamt alls. Förutom att de dejtade/träffade/hånglade/låg med mig.

Den där om militärbrevet

Plötsligt börjar det trilla in mail, från Tradera. "Grattis till den och den budgivningen, du har vunnit!" Och ett väldigt, väldigt svagt minne dyker upp om att jag var där inne, på skoj, när jag var full i tisdags. Jag som lovade mig själv att aldrig, aldrig mer bli beroende av Tradera igen. Vågar inte logga in och kolla vad jag mer budat på. Hittills har jag vunnit sex pocketböcker.

Och ett "militärbrev", vad nu det kan vara. "En svensk krigsman tiger med vad som rör försvaret" står det på. Vad fan ska jag ha ett "militärbrev" till?

Den där om mina pojkhistorier

Jag vaknar, efter ha sovit i tolv timmar, och sätter på datorn. Ännu ett e-mail från honom och jag får dåligt samvete för att jag inte skrivit till honom på ett par dagar. Han skriver att han varit med i någon tidning där de intervjuat "nya, uppkommande mexikaner" och jag kan inte annat än att bli imponerad.

Ett par dagar sedan frågade M mig om jag var lycklig. Jag var tvungen att känna efter och tänka till, vilket inte kan vara så förbannat bra. Kom dock fram till att jag nog är ganska lycklig, men att

"det är svårt när den man... tycker väldigt mycket om är på andra sidan jorden och man saknar honom varje dag, varje timme och minut och man vet att han gör samma sak, plus att man vet att man antagligen aldrig kommer att få vara med honom och att man vet att han aldrig skulle bli lycklig om han bodde i Sverige och jag aldrig skulle kunna bo där."

Och det börjar bli ganska tjatigt nu, jag och mina pojkhistorier, även om den här är annorlunda. Jag vet inte om jag vill ha pojkhistorier längre.

I förra mailet skrev han för första gången att han älskar mig och fast att jag vet att det är lättare att skriva det på engelska, så tog det ganska så hårt i hjärtat. Det var som om de bokstäverna var de enda som syntes på skärmen. Tänk om jag sårar honom? Tänk om jag förstör hans liv för evigt? Jag kanske blir en av de där som gjort att jag litar mindre på män och har förlorat tron på evig kärlek.

Den där om lärar-Marie

Klockan är runt tio på kvällen och jag är fortfarande satansbakis. Sitter och bölar i tv-soffan (som faktiskt oftare är en läs-soffa) när lärar-Marie går vidare i Melodifestivalen. Så himla, himla fint. Jag kan inte bestämma mig för om det är så himla svenskt, så himla osvenskt, inget av det eller båda två.

Och samtidigt ramlar jag bort och omkull i tankarna och hans hand är på min rygg och hans hand är på min rumpa och ni vet den där filmen, med Jack Nicholson och Helen Hunt, där han säger att hon får henne att bli en bättre man? Det är samma här, fast lite tvärtom. Han får fram dåliga djävla sidor hos mig och det är ju egentligen skitkasst och allt det där, men vem orkar bry sig, det är ju inte så att jag ska bli kär eller något.

Nu ska jag läsa Haddon och somna lite lätt.

Den där om hjältar

För några dagar sedan var jag hemma hos en kompis och spelade Pictionary (och åt ungefär femton muffins) så var det någon som fick rita Fantomen och jag kom på att jag hade en liten latent Fantomen-fetisch. Jag ogillar egentligen hjältar och superhjältar, för att de är socialt missanpassade, mesiga, tråkiga och oftast är den intressanta i historien boven. Skeletor. Lex Luther. Catwoman. Kling och Klang. Men Fantomen är väldigt smart uppbyggd och nu blir jag lite sugen att skriva om önskelistan till min födelsedag. Att skippa den där externa hårddisken och istället vilja ha Fantomenoriginal från 40-talet.

Efter en väldigt snabb efterforskning kom jag fram till att en väldigt massa hjälteserier började göras i skiftet 1930-40 (Tarzan 1941, Stålmannen 1938, Fantomen 1936) och att det antagligen måste finnas en anledning till detta, vilket gör superhjältar till ett ganska intressant fenomen, om det är så att det gjordes serier när västvärlden gick genom depressioner och krig. Det finns säkert någon sociologisk forskning om det här någonstans, det måste det ju finnas.

