29 januari 2013

Den där om deltid, del två


Anonym kommenterar 


"märkligt. allt det här. inlägget. och sen den enahanda grabbiga ryggdunkningen om hur jobbigt att vara med sina barn (hade en man kommit in här och HÖHÖ:at samma kommentar hade ni förmodligen inte flinat lika gött, eller har jag fel?). man nr 1: "jag älskar mina barn SÅ mycket, men jag kan faktiskt inte tänka mig att vara med dem mer än ca. 1 timme per dag, för jag gillar mitt jobb så mycket". vad blir era hurrarop? man 2: "det här med att folk lägger sig i att min fru arbetar deltid, vad är grejen med det?"

...nä, ni är ju mycket smartare än så, ni med rätt åsikter. ni o så välgenomtänkta och ÖPPENsinnade människor som tänkt hela vägen runt. blir så jävla besviken. trodde inte typ varenda "feminist" var så nedvärderande mot f.d. "kvinnliga värden" (fu) och inskränkta - likriktning eller dö tydligen...

mitt feministjag fastnar i halsen när jag läser såna här sorgliga kommentarsfält. jag är kvinna, och älskar mitt barn så FANTASTISKT mycket ATT jag hellre umgås mer än 1-2 h per dag med honom än arbetar (trots att jag trivs med mitt arbete osv). jag är övertygad om att jag (anknytningspersoner) och stressfri tid är viktigare för mitt lilla barn än en mamma som får bekräfta sig JUST NU från sitt karriärjag... men så kan jag inte tycka. för då är jag ett offer. fy fan vart vi är idag. mina kollegors härjade ansikten i sitt 100%-s arbetande på socialkontoret och 3 barn att hämta kl 17.30 pga den nya NORM vi duktiga kvinnor har här. utstöttheten jag smäller in i som betong när jag väljer att gå ner. det ni. det är det ni som står för. det är tydligen "fint" nu för tiden då. men jag skäms. trodde inte det skulle vara ett sådant magplask i ankdammen. vår fina generation."


Hej Anonym, 

det här svaret kommer bara att stå för mig själv, inte de som valt att kommentera: nej antagligen inte. Som svar på frågan om man nr 1 skulle säga att han älskar sina barn men inte kan tänka sig att vara hemma med dem mer än en timme om dagen heller, skulle jag ha flinat lika gött då. På grund av två saker:

1.) för att det är det som är normen och
2.) jag inte ser det som om att jag inte kan tänka mig att vara med mitt barn mer än en timme om dagen. Nu vet du ju i och för sig inte mina arbetstider när jag jobbar heltid, men du frågade inte heller. Det kan ju faktiskt vara så att jag jobbar heltid och slutar klockan tre, hämtar Fimpen klockan fem över tre, vilket ger mig fem timmars umgänge med honom. 

Och jag hyllar visst "kvinnliga värden". I inlägget jag skrev pratade jag bland annat om min farmor. Men bara för att jag inte vill leva det livet hon levde eller göra de icke-val som hon fick leva med så innebär inte det att jag inte är imponerad över det hästjobb hon gjorde eller föraktar det. Däremot tror jag att hon skulle ha varit lyckligare av att de arbetsuppgifter hon gjorde i hemmet hade delats rättvisare. 

Du skriver inget om ifall din eventuella partner också går ner i arbetstid. Jag vet inte om du inte tycker att det är relevant. Men det är det som är min poäng i mitt inlägg - att alla ifrågasätter varför jag inte går ner i arbetstid men ingenting om min man. Självklarheten i att det är jag som ska göra det här. Jag som ska få den sämre pensionen. Jag som behöver jobba heltid trots att det på pappret står deltid. Stressen när jag ändå måste springa från jobbet för att hämta på förskolan för att alla andra mammor och pappor säkert redan har gjort det. 

Sen är det en kostnadsfråga också. Skulle jag tjäna bättre så skulle min man kunna gå ner i arbetstid. Och det är förjävla synd att det ska vara så. Vi pratar inte om att vi måste uppehålla någon slags lyxnivå, för det är ingen lyxnivå vi lever på nu. Kanske var det förbaskat dumt att bestämma sig för att det var i Stockholm vi ville bo, men ska vi behöva flytta från vårt hem för att en ska kunna jobba deltid? Ska vi behöva vända oss ut och in för att få det att gå ihop? Anonym, du kanske har råd att jobba deltid, vad vet jag.

