Den där om blåbärshimlar

Då, i början av nittiotalet, var himlen alltid blåbärsblå, solen lyste ständigt, äppelträden blommade alltid och när det var vinter var det alltid snö på marken, även i Skåne. Då var det små och stora föräldrar som gick och vred sin händer och tvinnade sina munnar. Det talades om kriser och stora och svarta moln på blåbärshimmelen. I varje villa gick en mamma eller en pappa arbetslös och det som börjat som något man sopade under mattan, tillsammans med damm och andra hemligheter började visa sig som utbuktningar och man såg att det låg mer därunder än de där vanliga hemligheterna, som alla hade. I hörnen låg det stora dammtusar och förvridna miner och kanske stod tulpanerna mindre ståndaktigt under de åren.

Min mammas företag föll ner i Helvetesgapet, och samtidigt som hon tjänade miljoner på det så blev hennes himmel mindre blå. Hon fick gå hemma. Gå hemma och pyssla och dona och baka bullar, fast att hon var väldigt dålig på att vara hemmafru, inte gillade det alls, ville vara med där det hände, sitta med telefonen mot örat och kunna säga att "idag har jag kundmöte!" för att sen kunna sätta på sig en av de där ooriginella dräkterna som jag alltid tyckte var så fina, när jag var liten. Hon hade till och med en portfölj. En portfölj som man inte fick röra och inte titta i och absolut inte rita på de roliga papperna inuti.

Då, i början av nittiotalet, när himlen alltid var blåbärsblå, när solen alltid lyste, äppelträden alltid blommade och det alltid var snö på marken, även i Skåne, så samlades alla skolorna i kommunen en gång om året för att ha Idrottsdag! Idrottsdag! med längdhopp, höjdhopp, springa snabbt, höga rop och skratt. Jag älskade Idrottsdag! Mina små ben kunde det där: springa och hoppa, både långt och högt. Mina rop var höga och mitt skratt glatt.

Men det där året, om det var nittonhundranittioett eller strecktvå, det var speciellt. Mamma hade tröttnat på pyssel och don och satt på läktaren och tittade på. Hon satt på en filt och hade med sig en kaffetermos. Mellan varje höjdhopp sprang jag bort till henne och elvatolvårsbubblade. "Såg du det? Visst gjorde du? Visst?". Jag nådde höjder jag aldrig nått tidigare. Med vilja kan man göra förbannat mycket.

I slutet av varje Idrottsdag! så var det springalångtloppet. Det var två varv runt idrottsplatsen. Skitlångt. Så långt sprang man bara en gång om året, och det var på Idrottsdagen!. Tina, Karin eller Sandra kom alltid först. Alltid. Och kom Karin först så kom Tina tvåa och Sandra trea. Kom Sandra etta så kom de andra tvåa och trea. Ja, och vann Tina ettan så hamnade de två andra strax efter. Så var det bestämt sen tidernas begynnelse och skulle alltid vara.

Nittonhundranittioett eller strecktvå var jag elvatolv och himmelen var blåbärsblå och min mamma satt på en filt och tittade på och det var Idrottsdag! och mina ben visste om att det var nu det gällde. Skulle det vara bra så var det nu det skulle vara och bli bra. För ibland när jag kom hem från skolan så hade min mamma bakat bullar, som i Skåne kallades bullar fast att de hade smör och ost, och de åts så där varma och nybakade att smöret och osten smälte och man var tvungen att bre på mer snör, som genaste försvann och man kunde inte riktigt hålla bullen i handen, för den var så varm att smöret och osten smälte. Jag sprang. Varje gång jag kom förbi min mamma sneglade jag upp mot henne och hon log ner mot mig och det där leendet gjorde att benen kunde springa ännu lite snabbare.

Jag kom trea. Jag minns inte om det var Karin eller Tina eller Sandra jag slog, men jag kom trea. Och mannen med mikrofonen kom fram och frågade efter mitt namn och jag skrattade och flåsade och svarade och han ropade upp mitt namn och min mamma stod och hoppade på läktaren och alla visste att jag hade kommit trea och slagit Karin eller Tina eller Sandra och jag hade kommit trea.

Jag tror att det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv, för min mamma skrattade och slapp gå hemma och snegla mot sin oorginella dräkt eller vrida sina händer eller ständigt sitta och titta på platsannonser och säga "jo, det är ju som semester" till grannen fast att jag kunde se att hennes ögon sa något helt annat. Jag vann det där för min mamma. Det var min mammas vinst lika mycket som det var min. När hon stod där och hoppade på läktaren så visste jag att jag hade gjort rätt och riktigt. Jag var tolvtretton och jag visste att det var så här det skulle vara under blåbärshimmelen.

Året efter det började min mamma jobba igen.

Den där om ett brev som är till Anonym, vem ni nu än är

Anonym,

Jag har en slags hatkärlek till dig. En sån där slags hatkärlek som jag har till Studentstaden och till tv:n. Du får det att pirra i magen, så där som när man håller på att bli magsjuk. När jag ser att du skrivit en kommentar, att det ligger ett nytt mail i min låda, så blir jag nervös. Som jag skrev tidigare: "Vet du hur det känns varje gång jag går in på bloggmailen och kollar mail från "Anonym"? Det känns som att öppna en räkning. Anonym är aldrig bra. Anonym kräver saker av en som man vet att man borde, men blir ledsen av ändå. Och samtidigt som man är väldigt för anonymitet och frispråkighet så gör det ett litet hål. I Svenssonhjärtat."

Jag är förbannat för anonymitet. Jag älskar att det alternativet finns, både när det gäller skriva och kommentera, tanken på att kunna läsa om någon och sen säga vad man tycker utan att den personen vet vem som är anonym ger jag tummen upp till. Jag tycker att det är okej att du är sur, arg, förbannad, svinig, kritiserande. Jag tycker det. I teorin. Du skärper mina sinnen och gör att jag inte stannar av och hoppar över kanten. Du gör att jag inte skriver om måndagsgröt och fredagstv. Jag gillar dig. Jag ogillar dig. Du gör mig inte glad, men du måste stanna.

Den där om gulblommiga tapeter

Jag hittade kortet när jag gick genom farfars skrivbord. Mellan ett köpkontrakt på grisar och ett annat kort på förlängesen döda leende, förevigt sparade just där låg kortet.

Beviset på den yttersta kärleken, den där kärleken som aldrig ska, aldrig kommer dö. Hans hand håller om min mage. En sked i min mun. Mina ögon så lika de som jag har nu - samma ögon, men ändå inte. Jag tittar in i dem, på kortet, och det är mina egna ögon jag tittar in i, fast i en annan värld, en värld där det som är jag inte hade bildats än.

Han hundra ljusår yngre. Håret likadant, sådär som han alltid haft det. En grön kylskåpsmagnet i bakgrunden. Gulblommiga tapeter. Man kan se hur mina händer har jobbat. Slutits. Öppnats. Slutits. Öppnats. Min blick mot min mamma bakom kameran. Något som säger att jag vet vem det är, jag känner igen den där trygga personen som står där bakom. En hand öppen, som om jag skulle vilja sträcka upp den och vinka. Hans tröja lite småbarnsmutsig. Kanske en söndag?

Mamma tittade på det och log. Berättade att hon precis hade klippt min lugg när kortet togs. Min lugg kort och sned. Jag tittar mig i spegeln. Kanske inte så mycket som ändrats sedan dess?

Hans ansikte. Så mycket det går att läsa in där. Lugn. Bestämdhet. Kindens skarpa drag. Hakan som är som den alltid varit, antagligen alltid kommer vara. En haka som liknar min farfars. Ett osynligt band mellan honom och mig. Omöjligt för någon att klippa av, ta bort. Starkare än spindelnätstråd. Samma blod, i olika ådror. Oroade han sig? Funderade han på var jag skulle vandra? Var jag skulle hamna om tjugitretti år? Vem jag skulle bli, vart jag var på väg? Tänkte han svindlande tankar, eller var de fästa bara där och då? Lilla katt, lilla katt, lilla katt på vägen: vems är du? Vems är du? Jag? Jag är min egen! Lilla pappa. Det kommer bli bra. Jag. Jag kommer att bli bra.