Och om dessa serier nu gjordes då en värld behövde hjältar så kan man ju fråga sig vad som görs idag. Kollade om filmerna om X-men gjorts före eller efter 9/11, men det var före, vilket inte riktigt funkade med teorin, med filmboomen med superhjältar, i mitt huvud. Så om vi nu inte har några hjältar att se upp till och förlita oss på idag- vad tusan har vi egentligen?

Den där om att inte sova själv

Okej. Nu har jag så där ont i huvudet, igen, som jag aldrig tidigare haft. Djävla öl. Och öl. Och öl. Och för första gången någonsin känner jag att jag inte kan skriva vad jag vill här, för att jag har blivit så o-anonym och vissa av mina fina klasskompisar läser här och tycker att min flirt med en viss kille är skitkul, men alltså... jag har kanske inte sovit helt ensam inatt. Eller, jo det har jag, för vi började bråka, eller kanske inte bråka, men mer... jag slängde ut honom, men han vägrade att gå, sen somnade jag och då gick han och jag stod med min mjukisgris i armen och såg honom gå.

Tidigare på kvällen hade typ tre personer sagt till mig att han är en skitstövel. Och jag är sjuk i huvudet, men det är fan det som är intressant: att han vågar ta plats och skita i andra och vara den han vill vara. För alla de andra killarna har blivit tråkiga och förutsägbara.

Och självklart så vände jag mig för snabbt om i baren och fick dricksskålen i pannan, så att det började blöda och jag fick gå med ett djävla plåster i pannfan!

Den där om Pluto

Alltså... så här hela morgonen: wwwwwhhhhaaaaatttt? Plus några frågetecken till.

Killar är fan det konstigaste som finns. Glöm allt jag sagt alla tidigare år om att killar är som vi och normala. Killar är fan från Pluto, som inte ens är en planet längre: fick ett mail i morse från en mexikan som träffat en av mina amerikanska kompisar där (i Mexiko) lite, fast att han flörtade hejvilt med mig, sa att jag var sexig och min käre mexikan slog gärna honom på käften, eftersom han stötte så mycket på mig. Ett mail. Där han undrade var jag var. För att han saknade mig. Som sagt: de är från djävla Pluto!

Och sen, nyss, fick jag ett sms. Och då gick jag från wwwwhhhhhaaaaattttt? Till ojhoppsaniiiihhhhhhhhh!

Nu måste jag ringa till den där kompisen, som är i USA, och berätta om mailet. Vad är klockan där? Sex på morgonen? Kanske vänta lite?

Den där om Souvenirer

Jag har precis sett en av de bästa dokumentärerna jag sett i mitt liv. Har ni inget att göra på lördag klockan 16.25 kan ni ju kanske kolla på svt. Eller här. Har ingen aning om hur man kollar på dokisar där, men det borde väl funka på något sätt.

"Shahar Cohen är filmare och arbetslös. Hans 82-årige far Sleiman föreslår att sonen ska göra en film om hans tid i judiska brigaden under andra världskriget. Temat intresserar egentligen inte sonen Shahar, men genom att göra filmen om faderns bakgrund hoppas han kunna finna en halvbror eller halvsyster - de "souvenirer" fadern påstår sig ha lämnat efter sig i Europa under sin tid i judiska brigaden. Fadern hade två holländska flickvänner under kriget som han tror båda blev gravida, men som han sedan inte hade kontakt med..."

Den där om internetdejtingen

Det där med internetdejtning var nog inget för mig. Jag tror att jag närmade mig det hela med för stor skeptism och en för stor längtan till den där mexikanen i påsen. Bara min presentation borde ha skrämt iväg de flesta. Nu har jag gett upp och stängt av. De senaste dagarna gick det, bland annat, att läsa:

"Jag är en sån där know-it-all och en sån där know-nothing-at-all. En sån som skrattar åt dig när du ramlar men blir skitsur om du skrattar när jag ramlar. Jag är en sån där som tar största biten av kakan och slickar på den innan någon annan hinner protestera. Jag är klumpig och har precis tagit sönder min dator för tredje gången. En blomma i mitt fönster har dött, men jag har för dåligt samvete för att slänga den, plus att jag är tillräckligt optimistisk för att tro att den bara vilar. Antagligen kommer jag inte svara om du skriver, om du inte är skitsnygg, stavar också också och inte oxå, lyssnar på okej musik och är en sån där, som jag, som pratar skit om folk som går förbi och inte tror på evig kärlek."

