Jag ska på punkspelning i helgen (ikväll, en nära vän ska vara förband till stort band). Bredvid punkmänniskor känner jag mig som… lättmjölk. Jag har till och med flätor i håret idag och kommer känna mig extremt obekväm, som jag alltid gör i sammanhang som jag inte kan och är van vid.
Sammanhang som jag inte kan och är van vid: -möte med katolska präster -verkar van och spontan i Skärholmen (obs att jag faktiskt har bott där)
-premiärvisning på flott fotogalleri
-skogsmulleträff
-middag på herrgård i spanskt sällskap, där alla pratar spanska assnabbt
-punkkonsert.
Ge mig en presentation framför ett tiotal chefer, en dejt med snygg kille, fest med okända människor, jag klarar det, men ovan: åhnej! Jag blir som när folket i Idol ska sjunga rock och de väljer en låt med Bon Jovi. Mesig. Jag har gjort mig lite redo i alla fall, jag sitter och biter på mina naglar. Mina rosa naglar.
Hallå, ungefär såhär när man är man tjunie år och tillsammans med Den där Jenny: tittar fotbollsmatch ödesmatch kärlekslag. Kärleken sprinklas över öllokal med vattenspridare från hjärtat skriker vinn vinn Vinn VINN VINNNNNNNN!! Bajern. !
Det börjar ganska bra. Har en chans. Typ Emil sparkar bollen med insidan till han typ Freddy hårda bollar och bollen är rund. Smsar till Den där Jenny att kanske kanske segerskål?
Men så. Förlorar de. Så då måste det drickas gravöl. Smsar Den där Jenny att hjärtat är halvt och tomt och det finns ingen morgondag. Tre olika barer där ölen ser likadan ut i stora glas större glas handen i vinkel det finns ingen morgondag.
Klockan båda pinnarna på tolv och tunnelbana sorgset hem. Lägga sig bredvid kvinnan i livet och pussa henne i nacken säga det finns ingen morgondag mitt hjärta är svart och tomt och halvt och krossat och ensamt och förstört. Kvinnan i hans liv klappar honom över kind och viskar att hon i alla fall kanske får plats där inne ändå.
Så märker han att hans jobbdator är borta och djävla klartarsle, inte nog med att hjärtat håller på att självdö av sorg, nu kommer jobbet att kicka honom dit pepparn växer (pepparplantan växer naturligt i södra Indienoch odlas i vid utsträckning där och i andra tropiska regioner) så han ringer runt till de tre olika barerna, men den finns inte att hitta.
Så hjärtat är svart och tomt och halvt och krossat och ensamt och förstört och självdöende och datorn är borta och snart kommer han bara att få jobb i södra Indien eller i en annan tropisk region och det här är den hemskaste dagen han upplevt på länge länge och imorgon, fast det vet han inte ännu, kommer han att ha en dålig hårdag och försova sig.
Dock upphittas datorn på Kebabkungen och han får tillbaka den tillsammans med den där dyra skinnväskan som Den där Jenny köpte till honom när de var på sin första kärleksresa i Italien.
Blev ju head huntad till ett annat jobb för ett tag sedan. Ett jobb som är jätte, jätteintressant. Där folk går i korridoren istället för att springa som vi gör här. Ingen övertid. Eget kontor. Jobba mot Ryssland.
Eller mitt som jag har nu. Ansvarsroll där jag har chans att utväxlas som tusan. Fast, bra villkor för föräldraledighet. En utbildning soon coming up. Jobbar verkligen i händelsernas centrum och trivs så himla bra. Men! Urdålig ledning. Arbetsdag som kan ses både som växlande och stressande, där man på morgonen kan få veta att man ska hålla i en utbildning på femti pers.
Så nu står jag där som en liten åsna: mellan två djävla höbalar och vet inte vilken jag ska välja.
Tillkommer: nya jobbet är ett föräldravikariat på ett och ett halvt år. Om ett och ett halvt tänkte jag vara gravid. Och då är det inte så djävla lätt att få något nytt.
Stod och onade i duschen nyss. En rubrik från Aftonbladet ploppade upp i skallen (något om att Peter Settman älskade Annika Lantz) och helt plötsligt hade de sex i mitt huvud. Inte alls vad jag hade tänkt fantisera om.
I typ augusti kom jag på att det kanske skulle vara trevligt med lite blommor på balkongen. Så jag sådde violer. Min mamma bara violer? Det tar ju två år innan de blommar och dessutom så är det assent att så blommor i augusti. Det där ignorerade jag och tog in mina djävla violer när det blev kallt. Hon ska nog få se! tänkte jag.
Så här ser mina violer ut nu: Dessutom hittade jag skitmånga spritflaskor i vårt skåp och blev pepp som tusan, eftersom vi snart ska ha fest. Kollade närmare på dem. Alla var tomma, för tydligen så är det där skåpet vår nya källsorteringsförvaring.
Mer som hänt i helgen? Blivit inlåst på ICA i nyöppnade centrumet i Liljeholmen, när de stängde grindarna vid ingången för att det var för mycket folk i affären samt kassasystemen la av, så man kunde gå ut heller. En ICA-kille i fruktdisken stod nästan och grät över morötterna för att han inte hann fylla på dem innan de tog slut. Jo, sen blev det strömavbrott med. Inte bara i en lite stad, folk...
Ex-M som jag har lagt in i X-files msn-pratar med mig och jag minns vår sista resa.
Jag som låg inne i vårt rum läste bok, han som la sig bredvid, försökte få mig att prata med honom, höra vad han sa, vad han sa utan att behöva säga det. Han smekte mig över kinden som inte längre tillhörde honom. Han smekte mig över magen och hans händer som liksom hört hemma där, körde välkända vägar genom bröst, över höfter och revben, men som om någon byggt om vägen du kört hundratusen gånger.
Tårar som brände sönder ögonvrår och händer som inte längre flätade. Han som tryckte sig mot mig och jag som tryckte mig mot väggen.
I det där rummet. Han ville ha mig. Jag ville inte ha honom, aldrig mer igen. Hans trevande händer över min kropp. Och när han inte längre kände igen vägarna över min kropp började han vandra över sin egen. Göra sig själv kåt. Jag kände hans stånd utan att se eller känna det. Hans fingrar pekfingervals över sin kuk. Andas tyngre.
Går och går och går och gårgårgår och helt plötsligt är jag tillbaka där jag kom från. Ska gå hem från jobb, tiekommaåtta kilometer enligt hitta.se. Efter en timmes går och går och går visar skyltarna att jag är tillbaka där jag kom från.
Så jag går till Fridhemsplan och fryser så jag skakar. Åker hem lyssnar på Spotifylista och fönar mig med hårfönen och hatar att vi inte har någon tv.
Står i badkaren vatten över huvudet och han rinner ur mig långsamt ner längs låren. Tänker nästa år ungefär vid den här tiden kanske ungefär med frågetecken och hundra rädda utropstecken efter. Om ungefär ett år då har vi bestämt oss för att vi ska bestämma. Då måste vi vara redo för något som man aldrig kommer att bli redo för. På smekmånaden som blir längre än en månad. Det där klassiska, inte de första veckorna, de första veckorna vill jag dricka billig amerikansk blasköl. Men sen, sista veckan? Då ska vi.
Sen när det lilla fröet blir si så där sex år då ska vi titta in i oförstörda ögon säga lilla älskling, du blev till på vår smekmånad som blev längre än en månad.
Jag kör diet. Inte äta socker, ja ni vet, gamla vanliga. Idag blev jag förbannat sugen på choklad, som jag inte ätit på tre månader eller så. Tänkte att det var bäst att köra på så jag köpte Lion Snickers Guldnogat.
Mina kollegor tog precis ifrån mig Guldnogaten och gav mig Samarin istället.