Den där om fjärilshåven

Naglarna rosa målade, rosamålade, och jag undrar lite om det är mest för att matcha kläder eller humör, försöka få det att sväva, så där som de där dyra ballongerna man ville ha när man var liten, men aldrig fick, och aldrig fick gå på cirkus, för cirkus var grymt för djuren. Tänker att jag måste vara glad nu, jag är ju glad nu, men vädret är inte glatt och då är det svårt att sväva.

Datasalssitta och skriva om femton sidors projektrapport, för klantig som jag är, alltid inte varit, har jag glömt mitt usb-minne (och kanske vanliga huvud-minne) i datasal, nu borta. Fortfarande Full Faktiskt. Somnade med mössan på och hon, den där bästa, ordslog mig på kinden när jag sa att det nog var dags att knulla annan, börjar bli för stort det här med han, den där arga, stolta, kanske inte känslotillbaka, kanske inte tycka lika mycket om tillbaka. Kanske bäst att dra, såra innan sårad. För jag är trött på att min kärleksboomerang är trasig, inte komma tillbaka, slänger och måste sen gå och leta upp den, själv, med hjärtat i handen. Hon, den där bästa, säga nej, inte kunna tänka så, hur kunna tänka så? "Om du sårad, jag finnas här, trilla på mig, jag fångar, fångar upp med fjärilshåven, den är mjuk!". Men jag kan inte. Jag kan verkligen inte. Bara så där, släppa upp och in och lägga ner och av. Det kommer göra för ont. Även med fjärilshåv. Och sitta i datasal, inne på sida fyra av femton den kommer. Han sjunger för mig. Och han är det enda sanna.

"If you're so funny
Then why are you on your own tonight?
And if you're so clever
Then why are you on your own tonight?
If you're so very entertaining
Then why are you on your own tonight?
If you're so very good-looking
Why do you sleep alone tonight?"

Den där om att personlighetsblogga

Den där om att litteraturblogga

Den där om att matblogga

Den där om att modeblogga

Den där om att musikblogga

Den där om att jag inte riktigt såg det komma

Alltså, såhär:

det som stod här innan är borttaget. Börjar bli lite för verkligt, lite för mycket. Måste hålla lite för mig själv och han är för nära. Här inne (låtsasvärlden, snubblar runt här inne), där ute (verkliga världen, högburet huvud).

Den där om engagemang

Över hela universitetet, på dörrarna till huvudentrén och på anslagstavlor hänger de: posters med vädjan om att vi måste engagera oss innan föreningslivet går i graven. Ingen orkar. Vi är en generation åttiotalister som hellre tittar på sjukhusserier på tv än engagerar oss.

Mina kompisar är nästan alla med i något. Jag har kompisar som är med i Röda Korset och som är kårordförande och spinninginstruktörer och yogalärare och ordförande och sekreterare och hjälper gymnasieelever efter skolan med deras läxor. Jag engagerar mig upp över öronen: fixar gratiskonserter och är med i en studentförening och i studentutskottet, innan det la ner, och i internationaliseringskommittén och skulle starta UNIFEM och innan det så var jag klassordförande och jag har ett fadderbarn och… nej, jag tycker inte om att sitta still. Vi verkar vara en utdöende ras. Alla gör det kanske inte av rätt anledning, vad nu det skulle vara, vissa tycker bara att det ser förbannat snyggt ut på CV:et, men de gör det, de engagerar sig. Resten verkar ha förfallit i någon slags lättja där det är extremt jobbigt att lägga ner två timmar i veckan på att ordna och fixa för andra, alternativt komma på ordnade och fixade aktiviteter. För det händer det med. Folk slutar komma på saker. På föreläsningar med kvinnor från Sydafrika, som ska tala om lidande och sorg. På gratiskonserter och utställningar. På hemmabiokvällar och billigt kaffe. De har för mycket att göra. De måste kolla på Greys Anatomy.

Artikel efter undersökning efter enkät säger samma sak: vi har slutat att bry oss. Ungdomsstyrelsen menar att det har skett en minskning av medlemsantalet och en ökad andel passiva medlemmar inom föreningslivet.

SVT meddelar att allt färre skriver högskoleprovet. Hösten 2006 hade tio procent färre anmält sig till det, jämfört med året innan. Det sker en minskning av sökandet till högskolor – 2006 hade Jönköping den största minskningen med tjugo procent. Örebro och Växjö hade sjutton procent färre anmälningar till våren 2006, jämfört med våren 2007. Min utbildning kommer inte att starta till hösten, det är för få som har sökt.

Kvinnor slutar intressera sig för teknik (SCB). Färre vill studera i Nordamerika (Götebergs universitet). Schlagerfestivalen vill inte längre tittas på, efter en dominans från Öst (SMP). Färre röstar i folkomröstningar (DN). Sök på ”minskat intresse” på google och du får upp 835,000 resultat. Sök på ”Greys Anatomy” och du får upp 1,260,000 resultat.

Vad händer med oss? Varför bryr vi oss inte längre? Eller bryr vi oss, men om andra saker än vad vi brukar göra? Har saker som varit viktiga för våra föräldrar slutat ha betydelse? Har våra föräldrars krav på sopning framför våra fötter gjort att vi nu sitter ner i soffan och tänker att allt kommer fixa sig ändå, det gör det alltid? Har de där fina bostadsområdena med allt som ingår gjort att vår uppväxt har blivit för lätt, allt är redan ordnat, och är det inte ordnat så kan vi få det lätt, det är bara att skriva i en Internetadress eller ringa ett samtal, och om vi har riktig djävla tur så kan vår mamma ringa det åt oss? Kanske behöver vi ett slag på käften, en matta som dras under våra fötter? För visst gör det något? Så här är det väl inte menat att vi ska leva? Utan engagemang och glöd och en eld efter glöden? Jag vill ha glöden. Jag vill ha glöden på mitt CV.

Den där om läskigheter

Okej.
Läskig grej: tjejen bredvid mig läser just nu min blogg.
Måste byta datasal!

Den där om en bild som min bror tyckte representerade honom bättre

Den där om att de säger att min bror liknar mig

Pratar med bror som är alldeles till sig och upphetsad och snurrig. Frågar vad som hänt och han säger att han har fått ett extrajobb. Han ska bli modell. Min fina, fina lillebror. Han som fortfarande är fem år och under en meter och gnällig och som börjar gråta när han är rädd. Han som sett upp till mig, även när han växt om mig. Han som var världsbäst på att spela fotboll och världssämst på att vara ödmjuk. Vi som levt i en fiskpinnereklam hela vår uppväxt och som skrattat tills vi kiknat åt samma saker. Nu vill han inte komma hem till Sverige längre. Vi är så lika att jag smittat av mina inte-vilja-bo-i-Sverige-känslor på honom.

Fyfan, vad han kommer bli odräglig nu.

Den där om hans jeans

Det är så nytt och skimrande, som de där första vårdagarna, när man är osäker på om man ska ha vinterjackan eller vårjackan på. Han finns i mina tankar hela tiden. Hela tiden. Vännerna frågar och jag rodnar, sådär, som jag aldrig annars gör och jag dementerar, men de kan se vad som händer, vad som håller på att hända, vad som redan hänt.

Han slänger sina jeans så självklart på mitt golv. De ligger där på golvet och jag tittar på dem och ler i smyg och tänker att "hans jeans ligger på mitt golv!". Han lägger sig över mig, formas sådär automatiskt efter min kropp och viskar i mitt öra. Frågar om han berättat att han tycker om mig väldigt mycket och jag svarar "ja" och bestämmer att inte säga det tillbaka, att han gör mig rödkindad, för det skulle vara förutsägbart att säga det då. Fina ord måste komma där och när de träffar bäst.

All sprit som jag köpte i början av veckan är slut. Det är solnedgångar, gräsmattehäng och öl. Det är vakna upp och sjunka ner i en ständig dimma. Det är solskensblickar och vetehår och ständiga sms och telefonsamtal för "vad händer ikväll?". Det är han. Det är han som händer mig.