Jag fick faktiskt med mig två pojkar därifrån. Hur nu det gick till, med det där jag skrev ovan. Nu ska jag bara bearbeta dem så att de helt plötsligt köpt en massa kläder till mig, utan att veta hur det gick till.

(Och ja, jag skriver förbannat mycket nu för tiden, men jag kan inte gåååå! Så kul är det liksom inte att läsa i "Bonniers spanska grammatik". Var ute och försökte gå innan idag och hann bara bort till typ Shell, eller Statoil, eller vad det nu är, sen halkade jag, låg i snön och grät lite över min fot. Den har gått från att göra pissont till att vara sladdrig. Ja, sen ramlade jag och nu är den sladdrig OCH gör ont.)

Den där om fågelsång

Jag tror inte riktigt att jag hängde med i Fågelsångshysterin. Först var jag i Mexiko och senare i NY och varje gång jag gick in på DagensNyheterpunktse så var det nedräkningar och grejer, men bortifrån det så var det liksom ingen ickesvensk som hade koll. För ärligt talat, jag vet inte hur det är i din värld, men i min så är det bara ryssar och amerikanare från USA som varit i rymden och lattjat.

Men det jag skulle komma till var flaggan. Varför har de en flaggfan på armen? Har det någon betydelse i rymden? Om man stöter på någon marsian så tror jag inte att chansen är så stor att de vet vilken flagga som hör till vilket land. Hade det inte varit smartare att ha en jordflagga? Eller typ ett märke som liknar vår planet?

Bara en tanke. (Pluggar fortfarande inte).

Den där om en med pojkarna också

Och sen fick jag totalångest för att Mads inte fick plats, så han får ligga här nere. Mads: jag älskar dig fortfarande!

Vänster-höger:
Anders Wendin
Clark Gable
Gael García Bernal
Jared Leto
Ryan Gosling

Satan, vad produktiv man kan vara när man borde böja spanska verb!

Den där om flickor jag inte hade haft något emot att pussa lite på

Jag känner att de där viktiga inläggen som kommer förändra hela bloggosfären saknas lite, så därför kör jag ett nu.

Det finns många flickor jag skulle kunna tänka mig att pussa på. Om jag bara skulle få välja fem dock skulle det antagligen bli följande:

Sen finns det liksom bubblare. Claire Danes, till exempel, men hon är lite för mesig. Och Michelle Williams, men minnet av henne i Dawson's Creek hänger kvar någonstans i nejtack-skafferiet.

Men okej, från vänster till höger:
Maggie Gyllenhaal
Emiliana Torrini
Thandie Newton
Audrey Tautou
Rose Byrne

Och som vanligt så kommer jag ångra mig om fem minuter!

Den där om att gratis är sketagott

Gratis tidning, någon?

Den där om lycka

Mina föräldrar är ungefär bäst. Båda två. De bjussar mig på en resa och hotell till NY i juni. En hel vecka på hotell i NY. Med mina föräldrar. Plus flygresa dit och hem.

Jag vet inte vem som kommer bli mest galen.

Den där om vin på mattan

Åhherredjävlar, en sån rackebajsarfest!

Utbytesstudenter vet verkligen hur man festar. Ligger och äter frukost (After eight, ädelostoliver och grissini) i soffan. Kommer på att jag måste ha varit riktigt full igår, eftersom jag faktiskt gick på min skadade fot. Och hade snöbollskrig (inte så mycket krig som ett starkt anfall av mig och inget motstånd) med en tysk.

Jag pratade ungefär två meningar spanska, kallade min spanske utbytesstudent "min lille son", skickade inga sms alls (det finns en framtid även för mig), mina högtalare till datorn gick sönder och jag tittade vad jag hade i min kista när jag kom hem. Det var böcker.

Nähä. Glass någon?

