Den där om ankan

Bakfull som en småbarnsmamma.!

Kan säga att den där byxdressen var inte ashet alla de gånger man behövde kissa och ta av sig hela skiten! Pojkvän fick parera när kön till Debaser var för lång och jag var tvungen att klä av mig i bh och panikkissa. Annars fick jag en fläskläpp av fina Å:s kompis, när vi hetsdansade. Nu ser jag ut som en anka.

Den där om att jag nu fattar LSM

Hejhopp: jag har på mig en byxdress och känner mig assnygg. Varför har jag inte testat det här tidigare? Trodde det var en klänning, men den hade ben när jag stack in. Är lite full redan, tror att det beror på att jag bara skulle dricka en öl igårkväll och drack många fler, steg sen upp och jobbade (sista dagen. På riktigt) tidigt, när typ staden sov. Jag fortsätter liksom fyllan. Dessutom har jag svart smink överallt och det är tufft. Hejrå.

Den där om varje hjärtslag

Håller på att gå genom alla konserter jag ska/vill se i höst, alla nya skivsläpp jag måste hålla koll på (ja, ni får gärna tipsa!) och boka in alla nya releasefester jag måste gå på. Halkade in på den här underbara versionen av With Every Heartbeat med Järvinen och Norlin, som jag hade glömt bort. Nu ska jag fortsätta med mina arbetslöshetssysslor (jag njuter för mycket av den här ledigheten).

Den där om förvirringsperioden

Jag är arbetslös, dag ett. Det innebär att jag har blivit grymt förvirrad. Egentligen har det pågått en längre tid, säg hela mitt liv, men speciellt nu.

1.) Jag glömde min plånbok i Göteborg, på stället vi åt bakisfrukost på i söndags. När min kära vän Karin gick dit i veckan hade de den bakom disken.

2.) Jag glömde min mobiltelefon i kylskåpet när jag hade varit och handlat keso. Det upptäckte jag när jag skulle hämta juicen.

3.) Igår sprang jag runt i en halvtimme och letade efter mina nycklar, blev svettig och slet av mig jacka och skor, som jag hade hunnit ta på mig, ringde Stolte mannen och frågade honom om han hade dem, fast att jag hade låst upp en timme tidigare, när jag kom hem från jobb. Ringde Finaste och sa att jag inte kunde komma till Judith och Bertil och äta godmat. Hittade till slut nycklarna, de hade jag lagt ner i väskan jag skulle ha med mig, som jag hade haft på mig hela tiden.

4.) Låste precis mig ute från källaren, där nycklarna till källaren och lägenheten var, vilket även betydde att jag blev utelåst ur lägenheten tills Stolte mannen kom hem.

Den där om Jenny och ketaminet

Jag hade åkt självdestruktiv från Stockholm för att styrka och stärka mig själv, vara starka Jenny i ett annat land. Eller nja, det hade ju kanske inte börjat så, det började med att jag ville fly från all skit och allt dåligtmående. Så jag flydde till Mexiko, men självdestruktiviteten fick kompisar där nere i form av lilla trots, stora testa gränser och bästisen villvaratjugiettigen!

En kväll hade jag bråkat med killen jag blivit dödsförälskad i (dödsförälskad bortom kontroll, något jag aldrig känt varken före eller efter det, en sån dör konstig förälskelse som får en att göra allt, förlåta allt och skita i allt. En förälskelse som är djävligt skadlig för dig.) och blodet i mig rusade runt, runt. Tankarna flög virvelvind och hade han bett mig att hoppa så hade jag inte ens haft tid att fråga hur högt, innan jag gjort det. Bråket gick ut på att han inte kunde träffa mig längre, för att han var tvungen att koncentrera sig på sin andra flickvän (parantes två: i Mexiko är det ganska vanligt att ha två flickvänner samtidigt: en som man är kär i och en man har för framtiden, som är fin familjflicka och som man så småningom ska gifta sig med. Jag var definitivt inte alternativ två, eftersom jag var utlänning).

