Den där om henne

Hon välkomnar mig inte direkt med öppna armar. Hon tar tag mig i nackskinnet, sådär som farfar brukade göra på oss när vi var mindre och sprang i blommande rapsfält, som inte var våra att springa i. Det är som om hon vill anklaga mig för att ha varit borta, glömt bort henne, lämnat henne. Jag smeker henne och säger att jag varit borta, träffat andra, men aldrig glömt henne, hur kunna glömma dig?

Dagen efter visar hon sig från sin bästa sida i röd och gul sommarklänning, böljar och dansar, stryker mig över kinden, på bara benen och över håret på underarmarna. Viskar i mitt öra att "så du har saknat mig?" men jag skakar på huvudet. Vill hon spela spelet kan jag spela med. Hon är en av de stoltaste jag vet. Den med högburet huvud, anser sig själv som bäst bland mindre systrar bredvid, till höger och vänster.

På kvällen folk dricker öl och tycker att de är högst orginella på hennes gator, när hon betraktat orginella öldrickare, dårar, löst folk i hundratals år. Öldrickande, horeri, ta innanför kjolen. Skratta högt, skratta lågt, koketteri, fylleri, hepateti, apeti, onani, bigami i hundratals år. Hon rycker på axlarna. Inget nytt!

Folk som trängs, som är störst och bäst och tror att de är tillräckligt speciella för henne att minnas. De tror att de är djävla Bellman, kommer stå i historieböcker och finnas kvar, i vinden, i minnet, när frågan är om hon ens minns honom. Folk som svär, skriker, "här kommer JAG!" som om JAG skulle vara en annan än den JAG som stormade fram på hennes gator år 1769.

Trettonåringar med ihoptrasslade och tillslarvade tjugilappar och kvinnor i klackar med blänkande kort. Alla skriker "se mig, se mig!" när de som man egentligen ser mest är de tysta, de som lever i sin egen värld i tunnelbanan, de man inte vill se, de som inte vill bli sedda.

Den där om nio bloggare, en historia - nionde

Jag försökte det där med spanska, lära sig på riktigt och inte bara mumla cerveza por favor; men såklart jag minns bara lösryckta meningar och en vår ett spanien ett liv långt borta detta. Också jag minns torkan; alla pratade torkan sequía gjorde oss dammiga törstande, vi drack citronläsk spanade moln evighetsblå skyar medan pluggade verb, regn som aldrig kommer gör man går som i en väntans tid.

Sen natt i kanske april, något dansgolv svettigt eggande där bruna armar slingrade sig och som uptight svensk rodnade nästan hur sexigt provokativt eldande allt, tänkte isvatten rinner torra strupar, tänkte brandslang och tut-tut och släck mig, för svetten klibbar fast klänning svank och hud bränner, avger hetta; när alla därinne en enda stor sexakt, ångande.

Och sen ute ännu våtvarm kom kontrasten, för det regnade, nej egentligen inte; det var inte regn för det var vattenfall och en fors öppen himmel knipit så länge, gav nu allt. Och folk stod ropade alla som lamslagna eller upprymda; det kommer regn lluvia! alla skrek till varandra, som om vi delade unik stund var stämningen påtaglig; gick att ta på.

När gator förvandlades älvar vi räddade oss in en port, dyngsura håret och kisande ögon under droppande och klibbande vi gömde oss vatten innan såg varandra fnittrade; euforiska rusade ut dränkte oss nästan medan hoppade snurrade virvlade hela vägen hem vår kala lgh; regnet gjorde piruetter; dansade med oss.