Jag ligger i soffan i en timme och orkar inte röra mig. Går tillslut till ICA för att köpa krossade tomater. Kommer hem och ser att jag inte har någon burköppnare. Och det är han. Hela tiden han. Inne i huvudet.

Den där om att ta sig hem ska vara en schlager

Den där om att glömma papporna

"De tre kvinnor på kvinnojouren i Tranås som åtalats för medhjälp till grov egenmäktighet med barn friades på fredagen av Eksjö tingsrätt."

Fick mig att börja tänka.

Någonstans i kampen mot lika rätt, alla ska ha rätt och samma lön och samma förmåner och dela på ansvar och glömma gammalt groll så vill jag stanna, backa tillbaka, hålla upp en hand och pausa. Vad hände här egentligen? Var tog pappans rätt till att vårda sina barn vägen?

Mamman har större rätt till att välja, till att bära, till att ha barn, behålla och hålla barnhand, det är mest naturligt, det är så det ska vara. I tanken ska båda gå hemma med barnen, men mamman ska givetvis vara hemma först, när barnet är så där pyttelitet och hjälplöst. Det tjatas om det så mycket att det blir tjatigt att tjata. Men pappan då? Varför kan inte pappan få vara den som ensam håller hand? Varför har mamman större rätt? När växte sig mammans känslor starkare än pappans? Vem säger att pappa inte ligger hemma och gråter? Varför är pappa stark när han vågar vara svag och mamma stark när hon vågar vara stark?

Det naturliga har växt sig så stort och starkt att det blivit onaturligt. Och när jag har diskussioner med mina utbildade, smarta vänner så håller de en hand knuten, högt i luften men ifrågaställer mig samtidigt när jag säger att jag kanske inte vill vara mammaledig, om jag skulle få barn. Jag nämner pappaledighet och den där handen öppnas vidöppet och slår mig på kinden.

Min pappa gick hemma med mig. Han gav mig visserligen rått ägg så att jag kaskadspydde över hela huset, men han höll mig starkt mot höften. Han vaggade, vyssade, förundrades, utvecklades. Han höll barnhand när barnhand växte till högt buren knuten näve och han uppoffrade så att han och jag idag har en relation som få av mina vänner har till sina fäder. Jag tvekar inte en sekund på att hans sidenband, som är knutna från min navel till hans hjärta, är svagare än de band jag har till min mamma. Min pappa har samma rätt, precis lika stor rätt, till att välja, till att bära, till att ha barn, behålla och hålla barnhand.

Den där om att klockan är nolletttrettionio

Det krävs inte så mycket för att jag ska tveka: hänga filtar över känslor, rätta in i led, säga förlåt. Och när folk säger jag skriver som åttondeklassare, kvar i klassrum, dregla lärare, jag drar tillbaka, säger okej, kanske sant? Och när han kramar mig i vardagsrum jag tänker: snart slut, ta vara på, bevara, spara. Varför så osäker? Alltid? Alltid vara så? Tills kanske nittio år och ligga i samma säng, tänka samma tankar: duga nog? Duga tillräckligt? Bra nog? Prata tjejband, han säga Yeah Yeah Yeahs, Sahara Hotnights, The Donnas vara samma sak, samma skrot och korn, jag rörd upp, som en Bonddrink, säga skojar du? Han inte skoja, vara allvarlig. Trampa på fot och kanske feministkänslor. Nittio år. Alltid så här?

Den där om att rädda hjärtrytmen

Hej,
du,
med vetehår.
Jag tror inte att vi är så bra
för varandra.
Du är sådant jag trodde jag ville ha,
argumentationsglöd glöd passion smarttänk ögonblänk envishet musikrätt bekräftande handledspussande fingrar genom håret hand på höft intressant stolthet fötter intrasslade hjärta och smärta vän vinka på långt håll puss på kind fnitter i närhet
men
kanske för lik
mig.
För vännerna blir rädda för mig
när jag blir så där väldigt arg
på dig
och de ser var min blick söker
när den söker efter dig.
Och de ber mig ta det lugnt,
inte vara så där dramatisk jag alltid är.
Jag vill inte detta längre för du får mig att må så djävla dåligt.
Bra.
Dåligt.
Och jag tror att jag börjar bli lite förälskad, så
snälla, jag orkar inte säga nej till dig, kan du inte säga
nej
till mig?

Den där om del två

Vigselring är funnen och uppdammsugad!

Den där om alkoholovanor

Jag vrider lite på mig när hon ställer frågan. "Hur mycket dricker du egentligen?". För jag vet inte, jag vet bara att jag antagligen dricker för mycket för att vara i den ålder jag är. För mycket för att vara i vilken ålder som. "Mycket", svarar jag. "Hur mycket?", "för mycket", "hur mycket är för mycket?". Hur mycket är för mycket? Jag funderar tillbaka och kommer på att jag druckit någon dag i veckan sedan ungefär januari 2oo6. Hon skakar på huvudet. Jag sväljer. Det är inte konstigt att jag sällan blir full nu för tiden. Hon fortsätter att fråga om mitt drickande och påstår att jag är alkoholist när jag berättar att jag dricker två till fem gånger i veckan. Kanske har hon rätt. Kanske har hon fel. Jag berättar att jag inte behöver dricka, att ibland är det bara tre öl, och jag hör själv hur det låter. Hur tusan vet man när man borde säga stopp?

Ikväll ska jag dricka igen. Och imorgon. Och på fredag. Och lördag. Och ikväll ska jag ha världens kortaste kjol på mig. För att visa hur kort den är så har jag illustrerat med en morot och en banan.

::::::::::

Okej, senare, expriment:

Har varit på kära Systembolaget. Köpt tre falskor vin (vitt, rött, mellan), sex flaskor öl, liten sprit och ja, nu ska vi se hur länge det varar. Jag gissar på högst två veckor.

Den där om drömmen om Elin

Finaste, leende, du med solskensblick, pärleskratt, med brun och fjunig kind, rakryggad. Ditt skratt mot skyn som en ballong. Förbannad och alltid glad, färgskimrande och regnbågslysande, du betyder så mycket för mig.

Jag vet att det inte är lätt nu. Jag vet att det är ganska svart vid horisonten och att backen är förbannat lång. Jag vet hur det känns när man är trött i fötterna och att man vissa dagar inte har en aning om hur tusan man ska orka.

Man måste inte alltid orka. Man måste inte det. Ibland måste man lägga sig ner, i gräset bredvid vägen, och vänta på att fötterna ska läka, att själen ska säga att nu är det dags igen. Ibland måste man köpa nya skor. Och ibland är det okej att säga till att man inte orkar.

Jag finns här. Du ser mig kanske inte, men jag finns här. Jag går steget bakom dig och tar dig om du skulle falla, snubbla. Jag håller din rygg, din hand, och väntar ut det här med dig. Rakryggade vännen, det är okej att inte alltid ha den så rak, det är okej att böja lite lätt på den. Ingen kommer tycka sämre om dig för det.

Lilla Elin lik som sommarns vind. Söt som sockerstrut. Med brun och fjunig kind.

Den där om att tro på tecken

Han mailar och berättar att det är över en vecka sedan jag hörde av mig. Jag tittar ner på mina fingrar och vet inte vad jag ska skriva. Plötsligt kommer jag på att jag inte har den på mig. Letar frenetiskt, överallt, under allt.

Jag har tappat bort min vigselring.

Den där om att vi är värda mer

Det är som om ingenting har hänt. Som om vi inte lärt oss ett djävla skit. Som om vi är kvar där vi startade, då vi var naiva och femton år och inte förstod, inte kunde förklara.

Vi är vackra och tjänar bra och pluggar saker som tar oss till toppen och vi får högsta betyg och folk avundas oss och vi borde släppas ut på grönbete och släppa ut håret och skratta för evigt.

Vi borde vara trygga och säkra och veta att vi är världsbäst. Andra tycker och tror att vi har alltallt och att vi har noll bekymmer. Vi kan argumentera och skriva och bli förbannade och slå folk på käften. Vi är gudinnor och vi står med båda fötterna på jorden.