När jag var lite mindre kanske elva, fast elva med ett frågetecken, ni vet grejen: fräknig, fast ganska blek. Läste bok efter bok efter bok efter bok: hade precis gått från barn- till vuxenavdelningen på biblioteket och hela världen hade öppnats framför mig. Barnögonfransarna kvar och även de ihopväxta ögonbrynen.
Petra hade precis fått Bryan Adams lp-singel Everything I do - I'll do it for you i present. Hon septemberfyller år, så antagligen rödlöv utanför andra våningsfönster, utan eller med vant?väder. Vi stod i hennes rum och Sandra var med. Sandra var alltid med. Vi var tre och vi dansade om och om igen till Bryan. Den som blev över fick dansa med Petras stora nalle. Jag hade att dansa med den där nallen, ville hellre dansa tjejdans med Petra eller Sandra.
Ikväll har jag dansat tryckare till Bryan i vardagsrummet med Stolte mannen. Han ville ha sina armar övers. Det ville jag med. Han fick halva låten, sen blev det jag. Det är bra att den där låten är så lång. Tänk om jag hade vetat det när jag var elva år.
Det bra: Kände mig ganska säker, höll mig lugn. Vid löneanspråk var jag iskall och sa att jag ville diskutera det vidare vid ett senare tillfälle. Dock är det här en ideell förening, så jag gissar på att lönen inte kommer få mig hoppa av glädje. Jag får internationella kontakter. Kände att jag kunde vara rak och ärlig och liksom jag gifter mig nästa år och kommer antagligen behöva en del ledigt.
Det dåliga: var bajsnödig under hela mötet. Snodde en banan ur deras fruktskål efter att deras receptionist erbjudit mig (den var lite gammal) och vågade sen inte äta den. Snubblade på mattkanten på vägen in i rumme. Ett tag kom jag på mig själv att titta på chefens mun utan att lyssna på vad hon sa. Kom på att jag hade odlat chili i FarmVille som jag borde skörda ungefär jättejust då.
Jag är inte det vildaste barnet i klassen. Dock antagligen det klumpigaste. Jag är en sådan som kan gå och snubbla på en rak och slät väg. Har alltid, alltid blåmärke, speciellt runt knäna eftersom jag alltid går in i saker. Just nu har jag följande:
Ett stycke blåmärke på ryggen efter att ha gått in i en bar. Har även två blåmärken på rumpan efter att ha hoppat i sängen och landat fel.
Ett bränmärke på armen. Har ett till, på andra armen. Detta efter att ha varit ute i skärgården, där det inte fanns ljus, då bränner man sig såklart på fotogenlampor.
Rev mig med min egen nagel på fingret när jag skalade en apelsin (!).
Observera att jag kanske inte svarar sant på alla svar, är full (lördagskväll).
Antal stadigvarande pojkvänner: Om stadigvarande är mer än ett år: Två. M på tre år och nuvarande Stolte mannen som jag ska gifta mig med. Antal äktenskap: Noll. Antal barn satta till världen: 0. Men en graviditet. Antal bostäder: Oj! Runt femton skulle jag tro. Antal högskoleexamina: En. Antal kalasyllor: Måste man skämmas för att man inte kan räkna alla? Lås oss säga i genomsnitt två i månaden (inte salongs, inte kräks) gånger 108 månader är lika med 216. Fräscht! Antal färdigskrivna romaner: En halv. Antal utslitna par Converse AllStar: Noll. De ser asspetsiga ut på mina fötter. Antal halsfluss: Noll. Men en bihåleinflammation. Antal klamydiatester: Några stycken. Kanske två? Antal tatueringar: Elva. Nej! En gjorde jag när jag var sjuton eller så i Köpenhamn. Tie. Antal försök att gå i terapi: Noll. Skulle dock behövt det. Antal receptbelagda läkemedel mot depression och ångest: Noll. Antal provade p-pillersorter: Tre. För när jag bodde i Småland tyckte de att jag skulle köpa en billigare variant. Antal mobiltelefoner: Två. Min nuvarande har jag haft sedan 2oo3.
Mary frågade mig hur jag håller ihop mitt förhållande med Stolte mannen när jag jobbar så mycket övertid. Gav henne tre anledningar i kommentaren nedan.
Men så. Han var borta på kundmöte i Göteborg idag. Åkte fem i morse, kom hem vid nio. När han kom hem var vi båda glada och kramiga. Men innan man kan kramas måste man dansa. Det gör vi varje morgon (mest helg, eftersom jag brukar gå upp tidigare än honom) och varje kväll när vi kommer hem.
Jag vet inte varför, men just nu sitter jag och tänker på Nuala O'Connor. Nuala och jag ihop bodde i Mexiko. Hon var irländsk och så där som jag tänker att irländare är: fördjävla galen duktig på att supa kunde dansa riverdance hade fem andra systrar kom från landet spottade i handen gick i kort kjol svor som en sotare. Washfamily: släng dig i nån djävla vägg. Nuala var en parodi på en irländare. Mer irländare än vad som var möjligt.
Under den första månaden jag kände henne fattade jag inte ett skit av vad hon faktiskt sa när hon pratade engelska. Ibland frågade jag, ibland log jag och nickade på huvudet. Sen började jag hänga med i alla yer, enuf och djävla piratspråk.
Med Nuala var det aldrig lugnt. Man kunde planera att åka en sväng till ett museum och hamnade på en efterfest på museumets tak tretton timmar senare. Eller så kunde man börja prata om hur små penisar alla mexikanare hade och en stund senare hade hon hittat en kille välhängd som en elefantsnabel, som hon tvingade oss att sniffa kokain från.
En amerikan som jag kände var väldigt fascinerad av Nuala. Jag presenterade dem för varandra och en timme senare hade hon supit honom (två meter långt, en väldig massa kilo, amerikansk fotbollsspelare från Missouri där de inte gjorde annat än spela football och dricka öl vid floden) redlös.
Efter Mexiko åkte Nuala till Hong-Kong för att plugga vidare. Just nu är hon i Australien och på Facebook ser jag att hon precis hoppat fallskärm. Skulle jag träffa henne idag skulle jag antagligen inte fatta ett ord av vad hon faktiskt sa. En timme senare hade jag säkert haft en helkroppstatuering och varit i Paris.
Hittade en sak hos Egon, som hittade hos Erika som hittade hos DN.