Den där om nio bloggare, en historia - åttonde

så stannar tiden plötsligt
tappar himlen fattningen
och faller neråt mot
vinglande gudinnor
jag har höga klackar
jag är vacker

världen svämmar över
en natt i april utmanar äntligen
molnen oss för ett ögonblick
när de glömmer att i
málaga regnar det aldrig
förutom nu och vi springer
mellan husdörrar
där innanför
ligger människor
och sover

klänningen vandrar
längs kroppen
intill mig står min vän
en sekund stannar vi upp
jag minns den sekunden
den är nu

vi skrattar med magen
virvlar genom
dropparna
04.02 är en lögn
det här är inte en minut
det här är en evighet
i en evighet ska jag springa
mellan husdörrar

tänker jag för
himlen har slutat drömma
eller börjat kanske

jag vadar genom
vädrets egna revulotion
och runt omkring mig
förändras luften

jag är en nattfjäril
som lär mig att flyga

en kvart senare
är evigheten slut
klänningen hänger sorgset på min galge
jag har ont i fötterna
ligger avlång i sängen
och dunstar bort
men jag ler för
det regnar ju aldrig i málaga

Den där om nio bloggare, en historia - sjunde

Hon smekte mig långsamt över kinden och tittade mig in i ögonen. Hennes ögon räknade till tio på svenska, fast att vi var i Spanien, sen drog vi efter andan och slängde oss ut. Regnet föll och något inuti mig föll. Höga klackar smattrade och regn smattrade och det fanns bara hon och jag.

Jag och hon.

Hennes klänning trasslade in sig i hennes ben och hon var nära att falla över sig själv. Över mig. Jag var nära att falla. För henne. Vackra, med blont hår och Sverigeleende. Sverigeleende och Sverigeögon.

Hon och jag.

Och regnet.

Den där om nio bloggare, en historia - sjätte

Axlarna krockar. Ihop. Det blir inte blåmärken utan bara en knuff. Utåt, ifrån varandra. Så balanserar vi, försöker få fötterna raka. Alkoholen hjälper bedömningsförmågan att överdriva. Ihop igen. Ifrån. Musiken från kvällen ekar kvar i våra trummhinnor och vidare ut genom stämbanden. Vi kommer att krossas som små flugor mot husväggarna om pingpongeffekten som axlarna genererat inte slutar. Fniss. Det slutar. Gigantiska droppar som får alkoholen att minska sin effekt på bedömningsförmågan sätter stopp. Inte ens klackarna stör balanssinnet längre. Droppar stora som Sverige får portuppgångarna att fungera som tak över huvudet. Sverige är ovant i Spanien. Himmel och hav byter plats. Skrik och tjut som om världen skulle störta samman inifrån fast det kommer ovanifrån. Hjälper portuppgångar mot jordbävningar på samma sätt som dörrposter? Vad är de rädda för? Vad är jag rädd för? Att klänningen ska bli förstörd av regnvatten? Att världen ska drunkna? Att jag missar livet? Klackarna i handen och fniss igen och alkoholen är som bortblåst och kvar finns bara tiden som just stannade på
nollfyranollåtta. Benen är blöta och livet är precis här just nu. Nu.

Den där om nio bloggare, en historia - femte

Ibland, när jag befinner mig i sådana där mörka stunder, när jag bara vill ligga inne i min lägenhet och aldrig mer gå ut och jag är folkskygg och ljusskygg och skygg för allt som rör sig och vill röra mig så måste, måste jag tänka på ljusa och fina stunder. Ljusa och fina stunder som får mig att stiga upp ur sängen och gå in i duschen och duscha mig till människa igen.

En av de där stunderna stundade år tvåtusentvå. Jag bodde i ett kollektiv i södra Spanien och det var april. Det regnade för första gången. Tänk dig att bo på ett ställe där det regnar en gång på sex månader, det får en att se på regn på ett helt nytt sätt. Det får en att åter igen minnas hur många olika läten regn kan göra. När det bara regnar en gång på sex månader glömmer man bort att regn låter olika om det faller på plåt eller asfalt eller tegel eller naken hud. Man glömmer bort hur vattendroppar kan studsa och man glömmer bort hur man lättast tar sig från hit till hem utan att bli blöt.