Den där om år tvåtusensju

Okej, det har väl blivit tid att skriva om vad jag borde/vill/ska göra år 2007, även om det redan gått en 1/12 av året (januari... var tog du vägen?).

Det sägs att det man gör de första timmarna på det nya året är det som kommer ske sen, resten av året. Förra nyår hånglade jag meden yngre kille och man kan väl säga att det följde med sen, hela 2006. Det här året satt jag i en taxi i New York på tolvslaget, med bror och hans kompis. Sen missade vi Times Square och firandet, tog oss till en svartklubb med fri bar och jag blev uppraggad av en spanjor (eller om det var en italienare), blev presenterad för hans pappa och sen försökte han kyssa mig (inte pappan) varpå jag sa "tack, men nejtack, jag är inte en sådan flicka!" och därmed ljög jag en av de värsta lögnerna jag ljugit någonsin. Så 2007 kommer alltså bli ett år fullt av taxis, sena ankomster, spanjoritalienare och/eller ljug.

Men alltså. Vad jag vill ha av år tvåtusensju, tacksåmycket:
Mycket handlande i Forever 21, särskilt den här klänningen. Mer lyssnande på bra och glad musik, mindre på ledsen gråtmusik (skriver hon samtidigt som hon sätter på Ryan Adams). Sätta på Ryan Adams. Inte slänga mina smutsiga strumpor bredvid sängen, utan lägga dem i tvättkorgen. Bara bli förälskad i killar som förälskar sig tillbaka i mig och som inte bor tretiotusenmilbort, eller något annat ledsamt. Lära mig spela trummor. Träffa folk jag vill träffa, sånt där låtsasfolk som inte finns egentligen, som Christina, Egon och Maza. Bo i Stockholm och inte flytta till annat land igen, så att jag måste skjuta ännu mer på min utbildning. Gå ner till den där vikten jag hade innan jag åkte till Mexiko. Spara åtminstone liiite pengar när jag jobbar i sommar. Jobba i sommar. Inte åka på semester, mer än till Bergen, eller inom Sverige. Inte tappa kontakten med någon av mina underbara, underbara Växjövänner. Ringa mina föräldrar oftare. Sluta göra en djävla elefant av en myra. Onanera mindre i duschen när jag har bråttom. Köpa mindre böcker och låna mer på biblioteket. Köpa en ny dammsugare. Inte ha lika mycket sex som tvåtusensex. Ha mer sex än det jag hade år tvåtusensex. Fundera allvarligt på att skaffa hund innan jag spontanköper en. Inte slänga mina femtioöringar. Inte dammsuga upp mina femtioöringar. Inte ens med nya dammsugaren. Alltid gå till billiga mataffären, även om den är längre bort. Prata mer spanska. Sluta titta på Cops på kanal sex (tv sex?) när jag är för lat för att byta kanal eller stänga av tv:n. Läsa eller ge bort alla böcker som nu står och dammar i min bokhylla, mest eftersom de verkar tråkiga. Kolla vad jag egentligen har i min kista som står under min spegel och inte har varit öppnad på cirka två år, jag tror att det är ännu mer böcker. Bli mer vuxen, för i kompismaddes vännerbok så fick jag bara nio poäng av tiotusen på vuxentestet. Ta reda på hur man blir mer vuxen (måste man typ börja köpa med kuponger, dricka kaffe och skriva "det där ordet på k" istället för kåt då?) Sluta köra med tricket att inte raka benen när jag går ut för att hindra mig från att följa med folk hem, när jag är full och det där ordet på k så skiter/glömmer jag i det ändå. Och sluta tro att jag är bäst och istället göra allt för att bli det.

Den där om min pappa

Min pappa. Jag har inte skrivit så mycket om min pappa här. Kanske mest för att jag vill skydda honom på något sätt.

När jag föddes och var sådär bebisknubbig så var min pappa den enda som kunde hantera mig. Den enda som fick hålla mig. Och när jag blev runt tre år så var han den enda som fick läsa sagor för mig. Han var min och bara min. Hela mitt liv så har han varit den man som varit stiligast, jag tyckte att jag helt klart hade den snyggaste pappan i världen.