Jag vill fan inte det. Jag tänker inte bli den där. Och det där med att mitt barn skulle se mig stressad - ja, det skulle han få. Om jag gick ner till deltid. Stressad, frustrerad. Och du? Jag tror att du har missat min punkt tio.

17 kommentarer:

Anonym sa...

Anonym: Fan, vad jag ÄLSKAR dig för att du tog dig tiden. Jag känner så ofta att jag vill skriva det där, men jag orkar inte, vågar framför allt inte - just på grund av ryggdunkningarna. Rädd att få en utskällning landar jag alltid i att det inte är värt det, och jag skiter i det. Jag håller med dig i v a r e n d a bokstav. TACK.

Den där Jenny sa...

Jag respekterar såklart era val och att ni tycker att det är rätt, det är bara något som inte är rätt för mig.

M sa...

Här är en till som håller med anonym! ♥

Den där Jenny sa...

M: Jag tror att det är en majoritet i det här landet som anser att mamman bör gå ner i deltid och vara hemma med sitt barn/sina barn, så ni behöver inte känna er ensamma.

Anonym sa...

Oj, tack så jättemycket ni två som vågar säga det numera förbjudna - att ni inte går med i moben mot kvinnor som är så veka till förståndet att de sätter sina barn framför sin pension :P

Jenny. Jag respekterar dig som tänkande människa. Du verkar använda din hjärna till att reflektera. Det som gjorde mig lite illamående var (efter missen att läsa kommentarsfältet) ditt posse, som förde mina tankar till trettiotalets tyskland snarare än vårt s k moderna sverige. tänk by-mob. den känslan. eller, kanske mer som pompomflickornas leenden mot fotbollsspelarna på high school i usa. nåt sånt. och det är inte för den känslan jag läser din blogg! :) eftersom du är en cool, smart människa vars texter leder till eftertanke. inte riktigt ton-i-ton med fältet m a o.

änyho. så tror jag att du medvetet misstolkar mig i retoriska syften, eller så var jag bara luddig. för du blir väldigt motsägelsefull när du först skriver om att du inte tog skada av heldagar och den problematiken, sedan att din man faktiskt ska gå ner på deltid. dels att du tänker över det här med långa dagar - sedan att du kanske visst slutar kl 3, så det är ett ickeproblem... först "du kanske har råd att gå ner?" sedan "min man ska gå ner"... det blir lite svårbegripligt vad du faktiskt försöker säga.

Sedan ställer du hela tiden ditt barn som nästan motvikten till det liv du vill leva tycks det mig. Varför jag tyvärr utan socker måste svara på ditt senare inlägg: ja, om jag kände som du, och ville som du, och var som du, så skulle jag nog inte valt att skaffa barn - för det verkar inte gå i linje med dina önskningar om ditt liv, att ens sätta barnet i andra vågskålen mot "ert hem i sthlm", mot era karriärjag, era behov av att vara på andra sidan jordklotet själva utan honom, osv.
ta det på rätt sätt - detta är vad jag hade trott om MIG om jag var du. för i mitt liv finns inte detta tema, som din blogg alltmer upptar ju äldre din son blivit. säger inte att nåt är rätt eller fel... säger bara vad mina erfarenheter får mig att tro. alla är vi olika. trodde inte jag skulle bli en sån fånig lycksalig MAMMA, innan. men hoppsan, inte mycket att sätta emot hormoner visar det sig, ja.

själv gör det mig lycklig, inte att HA råd att välja umgänge med mitt barn (och det där med stressfri - nej, jag syftade inte på Min stress (varken stress av att jobba eller vara ledig, vilket f.ö. för mig tyder på ett behov av att lägga om sitt liv, om man blir stressad av att befinna sig i sitt hem...) utan på att HAN ska slippa stressen i den tillvaro som jag kallar SJUK: dagens förskola that is. hade du själv klarat det? har du jämfört hans hypotetiska heldags-tillvaro med hur din var för 30 år sedan?) utan det gör mig lycklig att
jag T A R mig råd. dvs prioriterar. jag bor själv centralt i göteborg just nu, med 5-siffriga boenderäkningar, det håller en liten stund till. men väljer bort det runt-om-kring-tjafs som krävs, - för att jag ska bli lycklig, och i mitt fall är det det materiella som är obetydligt. t ex har jag inget behov av att lägga flera månadsbudgeter på resor, ffa inte utan sonen - noll intresse. bil går bort, exklusiva ekologiska statusprodukter går bort. och om vi behöver, så flyttar vi till billigare boende hellre än att förhandla bort tid med min högst älskade. lyx för mig är att skratta tillsammans med mitt barn. (ursäkta klyschigheten. men det är ta mig fan sant. det trodde man då inte innan man fick honom! töntigt much...) att interagera med honom. att se honom växa. att ge och få kärlek från denna så oskuldsfulla miniatyrmänniska. det slår ALLT jag gjort tidigare i mitt liv, från back-packing till karriär, passionerade affärer eller droger, u name it...