Ringer han inte är han inte intresserad, alternativt inte värd. Han inte är intressant. Han borde släppas. Inte vidröras, tänkas på, fantiseras om. Hur snygg jeansrumpa han än har. Vi borde och ska inte bli behandlade så här. Han är brännhet och ska släppas så fort brännskadan i handen är ett faktum, gärna tidigare. Han är inte den snälla killen. Vi kommer inte kunna förändra honom. Vi ska inte behöva fundera på varför han inte hör av sig. Vi behöver inte titta på telefonen för att se om han har ringt. För han har aldrig ringt. Vi är starkare ensamma än med honom. Vi är starka. Starkare. Vi är mer värda, vi har mer poäng, vi behöver inte honom för att bekräfta det vi redan vet. Vi är värda mer. Vi är värda mer. Vi är värda mer. Stick inte ner huvudet. Göm dig inte. Glöm dig inte. Vi är värda mer.

Den där om honom

Jag råkar sparka honom ryggen, med mina röda, han blir lite sur, vet inte om han skämtar, förlåt?, han ignorerar går iväg till baren, jag blir sur på riktigt, inte prata med honom jag ska. Han kommer tillbaka, brinnande blickar och hjärtan som pumpar. Han pratar med mig, jag svarar inte, han säger att jag är lustig, jag tittar på honom med sura blicken. Alltid maktkamp med honom, mellan oss envist, strävt, stolthet flammar. Jag faller och brakar ihop. Säger jag orkar inte med, orkar inte mer, måste gå hem, farfar är död, snälla följ med utropstecken frågetecken, måste ha någon jag känner och händer som känner igen min kropp och armar som kramat kramar om mig tidigare. Vi går över fälten för man måste gå liten extraväg i de röda när farfar dött. Han i sängen tittar på mig ber ljuset vara på. Ljuset på, han berättar om barndom, kanske mer tonår? Han nämner känd bloggare, kompisen, säger det är kanske lite mesigt med blogg, jag ler säger jag vet vem han, bloggaren, är, läser honom alltid, men säger inte det, det där sista. Det är ögon och jag vet inte hur jag ska tolka ditt leende, som om man skulle behöva tolka sådant. Han smeker rätt. Hår ur ögon, hjärtan, skärt. Mina kläder på hela tiden han mer naken, ger mig mer makt. Han blir sur igen jag säger han lika med horig, sexat med halva campus, jag vill inte spela spel, förlåt, han armar i kors. Senare puss i nacke och hand på höft. Han vet inte hur han ska ta mig, för ärlig. Jag vinner hela tiden, spelar kula spela spel svåraste spelet någonsin, han säger bra på TP bäst på TP spela det istället? Hela tiden maktspel båda vill vara högst. Klockan fem och jag pussar honom mungipa säger sova nu? Han smeker hår, nacke, oförutsägbart, bekräftar sova nu.

Den där om att ibland är kärleken inte tillräcklig

Jag hoppar omkring på ICA, med mp3-spelarnas lurar i öronen. Den spelar en låt som alltid gör mig förbannat lycklig, när hon ringer. Hennes sammetsröst säger mig med en gång att något inte är som det ska med allt som ska vara bra. Jag blundar framför sparris och rödbetor och frågar vad som hänt. "Du vet att farfar inte mått så bra" svarar hon.

Solen lyste in genom fönstret och farmor stod på en stol, i köket, för att nå upp att sätta upp våra påskgardiner. "Vet du?" frågade hon "jag hade en annan fästman innan farfar. Han hette Nils och det var bra att han dog, för då kunde jag gifta mig med världens vackraste man!". Jag tittade upp mot henne och log förvånat, ovant. Vacker? Är farfar vacker? Med potatisnäsan och det mörka håret och de barska minerna och femman i högerhanden och löständerna.

Han var den manligaste ni kan tänka er. En alfahanne. Stereotypsik. En bonde. Kvinnor hade sin plats och män sin. Barn hade en plats och djur en annan. Var sak på sin plats. Men runt sina barnbarn veknade han. Han veknade.

Tvåtusentvå gick jag en väldigt oproffesionell fotokurs. Ett av korten är på min pappa, min bror och min farfar. De håller armarna om varandra och ler mot kameran. I bakgrunden kan man ana att rapsen blommar. Man kan ana det, fast att det är svart och vitt. Ett bondbarn kan tyda raps hur svart och vit den än är.

Nu behöver han inte längre rymma från ålderdomshemmet han bodde på. Han behöver inte ligga på knä eller darra på handen. Jag är säker på att han är på ett rapsfält, för de blommar nu.

Och vår kärlek är ibland inte tillräcklig.

Den där om citrondoftande färsk grön sparris med rökt lax och rostade pinjenötter

Å och jag pratar om mat och om hur djävla tråkigt det är. Sju dagar i veckan. Hitta på något att göra. Varje dag. Och detta är bara början. Jag har minst 12,775 rätter till att tänka ut i mitt liv. Och då har jag ändå räknat med att äta ute en hel del av de där dagarna. Jag misstänker att det kommer bli en hel del morotslasagne och potatispurjosoppa.

Jag har skjutit på att gå och handla i nästan en hel vecka nu. Jag är uppe i gröt två gånger om dagen. Men nu är mjölkfaen slut, så nu måste jag. Hitta på.

Går in på tasteline.se, som egentligen är .com, och söker recept. Spröda tartletter med ricotta, fetaost och soltorkade tomater. Citrondoftande färsk grön sparris med rökt lax och rostade pinjenötter. Ljummen sallad med saffrans- och vitlöksrostade musslor och belugalinser. Ehum, ja tack, ge mig lite ork och pengar.

Trycker i "billigt" och "nyttigt". Tänker att nu kommer det bli den perfekta maten. Den där jag kommer att älska, äta sju dagar i veckan och tipsa för alla.

Jag får upp coleslaw.

Den där om rött

Jag vill ha dig här. Jag vill vakna med dig varje morgon, att du håller mitt hår varje onsdagsnatt när jag kommer hem och gråter över toalettstolen och spottar och inte kan kräkas. Jag vill att du pussar mig i nacken och mellan brösten och på magen och benen och i ljumsken dagen efter och får mig att skratta och gå på den där föreläsningen klockan tio, fast att jag bara vill sova. Jag vill känna kittlet och spänningen och leendena.

Jag vill inte ha dig här. Jag vill sjunga högt som faen på natten, på vägen hem och träffa pojkar och knulla runt och inte tänka på konsekvenser och förbud och arga blickar. Jag vill komma in på utestället och svepa med blicken och bestämma vem jag ska hångla med, innan de ens vet att jag är där. Jag vill känna kittlet och spänningen och leendena.

Jag vill ha sommar och det där ljusa och blommorna på träden, som är så mycket finare än de på marken. Jag vill ha strandsand mellan tårna och behöva springa ner till havet för att sanden är för varmt. Jag vill ha sommarsennätter och barfotaspring och maskrosmålning och brända kotletter.

Jag vill ha höst och den där första kalla dagen, en vind som blåser innanför kjolen och man vet att det är dags för rött och gult. Jag vill ha den tjockare jackan och den tunnare luften. Jag vill ha det röda längst ner, där himlen slutar och ett slut på dagen.

Jag vill ha chokladpudding och dillchips. Smal mage och tränade armar. Jag vill ha avskalat och vitt och rött och fullt av tavlor. Jag vill ha svensk sommar och tipptopp. Jag vill ha grekisk hetta och stupande hjältar. Högklackat och mjukskor. Det där röda, sexiga och mjuka, naturliga. Femtontusen års studier och ett jobb. Jag vill ha Skåne och Stockholm. Rapsfält och storstadsdjungel. Jag vill kunna säga att ”det här är min favoritlåt!” och inte vilja välja. Jag vill ha svart och vitt, eller egentligen rött.

Jag vill ha rött.

Den där om barnbarn

Man skulle kunna tro att jag är nojig över att kondomen sprack. Och nej, det var inte bara en liknelse, det hände verkligen.