Han satt i kommunfullmäktige, hade långskägg och demostrerade, i en ful djävla t-shirt, mot kärverksbygget i Barsebäck. Fortfarande har han kvar tidningsartiklar från den tiden, med honom i färgbild, kritiserandes "de andra".

Jag minns en kväll när jag var femton och precis hade bråkat med min mamma. Hon hade försökt hålla fast mig, men jag var starkare än henne och slog till henne så att hennes glasögon for iväg. Sen sprang jag ner till mitt rum. Pappa kom en halvtimme senare. Jag la mitt huvud i hans knä och grät. Han sa ingenting, han bara klappade mig över håret och satt så i två timmar.

Han retar mig fruktansvärt mycket, eftersom vi inte har samma partitillhörighet. Han ifrågaställer och argumenterar och ifrågasätter. Jag fräser ifrån och då skrattar han, skitglad över att han har kunnat göra mig upprörd. Sen går han och hämtar tidningen "Populär historia" och visar mig en artikel om Snapphanar, som han vill att jag ska läsa, så att vi kan diskutera den sen.

Idag ringde han, mitt i mitt gråtmaraton, och frågade om jag satt och bölade över nån djävla kille igen och jag svarade ja. Han sa att hans dotter inte skulle gråta, för vem jag än grät över så var han en skit och en skit gråter man inte över. Sen frågade han om jag ville följa med han och hans vänner på pubrunda när jag kom. De skulle berätta roliga historier och bjuda på ost. Jag skrattade till. Min pappa är nykterist, men älskar ost. Och han drar de sämsta djävla roliga historierna i världen. Oftast är de snuskiga och det är bara han som förstår (och skrattar åt) dem.

Det jag skulle komma fram till är att även om jag och mexikanske mannen inte kommer vara tillsammans i evigheter så kommer jag att klara mig. Jag måste klara mig. Och jag vill hemskt gärna ge min pappa barnbarn, för jag tror att han skulle bli den bäste morfarn i världen. Precis som min mamma kommer vara den bästa mormodern. Och jag den bästa mamman. Det kan liksom inte gå fel med den uppväxten jag haft.

Den där om att släppa taget

Den där kvällen när jag låste mig ute så tog du med mig till din mammas hus. Jag hade precis kommit "hem" efter nästan tre veckor i Belize, Guatemala och södra Mexiko och var trött som tusan. Du bäddade ner mig och satte dig att spela gitarr och sjunga. Efter ett tag slängde jag ut dig, för att jag inte kunde somna med dig där, låtandes. Någon timme senare vaknade jag av att du hade smugit in och nu satt och tittade på mig. För att kunna minnas mig lättare senare, sa du.

Vi gick ner och åt med din mamma och när hon frågade om vi ville följa med ut och dricka kaffe sa jag jatack, för det gör man när man är artig. Du sa nejtack och jag sparkade dig på benet. Du visste att jag var rädd för att träffa mammor. Du visste det, men bara log mot din mamma och strök mig över håret. Din mamma tog mig under armen och jag blev torr i munnen.

En timme senare hade jag tagit mig genom kaffe (te), en stapplande berättelse om norrsken på spanska, och fått ett godkännande. Egentligen skulle jag ha träffat henne tidigare, när du och jag gift oss och vi hade spenderat natten på hotell och vi skulle äta frukost med henne, men på grund av min mammaskräck så hade jag tackat nej och åkt hem istället. Nu tog hon mig under armen och sa att du hade blivit så glad sen du träffat mig och när hennes son var glad så var hon glad. Till dig sa jag att jag hade fått en ny bästa kompis.

Saknaden gör så förbannat djävla skitont. Ibland är jag jättesur på dig för att du får mig att känna så här. För att du fick mig att bli skitkär i dig när vi knappt hade någon tid kvar. Jag tror att jag föll för dig den där söndagskvällen när du tog med mig på vår första officiella träff och vi var på marknaden. När du frågade vad jag ville äta och sen köpte något helt annat, för att jag valde fel. När du balanserade tre tallrikar och tvingade mig att smaka allt du köpt.

Jag saknar sättet du såg på mig. Jag saknar det så djävla mycket. Och jag tror inte att någon sett på mig på det sättet tidigare. Jag kunde sitta och prata med mina kompisar och titta upp, så stod du på andra sidan lokalen med dina kompisar och bara stirrade på mig. Med de där ögonen.