...

Anonym sa...

...


jag är så jävla tacksam för min (tidigare oupplevda) lycka. och hoppas för alla små barns skull att deras föräldrar älskar dem så där mycket, för det känns som att det är allt som krävs för lyckliga små barn. den där kärleken.
men. något likt instinkt värnar mitt barns bästa, och ger stor tillfredsställelse när jag förmår omse vad jag tror vara gott för honom. jag hade hellre blivit kriminell än satt honom i förskola hela dagar innan han är "äldre", hellre flytt utomlands. vad som helst.
so sue me ;p

nu är jag ingen psykolog...men tror inte ditt barn mår bättre för att du mot din vilja och intresse leker med honom... däremot betyder nog din närvaro i hans liv a och o... tror du är en underbar mamma jenny. för du verkar va en fin människa, och jag tror det går hand-i-hand.

tycker bara samhället har en formsvacka vad gäller goda ideal just nu... älskar välfärd, och nutiden, för den rockar mest hittills...men längtar efter framtiden, för jag är säker på att den kommer rocka MER.
<3

btw Jenny,
jag vet inte vad du har för umgänge, vart du jobbar osv. men det låter nästan som 90-talet? ;)
själv känner jag fan inte en människa under 60 som öht skulle tycka att kvinnan ska gå ner?? jag har nog i min ungdom träffat sådana människor, men inte valt att fortsätta de kontakterna... nej, däremot i socialsvängen iaf, så är det som sagt tabu att gå ner som kvinna - vilket inte är riktigt vad vi hade hoppats på med vårt krossande av normer, inte sant... inte jag iaf.

//Anonym

Emma sa...

Det handlar nog också om att man förväntar sig att bli ifrågasatt och därför tolkar tecken på att andra höjer på ögonbrynen. Taggar upp sig och intar försvarsinställning redan på förhand. I själva verket kanske omgivningen inte har så starka åsikter om ens sysselsättningsgrad. Jag har som småbarnsmamma både arbetat heltid och deltid men inte noterat att någon utomstående brytt sig om endera.

Har ni förresten sett sammanställningen av människors tankar på dödsbädden? Tillfrågade vad de önskar att de gjort annorlunda i sitt liv säger de allra flesta att de hade velat spendera mer tid med sin familj (el motsvarande närstående. Ingen önskar att de hade jobbat mer. Där har man lite perspektiv.

Allt gott!
/Emma

Camilla sa...

Utifrån min upplevelse (sett till alla föräldrar i min omgivning) är det vanligaste att bara en förälder går ner i arbetstid, och i ett heterosexuellt par är det kvinnan som oftast gör det, eller förväntas göra det.

Och det finns inga argument i världen om kärlek, lycka och omtanke för barnet som biter på det - för varför delar inte den andra föräldern samma ansvar eller känsla för detta? Just där börjar argumenten om pengar komma in igen, eller att "vi väljer det som är bäst för vår familj". Om man nu talar så varmt för att spendera tid med sitt barn - varför gäller det bara den ena föräldern?

Jag har inga bekymmer med att föräldrar går ner i arbetstid när de får barn - det som jag fortfarande inte har fått några vettiga argument kring från vänner, kollegor och random andra människor både i verkligheten och cyberrymden är hur det kommer sig att det just är mamman som alltid (nästan) gör det? Jag har mycket svårt att tro att det enbart handlar om individuella val, utan en hel del om normer och inbyggda/förväntade roller.

Detta är bara min åsikt grundat på min egen omgivning, och jag gör inte anspråk på att ha någon vetenskaplig fakta kring detta, men det ändrar ju inte att jag fortfarade står frågade till varför. För jag är uppenbarligen inte den enda som ifrågasätter detta.

Anonym sa...

Det måste vara för att vi kvinnor är mer omhändertagande och bättre på att organisera ett hem och laga mat. Så, nu var det sagt!

Lisa sa...

Har inte läst alla kommentarer på ditt tidigare inlägg Jenny men nu har jag gått igenom och kan bara sammanfatta min reaktion med ett ord. Förvåning.