6:oo ringer larmet på min mobiltelefon, som jag under natten fick i huvudet två gånger för att jag sover lite vilt. 6:15 ringer larmet på min mobiltelefon, som jag under natten fick i huvudet två gånger för att jag sover lite vilt. Min mobiltelefon har ingen snooze, utan man måste ställa ny tid på den. 6:3o ringer larmet på min mobiltelefon, som jag under natten fick i huvudet två gånger för att jag sover lite vilt. Min mobiltelefon har ingen snooze, utan man måste ställa ny tid på den. Jag ska köpa ny telefon i helgen, men det har jag sagt i några veckor nu. 6:35 vaknar jag med ett helvete! Och tror att jag har försovit mig. 6:36 kissaduscharoll-onakammaborstatänderspringa ner till cykeln. 6:59 cykla till pendeltåge. 7:1o är framme vid pendeltåget, sätter på ljudbok (just nu ganska dåliga Om jag kunde drömma med Stephenie Meyer). 7:15 tåge kommer, jag hoppar på och ljudbokar. 7:19 tågfaen stannar och vill inte köra vidare. Sen vill det köra vidare och gör det. 7:2o en konstig man sitter mittmot och jag tittar på honom medan jag ljudbokar. 7:3o framme vid arbetsplatsstad och går dit. 7:35 upptäcker att jag inte kan åka hissen hela vägen upp till plan tretton, utan måste snedda genom plan elva för att de håller på att bygga om. 7:4o går trappa från plan elva till tretton. 7:45 smyginternetar. Hälsar på mina favoritkollegor. Tar kaffe och gröt, minus kaffe och gröt för jag dricker inte kaffe (tar te) och jag fuskar och äter Sport +knäcke. 7:59 rusar ner till plan åtta. 8:00 säger att nu är klockan åtta:prick, så nu kör vi! och utbildar sen folk i lagar, arbetsrätt och rutiner fram till lunch. 11:55 ber en kollega vänta på mig på lunchen, går ner till Hemköp och köper soppatomatochbönor. 12:15 äter soppatomatochbönor. 13:oo har bett en jurist utbilda vidare i skadestånd och har därför fri lek fram till 14.3o. Frilek innebär planera möten, prata med två chefer, kolla genom utbildningsmaterial samt gå till ICA och handla kakor på företagskortet. 14.3o tittar på när folk äter kakor och slickar lite, lite på mitt sockriga finger. 14:45 håller genomgång med mina elever, som både är nya och gamla inom företaget. Kollar upp vad de kommer ihåg och kan genom stickprov. Blir både nöjd och onöjd. Låter dem gå tidigt. 16:o5 går tillbaka till mitt kontor och låtsas jobba lite. Ändrar lite formuleringar i utbildningsmaterialet, ringer en kollega för att gå genom ett svårt fall. 16:3o folk börjar gå hem, jag måste sitta kvar och jobba över. Stolte mannen ringer och frågar hur sen jag blir, jag svarar att jag hoppas att jag inte blir senare än åtta. 2o:oo jag blir senare än åtta. 2o:3o lämnar jobbe 2o:35 samma sak som hit fast tvärtom. Utan konstig gubbe. 2o:5o lax och matvete tills imorgon! Manvete och keso är min nya favoritkombo. Älskar. Nej okej, jag älskar nybakta kanelbullar. Matvete och keso är okej. 22:oo ska läsa min andra bok Middlesex (som jag inte alls trodde skulle vara hemsk. Varför är den hemsk? Jag trodde att den skulle vara rolig!). 23:4o Stolte mannen väcker mig när han tar min bok från mina händer. Jag vänder mig om och somnar om.
Jag har precis sökt ett nytt jobb. På ett viktig(are) företag, med viktiga människor. Som forskar och håller på. Som är inriktat ännu mer mot det jag är utbildad till och med högre lön. Det skrämmer skiten ur mig och jag kommer antagligen inte att tacka ja till det, för det ligger i fel stad, men ändå. Jag testar mitt värde. Det är som att försöka få hem ett one night stand eller göra ett test - man blir värderad och hoppas på att man är bra nog.
Och är jag inte bra nog så fortsätter jag väl vara skitbra chef där jag är nu.
Jag älskar att bli skitig. Har precis spenderat en helg ute i skärgården, utan el och vatten torsdag till söndag och tvättat mig noll gånger. Trallade omkring på en ö helt ensam, med Stolte mannen och trivdes med livet. Var assmutsig, men det var ju bara vi där.
Hade lite morgonsex, kollade vad råttorna hade ätit upp under natten, bajade lite på utedasset, grillade lite, låg i solen med filten och läste bok, sov lite mitt på dagen, plockade lite blåbär.
Djävlar en sån torgskräck jag fick när vi rodde i land igår och det kom fram folk och hälsade. Men det var det värt.Nu ska jag duscha.
För att inte översvämma den här bloggen så har jag (och Stolte mannen - i parantes, han har själv sagt att han också vill skriva, men han (och jag) tror inte att han kommer skriva så mycket) skapat en bröllopsblogg. Maila mig om ni vill läsa den lite mindre hemliga.
Jag är ju inte den som är den som är den. Går något inte min väg är jag ju inte den som lägger mig i sängen och tjurar och skriker till människorna på internetbilden för att de inte svarar på mina mail eller när Stolte mannen ringer. Jag är ju inte den som bestämmer att vi lägger ner bröllopsplanerna för att jag inte får det stället som jag vill ha.
Eller så är jag precis sådan.
Nu har vi dock hittat oss ett nytt ställe. Istället för fint rött så får vi… grått. De hotar dock med att de stänger klockan två på natten. Klockan två på natten tänker jag mig att festen precis har kommit igång.
Vi har inte träffats på hela veckan: jobbat om varandra. Jag har hållt utbildningar förberett utbildningar jobbat över bokat möten suttit med jurister möte med chefen underlag för utredningar, cirka halv åtta till åtta på kvällen: över tolv timmars arbetsdag. Han förhandlat med amerikanare och telefonkonfererat med Japan från three pm to eleven pm, kommit hem vid tolv, när jag sovit sucksömn.
Så går jag ut med mina kollegor på fredagen: dricker rosa drinkar med jättemycket sockerlag och skratt i, tänker ska bara stanna en liteliten stund! Men en liten stund blir plötsligt klockan halv tolv och jag kindpussar flickkinder hejdå och kramar pojkhalsar god natt! och går armiarm med två av favoritkollegorna mot tunnelbanan.
Ringer kärleksröst och meddelar snart hemma! Kom och möt mig!
Så kommer han och möter mig tunnelbaneuppgång och jag blir plötsligt treårsblyg. Han har på sig tuffa kläder: svart skinnjacka svarta jeans skägg bruna putsskor. Tittar ner i marken men blir ändå bländad av hans leende. Inte setts på en hel vecka: han är ny för mig. Fast samtidigt så välkänd. Tänker han är finast i världen, den snyggaste jag vet HAN ÄR MIN!!!
Tittar upp under lugg och fnittrar. Femårsler. Hela vägen hem har jag min hand i hans, eller om det är tvärt om.
Min pojkvän går också på diet. Sån där gi. Varje kväll när han kommer hem sent, efter att ha förhandlat med amerikanare och telefonkonfererat med Japan och jag ligger och sover så kommer han in i vårt sovrum. Och tror att jag har kissat på mig.
Men se, det är hans själv som luktar ammoniak, för det gör man tydligen av gi.
...att shoppa saker på Tradera och bara tjoho! Den kostar bara en krona! På loppis hade den kostat minst tie! så får man ett mail att man vunnit och frakten går på fjörti djävla spänn.
Gjorde ett litet event på Facebook igår, ska ha en fest för att vi förlovat oss med bjudsprit och en bucket! (och gelly shots, som en del av er fått ta del av hemma hos mig tidigare), mest för att vi vill ha fest och för att vi har köpt en bucket!.
Råkade göra eventet öppet och tänkte att vi bjuder inte folk än.
Idag har en mängd av våra vänner på Facebook sett att vi ska ha fest och skrivit upp sig på listan att de kommer.
På något sätt tyckte jag att det var så fint att jag började gråta.
Vi står på ett smockat Debban Slussen och hela dagen har jag varit en av grabbarna med grabbarna: sju stycken längre än mig på Gröna Lund och sjukampat. Druckit en förbannad mängd öl och shottat vodka. Jag, hälften så stor som dem, försökte hålla samma tempo och antagligen är det därför jag kommit sist även om jag hatar att komma sist (låg plats tre hela vägen genom, fram till luftgevären som var alldeles för stora för mina armar).
Vi står på ett smockat Debban Slussen och grabbarna står runt mig öl i handen blicken mot de där mörkhåriga där borta, ni ser? När någon av dem berättar att han låg med hångelMaria i helgen. Say what? säger jag. Och någon av dem berättar att hångelMaria var hon som hånglade med alla på högstadiet. Den lätta, som var fullast, inte tänkte sig för. Jag frågar någon av dem hur mycket han tänkte sig för.
På högstadiet.