Jag förbannar dig för att du skickar så många e-mail till mig. Du vägrar låta mig komma in i det där området där jag kan sluta sakna dig. Det första jag gör på morgonen är att se om du skickat något nytt. Det har du alltid. Och jag väntar lite med att öppna dem. Jag går och gör mitt te och min gröt och sätter på mig yllesockorna och sen kryper jag upp i soffan och läser. Helst tre gånger.

Just nu rinner tårarna ner för mina kinder. Jag hade lovat mig själv att aldrig mer ha ett förhållande på distans. Jag är ingen distansmänniska. Jag måste kunna ta, känna, smeka, smaka. Jag vet att du skulle hata Sverige. Du skulle inte kunna bo här. Du älskar Mexiko för mycket. Du är Mexiko. Du är en av de där trogna sönerna, en sån där som alltid skulle vilja återvända.

Därför, älskling, måste jag nog lämna dig nu. Släppa dig lite i taget.
Därför måste jag gå på den där dejten och öppna mitt hjärta för någon annan.

Jag saknar dig helt enkelt för mycket.

Den där om hjärtlösa mannens återkomst

Det känns som om jordklotet snurrar till ett extra varv. Jag blir yr och måste sätta mig ner.

Han hörde precis av sig igen.

Den där om att jag inte vågar gå på föreläsningen på tisdag

Igår, när jag och kompis Elin redan var fulla som drängar så frågade hon mig om jag hade mer sprit, så vi gick ner från grannens fest och drack upp en vinflaska till. Sen låste Elin in sig i mitt badrum och spydde, medan hennes pojkvän stod utanför och knackade på. Jag loggade in på min databank, fyllde på min mobiltelefon med pengar (jag hade lämnat den ofylld innan festen för att jag visste att jag skulle skicka fyllepinsammasms annars) och skickade ett sms. Till en kille. Med oanständiga förslag.

Vaknade idag med ångest, en spya i duschen och ett svar på det där sms:et.

Den där om att svara på frågor

Har fått lite frågor om mitt fina äktenskap och även en bedjan om att jag ska lägga upp en bild på min fot (en liten konstig förfrågning, kan somliga tycka, så även jag, men vad gör jag inte för konsten?).

Mitt äktenskap. Var kommer det leda? Vem vet. Jag är förbannat kär och det verkar han också vara, men om det här kommer leda någonstans mer än i Helvetesgapet är svårt att svara på. Antagligen inte. På den korta tid vi var tillsammans där borta bråkade vi mer än M och jag gjorde på ett år. Det var kulturkrockar och inga airbags. Samtidigt är jag ganska så... slampig av mig och även om han redan vet om det så tror jag inte att han skulle ha överseende med att jag går runt och ligger. Vi planerade ingenting. Vi sa ingenting om det. Vi sa "vi ses i april!" sen grät jag lite och hoppade på ett plan.

Han är en underbar man. Det slår gnistor om oss. Han älskar min klumpighet och skrattar när jag trillar. Jag älskar att han vaknar sjungande. Jag älskar att han pratar om mig när han pratar med kändisar. I en perfekt värld hade vi varit tillsammans förevigt och evigt, men i den här världen kommer det nog tyvärr ta slut när jag kommer hem från Mexiko, igen, i april.

Den där om blandband

Eftersom jag är dödligt skadad just nu så håller jag på att tänka ut en finfin lista med svensk musik till mannen i Mexiko, samtidigt som jag kör favoriten vin, tomat och Aromat och har foten högt.

Mannen är dj, med i ett band ochdödligt intresserad av musik,vilket gör att jag får svår press på mig att göra en perfekt lista. Han får en massa cd:s skickade till sig, som folk vill att han ska spela, plus att han känner några av mexikos bästa band, så den här listan måste sparka röv.

Hittills har jag fuskat lite och tagit med lite danskt, norskt, finskt och isländskt. Med på listan är bland annat:
Salem Al Fakir (som låter farligt lik Christian Falk, enligt mig).
The Knife (som är så självklara att jag har problem med vilka låtar jag egentligen ska ta med).
The Hives (även om Hivesen redan färdats ända till Mexiko).
I'm from Barcelona (och myten om det fria, kollektiva Sverige kommer att vandra vidare).
Shout Out Louds (ett av de band jag är nästan säker på att han kommer att älska).
Snook (för att mina amerikanska vänner fick höra dem och tyckte att det var skitkul).
Wire Moves (för att det behövs lite kompismusik och för att de är bra).