Vi hade gått till det där salsastället igen, det där salsastället som jag aldrig ville gå till och som de alltid ville gå till. Där blev jag fumlig och klantig och inte mig själv. Jag trampade på tår som inte var menat att trampa på och snavade fel och snavade på spanska ord och känslor och kulturskillnader. Han, som alltid dansade med mig, bannade mig alltid och jag avskydde att jag blev så mesig med honom, kunde inte dansa alls hur mycket han än sa till mig att jag borde vara mjukare i armar och sinne. Ju mer han begärde "mjuk!" desto hårdare blev jag.

Jag ville hem. Eller kanske inte hem, men bort. Bort från falska blickar och snubblande känslor och till något jag kände till och igen. Jag ville till alkohol och vin och brinnande blickar och de där känslorna jag kunde brotta ner. Jag satte mig på en stol och sa till Kristin att jag skulle gå. Hon tittade på mig, slängde iväg längtande känslor till dansgolvet och sa okej. Vi gick kom inte ut genom dörren. Regn kan viska. Det kan sjunga. Regn kan leka ta fatt och regn kan ryta. Den här kvällen röt det. Det var ursinnigt. Slog på folksom vågade sig ut. Kristin och jag började springa, men insåg snart det hopplösa i det. Jag halkade ur mina svarta sandaler, tog dem i handen och vi började hoppa i de halvmeter djupa pölarna istället. Där och då röt regnet åt oss. Ville att vi skulle känna, böja, vekna.

Vi veknade inte. Och än idag duschar jag mig människa av det minnet.

Den där om nio bloggare, en historia - fjärde

Sen natt i den där staden var för dom unga som stannade uppe och ute till churros con chocolate timmen, för språkstudenterna som inte hade något annat för sig än att dricka bort saknader och dricka sig till gemenskap med de nya vännerna, för dom som lyckats ta sig dit men måste leva utanför ramar och försvinna i svindlande gränders dunkelhet i minst fem år innan dom får rätt och rättigheter. Jag ramlade och rumlade bland dom alla. I vackra klänningar och höga klackar för att fira våren. Drack bort saknader och drack mig till gemenskaper.

En natt hemgång långt innan churros con chocolate timmen, fyra kanske. En vän i sällskap, hon som bodde i rummet bredvid mitt med den gröna balkongen. Nu tänker jag vän, då tänkte jag vän. Så var nog mer än en drucken skapad gemenskap. Solkusten, alltid samma väder. Varje dag en hel vår, samma väder. Förutom en natt kanske klockan fyra. Himlen som ser annorlunda ut vid havet regnade. "Himlen, öppna dig!" hade jag skrikit till den en annan natt. Nu fick jag. Klänningar klistrade mot kroppar. Vatten som inte rinner undan. Rent vatten blandat med gatan. Skrik och kaos. En regnovan befolkning. Hoppa på ett ben till en trappuppgång för skydd, på andra benet nästa. Ganska svårt på höga klackar. Kapitulation och skrik som blir skratt. Hoppar i regn som nästan når till blåmärksknän. Skvätter. Tjutskratt. Jag är någon annanstans där vi bar regnställ och lekte i sandlådor. Sen slutar regnet. Sakta rinner det undan. Vi fortsätter hemåt. Mer uppspelta än förut. Innan jag kommit ända fram till rummet med den gröna balkongen började det lukta så där som det luktar efter regn på sommar. Saknadlukten.

Den där om nio bloggare, en historia - tredje

Och någon säger att stjärnorna alltid finns där, även om man är mitt inne i staden. att de alltid finns där, även om gatlyktornas och neonskyltarnas sken utnumrerar dem natt efter natt.
de fanns nog där även den natten,
fast denna natt var de täckta av moln i stället.