Jag kan verkligen inte få ihop hur Anonym har kunnat läsa in allt det där i kommentarerna som gjorts på inlägget om deltid. Jag läser om massa fina människor som dels 1) pratar om att det är bra med deltid om man vill det 2) pratar om att det är bra att jobba heltid om man vill det. Inte en enda gång kan jag se något som skulle kunna tolkas som "att det är jobbigt att vara med sina barn".

Att anonym har möjlighet att gå ner i tid och vill göra det är väl jättefint. Om Jenny inte vill göra det så är det väl minst lika fint. Ja, alla har sina vägar, sina känslor och sina möjligheter - bara för att en sak är rätt för den ena så blir det inte per automatik rätt för andra.

Anonym, Jag blir på riktigt illa berörd av kommentaren här ovan. Att argumentera för att man går ner i tid pga kärlek till sitt barn och att man hoppas att alla barn ska få känna samma kärlek? Vad menar du? Att man väljer att arbeta heltid för att man inte älskar sitt barn tillräckligt mycket? Du får jättegärna förklara dig, för jag förstår inte vart du vill komma i ditt argument.

Och att det skulle vara tabu att gå ner i arbetstid som kvinna och inte, snarare, normen? Alltså. Tycker du att det är vanligare att männen tar ut mer föräldraledighet också?

Sammanfattning: live and let live men ta frågan på allvar. Det är ju faktiskt politik det handlar om. Vi lever knappast i ett helt jämställt samhälle.

Anonym sa...

Lisa: "Började jobba heltid i måndags efter åtta månader hemma, så skönt! Irritationen jag känt när jag gått omkring hemma är som bortblåst, jag är glad på kvällarna istället för irriterad och arg. Bästa som hänt mig och mina barn på länge.
Om det någon gång skulle bli tal om att någon måste gå ner på deltid så blir det fa-an inte jag. "


Anonym sa...

Emma: Exakt.

Camilla: Jag kan bara prata för mig. Jag kan tyvärr inte trycka på en knapp för att ställa rätt 2000 års kvinnoförtryck så att sveriges löner blir idealiska (det krävs mer än ett grepp...det skulle inte hjälpa länge att tex lagstadga, då kvinnors självkänsla eller valen att "jobba-människor" sänker ner lönerna pga kommunalpolitik kontra kapitalism...osv osv - inte denna diskussion riktigt.) Kunde jag. så skulle jag. Men nej, - sen på det lilla planet, jag är inte militant nog för att offra min lycka, min familjs lycka och mina barns barndom som jag tror sig bör, för att ha dem förvarade på dagis för sakens skull (för att vi kommit så långt att vi kan och får - men obs, BÖR. grrr.) för att det KANSKE om många många år gör att tex kommunal lön/arbetsplats med mer än 50% kvinnor, går upp mer än annars, typ. jag TROR INTE på det konceptet. vem är så megalomansk att man lever så? Det är inte vägen att gå tror jag. Isf skulle det redan gett utslag, och det anser jag inte att det gjort. (som jag försökt förklara. Min ödmjuka åsikt. vv acceptera.) Det kommer leda till 0 personers högre lycka. Om man nu är utilitarist. Jag har en sambo som råkar vara mycket intresserad och begåvad inom något som väldigt få människor (oavsett kön) intresserar sig för. Därför får vår familj nu mycket pengar för dessa insatser. Efterfrågan/tillgång-principen in action. Plus kapitalism såklart, för ty, det är konsultarvoden. Jag har ingen dålig lön, men trots att mina jobb finns över hela sverige, så kan inte min sambo flytta på sig. Flyttar vi för långt (läs billigt) så behöver vi (skaffa körkort, smutsa ner miljön+) gå back många tusen för att skaffa bil för långa pendlingsavstånd.
Hence, för 15 000 kr mer i månaden kan jag ge mig och mitt barn det liv jag vill ha. Och tja, min sambo, som är lik Jenny, är väl en godare människa som låter mig hållas? - jag klarar inte skiljas från ungen all den tiden, så alterntiven är väl några st. vi får se vart vi landar. har inte beslutat vem som tar vilka timmar, vi har inte budgeten och upplägget klar s a s. men det blir inte heltid (för barnet, och inte för mig, för det klarar nog inte ekonomin som sagt). (Sambon klarar tydligen heltid+lycka nu, och jag kommer få göra det medan sambon tar sin FP, men barnet är inte i förvaring då, utan med sin familj) (folk va olika va det ja), och sambon mår vad det verkar som jenny, ok av det. Men det är klart! det är skillnad på folk och folk, kvinnor är individer män en grupp? :P Och vad var problemet med att pengar möjliggjorde att leva lyckligt? förstod inte... men din fråga: varför mamman, så har du ju själv svarat - ekonomi i mitt fall.