Så jag rusade och flydde bort från självdestruktivitet för att rusa rakt in i en relation där jag inte skulle kunna vinna i slutändan. Jag tänkte på honom konstant, hjärtat rusade på spansklektionen när jag visste att jag skulle träffa honom på eftermiddagen och jag skolkade när han hade sms:at. Kvällen när vi bråkat och han dumpat mig gick jag direkt fram till fransmännsklicken, för fransmännsklicken var de som hade de tyngsta drogerna. De smuslade inte ens med det, utan stoltserade med lsd, hasch, rohypnol, librium, stesolid, mogadon, valium och allas stora favorit kokain. Bad fransman nummer ett att ge mig något, vad som helst, ge mig nu!

Skölja ner med sprit och sen försvann jag. Trodde de andra, själv var jag helt medveten om vad som hände runt omkring mig, men kunde inte röra mig ur fläcken. Det var harhjärna med ett hjärta som svämmade över alla kanter och jag pratade med dem, men de hörde inte. Jag skrek till dem att jag visst var medveten om vad som hände, vad som hade hänt, inte särskilt rädd för vad som skulle hända. Liten, liten , lutad mot en bil på en innergård utanför en svartklubb medan mina kompisar sprang omkring och frågade vem faen som hade gett mig något och vad det var. Fransmännen lyfte in mig i en bil, vägrade köra mig till sjukhuset, utan körde hem mig istället, medan jag satt i baksätet och sjöng för mig själv, utan att någon hörde mig och kittlade solrosorna på magen. Mina vänner satt runt om och oroade sig bortom månen och tillbaka.

De la mig i min säng och sen låg jag där och sjöng i tre timmar, för mig själv, utan att kunna röra mig eller kunna bli hörd. Efter tre timmar, ungefär fem på morgonen, kunde jag prata igen, på riktigt, så att folk hörde. Det var ingen som ville följa med mig ut och fortsätta festa.

Den där om snusket

Har precis skickat flyttkort till folk över internet. Från Adressändring. Det är två sniglar som pippar. Kom på när jag skickat det att jag även hade skrivit in min väldigt konservativa moster i adresslistan. Nu vet hon vad vi gör hela dagarna.

Den där om next of kind

Och stolte mannen skickade ett mail från sitt jobb.

Titta här:

"It's time to change the address in the Personnel Catalogue.
There is a function called Emergency address.
This is to be used if something happens and we need to contact your next of kind."

Vill du vara min next of kind?

Den där om Göteborg

Vi möts upp inne på Systembolaget och alla ser ut ungefär som vanligt, faller, eller om vi radar, in oss i våra roller, dem vi var då, nästan direkt. Vi, från Stockholm som bilat ner dagen innan, de som bor kvar i Studentstaden och de som bor i Göteborg. Det har hänt så många utropstecken sedan vi träffades sist, vi tio. Det är giftemål! och förlovningar! och bebisar i magar! och nya jobb! och ihopflyttande! och nya partners! och nya frisyrer!.

Och jag älskar dem allihopa, fast att vi, kanske inte, alla passar ihop. Vi har klistrats samman genom en utbildning, genom vin på onsdagskvällar, fester på lördagar, sit ups i universitetsgym, bakisföreläsningar, grupparbeten. Vi har känt varandra i fem år ganska exakt och vi vet hur vi ser ut när vi är sjömansfulla, bråk om vilken musik som ska spelas på förfesterna, och hur vi ser ut när vi precis har träffat någon ny och hur vi ser ut när vi precis blivit lämnade.

Nästa gång vi träffas så kommer det kanske finnas en bebis. Den första bebisen. Vår första bebis.

Den där om fittblocket

Den där om min morgon

Imorse stack doktor Larsson in en ultraljudspinne i underlivet på mig och såg att det inte längre fanns några spår efter varken ärtor eller barn. Min abort är nu officiellt över. Medan jag var inne på undersökning snodde min sambo ett fittblock (ett skrivblock fullt med fittor, antar att man ritar och visar fittproblem på dem) från hans skrivbord, som han senare ska skriva inbjudningskort på till vår inflyttningsfest.