de sprang runt och skrek, så där som människor som alltför sällan ser regn gör.
jag tror till och med att gatorna, kanske till och med gatlyktor och neonskyltar, skulle springa runt och skrika förfärat om de hade kunnat,
jag kunde se det på sättet som vattnet inte ville rinna ner i brunnarna utan lade sig ovanpå, som om asfalten, den som var van vid lapande solstrålar, inte riktigt visste vart den skulle göra av allt det här blöta.
vi sprang också så där, även fast vi var ifrån platser där det regnar alltför mycket för att man ska bli arg varje gång silverdroppar faller från himlen. bara för att allt annat och alla andra verkade så ovana,
tills vi kom på oss själva,
och vi slutade springa från port till port,
gav upp inför silverdroppar från himlen,
och jag tror att de antingen skakade på huvudet eller log åt oss, kan inte minnas,
var upptagen med att få vattnet i pölarna att skvätta runt oss,
och jag tror att man är lycklig när man är barn,
för man får hoppa i pölar,
utan att tänka på vad som kommer efteråt.

det kan ha varit runt fyra på morgonen,
tror det var april,
jag hade klänning och höga klackar.

och stjärnorna fanns där,
för medan neonskyltar och gatlyktor sprang runt och skrek,
såg jag hur en av dem speglade sig i en vattenpöl.

Den där om nio bloggare, en historia - andra

De hade varit där ett tag. Regnmolnen. Regnmolnen i min tanke hade varit där ett tag, de hade inte spruckit upp inför åsynen av sina vita molnvänner svävandes hävandes stävandes på andra sidan av ett flygplansfönster. Kanske vill inte de vita fjädermolnen ha sällskap av de mörka regnmolnen precis lika lite som jag vill ha sällskap av dem. Jag vill ha de fjäderlätta molnen på andra sidan flygplansfönstret i mina tankar, för tankens regnmoln lämnar tårar precis bakom ögonen, tårar som kan hållas tillbaka med ett leende men efter en längre tids regnande svämmar det över bakom ögonen, den leende dammen brister och tankens regn blir till verklighetens tårar. De fjäderlätta vita fina moln som följer döljer ibland röjer vad som finns under dem har lättare att släppa igenom tankens varma strålar, lättare att få ögonen att blänka stänka skänka hennes tankar till de personer som ser mig men inte mina moln, för jag ger dem ingen väderleksrapport, det finns ingen väderleksrapport för min tankes väder, det kan vara solsken piskande hällregn kallt varmt stormigt brisigt samtidigt. Och då hjälper inte en väderleksrapport.

Vi tittar på kvällens väderleksrapport, och den viskar högklackat, den säger tunn böljande sommarklänning under vilken rörelser anas skymtas synes, den skriker lämna era regnmoln hemma och efter att ha lämnat hemmet skriker vi fjäderlätta vita moln när vi byter solens ljus mot klubbens pulserande, skiftande svepande ljus, och kanske har avsaknaden av både vita och mörka moln, kanske har förekomsten solens blåa himmel spräckt upp min tankes mörka regnmoln, för nu kommer det bara solstrålar genom ögonen och de personer som ser mig vet att jag solstrålar även när jag nu väljer att le med slutna ögon och fortsätta dansa med strålarna av ljus träffandes mitt ansikte, med musiken rytmiskt bultandes mot mina öron, omgiven av ljus och ljud, vänner och främlingar, i mitten av den stad som lämnar hektiska, böljande gator vid midnatt och anträder övergivna, kusliga gator långt efter gryningen.

Och vi anträder kusliga gator långt efter gryningen, lämnar hektiska böljande tankar bakom oss, möts av kusligt böljande regn, och jag tänker inte regn, inte nu, fjäderlätta moln i tanke, solsken i ögonen, vill inte se regn, vill inte att verklighetens regnmoln skall föra tillbaka tankens regnmoln, och rädd för tankens regn hoppar jag frenetiskt mellan olika portuppgångar för att undvika verklighetens regn, men det går inte, verklighetens regn stiger och tankens regn börjar samlas bakom ögonen, och rämnar kullerstensgatan för regnet så rämnar den leende damm som jag har byggt upp med hjälp av fjäderlätta moln under den himmel som normalt sett tillhör solens gula och blåa. Och nu är vattennivån så hög så hög, kullerstenen på väg bort med verklighetens regnvatten, men jag vägrar, den här gången skall min damm hålla, tankens regnmoln skall inte komma tillbaka, och jag tar din hand och vi är inte rädda för verklighetens regn, inte rädda för tankens regn, och vi springer genom verklighetens regn, och mitt i verklighetens mörka regnmoln skiner tankens solstrålar igenom de fjäderlätta vita molnen ut genom ögonen, och vi kommer hem, jag är genomblöt, men bara i verkligheten, för i tanken är det strålande solsken.