Så jag fylleskäller på någon av dem i en kvart tills han ser skamsen ut och jag vänder på klacken och går bort till Stolte mannen, borrar in min näsa i hans lukt och tänker att någonstans i Skåne finns det någon av dem som tänker på mig som hångelJenny.
Oh, my holy fuckness, jag tittade precis djupt inom mig och kom på att mitt jobb har gjort att jag fått Stockholmssyndromet. Mitt jobb har behandlat mig som festivalstrumpor, gett mig pisslön, pissvillkor och låtit mig jobba som faen och nu när ett annat dyker upp med mycket mer i lön, roligare uppgifter, ja hela balunsen så bara...
...nja, jag vet inte, jag har det ju trots allt ganska bra.
Så nu ska jag söka det där nya jobbet som ger mig saker som härligt stora kontor, lön efter erfarenhet och intressanta kollegor.
Jag har varit inne i världens bästa bok, så där mycket så att man saktar ner i rulltrapan så att man missar tunnelbanan och får vänta extra fem minuter och det är jippie! för man får läsa sin bok. Och så där så man nästan missar sin jobbstation och man bara okej axelryck? jag får väl åka tillbaka!
Sen stå på Debbans uteservering och det är så trångt att man står som packade små sillar, men det är okej, för det är ju ändå Sverige, men vakten kommer fram, fast det är tretusen pers och pekar på min kompis och säger att hon inte får eller ska dricka mer öl. Då blir man knulla digfinger med hela kroppen.
Eller på torsdag, när man typ bantat i två veckor och ställer sig på vågen och har gått ner ta-dam inga kilon och blir så sur att man bestämmer sig för att gå hela vägen hem från jobbet-hem (tre mil eller så) i regn.
Kommer sist på sjukamp på Grönan bland Stolte mannens only man-vänner. Ligger trea tills vi ska skjuta luftgevär och jag är pytteliten jämfört med den djävla bössan. Säger till att jag inte orkar hålla upp den och de killskrattar. Får noll poäng och blir skitsur för jag vill hävda mig, vara bäst bland killarna.
Och på tisdagen, tror jag, introducerar jobbkompis FarmVille på Facebook och jag blir fast i det och visar det för min bror, som går om mig i poäng, fast att jag har tre svarta får och en gås (!) och bara väntar på vad som kommer hända med kaninen när den är klar.
Säger förlåt till mitt hår för att jag inte klippt det på länge, går till en ny frisör, och nej, inte heller hon fastnar som skitbra att ha. Jag vill bli kär i min frisör, vill älska henne för evigt, och inte, som i Studentstaden, säga nja om min frisyr, varpå hon säger gå hem och känn på den några dagar. Känner på den några dagar, alla mina kompisar säger att jag är skitsnygg, men de har samma frisyr som jag, för de klipper sig hos samma tjej. Klipper mig själv och rycker på axlarna.
Jag och min pojkvän bråkar aldrig. Aldrig. Ibland bråkar jag lite med honom, men han bråkar inte tillbaka. I början tyckte jag att det var skitjobbigt att han typ inte reagerade så då bråkade jag för oss båda, men det funkade inte i längden, så jag har slutat.
Ett enda litet bråk kan jag komma på att vi har haft. Det gick till som följer:
Vi var på fest minns inte var nån gång i tiden kanske ett år sedan? eller så. Han full och vacker och jag likaså (kände mig okej?). Han gick ut för att röka och jag efter: ofta i hans hälar frågade får jag slå av din cigarett med min drinkpinne? Han nejar. Jag luta huvud åt vänster säga snälla? Han säga nej jag säga snälla han säga nej jag säga snälla han säga nej jag säga snälla han säga nej jag säga snällasnälla? Han säga okej, men slå mig inte på näsan, du kommer att slå mig på näsan! Jag svara såklaaaart inte!
Så jag skulle slå av hans cigarett med min drinkpinne som på cirkus, ni vet? Och träffade honom på näsan.
Då blev han argsur och skällde på mig jag sa ju att du inte skulle slå mig på näsan! Och jag blev sur och gick in och dansade till HITS! Och drack rosa drinkar tills han tittade på mig med lockblick. Då började jag gå honom i hälarna igen.
”Fifteen books you've read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes.”
Och ja, jag fuskade, för jag satt och jobbade samtidigt.
Mina böcker. Som lite, lite förändrade mitt liv:
Ett.) Kitty av Carolyn Keene Jag såg precis att det inte var en utan flera som skrev Kittyböckerna. Det visste jag inte i trean till femman när jag låg och läste bara ett kapitel till! för det var så läskigt och spännande.
Två.) Mina föräldrars stora illustrerade bok om sex Är nog den enda bok jag läst fler än en gång. Ett vältummat exemplar som förändrade hela min barndom och min syn på mina föräldrar.
Tre.) En bok som jag ärvde av min mamma som handlade om en cirkushäst som hette Sabina. Och jag kommer inte ihåg vad den heter. Den ligger i mina föräldrars källare och är supertrasig.
Fyra.) Utvandrarserien - Vilhelm Moberg I sexan skulle vi läsa en bit ur utvandrarna. Jag läste alla böckerna i serien och kände mig fantastiskt vuxen.
Fem.) God natt Mister Tom – Michelle Magorian Mamma läste alltid mina böcker innan jag fick läsa dem när jag var liten, för att censurera bort en del. Den här läste hon när jag var åtta och vågade inte ge mig den förrän jag var elva, för att hon tyckte att den var så läskig. Det var den första boken jag läste som vände sig till barn, men berättade med vuxen röst.
Sex.) Kallocain - Karin Boye På ett prov i sjuan hade jag alla rätt. Det var ett prov om Karin och jag var den enda i klassen med alla rätt. Karin fick mig att inse att jag också kunde om jag ville.
Sju.) Svindlande höjder – Emily Brontë Läste jag på högstadiet någon gång. En sådan bok som man blir påtvingad och sen älskar sin lärare i svenska.
Åtta.) Vår kokbok - Barbro Lindgren mfl När jag flyttade till egen lägenhet i Sverige och gjorde slut med en kille åt jag bara tacoskal tills mamma gav mig den här boken och jag lärde mig laga Ängamat, kyckling med curry och köttfärslimpa. Utan den hade jag dött av svält.
Nie.) Life of Pi - Yann Martel Fick mig att tänka och fundera länge, länge och är nu en av mina favoritböcker.
Tie.) Lasermannen – Gellert Tamas Hade jag inte varit intresserad av politik innan jag läste den här boken hade jag blivit det efter.
Semester lite överallt och jo, imorgon är den över och ja, det här är lite av vad jag har sysslat med på senaste:
- efter att ha missat ett flyg till vår charter chansade vi och flög till en ö som låg i samma land som vår destination. Det tog oss två dygn att komma rätt.
- jag och Stolte mannen har som längst varit borta från varandra en halvtimme och bråkat noll gånger. Vilket mest beror på att han inte bråkar alls. Jag slarvar bort biljetter och trillar och svär och har pms, men han mest rycker på axlarna.
- min pappa har bestämt sig för att han ska sjunga på vårt bröllop. Han har även bestämt vilken låt han ska sjunga. Jag har ingen aning om vilken den är. Han sjöng den, men jag har inget vidare minne av det (han har sjungit i kyrkokör i fjörti år och sjunger... fint).
- den bästa boken jag läste var En långvarig förlovning av Sébastien Japrisot. Den sämsta var Anna, min älskade av Magnus Utvik.
- min mamma hittade vår vibrator och kallade det för "en maskin".
- jag åt en skitstor bläckfiskarm. Det var äckligt.
- vi köpte 42 strumpor på GeKås i Ullared.
- min pojkvän fick soleksem på armarna och jag kallar honom fortfarande för eksempojken.
- jag har shoppat upp hela mitt sparkonto.