Den där om min walk in closet

När vi flyttade in i nya lägenheten tänkte jag väl inte direkt att min garderob skulle se ut så här. Jag har gått från sju garderober i Studentstaden till en halv här. Att tränga in två ettor i en etta är ingen bra ekvation. Jag har Röda korsat och Statsmissionärat mer än hälften av mina kläder, men det funkar fortfarande inte. What the fuck to do?

Den där om Haruki

När jag blir stor ska jag starta en bokklubb där vi ska dricka te (fast nu helt plötsligt kom jag på att man kanske ska dricka rövin i stora glas), sitta i stora krypanerifarfarsstolar, medan regnet smattrar på rutan. Sen ska vi prata och skratta och läsa Haruki Murakami, mest för att jag har två böcker av honom som jag borde läsa, och näst mest för att de verkar bra.

Det hade varit fint. Vi hade träffats kanske två gånger i månaden eller så där och till varje gång växlar vi om vem som får välja bok. Det får inte vara för många i klubben, för jag är för ego och vill välja bok ofta. Jag kanske till och med tvingar klubbisarna att läsa två böcker en gång. En bok som man inte kan fubba och se filmen.

Eller kanske är hela grejen att jag bara vill ha en klubb.

Den där om att vara ensam hemma

Första natten jag sover utan honom sedan februari, då jag åkte till Indien för att Finastehänga i några veckor. Han på svensexa dagarna två, jag hemma själv, fast inte ensam. Jag vaknar till klockan åtta och kan inte somna om; ligger och lyssnar på Lillebror och Lillebrorflickvän som sovandas bredvid mig i den för stora sängen som tar upp halva rummet i vår nya lägenhet. Dagen innan, kvällen och natten, spenderades på popfestival, dansandes för att inte frysa ihjäl i augustikylan.

Blev jättejättesena, efter att ha kört till Uppsala för att hämta Lillebror och fick speeddricka hemma hos mig. På vägen klättrade vi på en traktor och halsade öl som fjortonåringar. Trillade in i vän från förr och det var fint, hon var fin.

Samlade vännerna tätt intill, nära, för att kunna insupa dem så mycket som möjligt: Finaste som snart flyttar tillbaka till Indien, fast att jag inte har fått värma mig tillräckligt mot henne. Hittade ett anteckningsblock vi använde en festkväll förra sommaren, när vi bestämt att bara kommunicera genom att skriva till varandra.
Jenny: Jag trodde aldrig att vi skulle komma ut.
Finaste: Vem? Jag? Nu har jag. Nu är jag lesbisk!
Jenny: Nej! Utut, ut från lägenheten!

Nu hade det inte varit fel att börja röka igen. Idag är en sådan dag.

Den där om att jag borde vara i Uppsala nu

Ibland på morgonen kollar jag modebloggar och tv och alla är så fint klädda och fixade, så tänker jag att idag! Idag ska jag också vara fin! Sen går jag och duschar och orkar inte och tar på mig jeansen från igår. Det blir liksom två olika stigar att vandra: orka bry sig? eller orkar bry sig!

Den där om välkommen tillbaka, tack!

Det här är ett helt nytt liv. En livstid från när jag skrev sist.

Nu sitter jag mitt i en djävla röra av för många möbler, utspridda kläder och intrasslad i samboben och kärleksarmar. Jag har rest över halva Europa, min pappa har blivit kär i min pojkvän, jag har inte fått något jobb men däremot jobbpanik. Jag stressar för det står ett stort förbannat skrivbord från 1922 i trapphuset och nygrannarna måste ogilla bristen på flyktväg om det skulle börja brinna. Jag stressar för CSN vill ha tillbaka sina pengar och jag stressar för jag vill ju åka till AmsterdamMoskvaBrasilienFåröHamburg i höst, med alla de andra, men jag kan inte om jag inte har något jobb i höst för jag kan inte ta ledigt bara sådär och jag kan inte om jag inte har något jobb i höst för då har jag inga pengar. Och Ryssland ska man ju över huvud taget inte alls åka till.

Nu måste jag köra en tv till Uppsala innan jag springer iväg till Popaganda.