Den där om nio bloggare, en historia - första

Det känns som evigheter sedan, samtidigt som det känns precis som igår. Natten var sen, eller ung beroende på vem du frågat, men det var en sådan där varm vår/sommarnatt som vi svenskar pratar om men nästan aldrig upplever, men som i Málaga, i Spanien, där jag var, var vardagsmat.

Jag var 21, hade luktat på ordet vuxen men bestämt mig för att jag inte var det än, om jag någonsin nu skulle vilja kalla mig det. Jag hade flytt Skåne, flytt trygghet, flytt enformighet, flytt den där som skulle föreställa jag och jag hade kommit till ett ställe där jag äntligen kunde börja se mig själv på ett annat sätt. Jag behövde inte rebellera längre, jag kunde vara jag och jag kunde andas igen. Jag var lycklig.

Vi, jag och K, hade varit ute och dansat. Vi var berusade av alkohol, män och ren lycka. Men, det var dags att gå hem. I dörren på väg ut från dansstället möttes vi av en ganska fascinerande syn. Den varma vår/sommarnatten hade bytts mot något annat. Det spöregnade. Det var som att hela himlen hade öppnat sig och överallt omkring oss stod spanjorer med uppspärrade ögon. Det var tydligt att de inte var vana vid vad vi som svenskar kallar vanligt hederligt sommarregn. Vattnet steg fort, eftersom gatudräneringen i Málaga lämnade mer att önska, och snart stod vattnet ganska högt på gatan.

Jag bar kort klänning och höga klackar, jag minns inte riktigt vad K bar men jag antar att det var ungefär detsamma. Vi tittade på varandra, tog ett djupt andetag och började springa den korta biten hem, pausandes i portuppgång efter portuppgång. Överallt omkring oss sprang panikartade spanjorer och skrek, som om jordens undergång var nära, och till slut kunde vi inte låta bli; vi stannade och började skratta.

Det var varmt, vi var uppfyllda av varandra, oss själva, lust, ja kalla det vad du vill, så vi stannade. Regnet strilade, eller strilade, forsade är kanske ett bättre ord, ner över hår, in i urringning, ner i trosor, in i skor, ja överallt. Vi blev dyngsura. Så vi började hoppa, i pöl efter pöl, skrattandes hela tiden. Panikartade spanjorer sprang fortfarande förbi, men även de började skratta, och saktade av takten. Den väg som i vanliga fall kanske skulle tagit oss en kvart att gå hem på, tog minst en timme.

Det var enda gången det regnade den där våren 2001, i Málaga, i Spanien, där jag var för att lära mig spanska. Men ändå är det bara när jag tittar ut genom fönstret och ser att det spöregnar, som jag drömmer, längtar och skrattandes ser tillbaka.

Den där om smärta

Alltså... nu är det inte ens lite lustigt längre. Det gör så djävla ont! Jag går runt och hasar i lägenheten och gråter och låter ehuhuhu. Alldeles vit i ansiktet och jag har nog inte lett de trettio senaste timmarna. Jag har varit ständigt hög på värktabletter de senaste trettio(plus) timmarna. Jag vill hugga av mig kroppsdelar. Bara en liten, lite paus? Och jag kan faen inte sitta still när jag har ont, måste röra på mig. Likadant när jag körde motorcykel i Thailand och ramlade på avgasröret som var så varmt att det brände hål på mitt ben och det blev helt köttigt. Eller när jag träningsdansade och råkade vrida mig så konstigt att en ryggkota åka ur ryggraden. Kan inte vara still. Så jag går runt, runt och ehuhuhu:ar. Och kräks. Det är helt sjukt att kroppen reagerar genom att vilja kräkas när man har ont. Och att kräkas med brutna revben är inte kul. Såg matchen (själv) igår. Jag lät jaaaaaa! Ajjjjjj! Neeeeej! Ajjjjjj! Medan alla andra var ute och drack öl och dansade. Jag ska faen inte föda barn. Eller klättra i fler träd.