Men nej. Det hade varit skitbra om jag hade blivit gravid för när jag var hemma hos föräldrarna sist så kom ämnet barnbarn upp sju gånger (sju gånger!). Den sjunde gången vände jag mig till mamma och sa att det var sjunde gången jag hörde ordet barnbarn den helgen. Hon blev lite nervös och sa åt mig att inte ta allt så personligt. För det är tydligen inte personligt att visa något pyssel hon köpt på Panduro Hobby och ska spara tills hon kan pyssla ihop det med sina barnbarn.

För övrigt är det inte ett dugg skönt med för stora/långa/tjocka penisar. Det gör ont att sitta idag.

Den där om valborg

Någonstans mellan efterfesten till efterfesten och min lägenhet träffar jag en kille som tvunget ska följa mig hem, för det är farligt att gå hem själv. Jo, tänker jag, det är jättefarligt, för hjärta, själ och sova ensam-tankar. Han pratar och frågar om jag brukar vara tyst, eller bara är ovanligt arg och sur av mig.

Någonstans mellan efterfesten till efterfesten och min lägenhet kommer jag på att det inte är det här jag vill ha. Jag vill inte ha killar som jag inte kommer komma ihåg namnet på, killar som egentligen inte är för unga, men yngre, killar som inte vet hur jag vill sova.

Jag ler mot honom och säger att jag är varken eller. Tyst eller elak. Han frågar om han får följa med in, eller om han ska följa med sina kompisar. Jag säger att han får göra precis som han vill, jag tänker sova och ska han komma in med mig så sover jag på mage och gillar när någon smeker min nacke.

Vi sitter i soffan och jag somnar med benen över hans ben. Hans hand på mitt knä. Med hans röst i öronen. Klockan är fyra när han väcker mig och vi går in i sovrummet. Jag klär av mig naken och bryr mig inte längre. Kryper in under täcken och in i mig själv och han har väl sett nakna tjejer innan. Han hostar till och lägger sig på täcket. Handen på min nacke. Så förbannat förutsägbart, fast att det är så jag vill ha det, fast att jag ännu hellre hade velat ha lite initiativ, lite oförutsägbarhet.

Klockan det ljusnar ute och kondomen spricker.

Den där om ostmackor

Jag tror inte riktigt att jag insåg hur mycket hon älskade mig. Inte förrän den där försommardagen, då jag tog studenten och hon log mot mig, stod och skrapade med skon i gruset och räckte fram ett litet egenhändigt inslaget paket. Det var blått, i sånt där lysande papper och hade snören som var skrapasaxlockiga. Kanterna på paketet var invikta, så att kanten skulle bli rak och ett litet kort satt fast i snöret. ”Grattis till studenten, Jenny!”. Jag tackade, kramade, vände mig om mot nästa ge-mig-present-person. För fy fan vad jag är bra!

Jag öppnade presenten dagen efter, när jag var och hälsade på dem. Jag satt på hans säng och han satt bredvid. Inuti låg en liten ask och däri låg en berlock. Han bad att få se på den och la den i handen, vände på den och sa ”oj”. Ett sånt där, litet, förvånat oj. Jag frågade vad det var och han berättade att hon hade fått det av sin mamma när hon tog studenten. Nittonårsjag tittade på honom och sen på berlocken. Jag gick ut till köket, där hon satt och hon log mot mig när jag kom. Frågade om jag gillade det och jag visste inte vad jag skulle säga. Han kom efter och undrade vad fan hon hade gjort. Vad fan hade hon gjort? Hon hade ingen annan att ge den till. Ingen dotter. Bara honom, och nu mig.

Ett par dagar senare var jag där igen, hade med mig tre kort på honom och mig från min studentbal. Hon var inte hemma, så han och jag gick in på hans rum, hans pojkrum, med posters på väggarna och blåa mattan på golvet. Han började ta mig på brösten och jag fnissade och bad honom sluta på samma gång. Hon kunde komma hem. ”Hon kommer inte hem!” påstod han och fortsatte. Jag tänkte att han hade rätt och fortsatte fnissa.

Hon kom hem. Hon kom hem när jag var naken och han under täcket och inte precis vid Nordpolen, utan mer vid Sydpolen och hon kom in, med ett leende och gick snabbt ut igen utan leende. Jag slog honom på huvudet, han hade inte märkt någonting alls, medan jag hade fått ta emot ögonkontakt och leende ändrat till ickeleende och ett ”oj”. Ögonkontakt och ett oj som definitivt inte var inslaget i blått papper. Han skrattade åt mig och situationen, medan jag låg och mumlade ”fanfanfanfan!”. I köket satt hon och åt ostmackor.

Det var sista gången jag hälsade på hos dem.

Den där om att försvinna?

Det är inte meningen att hålla er borta från mina ord eller mina ord borta från er. Det är något som har hänt, förutom dataslakt, något som gör att jag tvivlar på att jag kan slänga ur mig ord lika fritt som förut, om det är värt det, om jag orkar.

Jag måste nog ta den här konflikten. Jag vill inte skriva opersonligt och icke från hjärtat och helvete, varför kan jag inte bara få köra på? Det kanske blir en annan blogg, ett annat format. Det kanske blir helanonymt och kast med liten Den där Jenny-blogg.

Förlåt för att jag är kryptisk. Tack för att ni hänger kvar.

Den där om klanterier

Okej, så här är det:

Jenny kommer hem, är mycket full. Jenny slänger sig i soffan, under en man. Jenny råkar lägga sig på sin dator. Dator går sönder och Jenny är fattig, vilket leder till att dator inte kan lagas.

Så, nu: lite färre inlägg, om några.

Den där om projektledaren

Å har kört igång ett finfint projekt, där hon intervjuar personerna bakom bloggarna hon läser. Först ut är lilla jag, i en låååång, lång intervju.

Om ni vill läsa.

Den där om resor

Äntligen en utmaning som jag mer än gärna antar. Resa. Resor. Det är allt som fyller skallen just nu, fast att jag borde tänka på att skriva en femtiosidig utvärderingsrapport om Arbetsförmedlingens projekt att få in invandrare på arbetsmarknaden, alternativt göra en budget för min Filippineruppsats.

Vilka fem nya länder skulle du vilja besöka härnäst?
Bara fem? Har en del planer, som jag inte vågar avslöja, för då kommer de jinxas och allt bli fel. Men okej, önskedrömmande?

Argentina – mest för att en av bästa kompisarna tjatar ihjäl både mig och sig själv om att de har världens vackraste män där, att maten är så god att han gav upp sin vegetariaism, att Buenos Aires är världens bästa stad, att allt är bäst.

Qatar – tillsammans med Syrien, Libanon, Pakistan, Jordanien, Iran. För att jag tror att dessa länder är bland de vackraste på jorden och för att det är något som drar mig dit.

Marocko – för att Haren och jag bestämt att vi ska dit och dricka för mycket te.

Japan – för att alla som varit där antingen älskar det eller stannar där.

Australien – för att en av bästa kompisarna, som tjatar ihjäl både mig och sig själv om att de har världens vackraste män bor i Argentina, att maten är så god att han gav upp sin vegetariaism där, att Buenos Aires är världens bästa stad, att allt är bäst i Agentina, bor i Australien och jag saknar honom så att jag kan gå sönder!

Fem länder du har besökt och vill återvända till.
Mexiko. Mitt. Hjärta. Är. Där.

USA. Hatar, till skillnad från resten av världen, inte detta land. Jag älskar det inte heller. Dock vill jag se New Orleans (och hälsa på kompis, som bor där) och New England.

Italien. Vill köpa mig en liten bil och köra runt längst kusten. Har någon slags romantisk bild om hur det skulle vara.

Thailand. Bangkok. Shopping. Ge mig!

Annars är jag mer för att besöka och samla nya länder.

Ett land du inte gärna vill återse.
Belgien. Mest för att Bryssel är så förbannat tråkigt. Grått. Jag hade tagit livet av mig om mitt drömjobb hade varit att jobba för EU.

En plats du blev positivt överraskad av?
Mexico City. Trodde det skulle vara avgaser, rån, farligt och hjälp! Det var avgaser, världens bästa stad, träd och hjälp!

En plats som inte motsvarade dina förväntningar?
Allt är bara solsken när jag tänker tillbaka, förutom Bryssel. Skulle i så fall vara Eilat, Israel, som var förbannat kallt, fast det låg så långt söderut. Ganska tråkigt. Vi hade tråkigt. Det var dyrt. Vi blev fattiga.