- vi såg årets mest censurerade konsert när Lily Allen spelade och de som filmade gjorde långa svepande rörelser och koncentrerade sig ovanligt mycket på övriga bandmedlemmar då det visade sig att fröken Allen både rökte på scen och visade brösten.
- det gråthulkades en hel del under konserten med Antony och Göteborgs symfoniorkester.
- på fyllan bestämde vi oss för att gå ner tie kilo var till nyår. Det ska vara vår bröllopsdiet.
- jag bestämde att pappa ska sjunga Beyoncés Halo på vårt bröllop.
Minns ni när jag skulle flytta till Mexico City och missade planet? Man kan säga att det där med att missa flygplan har blivit lite av en tradition.
Som bonusinfo kan jag berätta att när de ringde från Ving för att fråga var vi var och att vi kanske skulle hinna med planet om vi kom inom en halvtimme så var det första jag sprang och hämtade anti-bakteriell kräm. Svininfluensan ligger som en halvlatent tanke i mitt bakhuvud.
Har börjat kolla på True Blood säsong två. Bra. Bättre än jag trodde. Men vi har ett problem, Stolte mannen och jag: jag tror att han är en vampyr efter varje avsnitt.
Vi ligger och myser. Jag med ett ben över hans nakna. Jag håller på att somna men är samtidigt spänd i hela kroppen för att det är spännande. Han överhand styker mig. Så tar det slut och han ska vi se ett avsnitt till? Men klockan är redan halv tolv jag måste vardagssova. Så han böjer sig mot mig för en godnattpuss. Och jag följer med i rörelsen. Bort från honom. Sluta! Bit mig inte! Skriker jag.
Så får jag honom att lova mig att om han nu är en vampyr så ska han inte bita mig. Jag skakar på huvudet. Det funkar inte.
Dagen efter står vi i duschen. Jag med ryggen mot honom. Han böjer sig fram och stryker bort håret från min nacke. Ska böja sig fram och kyssa mig där. Jag stelnar till och vänder mig snabbt om. Vad gör du? Där står han blöt halvstånd och tittar på mig.
Han är ingen vampyr. Jag vet ju det. Men min hjärna verkar inte veta det.
Det går sådär med våra bröllopsplaner måste jag säga. Vi hittade vårt ställe, vi var så djävla pepp, Stolte mannen visste vad han ville ha på sig (finfrack och converse, tills någon sa till honom att han skulle se ut som en i Tripple&Touch), jag visste hur jag ville ha mitt hår (tjugital). Sen svarade de varken på mail eller telefon på vårt ställe så då la misspeppen sig tung över lägenheten och jag går och muttrar mitt mantra de är bara på semester de är bara på semester de är bara på semester och ignorerar att man inte kan åka på semester under årets viktigaste bröllopssäsong när man äger ett bröllopsställe.
Så får jag ett sms från min mamma där hon säger att hon har hittat en hatt i Köpenhamn till vårt bröllop och att hon känner sig som Norges kronprinsessa. Då kommer peppen igen.
Åh! Sen har vi börjat göra en låtlista. Den heter I DO! Och är uppe sexton komma tre timmars speltid. Stolte mannen har tryckt in en massa 50-talshits, jag en massa 80-talsdans och när Stolte mannen inte är med så lägger jag in eurotechno från 90-talet också.
Jag har gjort det stora misstaget att berätta för folk att nu djävlar ska jag komma i form inför bröllop 2o1o. Detta gör bland annat att Stolte mannen utmanar mig när vi varit ute och druckit öl att göra utfall hela vägen från tunnelbanan - hem, vilket normalt brukar vara en cirka tiominuterspromenad. Och att Finaste drar med mig på en helvetscykeltur på en trasig cykel, där man inte kan sitta ner, utan måste stå och cykla. I går cyklade vi Årsta-Hornstull-Kungsängen-Vasastan-Slussen-Årsta. För er som inte känner Stockholm kan jag berätta att vi cyklade runt hela Stockholms innerstad. Jag stående.
Vårt största problem at the moment är inte lokalen, eftersom vi semesterignorerar den, utan ett.) vad ska vi heta i efternamn? och två.) den stora porslinsfrågan.
Ett.) Jag säger att mitt efternamn kommer att dö med mig om jag tar Stolte mannens vardagsefternamn. Han menar att min släkt är så stor att vårt efternamn kommer att överleva och antagligen vara det vanligaste efternamnet år 2100. Jag tycker att hans efternamn är tråkigt och vanligt och förstår inte alls varför han vill ha kvar det. Det är ungefär där vi står. Någon gång i veckan väcker jag honom på morgonen och säger att precis innan han somnade så sa han till mig att han ville ta mitt efternamn. Eller så försöker jag övertala honom på fyllan.
Två.) Det stora porslinproblemet. Han vill göra enkelt och hyra in porslin. Jag tycker att han är tråkig och vill köpa eget på loppis. Jag menar att om vi köper mycket så kan vi pruta. Tänk er vad fint om man har hundra tallrikar och alla är Karl Larssonolika. Stolte mannen håller med, men orkar inte leta förrättstallrik, huvudrättstallrik, efterrättstallrik, bröllopstårtstallrik, kaffefat gånger hundra var. Jag säger att vi har ett år på oss.
Åh, Gud, jag kom precis på att på dansgolvet igår så berättade en bekant till mig att de hade läst min blogg ett tag. Först läste de och läste, läste sen gjorde vi något och jag skrev om det och då fattade de att det var jag. Sen, på dansgolvet, fick jag hälsa på en annan bloggare som jag inte vet vem det var, men han hade ett helt entourage.
Sen gick jag och badade med Erik.
Men det var inte det jag skulle skriva om, det jag skulle skriva om tar vi i ett nytt inlägg (ursäkta, jag tror att jag fortfarande är full).
Stolte mannen frågar mig om mina kompisar hemifrån. Hemifrån Skåne, de som han ska träffa för första gången i sommar. Och jag självklartberättar för honom hur de brukade vara, som de fortfarande är inuti mig fast att det är många år sedan jag vardagsumgicks med dem.
Så kommer vi till andra Jenny. Andra Jenny och jag var de där två tjejerna som hängde alltid alltid, inte helt olika från de där två småtjejerna i filmen De ofrivilliga. Djävligt jobbiga, helt enkelt. Vi gjorde det som alla andra tjejer i fjortonårsåldern gör: blev fulla på tyskutköpt mellanöl från macken samt blandning av whiskey, äppellikör och vin. Tog på oss för korta kjolar. Rakade underhåret, men inte det övre på skallen så att det bara syntes om man hade håret uppsatt. Vi blev våldtagna på valborg och uppkallade på scenen för att sjunga karaoke.
Våra ögon var mest färgat av den sorts erfarenhet och visdom som man får efter att naiviteten körts över och hostar av vägdammet, kvarlämnat, oönskat, i vägrenen. Vi var världsvana. Vi visste allt. Vi stod högt upp på de starkaste klipporna och skrattade åt de andra, de som fortfarande hade sin blåa ögonfärg kvar. Vi slog oss för brösten, som just börjat knoppas, börjat växa med en fart som vi alla oändligt gärna ville hindra på gymnastiklektionerna i skolan, samtidigt som vi inget hellre ville än att ha dem där, ha dem stora och uppnosiga och kunna säga att mina bröst växer i samma takt som mina ögon färgas mörkare!
Vi var bästa vänner.
Vi var så klart för bra vänner. Vi började tävla om allt: vem som var starkast, mest, bäst. Vi brottades fysiskt, verbalt, psykiskt. Vi började mobba varandra istället för andra. Vi stod på de där klipporna och skrek åt varandra att ÄR DET SÅ HÄR DET SKA VARA ATT VARA FJORTON DET ÄR SÅDJÄVLAJOBBIGT VAR SKA VI TA VÄGEN? VI HAR BARA VARANDRA, MEN JAG KAN INTE LEVA MED DIG OCH JAG KAN INTE LEVA UTAN DIG, VARFÖR KAN DU INTE BARA LÅTA MIG VINNA MOT DIG, FÖR JAG KLARAR INTE AV ATT FÖRLORA MOT MIG SJÄLV?