Den där om självklart

Hon log när hon berättade. Hon log ett sånt där leende man har när man kan och vet något som ingen annan kan eller vet. Man är den enda i världen. Den enda. Jag tittade upp mot henne och viskade att hon skulle berätta. Hon var världsvan. Världsvan i röda skor. Hon äsch:ade och gick lite snabbare, så att jag fick springa för att hinna med.

Vi gick på stigen som trampats upp mellan skolan och fritids och antagligen var vi på väg hem. Förbi röda huset, Folkets hus och ICA, över stora vägen, där man inte fick gå själv, gick vi själv. Jag bad igen att hon skulle berätta och hon sa amen du vet? Och jag nickade, jovisst jag vet, sa jag, utan att veta. Hon var så mycket äldre än mig, fast att vi var lika gamla. Jag en månad äldre. Det var hon som lärde upp mig i det mesta. Hur man rökte. Hur man satte in en tampong. Sa att det inte gjorde alls ont. Hostade inte alls.

Vi var tolv år. Jag drog henne i armen. Amen okej, kom vi går och röker! Och vi gick och rökte i den där skogsdungen ibörjan av skogen, där man rökte och inte fick lov att röka. Jag hostade och hon hostade inte. Hon berättade om hur han hade kommit in i henne. Sagt att hon var våt som havet, att hon var dyblöt och att det såklart hade varit pinsamt och jag fattade ingenting, men nickade jo, såklart! Hon berättade att de hade sovit i ett tält och att han var äldre och att de hade hånglat skitlänge först och att det var jätteskönt. Och jag nickade jo, såklart! Hon var före alla andra. Hon var mognare, oräddare. Hon gjorde alla saker först. Var ljusår före oss andra.

Jag frågade om hon skulle göra det igen och hon nickade självklart! Och jag jo, självklart! och självklart gjorde hon det igen. Många gånger. Många, många gånger innan jag själv gjorde det. Jag förstod det aldrig då. Hur hon kunde vara sådär före, sådär tidig. Så där självklart!

För några år sedan dog hennes pappa. Det gick rykten om att han hade förgripit sig på henne. Enbart rykten. Såklart. Självklart!

Den där om att vara naken

Han spatserade runt så självklart naken i min lägenhet och jag älskade det. Jag älskar att han kunde ställa sig och titta ut genom fönstret. Naken. Säga att han inte förstod varför fåglarna verkade välja ut maskar. Fråga mig varför det var så. Jag älskar att han reflekterade över det. Jag älskar att han stod och rökte naken och var så där nyvaken, håret på sned. Jag älskar att han alltid var lika bakis som jag. Det där älskar jag.

Nu är han borta. Det hatar jag.

Den där om "barnens bästa"

Det känns så fruktansvärt absurt. Så "äh, det är så löjligt att jag inte ens vill diskutera det!". Det är så förnedrande och icke-demokratiskt att jag faktiskt är glad att det hände. Debattartikeln i Dagens Nyheter, den första juni 2007. "Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel”.

För att inte låta de som inte vill ha demokrati inte komma till tals hade varit odemokratiskt. Jag sitter och läser och är förbannat glad för att jag vet att detta kommer att diskuteras. Detta kommer att uppröra. Det här kommer inte att gå obemärkt förbi.

Givetvis finns det mycket att diskutera. Mycket att analysera och prata om. "Vi har låtit Riksdagens utredningstjänst (RUT) översätta de viktigaste delarna av en fransk utredning som arbetat parallellt med den svenska Äktenskaps- och partnerskapsutredningen. Till skillnad från den svenska enmansutredningen rörde det sig i Frankrike om en parlamentariskt sammansatt utredning, och när den presenterade sitt slutbetänkande i januari 2006 var slutsatsen den rakt motsatta i jämförelse med den svenska: äktenskapet ska bevaras som en relation mellan en man och en kvinna." Fransk. Svensk. Två olika partisystem. Två olika familjesystem. Två olika välfärdssystem.