Vad är viktigt för dig när du väljer hotell (eller annan typ av övernattning)?
Pris. Är man fattig så måste man lära sig bo med möss, mygg och mördare.

Rekommendera tre hotell! (eller annan typ av boende)
Ute i djungeln, i Palenque, Mexiko, finns underbara hostels. Några stycken. Som jag inte minns namnen på.

Los Amigos, Flores, Guatemala.

Hos kompisar. Det slår allt. Förutom när de bjuder dig på hash cookies utan att berätta vad som finns i.

Vilket är det bästa hotell du sovit på?
Alltså. De senaste åren har jag bara bott fattigt, så det måste vara något charterhotell jag bodde på med mina föräldrar, som liten. Fy, vad sorgligt. Möjligtvis när jag reste runt i Thailand och hamnade i en bungalow på stranden på Koh Chang för typ två kronor.

Vilket är det värsta stället du har sovit på? (i nyktert tillstånd)
Gah. Tre stycken: två i Moçambique och ett i Mexiko. De två i Moçambique var sådana där desperathotell, som vi tvingades in på för att bussarna slutat gå och vi var ute i ingenstans. Hemskt, hemskt, hemskt och jag grät som ett barn, mest för att vi var så utmattade och för att inget fungerade som det skulle. I Mexiko var det i tråkstaden Chetumal, efter att ha kommit tillbaka från Belize. Hotellet var det billigaste, jag blev av med min plånbok, toalett och dusch var i källaren och fulla med spindelnät, stället såg ut som en gammal instalt av valfri form och både jag och den där australiensaren, som tjatar om Argentina, drömde mardröm efter mardröm.

Tre som ska utmanas, som verkar ha rest en del; Liftaren, Månen och Saknaden.

Den där om mammasemestern

När jag kom in i min lägenhet luktade det som hemma hos mormor och morfar (döda sen över tio år sedan,konstigt att man fortfarande minns hur det luktade). Var lite fundersam över hur tusandet kunde lukta morfar tills jag kom på det. A l d r i g mer röka inomhus!
---
Sprang på grannen för första gången sen han... sov här. Han är väldigt söt. Fotbollssvettig. Håller upp dörren. Leende.
---
Min mamma och jag ska åka på semester ihop i sommar. Så vuxen har jag blivit. Vi ska äta hummer och dricka vin och läsa tiotusen böcker under solen. Litet problem bara. Hon vill till Budapest. Jag vill på spa. Hon vill cykla. Jag vill till Frankrike eller Italien. Eller Malta. Hon vill inte åka för långt. Jag vill åka lagomlångt. Hon vill ha det billigt. Jag vill lyxa. Hon vill dricka vin. Jag vill dricka vin.

Var åker man med sin mamma?

Den där om självrespekt

I en intervju, för ett tag sedan, fick jag frågan om den här bloggen är ett hot mot min integritet, om det är ett steg i se-mig-jag-finns-cirkusen. Att för varje intim detalj jag kräks ner på denna sida så förlorar jag en del av mig själv, min respekt. Respekt både från andra och från/för mig själv.

Kanonlätt fråga om man får svara spontant och med alla sköldar uppe: självklart inte! Men okej, ta ner alla sköldar och fundera några minuter (eller några veckor, som jag gjort). Fortfarande vill jag svara självklart inte, med alla världens utropstecken efter, men vad är det egentligen som skiljer mig från alla wannabe-vilja vara i Big Brother? Vad är det som skiljer sig i deras önskan om att vilja bli sedda från min? Den här bloggen lever på bekräftelse. Den käkar bekräftelsepannkakor till frukost, lunch och middag och vältrar sig därimellan i gyttjan av fina ord som stryker mig medhårs och är bra för bekräftelsehud, mycket bättre än spa och lera vid döda hav.

Jag står för allt jag har skrivit här. Allt skit och elände som skrivits och de där inläggen som skrev det första åren är kanske inte de bästa och kanske lite fega och fula, men de är en del av den Jenny som skrev då. Jag avslöjar saker som jag kanske inte borde skriva om, samtidigt som jag väljer att inte skriva om en massa annat jag inte borde skriva om. Om det är modigt eller dumdristigt har jag egentligen ingen aning om eftersom jag inte reflekterar så mycket över det. Jag är inte en person som är särskilt hemlig eller personlig av sig. Jag har svårt för att hålla och behålla hemligheter och just nu kan jag bara komma på en enda hemlighet som jag lyckats behålla för alla, som handlar om mig själv.

Den här sidan har lett mig in på stigar som ibland har varit kantad av knivblad och ibland har jag velat vända om och springa åt andra hållet. Återvända, utan att se om. Den har fått mig att kränga och vända och undra vad tusan det är som händer. Den här sidan har lett mig in på stigar som har varit bestödd av gelehjärtan och glädje. Den har gett mig en massa finfina vänner, som egentligen inte finns på riktigt än. Den har fått mig att våndas och undra hur allt ska sluta. Den har fått mig lika fast som badringen jag provade i Mexiko.

Efter några veckors funderande hamnar jag nog där mina tankar först hamnade när han frågade mig. Respekterar jag mig själv? Ja. Respekterar jag mig själv mindre efter de saker jag skrivit här? Nej. Är den här bloggen ett hot mot min integritet och mig som person? Antagligen.

Den där om sjömannen

Tar på mig skorna, de mjuka, och går till ICA, bara för att få komma bort hemifrån. Står i kassan och har plockat på mig pannkakor, bara för att vara lite destruktiv, men lyckas inget vidare när jag väljer de med fiber i. Tittar upp mot Förbjudna Hyllan och plockar snabbt åt mig ett paket Camel. Blå.

Det är något förbjudet med att röka på dagtid, ute i det fria. Folk tittar och förbannar. Tänker att jag är farlig, slår säkert mina barn, flyger hellre än åker tåg, knullar runt och är allmänt lössläppt. Det där med att sluta röka gick inte allt för bra. Mexiko satte cigaretten i munnen på mig igen.

Ringer till en kompis och säger att jag måste dricka kopiösa mängder sprit, röka för många cigaretter och gråta som en sjöman i baren.

Ser ni en sjöman ikväll, vet ni vem det är. Kom gärna fram och bjussa på en öl, jag är inne på mina besparingar (okej, har inga besparingar, men kredit på två kort).

Den där om sommaren nittonhundranittiofyra

Det var sommaren innan hösten då allt började hända. En sista, berömd nittonhundranittiofyrasommar, då allt hände, innan allt det andra började hända. Antagligen en av de bästa somrarna i mitt liv. Sista sommaren då jag tillät mig själv att vingla på kanten mellan barn och vuxen. Doppade ner tårna i mina barndomssjöar, samtidigt som jag klappade pälsen på vuxenkänslorna.

Svett lackade och forsade. Blickar, svordomar och hejarrop var riktade mot tv-rutor och storbildsskärmar. Fotbollshjärtan brann i torra Sverigekroppar. Jag var på fotbollsläger i Danmark och spelade på brända gräsmattor, på snabba ben, på små fötter, med brunbrända armar, där vattenflaskornas vatten fyllde unga kvinnokroppar och tog bort det där sega, det där dammiga.

Min första kärlek träffade mig som en handflata mot nacken, den sommaren. Min första kärlek kallades Gabbe, var ganska mycket längre än mig, hade gröna ögon och mörkblont hår, som blev ljusare när solen slickade det. Han var fjorton och därmed lika gammal som jag var då och han fick mina knän att flacka, mina händer att darra, mina ögon att mjukna och mitt hjärta att svettas. Trots att jag fortfarande sprang med små fötter på brända gräsmattor så var det något inom mig som berättade för mig att han kände likadant.

Där ute, i havet, mellan Sverige och Danmark, fast närmare Sverige ändå, så fnittrade vi båda och hans hår slickades ljusare och mitt hjärta det darrade till lite extra. På kvällarna ringde han mig, om inte jag ringde honom. Varje dag. Hela sommaren. Hela hösten. Hela den där hösten när jag gick längre och längre från de där barndomssjöarna, som blev isigare och isigare och som tillslut bottenfrös.