sen är det självklart normer i samhället. men jag vet fan ingen som inte törs bryta sig ut och leva som de vill idag. kanske annorlunda på landet. men häromkring finns INGEN som bryr sig om vem som väljer att vara hemma. men själv har jag iaf gått igenom en förlossning, och ammar, och skulle aldrig i livet kunna arbeta (i mitt rätt hårda jobb) än. om jag så skulle bo hos farmor för att klara mig. men det är inte RIKTIGT ok idag att prata om. som sagt DÄR är vi. och det är pinsamt.

Anonym sa...


Lisa: Jag menar exakt det jag skriver. Att föräldrakärlek är otroligt och fantastiskt. Nej, jag syftade inte på vad du av okänd anledning vill tolka in i det. Värderingarna står du för... Som sagt, vi är ju olika. Själv är jag inte konstigare än de människor i den ökända undersökningen om vad de ångrar på sin dödsbädd - att de jobbat istället för att umgås med nära och kära - för mig är detta så självklart. Min pappa gjorde misstaget att arbeta övertid pga gott betalt (och fattig uppväxt: överkompensera), det är det han ångrar i sitt liv, att han inte åkte hem till oss. Jag är säker på att jag hade känt samma sak. Särskilt eftersom jag känner det redan i realtid s a s, saknaden och skriket i maggropen att jag inte vill, behöver inte 25 år på mig för att fatta vad jag önskar eller behöver i mitt liv - tack o lov. Sen tänker inte jag kliva över min sambos integritet, var och en bestämmer själv, både min sambo och jenny kanske mår allra bäst av att sitta i en grop i skogen mesta tiden - so be it, det är INTE vad jag försökt prata om. Min poäng har hela tiden varit att :

DET ÄR FRUSTRERANDE NÄR FOLK INTE FÖRMÅR ÖPPNA UPP (som sagt tror jag vi är på rätt väg, men just nu är det som att vi fastnat). ATT PENDELN ÄR I SVÄNGNING ÄR BRA. ATT DEN BARA SLAGIT OM I ETT HALVT PENDELSLAG (och fortfarande bara står i samma idiotiska diskurs) ÄR PISS. I MIN OMGIVNING (som jag Hela tiden förklarat är soc.) ÄR DET PGA DE SKÄL JENNY ANGER TABU FÖR MIG SOM MODERN, PK, PRETTO, KVINNA ATT GÖRA NÅGOT SÅ FEMTIOTAL SOM ATT VÄLJA MINA BARN FÖRE PENSION.
DET. inskränkta. vänder jag mig emot. men det är tydligen så svårt att förstå. vill man inte, så är det svårt att kommunicera, så fuck it.
jag gjorde iaf ett försök.
tack så mycket.

Lisa sa...

Anonym, så av 20 inlägg hittade du ett att ge som exempel? Och den personen skrev faktiskt endast att hon tyckte att det var skönt att börja jobba heltid eftersom hon varit irriterad då hon gått hemma. Har hon inte rätt att känna så? Hon skrev inte att alla andra borde känna eller göra detsamma. Jag ser inget "enahanda grabbigt ryggdunkande" i den kommentaren utan en person som beskriver sin alldeles egna livssituation. Ingenting om att det skulle vara fel att jobba mindre om man skulle önska det? Du beskriver att du känner dig utstött för att du väljer att gå ner i tid och det är jättebeklagligt och självklart värt diskussionen men ingen här har väl pekat ut personer som väljer att gå ner i deltid och menat att de valt fel?

Jag tycker också att föräldrakärlek är fantastiskt och underbart. Vilka värderingar är det du menar att jag bär på? Jag förstod helt enkelt inte vart du ville komma i ditt argumenterade och därför ställde jag en ärligt menad fråga. Hur resonerar du? Jag menar bara att det inte finns ETT SÄTT som är rätt för alla. Varken ditt, Jennys, mitt eller någon annans. Däremot gör nog de allra flesta sitt bästa för att hitta sin egen väg som passar just sin familjs behov och önskemål.

Eller nåt sånt sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym sa...

Hej, vilken intensiv debatt det blev, vill också slänga in en kommentar.