"Den franska utredningen valde att synnerligen grundligt analysera frågan och att - framförallt - lägga stor vikt vid barnperspektivet och vad FN:s Barnkonvention preciserar som "barnets bästa". I Frankrike är det tillåtet att aga barn. Att slå på ban är tillåtet, så länge de inte har föräldrar av samma kön. För i Frankrike tänker man på vad som är "barnets bästa".

Vem står bakom artikeln? Tidigare statsministern Thorbjörn Fälldin, tidigare kd-ledaren Alf Svensson, tidigare moderata talmannen Ingegerd Troedsson. Som Kristoffer tar upp: skribenterna är inte purunga. Givetvis har de rätt till sin åsikt, men frågan är om inte de är en utdöende ras, vilket antagligen är fel att anta. Hatbrott sker dagligen i Sverige. Dagligen. Det är inte något som jag utrett eller fört statistik över, det är något som jag sett när jag umgåtts med mina homosexuella vänner och släktningar. Det är väldigt sällan jag umgåtts med dem en hel dag/kväll utan att de blivit hatade.

Men det är bra. Det behövs. För att kunna gå framåt. För jag är övertygad om att det är dit vi är på väg.

Den där om att välja

Ligger och ajjjj:ar mig och pustar och har fått feber och det är så mycket jag måste göra. Det är så lite jag kan göra med trasiga revben. Går på tabletter som gör mig yr och jag är rädd att missa saker, strula till. S var här igår och pussade på mig. Kommer ikväll och gör mat, innan han lämnar mig för sommaren. Är just nu barnsligt förtjust i att kunna välja en fempoängare till hösten. Just nu barnsligt förtjust och vill läsa allt som går att läsas:

Samtida politisk teori
Europapolitik
Demokratins problem
International political economy
Demokrati och byråkrati
Utbildning och politik
State, civil society and democratiation in the Third World
Security and strategy in International relations

Gah! Värsta smörgåsbordet, hur faen ska man kunna välja bara en kurs?

Den där om mail från bror

"...jahopp det var väl alles. Bra bloggande, fixar du en dejt från dina blogg-tjejer när jag kommer tillbaka singel och redo? Kanske inte seriösredo men kulkulredo?"

Den där om att aldrig lära sig

Jenny: Gullet. När du är full - klättra inte i träd. Du kommer att trilla ner för att grenen går av, sen kommer du landa på ett stenröse. Jag vet att det verkar dökul när du väl gör det och att du kommer ligga och fnissa i en kvart och att Stolte med vetehår kommer att fnissa i en kvart, men dagen efter. Dagen efter! Du kommer ha blåmärken och skrapsår överallt. Och när jag skriver överallt så menar jag även i ansiktet. För ansiktet ingår i överallt. Och så djävla aktuellt är det inte att skratta när du har brutna revben.

Den där om att flytta in

Han väckte mig klockan halv åtta genom att smeka mig över kinden och pussa mig väldigt lätt på munnen. Jag gnydde det där morgonljudet som alla verkar tycka är så sött och vände mig om. Han gav sig inte. Kinden igen. Kinden. Näsan. Munnen. Kinden. Jag öppnade ett öga och det är ju så tidigt?. Verkar som om han varit vaken länge, kanske hela natten, sett mig sova.

Nu sitter han bredvid mig, tittar längtansfullt ut genom fönstret. Lämnade inte mig ifred, fast att jag drog täcket över huvudet. Somnade om. Han måste ha tagit sig ut i vardagsrummet själv, suttit och funderat. Var där när jag kom upp. Jag log och kaffe?. Inget svar.

Han har flyttat in. Men vill ut. Jag frågar om han inte vill gå? Det vill han inte. Sitta bredvid mig och titta på när jag skriver. Smek på handen. Ut i köket, följa efter mig. Ständig blick ut genom fönstret. Lille vän, är du säker? Det verkar så.