Han fick mig att gå från flickfniss till kärleksfniss och jag tror att min mamma märkte skillnaden. För när vi la på luren, efter det eviga 90-tals "du först", "nej, du först", "okej, samtidigt?", "ja, samtidigt!" "ett, två, tre!" "du la inte på!" "inte du heller!", så log hon alltid sitt mamma-vet-leende och frågade om jag pratat med Gabbe.

Sjöarna bottenfrös dock, och mina ögon,som bara hade haft plats för honom, växte och plötsligt fick fler plats. Jag övade mitt kärleksskratt och mina fötter växte lika snabbt som mina ögon, de sprang inte längre på brända gräsmattor.

Ett par år senare träffade jag honom igen, på ett disco inne i Lund. Vi stannade båda upp och tittade på varandra, sen log han, sprang fram och kramade mig, innan vi delade en flaska öl i buskarna utanför. Jag lovade att ringa honom, jag kunde fortfarande hans föräldrars telefonnummer utantill. Jag kom fortfarande ihåg när han fyllde år, men det kom saker emellan.

Ibland och kanske lite oftare än ibland så tror jag fortfarande att det kommer att bli vi.

Den där om att vara plus minus noll

Skivorna. De där fina, långa listorna med låtar som skulle bli skivor blev inte riktigt som de skulle. Kvällen innan jag skulle åka stressade jag hem till Kompis och skulle bränna ner skiten och visa all min kärlek och allt skulle bli bra. Allt blev inte bra och det blev fel och hack. Så klart. För Jenny kan aldrig vara i tid och ingenting är ordnat. Och i Mexiko ville australiensaren höra skivorna och då slarvade han bort en. Australiensaren blev dock kär i the Knife och hade väldigt kul åt "Kom igen Lena!", så små känslor av glädje skapade skivorna ändå.

Vi satt i bilen och jag tryckte in den skivan som fanns kvar i hans cd-spelare. Han bytte låt. Och bytte låt och sjöng med och kunde redan flera låtar utantill, precis som jag trott. Han log mot mig och pussade mig på näsan och sa att det var okej ändå. Inne i mitt huvud svor jag. Det som skulle bli så fint och bra och djävla australiensare.

Så kom Säkert!s "Vi kommer att dö samtidigt". Räddningen. Livbåten. Han skrattade åt den och gillade. Jag översatte och sjöng med. Han trodde inte mig när jag berättade vad hon sjöng och jag sa att jag lovade att hon sjöng så. Han trodde mig fortfarande inte, så jag sa att okej, det handlar om en hund.

I mailet jag fick skrev han att han lyssnade på den non-stop och att han skulle se vad som hände när han spelade den nästa gång han jobbade. Det blev faen inte som jag tänkt att det skulle bli, men lite, lite Sverige fick han i alla fall.

Och ja, när han lämnade mig där på flygplatsen så frågade han om vi någonsin skulle träffas igen och jag nickade att ja, när han kom till Europa. Och han frågade om jag inte kom tillbaka, men nej, nu är det andra ställen som måste undersökas. Jag hör inte hemma där borta. Nu - ja, men sen, när alla mina vänner åkt därifrån - nej. Han sa att det skulle bli svårare den här gången, för förra gången visste han att jag skulle komma tillbaka. Han sa att han hade glömt bort hur underbar jag är. Och jag svarade att jag sagt till australiensaren, där på gayklubben, att jag blivit förvånad över hur mycket jag faktiskt tycker om honom. Att jag skjutit bort det, hur mycket jag saknat honom, mexikanen. David.

Den där om paz, justicia y dignidad

Onsdagen den fjärde april, flygplats, Amsterdam.

Jag blir alltid löjligt uppfylld av patriotism precis innan jag ska lämna mamma Sverige. Den här gången fick det uttryck i att jag laddade ner och hem en massa Taubelåtar som jag tröttnade på lagom tills vi landade i Amsterdam. Halva mitt batteri har gått åt Sjösalavals och jag har kommit på att jag har glömt min laddare i Studentstaden. Jag älskar flygplatser. Om jag måste välja en plats där jag helst av allt skulle vilja vara på så skulle det vara en flygplats (fast helst inte Örebros, den är skitliten). Fast jag skulle bara vilja vara där lite åt gången och när jag tänker efter så skulle jag nog hellre vilja vara på en strand. En sandstrand. En varm sandstrand.

Onsdagen den fjärde april, flygplan över norra Mexiko.

Saker du inte vill höra när du sitter i ett flygplan: "spänn fast er, nu ska vi flyga genom ett åskoväder!"

Onsdagen den fjärde april, kompisars lägenhet, Mexico City.

Hon välter mig när hon stormar in och vi trillar över min resväska. Jag kan inte sluta skratta och vi blir så där blygnervösa som man blir när man inte har sett någon man tycker riktigt mycket om på länge. Senare somnar jag i hennes knä och amerikanen får bära in mig i sängen.

Torsdagen den femte april, gayklubb, Mexico City.

Jag har sms:at till honom att jag är i Mexiko nu och han ringer upp och är ledsen över att han inte kunde hämta mig på flygplatsen, för att han jobbade. Han frågar var vi är och lovar att komma förbi. Jag sticker in hennes mobiltelefon i bh:n för att kunna känna om han ringer igen. Det gör han inte. Han rusar fram och kysser mig och jag ler när jag känner att han precis har stoppat in ett nytt tuggummi i munnen. Tårar börjar trilla nerför mina kinder och han kysser mig igen.

Fredagen den sjätte april, tebar, Mexico City.

Amerikanen och australiensaren har tagit med mig till en tebar, där de tvingar i mig en liter te. Jag har redan bränt mig på höger underarm och australiensaren säger att det är bra, jag var så vit när jag kom. Hela min mage är fylld med glädje och den skvätter omkring där inne, tillsammans med en liter te.

Lördagen den sjunde april, kompisars lägenhet, Mexico City.

Amerikanen och australiensaren skrattar åt hur många skor jag har med mig. Sex par. Plus de tre jag lämnat i deras lägenhet. Deras rumskompis, mexikanare, kommer hem och jag kan inte längre låna hans säng, utan skedar med amerikanaren. Båda är fulla som sjömän efter en fest hos hans designlärare. Han sniffar mig i nacken och jisses, vad jag inte får vänja mig vid det här. Inte vänja mig vid närhet.

Söndagen den åttonde april, busstation, Mexico City.

Hon lägger sig med överkroppen över bordet, med huvudet på ena armen och suckar. Jag säger att "alla letar efter samma sak. En djävla gral. Kärleken. Den högsta skatten. Varför ska det vara så förbannat svårt att hitta den då?" och hon rycker på axlarna. Senare gråter hon mot min axel, i bussen.

Måndagen den nionde april, hotellrum, Oaxaca de Juárez.

Amerikanskan och australiensaren har tvingat mig att provat bröllopsklänningar halva dagen och skrattar sig till magont när jag provar en knallorange. Efter det har vi druckit ofantliga mängder äcklig och gratis mescal, dragit upp damm på Oaxacas gator, så att snoret färgats svart och jag har gått in i en grävskopa och redan fått blåmärken på höften.

Tisdagen den tionde april, balkong, Mazunte.

Vi sitter på balkongen med utsikt över havet och de största vågor jag sett. Är inne på vår tredje Indioöl när någon föreslår att vi ska öppna en flaska mescal som amerikanskan köpte. Den tillsammans med alldeles för många cigaretter, för mycket sol och stark djävla mota gör att vi kommer sova till ett nästa dag och få stå ut med en helvetisk huvudvärk som inte ens Swedish Ipren kan slå undan, även om de har sina 400 milligrams boxningshandskar på. Vi kommer in på en av de roligaste konversationerna jag haft i hela mitt liv. Om svansar. Vad skulle hända om människan skulle haft svans? Skulle vi vaxat den? Rakat den? Skulle stor svans vara lika med stor penis? Hur lång skulle den vara? Skulle den ens vara luden? Skulle människor utan svans vara handikappade?