Medmeramedmera. Det kommer bli ett förbaskat bra och långt blandband. Om ni har tips på vad som mer ska vara med så får ni höra av er. Alla tips tas emot. Allt utom Anna Tråkheim, som jag inte riktigt klarar av.

.....
Och såhär, lite senare och nästan en hel vinflarra efteråt, så kom vi på, här i soffan, att det nog inte var så bra att dricka stora mängder vin när man äter sådanadärade smärtstillande, va?

Den där om mailen från mamma

Från: Jenny H [mailto:...@student.vxu.se] Skickat: den 2 februari 2007 12:05 Till: Agneta H Ämne: E-mail från skadad i krig

Hej! Var och boxades igår och trampade fel, så nu kan jag inte stödja på foten och måste använda kryckor, det är såååå synd om mig! /Din döende dotter J

From: Agneta H Date: Friday, February 2, 2007 12:07 Subject: SV: E-mail från skadad i krig To: Jenny H

Stackars, stackars dig!

Synd du inte är hemma så jag kunder servera varm saft och pyssla om dig!

Linda foten hårt så går svullnaden ner. Inget festande i helgen!

Häsar hönsa-mamman.

Från: Jenny H [mailto:...@student.vxu.se] Skickat: den 2 februari 2007 12:10 Till: Agneta H Ämne: E-mail från skadad i krig

Varm saft?!? Glass, maränger och presenter ska det vara! Foten är lindad och kompisar vakar över mig med falkögon.

From: Agneta H Date: Friday, February 2, 2007 12:12 Subject: SV: E-mail från skadad i krig To: Jenny H

Så svara man inte en mamma!

Man svarar:

Ja, mamma, varm saft är bra för allt, tack för alla dina fina huskurer.
Och kompisen vakar, men det kan aldrig bli som när du hade hand om och pysslade om mig.

Hur har jag fostrat dig som inte ens vet hur man spelar med i mamma-dotter-förhållandet!

Ha det bra ändå min lilla pärla!

Den där om att vara en kvinnlig hund

Okej. Jag skrev ju att jag är klumpig och tankspridd och förvirrad. Som den gången, i Mexiko när jag engagerade ett helt hyreshus med att försöka få upp dörren till min kompis lägenhet, som jag fått låna, inte fick upp dörrfan, ringde runt till kompisar i Norge, Sverige och norra Mexiko, ringde efter en låssmed som kom och öppnade dörren bara för att jag skulle upptäcka att jag var i fel lägenhet (och hus), varpå mexikanske mannen gick och kallade mig perra i flera timmar (fast vi hade sex på golvet, när jag väl hittade rätt lägenhet (och hus), mest för att jag kände att jag var skyldig honom det efter alla timmar och plus så var vi ganska kåta på varandra. Han slutade i alla fall att kalla mig perra efter det, det finns få saker som kan få killar att göra det man vill, en av dem är att bestiga dem).

Eller som den gången jag låste mig ute från bilen, var tvungen att gå hela vägen hem efter extranycklar och tillbaka till bilen igen, bara för att upptäcka att passagerardörren var olåst.

Eller när jag var på biblioteket och lånade för många böcker, så att jag knappt fick med dem hem, på cykeln, men ändå svängde inom Erikshjälpen och köpte en golvlampa.

Eller den gången när jag stängde in katten i källarförrådet och sen gick och letade efter den i sex timmar.

Eller kanske som när jag var två år och kissade på köksgolvet och sen blev skiträdd för vad mamma skulle säga och därför gömde mig bakom pianot hela dagen, och pappa tillslut ringde polisen, som kom hem och hittade mig där.

Joho. Men nu har jag klantat mig igen. Den här gången har jag boxats, med en kompis, gjort en oavsiktlig fint, trampat lite snett, dragit upp en gammal krigsskada och går nu med kryckor. Skitkul. Verkligen.