Den där om fågelkvittershjärtat

Jag minns första gången någon berättade för mig att jag var vacker. Det var annorlunda från när min lågstadielärare sa att jag hade de vackraste ögonen hon sett, eller när farmor påstod att jag var den sötaste som fanns.

Jag och min kompis, som var den som alltid fick all uppmärksamhet, var vild, ofast badade i bara shorts och som hade sex redan i sexan, var på stranden och jag var pepparkaka, bränd i kanterna. Jag var osyldighetsblickande och fågelkvittershjärta. Oförstörd av vuxenhet och tyngre tankar. Påplåstrad med kärleksplåster och utan misstankar, som senare skulle komma och bekräftas, att den där kompisen utsattes för incest.

Han kom fram till mig, två år äldre, ungefär. Ungefär sexton. Log mot mig och frågade om jag visste om hur vacker jag var. Det största som hänt någonsin. Mitt fågelkvittershjärta fladdrade till. Den där känslan. Den där känslan! Barnkalasballong upphöjt till klarblå himmel. Han såg mig, han SÅG mig och inte min kompis. Den där känslan!

Jag undrar om han vet hur mycket han förstörde mig den dagen.