Onsdagen den elfte april, strand, Mazunte.

Amerikanskan berättar om första intrycket hon fick av mig. Vi skulle alla skriva lappar om vem vi var och vad vi gillade, på spansklektionen. Alla hade skrivit sina pojkvänner eller katter, men jag hade skrivit "nackar och vågor". Hon hade undrat vad det var för konstig djävel som kommit till klassen. Jag skrattar så att jag nästan kissar på mig och måste springa ut i havet för att lugna ner mig.

Torsdagen den tolfte april, bar, Puerto Escondido.

Vi är på en svartklubb, där ölen kostar sju kronor och DJ:en har en stålmannentröja. Vi står i baren och en kille kommer fram och pratar med amerikanskan. "Herre Gud, vad söt han är, han ser ut som en björn!" viskar jag i hennes öra. Hon ler mot mig och berättar att han är hennes kompis och att han just frågat henne om mig. Han ler mot mig, tar mig om ryggen och säger sitt namn. Jag säger mitt och herre jösses, sådana språkbarriärer som uppstår. Jag kan inte för mitt liv förstå hans spanska, fast att han pratar långsammare. Vi går över till engelska och det gör mig skitsur att jag inte förstår vad han säger. Han är verkligen söt. Jag gör det stora toatricket (gå på toa, se om han står kvar när jag kommer tillbaka). Toatricket går över förväntan, när han även kollar efter mig när jag går. Ögon glittrar och han ber mig stanna i Mexiko och inte åka till Sverige igen. Jag skrattar, han får mitt nummer och ringer några dagar senare.

Fredagen den trettonde april, buss mellan Puerto Escondido och Mexico City.

Den lilla tanten kan inte stå upp när bussen kör, så hon skyndar sig in på toaletten efter mig, när jag är klar. Hon frågar om jag kan hålla hennes ficklampa under tiden och kramar sen min hand, när hon kommer ut.

Lördagen den fjortonde april, takvåning, Mexico City.

Amerikanen och australiensaren har ordnat en fest på amerikanskans takterass, högt upp, ljuslyktor, druckit sig fulla innan folk har anlänt. "Så du är den berömda Jenny från förra terminen?", spiraltrappa och arabiska mattor i ett hörn. Min fina mexikan är inbjuden för att dj:a, men blev avbokad i sista stund och jag är nervös för att han inte ska komma. Dricker tre öl på snabb rad, löpbandseffekt och australiensaren virvlar förbi, pussar mig på kinden och pekar mot trappan, där min mexikan precis kommit upp, innan han försvinner in för att däcka ut och bort. Jag sitter och pratar med en kille från norra Mexiko och spanar bort mot min mexare som pratar med en tjej med för stora bröst. Han kommer inte bort till mig och jag kommer bort mig i samtalet. Vill han inte hälsa på mig tänker jag inte hälsa på honom. Vi ignorerar varandra halva kvällen, jag dricker för mycket och plötsligt är han borta. Jag springer ner på gatan, men har missat honom. Går upp igen och där står han. Sväljer min stolthet och frågar honom vad han håller på med. Han undrar vad jag håller på mig. Vi hamnar i arabhörnan, där jag gråter, han kramar, vi kysser.

Måndagen den femtonde april, flygplan över USA.

Jag har spytt sen jag vaknade. Medan mexikanen och jag låg i parken (han fick skivorna, som inte alls blev som jag ville, något blev fel på vägen och jag och en kompis fick panikspela in andra låtar. Han blev dock kär i Säkert!s "Vi kommer att dö...", men trodde mig inte när jag berättade att hon sjöng att han är yngre än henne, men röker, så att de kommer dö samtidigt). Medan jag fikade med amerikanskan. Medan pojkarna bjöd mig på kaka, som visade sig vara knarkkaka. Hamnar bredvid en tjock man. En så tjock man att han kommer över på min sida och inte kan fälla ner sitt bord. Tillslut flyttar de på mig, får sitta längst bak, där jag inte sitter utan ligger. Helvetesflygtur och kommer inte hela vägen hem, för i Köpenhamn måste jag pausa och föräldrarna kommer och hämtar mig i ilfart.

Onsdagen den sextonde april, lägenhet, Studentstaden.

Jag är inte hemma. Jag är inte hemma här. Han har skickat ett e-mail till mig, som får mig att gråta. Men jag är inte hemma här.

Den där om lyckan och påsken

Jag har en del lyckostunder i mitt liv. När jag var sju så fick jag femtio kronor av min mamma, när jag skulle iväg på läger med fritids. Min kompis fick samma sak. Första kvällen gick hon och jag och köpte vars femtio 50-örestuggummi, jag tror att det var Jenka. Sen glömde vi bort dem i min rygga, av någon anledning. När jag kom hem från lägret hade jag hundra Jenka i min ryggsäck. Det var pure lycka.

En annan var när jag tittade så mycket på en kille i min skola på högstadiet att jag cyklade in i en bil. Killen kom fram och pratade med mig och sen blev vi ihop. Han upptäckte mig när jag fick ett skrapat knä, kan man säga.

En annan kommer vara imorgon (övermorgon för er). Klockan fem på morgonen lämnar jag Studentstaden (svensk tid). Klockan halv sex på kvällen är jag där (mexikansk tid). Jag har handlat vattenfast mascara.

Vi ses på andra sidan. Glad påsk på er!

Den där om att jag inte vet om detta alternativet är bättre

Den där om att det enda som är tråkigare än att packa är att packa upp

Om jag får bestämma så är jag färdigpackad nu. Och nej, jag hittar inte min bikiniunderdel.

Den där om musiken

Okej. Här kommer det slutgiltiga beviset på att jag är totalt djävla ocool.

Låtlistan till min mexikanska husband. Med min ocoola musiksmak, eller kanske mer hans. Även om jag egentligen hellre nynnar på Paif (och underbara Madeleine Peyroux, fast hon har inget med det här att göra) efter att ha gråtit mig genom filmen La Môme/La Vie En Rose.

Utan ordning, vett och sans:

1. The Knife - Like a Pen
2. Tiger Lou - Nixon
3. The Hives - Because I Wanna
4. Sigur Rós - Hoppipolla
5. I'm From Barcelona - We're From Barcelona
6. Mew - Am I Wry No
7. Weeping Willows - Return to Me
8. Jose Gonzales - Heartbeats
9. Sahara Hotnights - Hot Night Crash
10. Millencolin - Ray

11. The Hellacopters-I'm in the band
12. Division Of Laura Lee - Wild And Crazy
13. The (International) Noise Conspiracy - Smash It Up
14. Eskobar - Love Strikes
15. Kings Of Convenience - I'd Rather Dance With You
16. Mando Diao - Long Before Rock'n'Roll
17. The Caesars - Jerk it out
18. Melody Club - Destiny Calling
19. Backyard Babies - Minus Celsius
20. Inflames - Embody The Invisible

21. Moneybrother - Reconsider Me
22. Marit Bergman - I will always be your soldier
23. Hello Saferide - The Quiz
24. En kille jag dejtade i somras band - Lite hemligt
25. Laleh - Invisible (My Song)
26. Shout Out Louds - Please Please Please
27. Wire Moves - Red
28. Salem Al Fakir - Good Song
29. Bad cash quartet - Too bored to die
30. Timo Räisänen - With A Mask On

31. Ane Brun - Rubber & Soul (Feat. Teitur)
32. Juvelen - Hanna
33. Kalle Baah - Ugly girls
34. Christian Kjellvander - Fire Away
35. The Wannadies - You And Me Song
36. Tingsek - Nothing nobody right & wrongs
37. Dub Sweden - Old House
38. Frida Hyvönen - Until Death Comes
39. Jens Lekman - You are the
40. Laura Sweden - Release me

41. Peter, Björn and John - young folks
42. The concretes - On The Radio
43. The cardigans - You're The Storm
44. The ark - The worrying kind
45. The lost patrol - Alright
46. El perro del mar - Party
47. The drowners - Is there something on your mind?
48. Jenny Wilson - Let my shoes lead me forward
49. Kleerup Feat Robyn - With Every Heartbeat
50. Kent - Mannen i den vita hatten