Den där om att vara hemma igen

Hemma igen. Inte så särskilt kul. Allt var solskenskul och fint. Nu är jag utan internet, tills jag blir sambo (!!!) första september. Ses då!

Den där om det jättefina Företaget

Jag borde ha lärt mig, tycker man. Men ändå sitter jag där klockan halv ett, torsdagen den tjufjärde juli, och måste lyfta glaset med båda händerna för det är för tungt. Jag spelar mobiltelefonspel med Stolte mannens bästa kompis och bokar in kräftskiva och skrattar över svensexeplaner och höjer glaset igen och kramar Stolte mannens hand. Säger måschte kischa! och springer in på toa och hoppar krysbenad i toakön. Vinglar hem och somnar med kläderna på. Det är sommar!

Det är sommar! ända tills väckarklockan ringer halv åtta och jag måste upp och duscha. Men jag måste tydligen ingenting alls, utan trycker bort larmet till klockan åtta och hinner inte tvätta håret eller fixa håret eller måla naglarna opunk eller äta något, jag hinner mest väsa över huvudont, ta en Ipren, borsta tänderna och springa till tunnelbanan.

De har imponerande lokaler. Imponerande lokaler och vatten som bubblar om man trycker på understa knappen, i översta får man vatten som inte bubblar. Vi sitter i ett konferensrum och hon berättar att hundrafemti ansökte om jobbet, fem fick komma på intervju. Det får mig att nyktra till lite. Sen pratar vi internationella kontakter, hon testar min engelska och min spanska och frågar vad jag anser om övertid. Jag ler och pratarpratar, känner hur rösten börjar bli whiskey, harklar mig, dricker bubbelvatten.

Hon är tretti, två år äldre än mig och har avancerat fyra steg redan inom Företaget. Företaget som är internationellt och fiiiint, och har bubbelvatten. Jag vill gärna jobba här och jag tror att intervjun gick bra. Gick den inte bra så var jag i alla fall en av fem. En av fem, med hjälp av att jag inte hade stavat fel eller särskrivit i min ansökan, att den hade raka linjer och bra struktur. Bland annat. Så jag håller tummarna. Medan jag håller tummarna åker jag en sväng bil med pojkvännen. Ha det fint här hemma!

(Rumänien fick inte vara med på europakartan, men vårt slutmål är i alla fall Svarta havet. (Stockholm - Föräldrarhemmet - Ystad - Ställe i Polen som jag inte kan uttala eller stava - Warszawa - Krakow - typ Slovakien - Budapest - Transylvanien - Svarta havet - jättefort hem igen!)).

Den där om att det inte var kommunen eller BRÅ som hörde av sig

Anställningsintervju på fredag!

Den där om en dålig start på dagen

Vakna tio minuter innan man ska börja jobba, det är snartregnväder och man har ont i huvudet. Halvspringa till jobb och ramla på vägen, så att det blöder på ens knä, ner mot foten och folk tittar och man tappar väskan så att äpplet man skulle äta till frukost ramlar ut och ner i rännstenen. Ha ont i armen efter att ha lekt krabba och hummer med pojkvännen (jag var hummern, den kneps hårdare än krabban). Komma till jobb och det är tråkkollegan som man ska jobba med hela morgonen. Det första han säger är du är sen!

Den där om världens bästa pojkvän

Halvliggandes i gräset, på Djurgården. Vi skulle titta på Anna Järvinen, men det blev sekundärt när det kom för mycket folk, så vi låg kvar och hörde henne på avstånd. Med kalashattar och bubbel. Med hans hand på kinden. Han gav mig grattistillettårbaby!presenterna och jag fick en liten present för varje månad vi varit tillsammans och jag fick leksaksplastdjur för maj, när vi var på Berlins zoo och ett garnnystan för oktober, när vi åkte till Italien och jag hade stickat en halsduk till honom. Och framtidspresenten! I framtidspresenten låg en resa till Fårö och en helg på världens finaste hotell.

Sen blev jag full och vi plankade in på Gröna lund och åkte berg och dalbana, sen åt vi glass i Gamla stan och drack öl och idag är jag så djävla bakis, men det gör inget för ingen kan sväva högre än jag!