Jag och min pojkvän bråkar aldrig. Aldrig. Ibland bråkar jag lite med honom, men han bråkar inte tillbaka. I början tyckte jag att det var skitjobbigt att han typ inte reagerade så då bråkade jag för oss båda, men det funkade inte i längden, så jag har slutat.
Ett enda litet bråk kan jag komma på att vi har haft. Det gick till som följer:
Vi var på fest minns inte var nån gång i tiden kanske ett år sedan? eller så. Han full och vacker och jag likaså (kände mig okej?). Han gick ut för att röka och jag efter: ofta i hans hälar frågade får jag slå av din cigarett med min drinkpinne? Han nejar. Jag luta huvud åt vänster säga snälla? Han säga nej jag säga snälla han säga nej jag säga snälla han säga nej jag säga snälla han säga nej jag säga snällasnälla? Han säga okej, men slå mig inte på näsan, du kommer att slå mig på näsan! Jag svara såklaaaart inte!
Så jag skulle slå av hans cigarett med min drinkpinne som på cirkus, ni vet? Och träffade honom på näsan.
Då blev han argsur och skällde på mig jag sa ju att du inte skulle slå mig på näsan! Och jag blev sur och gick in och dansade till HITS! Och drack rosa drinkar tills han tittade på mig med lockblick. Då började jag gå honom i hälarna igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
haha, vad söta ni är! Det där känns ju knappast ens som ett bråk! Jag trodde att du skulle skriva om gången när han var för full, du var rädd att han inte skulle komma hem, att han drack för mycket...men det kanske inte hör till kategorin bråk?
Min kille bråkar aldrig heller. Aldrig. Så jag bråkar lite på honom ibland och sen får jag skitdåligt samvete för att han är så snäll och undrar hur man kan klara av att aldrig bråka.
Nej, det räknar jag inte som bråk. Bråk är när båda är arga på varandra. Den gången var jag jätterädd och han skamsen.
Ja, hur tusan kan man aldrig bråka? Jag förstår inte. Min pojkvän är typ sladdis och har aldrig haft ett syskon att bråka med och hans mamma är hans bästa vän.
Måste man bråka? Känns som att det bara är bråkande personer som hävdar att bråk är "nyttigt" och "utvecklande". Trams säger jag och fortsätter att INTE bråka. Eller jo, ibland försöker lite när jag är på störigt humör men där går jag bet...likt ni verkar göra.
Var hittar man såna snubbar, som man går gå i hälarna?
Pang: Alltså, nej, klart man inte behöver bråka, men är man van vid det är det lite märkligt att plötsligt sluta.
Jag: I Växjö, på campus. En M-sal har jag för mig.
Åhh ja ni är för söta.. skönt att inte bråka.
Inte jag heller med min man. Förutom när jag slänger kläder på golvet och han i hans perfekta värld i ren desperation slänger sin jacka efter. Det är bråk för oss. :)
Åh gud. Känner igen mig fett mycket. Både i det där som ingen annan skulle kalla bråk och i det dära med hälarna. Jag hänger också i hälarna. Inte för att jag måste. Jag bara vill.
Skicka en kommentar