Så vi började hata varandra istället. Vårt kompisgäng valde sida eller valde att inte välja sida och det blev ska du på den festen? Okej, jag säger till andra Jenny att du kommer, så att hon inte kommer. Men vårt lilla samhälle var så himla litet att vi inte fick plats där båda två, kunde inte trippa runt bredvid varandra, så hon valde andra vänner.
Det blev uppochner och vi tassade hat i flera år. Sen började vi på gymnasiet: olika klasser och hon fick barn med någon som hamnade i fängelse, eller jag vet inte men det var det jag hörde och jag flyttade till London och kom hem och en dag sprang vi på varandra, jag med ny kille och hon sa hej i affären och jag pussade henne på kinden: förvånad mer över mig själv, osäkersteltärdetsålätt?såhärdetskavara?. Nu är vi uppvuxna och gör som uppväxna människor gör: lägger till varandra som vänner på Facebook
Det är när jag står på dansgolvet jag kommer på det. Efter att ha sett en tjej som vinglar fram genom dansgolvet samtidigt som hon liknar Maggie Gyllenhaal, eller om det är tvärtom: hon liknar Maggie och vinglar fram. Hennes hängsle har halkat ner och hon drar upp det samtidigt som hon röker och har kråsblus.
När man sitter och skryter för sitt ex om att man minsann är lyckad trots att han dumpade en, för man ska gifta sig så vill man inte höra att han ska ha barn.
På fredagen ligger vi omslingrade och tittar på ”I taket lyser stjärnorna” och gråter. Jag mot hans bröst och han, sakta ner i kudden. Det blir halt under min kind och jag glider runt och måste snyta mig. Han gråter för att mamman i filmen har cancer och jag gråter för att Jenna i filmen egentligen är jag: sådär var jag när jag var fjorton, exakt så där! Det gjorde så djävla, djävla ont.
På lördagen åker vi runt och tittar på bröllopsslott. Men inga passar. De är för snorkiga eller för slitna eller för många bröllop äger rum där (varje lördag uppbokad hela sommaren) eller så är det för dyrt eller så är det inte rätt känsla.
I bilen, mellan skånefält som ligger i Södermanland säger jag till Stolte mannen att jag bara vill hitta det. Bara köra förbi och säga men här är det ju! Han tar min hand och säger att så går det ju inte till och jag joar. Så är det visst, så har det varit med annat i mitt liv: jag har fått känslan och det är inte förrän jag får känslan som jag blir helt övertygad och säker och utan känslan blir det fel och det kommer att gnaga.
Så när vi har varit på ett ganska så fancy slott och det inte heller är okej, för lokalen är sliten och inte alls mysig så hittar vi vårt ställe. Vi ser kyrkan först och rakt över vägen ligger feststället. Jag hoppar ur bilen innan den stannat och hoppar upp och ner. Springer runt och tittar in genom fönster och skrattar och det är skånefält runt om och raps och ser du fåren?
Det är perfekt. Inte perfektperfekt, som vissa av ställen vi tittat på, utan perfekt för oss.
Och jag är så lycklig att det känns som om jag ska sprängas. Som om jag liksom blir uppblåst i alla kroppsdelar och ska lyfta. Det gör inget att kyrkan har nån ful grön djävla fluffmatta eller att gästerna får åka jättelångt till sitt sovställe eller att vi måste ha catering.
Och jag önskar att jag hade vetat om det här när jag var fjorton, när det gjorde så djävla, djävla ont. Jag önskar att jag hade vetat att i juli 2009 kommer jag vara så förbannat lycklig och att det fixar och ordnar sig så så småningom.
De vill ha snabbmöte med mig inne i den där konferanssalen som man kan se in i och jag bara helvete! de har märkt min bluff, att jag är en bluff, att jag inte alls kan det här, att jag är skitdålig! Går på skakiga ben in i den där konferanssalen som man kan se in i och där sitter två av mina högsta chefer. Och de undrar om jag är intresserad av en ny tjänst. Skakben blir glada skakben och jag javisst!ar. Nu har jag gått från att vara ansvarig sakkunnig för en avdelning som sysslar med arbetsmarknadspolitik, chef för cirka 70-80 personer till samma sak fast på en annan avdelning med 50 pers som sysslar med svårare saker.
Han står i köket och skriker till mig att jag måste duka. Jag mhmmmmar utan att egentligen höra vad han säger. Efter ett tag kommer han in och drar mig i stortån. Håller du på med den där sidan nu igen? Jo, det gör jag. Jag har hittat mitt himmelrike, vill ni vara min vän där så hojta till!
Min pojkvän ska åka på sin första charter i sommar och jag lär honom redan nu allt jag kan. Gå upp klockan sex och lägg handduken på en ledig solstol. Alla tyskar är av ondo. Låtsas att du är från Island, så att ingen på ”bargatan” pratar ”rolig” svenska med dig. Och liknande.
Han hänger med i svängen. Snackar jargongen. Fattar prylen. Så mycket att jag får följande you tubeklipp av honom, med uppmaning om att vi måste öva innan vi åker.
Min bästa vän, som även ska bli min bästetärna, eller vad tusan det heter, har gått ut med att Stolte mannen och jag ska ha pirattema på vårt bröllop. Det var inget som jag visste om, men det kan ju bli spännande.
Stolte mannen vill att jag ska skriva en lista med saker jag ska fråga när vi ska titta på slottet vi funderar på att gifta oss i. Jag undrar varför och han säger att han måste godkänna listan. Han menar på att jag oftast är sött konstig, men ibland går åt det maniska och konstig konstiga hållet. Så jag har börjat skriva en lista. Hittills innehåller den 52 frågor. Stolte mannen tycker att det är 32 för mycket.
Samtidigt sitter han på jobbet och kråpar ihop ett inbjudningskort till våra hundrafemti gäster. Det ser ut så här:
och är helt gjort i Paint. Bara för att få en känsla, menar han. Jag tycker att det är skitfint och tycker att det ser färdigt ut.
Har gett mig på att läsa min favoritfilm som bok. Ondaatjes The English patient. Köpte den när jag bodde i London 2000 och den har legat i bokhyllan sedan dess, lite bortglömd.
Filmen såg jag svettig på en biograf på en resa till Israel 1998. Smög in i mörkret och missade början, satte mig ner och blev helt tagen. När eftertexterna rullade satt artonårsjag kvar och tänkte att det var så här film ska vara. Det här är film.
Så när jag läser boken förväntar jag mig det där magplasket igen, det där... det är så här böcker ska vara. Men jag blir mest irriterad och vänder sidor där de borde njutas länge. Går och pillar i hyllan och funderar om jag ska sluta läsa om Hana och Kip, för de beter sig inte alls som i filmen.
Att se filmen som gjorts av ens favoritbok är alltid en miss och samma sak verkar vara det omvända.
En av mina bästa barndomskompisar gifte sig förra helgen. Höggravid gick hon ner längs gången. Och jag var inte bjuden.
Hon var en av de där som jag satt fast vid på högstadiet. En kväll köpte vi två liter hembränt och drack upp en hel liter den kvällen, blandat med Sprite medan vi rökte cigaretter i kedja och fnissade. Blev instängda i parken och fick vada genom vallgraven för att komma ut. Så mycket sprit har jag aldrig druckit på en kväll i hela mitt liv. Tror att vi satt där från klockan två, tills klockan blev två. Blev myggbitna och gräsiga på knäna. Sittkissade i buskar.
