Den där om att det snart är den första juni

En sån jävla maj jag har haft. Död blandat med januarinattsvart besvikelse blandat med fylla dans i vardagsrum första natten utan Fimpen morsdag att gå hem genom sommaräng. En sabla blandning, glädje och jävla sorg.

 

Tänkte bara skriva att den här Blogspot tydligen är i tonåren och tonårstjurig. Det verkar som om det enda sättet att ni ska få läsa är att att jag måste bjuda in alla att läsa bloggen genom att skicka mail med inbjudningar. Inga enkla lösenord verkar vara okej. Så ni som mailat mig på Facebook, sms:at, kommenterat här i bloggen, eller sagt till att ni vill läsa bloggen på annat sätt än att maila mig, gör gärna det så att jag har allas mailadresser samlat. Tack.

 

jagjenny.blogspot@hotmail.com

PS: om någon är ledsen för att de inte fått inbjudan så behöver ni inte vara det eftersom jag inte skickat några ännu. Jag har fått lite ödmjukt storhetsvansinne av alla mail som kommit. Jag trodde att det var ett tjugotal som var intresserade, nu är ni uppe i över 200. Jag har inte läst så många mail ännu, och jag gissar att det kommer att ta tre evigheter att gå genom alla, men det kommer. Och jag vill läsa allt, för de få jag läst fick mig att tappa andan. Ni är fan bäst, vet ni det?

Den där om att låsa sin blogg

Den 1 juni 2013 låser jag den här bloggen.

 

Dels för att kunna skriva utan att folk jag inte vill ska läsa den här bloggen inte ska kunna göra det och dels så vill jag inte att gamla inlägg ska ligga öppet för världen. Jag vill inte radera åtta år av mitt liv, så det är såhär det får bli.

 

Ni får väldigt gärna följa med mig vidare. Från början ville jag bara lägga mig ner och dö och ha ihjäl allt som fanns på Den där om Jenny, men efter lite eftertanke och all respons från er så vill jag inte det längre. Jag är ledsen att jag inte hunnit svara på alla era mail, men jag har läst dem. Det blev lite mer stohej runt det här än vad jag hade tänkt mig. Det är ju bara jag, Jenny, och min lilla blogg.  Linda som fått ta en del smällar i kommentarerna har mailat mig och nej, hon verkar inte vara någon som förföljer folk.  

 

Om ni vill fortsätta läsa så gör ni så här (obs att jag kanske inte svarar på era mail på en gång, det kanske kan ta några dagar/någon vecka):

 

1.) maila mig (adressen finns här till höger)

2.) berätta vem ni är.

3.) skicka länk till blogg/Facebookkonto/liknande.

 

Om ni vill fortsätta läsa mig så vill jag att ni ska veta att det fortfarande är okej om ni inte håller med mig i allt jag skriver. Såklart. Min blogg är ingen Jennydiktatur. Det är inte därför jag låser bloggen, det är för att jag känner ett obehag inför att jag inte har koll på vem som läser.

 

Jag tar bloggsemester till juni. Ha en skön maj.

 

Vi ses.

Den där om slutet, pt 2

Hej igen hörrni.

Sånt gensvar. Sånt gensvar! Jag satt hela gårdagskvällen (den delen när jag inte brottades med min son för att han skulle sova) och storgrät. För att det här är som att göra slut med någon jag älskar. För att det här är som om att en av mina bästisar inte kommer att finnas längre. Ni är det, ni som läser. Mina bästisar. 

Det är som många av er skriver - det var inte såhär det skulle bli. Jag skulle ju berätta för er att vi köpt det där renoveringsobjektet som vi sen modelerar om till vårt drömhus. Ni skulle vara bland de första jag berättade för att Fimpen ska få syskon. Igen. Och igen. Om Stolte mannens och mina bråk. Om vår Argentinaresa.

Och det är inte de taskiga kommentarerna som gör att jag slutar för taskiga kommentarer har jag fått sedan jag började skriva. Det är inte ifrågasättandet eller ilskan över att vi inte har pengar över till mat (som jag tydligen igen behöver förklara: nej, det var faktiskt så att vi inte hade råd med mat i april. Jag vet om att vår familj inte är fattig, tro mig, jag ser riktig fattigdom varje dag (och har heller aldrig påstått att vi tillhör en del av den fattigdom som finns i Sverige idag). Vi fick låna pengar för att ha råd med mat: ja. Och det tillsammans med att ständigt behöva snåla samt att den här sommaren kommer att bli jobbig ekonomiskt då Stolte mannen ska vara föräldraledig med lägstabelopp fick mig så trött att jag (kanske) oaktsamt KLAGADE på vår ekonomi.Så.) Det är alltså inte de taskiga kommentarerna eller påhoppen på mig som person som gjorde att jag tog beslutet jag tog.

2001 blev jag förföljd av en kille som vi kan kalla Peter. Har ni aldrig blivit förföljda kan jag meddela att det är enormt läskigt. Det kryper in under huden, det äter upp en. Det ledde till att jag var lite på min vakt

2006 när någon började skicka elaka och maniska kommentarer på min blogg om att de visste var jag bodde och vad jag gjorde om dagarna. Vilka tider jag gick och tränade. När jag var ute och festade. Detta polisanmäldes, men jag fick aldrig veta vem det var.

2013 börjar "Linda" kommentera och vet var jag jobbar. Det är väl inte kärnfysiskt svårt att räkna ut det, men det var inte du som väl jobbar på..., utan du som jobbar på... gjorde att min lilla historia av läskiga förföljelsemänniskor gjorde sig påmind. Det var inte bara den här kommentaren, utan i inlägg som jag nu tagit bort fanns fler kommentarer som talade om att folk jag känner/som känner mig läser den här bloggen utan att ha berättat det för mig.

Det är inget nytt för mig. Folk har under hela tiden den här bloggen funnits berättat att de hittat min blogg. Att de läst ett tag och sedan förstått att det är jag som skrivit den. Men de har berättat. De vill mig inte illa. De är inte taskiga. Det är okej. 

Det här tillsammans med ett turbulent privatliv (tro det eller ej, allt skrivs inte här) gjorde att jag valde att sluta här. Eller jag vill inte säga att jag valde, för det känns inte som om jag har något val. Det är inte vara Den där Jenny längre. Det är Den där Jenny, Den där Fimpen och Den där Stolte himla mannen också. 

Om jag fortsätter att skriva här så kommer jag att låsa bloggen. Jag kommer inte att börja skriva någon annanstans. Jag är den där Jenny, det här är mitt land. Jag måste få vara rädd och ledbruten ett tag, sedan kanske jag kommer tillbaka, låser och släpper in er som kan identifiera er själv. Vi får se. 

Vi hörs.

Den där om slutet

Hej hörrni.

 

De senaste dagarna har varit väldigt tunga för mig. På flera sätt. Det plus att jag fått flera kommentarer som påpekat det jag skrivit, tyckt att det varit okej att kritisera mig som person samt varit elaka gör nu att jag avslutar den här bloggen. Jag hade så mycket kvar att berätta, så det här känns snopet. Beslutet togs på två spontansekunder. Och jag vet att ni är många där ute som stöttar och stöttat mig genom allt. Tack, det betyder himla mycket, men jag orkar helt enkelt inte gråta på jobbet något mer.

Den där om att när jag berättar är det alltid någon annan som också varit med om en våldtäkt

Det här tycker jag att ni ska läsa ikväll.

Och om ni vill kan ni få läsa min egen historia här.