Jag tror det är viktigt att barnen får umgås med sina föräldrar så mycket som möjligt. Dagis är också viktigt, att få möta nya människor i samma ålder, men detta bör till en början förstås vara i små portioner.

Att få detta att gå ihop är ofta svårt mycket på grund brist i ekonomin.

Tyvärr tjänar jag nästan dubbelt så mycket som min fru och har därför inte varit lika mycket pappaledig som henne. Ammning har också spelat roll.

Vi har valt bort lyx för att kunna vara lediga så mycket som möjligt och jag har gått ner i arbetstid.

Hur man löser allt detta är ju upp till var och en, men jag tror ändå att barnen måste få prioriteras till åtminstonde en föräldrer. En stark anknytningspunkt till en nära vuxen är viktigt. Man är lätt trött efter en dags arbete och att knyta an till barnen enbart efter arbete är inte lika lätt som att göra det om man har hela dagar.

Jag kan inte lönestatestik men jag vet att generellt sätt så tjänar kvinnor sämre och det är ett stort problem. Ammning går att lösa på andra sätt om man så väljer.

Har man råd att resa etc OCH spendera tid med sitt barn så då är det klart att man ska göra det.
Man måste kunna prioritera sig själv och förhållandet emellan åt också, även familjero är viktigt för barnen. För att barnen ska må bra måste föräldrarna må bra. Denna balans ser jag som något väldigt svårt.

Jag tror många som är hemma och föräldralediga lätt mår lite dåligt då det är arbetssamt och ibland svårt att hitta på saker, komma iväg etc. Även den sociala biten kan vara svårt om man inte hittar små smultronställen. Att arbeta kan ibland kännas som att "komma tillbaka till livet".

All denna prioritering är svår och helt klart upp till var och en, det som man måste prata om är kvinnornas lön, när den frågan är löst tror jag det andra löser sig självt.

Vi har haft råd att kunna ge våra barn mycket tid med åt minstonde en föräldrer, tack vare att jag har arbetat och min fru har varit hemma (mera). Jag förstår att det kan låta sjukt, men hade vi gjort tvärtom hade vi inte haft några föräldradagar kvar.

Jag tycker ni alla sitter på bra saker, men alla väljer sin egen väg och jag är övertygad om att alla här jobbar hårt för att ens barn ska få en fin uppväxt. Det finns inga "rätt och fel", bara olika sätt.

P.S. Jag älskar mina barn och älskar att umgås med dem (men det är JOBBIGT), det är lättare på jobbet, inte lika roligt dock. D.S.

Den där Jenny sa...

Nu är det så många anonyma kommentatorer att det nästan är helt omöjligt att veta om ni är samma eller olika. Eller om ni utger er för att vara olika, men är samma. I alla fall, tar det här i punktform:

1.) Vi har inte råd att gå ner i arbetstid med det liv vi lever nu, vilket har lett till att vi letar nytt boende (alltså då inte Stockholm eller förort till Stockholm, då det är för dyrt) utanför Stockholm, vilket antagligen kommer att leda till same same budgetmässigt då vi utanför Stockholm visserligen får billigare boende men kommer att tjäna mindre, eller får pendla till våra jobb i Stockholm, vilket då leder till deltidsjobb, men längre pendlingstid = lika tid på förskola.

Jag borde såklart tänkt på det här när jag var femton, så att jag valt natur på gymnasiet så att jag hade kunnat odla ett intresse inom teknik och skaffat mig en universitetsutbildning samt jobb inom ett höginkomstyrke.

2.) Skulle vi haft råd att gå ner i tid skulle min man gjort det. För att han vill det mer än jag vill det.

3.) Jag tvingar ingen att tycka som jag. Jag blir enormt frustrerad när jag skrivit det här inlägget för att visa på en minoritet - kvinnor som inte vill gå ner i arbetstid - finns och att de där ute som känner sig utanför inte ska känna sig ensamma och att ni som tycker att vi är enormt korkade i huvudet kommer och mässar om att vi gör fel. Jag har aldrig sagt att ni gör fel, jag vill bara visa på alternativ.

4.) Jo, jag lever i ett samhälle där det är allmänt känt att det är kvinnan som går ner i arbetstid. Även av folk under 60 år.

5.) Jag tycker inte att jag väljer mellan pension och barn. Hade jag gjort det så hade jag aldrig skaffat barn. Jag väljer båda. Bara för att jag inte går ner i arbetstid så innebär det verkligen inte att jag väljer bort mitt barn, eller att han får det sämre, återigen: han har ytterligare en förälder.