Nu har hon bytt efternamn till hans och det gör så djävla djävla ont i hjärtat att hon inte bjöd in mig. Jag förstår varför och jag plockar det till mig och stänger in det i en mörk liten låda, men det gör ont.
Jag förstår varför för jag tillhör inte det där längre, jag är avslutad där nere och jag har brutit med det som finns i Skåne. När jag som nittonåring flyttade till London så klippte jag banden och jag har inte återvänt sedan dess. När folk frågar om jag kommer flytta tillbaka någon gång, som om det vore något självklart så skakar jag på huvudet. Varför skulle jag? Jag har bott tio år någon annanstans, jag vet inte längre vad Skåne är, det är inte hemma för mig. Jag är ett avslutat kapitel för Skåne, Skåne är ett avslutat kapitel för mig.
Samtidigt får jag mail av en av de andra i samma gäng som skriver att alla hemma i byn pratar om att jag förlovat mig. Att de aldrig trodde att det skulle hända. Jenny som alltid varit rastlös, rotlös, vild och liksom levt för dagen. Hon har rätt i det hon säger, att jag alltid varit utan rot och aldrig vetat varför.
Jag skriver till dem att det är jätteviktigt att de kommer på mitt bröllop, att de finns där, även om vi inte träffats på ett tag, även om vi inte håller kontakten. Om de inte kommer skulle jag vara vilse, skulle den delen av mitt liv trilla bort, kapitel ett skulle inte finnas.
Så jag svarar henne att jag inte stannat, fortfarande är lite vilsen, men nu kanske har någon att vara vilsen med.
Det är när vi ligger ihopgjutna på bryggan efter att alla har gått och lagt sig, årets längsta natt som det känns i hela kroppen: det är så här det ska vara. Det är så här det ska kännas ut i varje fingerspets. Så självklart och bara vi och där. Jag vill vara med honom, bara honom alltid, alltid. Jag vet hur insidan av hans hand ser ut, jag vet hur den ser ut när han har burit något tungt, som tidigare den dagen. Jag vet hur han brukar titta på insidan av sin hand och jag vet hur han känner för den, hur han vill att den ska se ut.
Han stryker mig över håret och tittar upp i himmelen som aldrig blivit mörk och han berättar för mig hur våra barn kommer att vara om kanske tre år, när de kommer. Hur vi kanske kommer ligga så här om tre år med en liten koloni mellan oss.
Det är så här det var menat. Alla de där åren när jag firade midsommar i tält och det regnade som faen på mig när jag kräktes i busken. De där åren var färden och nu är jag i mål.
Dålig idé: ha bråttom inför midsommar och "kila in" hos den lokala frisörskan, du vet hon som har utväxt och läspar och titta lite försiktigt på henne och fråga om hon har tid.
Väldigt dålig idé. Väldigt dåligt speciellt som hon har någon över sjutti i ett hörn som håller på att färga håret i färgen "plommon" och ett gäng Allers på bordet bredvid en halväten sockerkaksbit och från köket (som man ser "bakom" "butiken") står en radio inskruvad på Rix djävla FM.
Så blev det som det blev. Hon vattnade mitt hår, klippte över det på fem röda, tunnade ut skiten. Jag har inte längre Robbans frisyr. Jag har Nalle Knutssons.
Ps: är ni eller känner ni en illustratör så hojta, jag vill ha hjälp med bröllopstema. Ja jag är tidigt ute. Det skiter jag i. Obs på ps: jag vill inte ha något gulligt. Jag älskar designen på apans.
Pstvå (det räknas inte som att jag bröllopsbloggar när jag lägger det i ps): vi har bytt ringar, de som Stolte mannen nu har köpt kostar tietusen mer än de första. Nu har jag blingblingblingfuckingbling. Fast inte om man står tre meter från, märkte jag, då är det mer "bling".
Han vaknade av att hans sambo drog honom i stortån ungefär sex:nitton. Han klädde på sig, åkte till jobbet för att hålla en anställningsintervju, efter att ha kramat sin mascaragråtande blivande fru hejdå. På jobbet hann han vara en halvtimme, sen kände han att häpp, idag är det den stora friardagen! (observera här att dagen innan hade ingen av oss någon aning om att det här var den stora friardagen), så han ringde sin bäste vän drog ut på Södermalm, spontanköpte två ringar på Götgatan, varav en var för stor (sin egen).
La sig på bäste vännens säng och panikade i två timmar, funderade på om han skulle åka till hennes jobb, gjorde inte detta utan vankade av och an på golvet hemma i lägenheten istället. Köpte sushi, för på fredagar är blivande frun alltid trött (gnällig som faen) och hungrig.
Så kom hon hem, han satte henne i en bil och körde ut till en stuga och hela tiden tänkte han ska jag nu? ska jag nu?.
Jag vaknar av att han ringer. Klockan visar lilla visaren mellan ett och två och storvisaren på sexan. Tänker inte igen djävla helvete!, när hans kvitterröst möter mig på andra sidan. Han kommer hem och fullpussar mig på låret och berättar att han har köpt en hamburgarbuffe till mig. En av varje hamburgare de hade på Mc Donald's. Trehundra kronor kostade det. Mc Feast, för det gillar du bäst, min lilla baby. Jag mumlar att även om han haft firmafest och är ledig imorgon ska jag upp sex som alla andra dagar.
Så han sätter sig med benen i kors i vardagsrummet äter hamburgerbuffe och lyssnar på you tubeklipp. Kommer in och pussar mig då och då. Jag ligger i sovrummet och gråter, för är det så här vi ska ha det? Är det så här vi har det? Är ensammast i världen.
Sista gången jag tittar på klockan är den fem och Stolte mannen ligger bredvid mig och snarkar.
På morgonen: går upp och duschar bort tröttögon. Pussar honom på foten och sätter på musik högt för att hämnas. Gråter när jag går ut genom dörren, han bakisser mig och springer ut i bara kalsonger i trapphuset säger det här är inte vi, så här fungerar inte vi, vi gråter inte ensamma. Så fast att jag är förbannat sur på honom så smälter jag. För han är ju så djävla underbar.
Sitter i möte halva dagen och den andra halvan utbildar jag personal och mellan de där halva dagarna så mailar jag röda mail till honom som besvaras med röda mail. Säger att vi får prata när jag kommer hem.
Rasar in genom hemmadörr och trillar in i en famn. Jag gråter och säger att jag vill inte ha det så här längre och han allvarlighetsnickar och jag gråter svartmascara mot hans axel. Säger det som sårar mest: jag kan inte skaffa barn med dig om du kommer hem så där full. Lite full är okej. Full när jag är med är okej. Men komma hem stökfull är inte okej. Inga barn då. Han tittar ner i marken och jag gråter lite till.
Sen tar han min hand, kör ut mig på landet i hyrbil från Folkkungagatan och väl där darrar han mycket, mycket. Går ner på friarknä och frågar om jag vill gifta mig med honom. Och medan han säger att han älskar mig mest i hela världen så kan jag bara tänka på att jag har en dålig hårdag.
Faen, tidigare har jag varit mycket bättre på att kombinera text med musikklipp, men så här då: Stockholm. Nu kan jag lägga upp mitt klipp och samtidigt skriva om något annat, för jag har i alla fall något i mitt inlägg som länkar till låten.
Böcker. Jag räknade hur många jag har i hyllan kvar att läsa innan jag får köpa nytt (jag får inte köpa några nya, innan de gamla är lästa. Jag har köpstopp, men världens längsta lista om vad jag vill köpa på Adlibris). Jag har 32 böcker kvar i hyllan att läsa. Jag försöker läsa snabbt. Det går så där och jag funderar på om jag ska råka glömma några av dem i tunnelbanan.
Hatar mycket och många på morgonen. Det här är något av det:
Ett.) Alla djävla idioter som cyklar till jobbe i speciell cykeldräkt och speciella skor som man hakar i sin speciella cykel. Hörrni killar: jag cyklar till jobbe i röda klackskor, för kort kjol och det funkar också skitbra! Ni behöver inte ligga precis bakom och försöka komma förbi både till höger och vänster, för jag CYKLAR FÖR FAEN HÄR och tänker inte köra ut i den djävla gångbanan så att ni kommer förbi med era fula cykelkläder.
Två.) Alla som inte ler och hälsar tillbaka till gubben som spelar trumpet och som slutar spela trumpet för att hälsa när man kommer förbi.
Tre.) De som sätter sig längst ut på tvåsätet och lägger sin väska på insätet så att gammeltanterna får stå. Eller de som inte flyttar in på innesätet när folk kommer, så att man får böka sig förbi. Jag brukar knuffa mig förbi lite extra brutalt när de inte flyttar på sig.
Fyra.) Egentligen hatar jag allra mest att vakna så där förbannat tidigt.
Dagens stora, stora ångestpost är att jag varit högst delaktig att få en av de nya juristerna på kontoret sparkad i veckan. En av mina högre chefer har bett mig hålla koll på henne och sen rapportera hur hon sköter sig. Det gjorde hon inte, så igår blev hon inkallad och fick sen packa sina saker och gå på dagen.
Egon gjorde det, så jag tänkte att jag inte skulle vara sämre att ickelista. Har dock inte stannat i Stockholm alla år, men här är mina juni:
2ooo.) Jag bodde i London och jobbade som barnflicka, det sprang omkring rävar i vår trädgård och jag var ute varje kväll och gick sedan upp klockan sju varje morgon för att lämna barn på dagis och skola. Gick hem igen och sov. Hade varit tjugi i fyra månader och av någon konstig anledning inte varit bakis förrän jag fyllde just tjugi. Ungefär i juni åkte en av mina kompisar där hem till Sverige och vi hade en helkväll ute där jag hånglade med extremt mycket människor, antagligen det största antalet jag någonsin hånglat med på en kväll. En kille tog med mig in på toan och jag petade honom på snoppen, men sprang sen ut till de andra igen.
2oo1.) Jag bodde i Spanien och i juni började det bli riktigt varmt. Brydde mig inte riktigt om att gå till universitetet om dagarna, utan stannade hemma och låg på taket och solade naken eller åkte till stranden och badade i smutsigt vatten. Kom hem från Spanien med ett skitdåligt betyg och en närvarostatistik som var precis på gränsen för att CSN skulle klaga.
2oo2.) På en resa till Prag ville en klasskompis hångla och jag kom på att jag var kär i killen jag bodde med på den tiden - M. Ringde hem till honom, men han svarade inte för han var ute och festade och följde med en tjej hem den kvällen. När jag kom hem från Prag skrev jag en lapp till honom. Jag tror att jag är kär i dig. Sen kysstes vi och jag upptäkte att han inte var särskilt duktig på det, men höll ändå fast vid honom i några år. Den hösten åkte han till södra Afrika och reste runt i flera månader utan mig.
2oo3.) Jag och M hade flyttat ihop igen efter att han kommit hem från södra Afrika och jag gick arbetslös och hade min första och enda panikattack. Kunde inte andas och trodde att jag var på väg att dö. På riktigt. Nu dör jag! var typ det enda jag fick fram i skallen. Jag dog inte, utan hade en nykärsommar och cyklade runt med fräknar på näsan.
2oo4.) Jag var tvungen att flytta hem till mina föräldrar i Skåne och jobba, för att ha råd med sommaren. M bodde i Studentstaden och jobbade och vi sågs knappt. Jag trivdes inte alls med mitt liv, längtade efter M och bråkade med min mamma.
2oo5.) Jag flyttade med M till Stockholm över sommaren och en av de första dagarna i juni berättade han att han ville att vi skulle ha en paus. Vi stod i badrummet för att hans rumskompis inte skulle höra mig gråta. Sen skulle vi bo ihop hela sommaren. Den sista sommaren. Så i augusti klev jag på tåget med vetskapen om att det inte var vi längre. Jag vägrade prata med honom på telefon hela den hösten. På julafton ringde jag honom, hade tänkt på det samtalet hela hösten. På nyårsafton var jag otrogen, om man nu kan vara otrogen när man har paus.
2oo6.) I juni bodde jag med en kompis i en lägenhet i Stockholm, var världens lättaste samtidigt som jag var världens tyngsta. Jag var fri, men extremt, extremt deppad. Valde att lösa det hela genom att flytta till Mexico City, vilket visade sig vara ett smart drag. I juni sprang jag en halvmil om dagen för det kändes som om jag skulle sprängas annars.
2oo7.) Herre Gud var jag var nykär juni o7. Kunde inte tänka på något annat. Inte vara med någon annan. Stolte mannen var allt. Jobbade på midsommar och han ringde mig mitt i natten, när jag satt på jobbet och jag log så det gjorde ont i kinderna. Det här var en helt annan kärlek än den med M. Den här var större, världsstor, barnsligare, hade inga gränser, djupare, rödare. Det var som om varje liten del av mig var kär. Hade man tagit en bit hud från mitt ben eller en bit av min nagel och tittat på den med mikroskop hade den bultat rött av kärlek.
2oo8.) Dagen innan midsommar fick jag och Stolte mannen reda på att vi var gravida, efter att jag hade kissat på en sticka i hans vindsvåning på Götgatan. Jag lycklighetsgrät som snabbt övergick till olycklighetsgråt. Världens finaste ärta skulle kunna bli världens mest älskade unge, men det var liksom inte dags. Vi var fortfarande så där förbannat kära och inte klara med varandra än. Lilla ärtans mamma hade inte fått tillräckligt mycket ensamtid med lilla ärtans pappa då.
2oo9.) Tre dagar har gått och jag har fått reda på att jag har stressmage och är därför hemma för att vila upp mig. Stressmage, tänker jag, det har bara 42-åriga mammor som röker för mycket och inte är nöjda med livet. Ingen mer övertid för min del. Sommaren 2oo9 kommer att bli den bästa någonsin, för jag ska få BETALD SEMESTER första gången någonsin. Det är helt galet.
Åh, herre Gud, vad har vi gjort? Vi har köpt ett hus på landet, det är vad vi har gjort. Från Sveriges största stad till landet som inte ens har någon by-adress utan på Hemnet stod som "landet, landet". Utan kunskap alls och med någon konstig tanke om att min farfar var bonde och min morfar trädgårdsmästare så det borde flyta i blodet.
Stolte mannen: HAN, med vetehår, som får mig att göra saker jag aldrig tidigare trott att jag kunnat. Pojkvännen som blev sambon som blev fästmannen som blev han jag faktiskt gifte mig med (bloggen vi (mest jag) skrev i inför bröllopet hittar ni här).
Fimpen: Bebis född med akut kejsarsnitt den 26 december 2011, tre veckor för tidigt, på grund av havandeskapsförgiftning.
Lillebror: Färdigpluggad i Uppsala, som var inneboende i vår lägenhet, i vardagsrummet. Sökte jobb och egen lägenhet. Bor nu i egen lägenhet, har fått jobb. Hallefuckinglulja!
Bubblan: Får representera bästa vännerna. Vi fnissar som om vi vore fem år igen, när vi ses.
Jag ska på punkspelning i helgen (ikväll, en nära vän ska vara förband till stort band). Bredvid punkmänniskor känner jag mig som… lättmjölk. Jag har till och med flätor i håret idag och kommer känna mig extremt obekväm, som jag alltid gör i sammanhang som jag inte kan och är van vid. 