Handen. Armen. Magen. Handen. Armen. Magen. Lille vän är du säker? Det verkar så. Inte ens när jag öppnar fönstret och försöker fånga honom med ett glas. Det är som om han skakar på huvudet. Skakar på hela kroppen och blir sur. Vill stanna. Är säker.

Den där om mammas dag

Mammas dag. En hel dag bara för mamma.

När jag skrev ett inlägg om papporna och deras borderätt till ledighet stack det lite i ögon och själar hos somliga. Mammorna då? Har inte de rätt? Klart de har. Mammorna har rätt, men det var inte det jag skrev om. Mammorna har rätt till sovmorgon och rosenbäddar och solsken i blick. De har rätt.

Min mamma har inte haft det lätt med mig. Från det att jag föddes tills ungefär nu har jag haft en egen vilja som varit ganska stark. Jag valde bort henne till fördel för min pappa från första början. Jag behövde henne inte. Det var "kan själv!" och välja kläder själv och äta själv och väldigt mycket själv och tydligen var det så att jag hade min revolt för självständighet redan som ettåring. Och kunde jag inte själv så var det pappa. "Pappa kan!". Det måste ha varit förbannat svårt för henne att bli bortvald. Att ha ett barn som redan som nyfött valde att vara med sin pappa.

Men det är fel. Jag behövde henne visst. Jag har alltid behövt henne. Där, när pappa blev min mamma, så blev min mamma min pappa. De bytte roller och tog på sig kläder och känslor som var de motsatta i andra familjer. Min mamma tjänade de stora pengarna. Pappa rullade köttbullar. Mamma hade kundmöte på tyska. Pappa torkade tårar. Och samtidigt som pappa lärde mig allt om politik och visade mig hur man på bästa sätt fick bort fläckar på mattan så visade mamma mig att man inte ska sitta tyst och hålla käften. Hon kämpade för bättre. Bättre lön. Bättre tider. Bättre villkor. Bättre.

Mammas dag. Med solsken i blick.

Den där om etikett

Så ni är tillsammans nu? som om det skulle vara självklart. Jag tittar upp mot honom, ler och skakar på huvudet. Inte så självklart, enkelt, sätta ord på. Telefonen röd av finord, finord komma ofta.

22:o5 Vad händer?

22.48 Jag är trött och vill vara hos dig nu.

23:22 Baby

oo:1o Jag har slarvat bort min nyckel.

oo:17 Baby, jag hittade nyckeln.

oo:36 Var är du?

oo:41 Jag kommer.

Hon, som tidigare inte visste, får veta om oss, små ord råkar halka ut ur Finas mun och Hon, som tidigare inte visste, vet. Är förvånad. Undrar om det är på riktigt, på allvar. Han och jag. Han, som annars inte är lätt. Jag döööör!

Tidigare på dagen jag skrev till Sommarkombon att jag hade herrbesök, hon skriva jo, du är ju lite flexibel. Jag svara du är söt, andra brukar kalla det slampa.

Andra vill så gärna sätta etikett, säga ni är så, ni är ju det, stoppa i fack. Jag vill mer vara som det är, låta det växa dit det vill. Vi är inga etikettmänniskor. Vakna med kläderna på mitt i natten och ha honom bredvid. Ta av kläder och krypa ner naken. Vakna senare och känna honom hård mot rumpan. Hård mot rumpan, utan etikett och vett, på mitt eget sätt.

Den där om dålig planering

Jag är sjukt, sjukt bakis. Typ springa på toa och spy-bakis. Typ så där bakis som jag aldrig alltid är. Klen och dålig och svårt att öppna ögonen och det var ljust när vi gick hem och jag tror fan att jag lipade för att det blev missförstånd och nån kille la sig bredvid mig i soffan och bar in mig i sängen och vad fan hände? Så bakis. Jag stinker sex. För bakis för att duscha. Huvuddunk och fyfasen, jag tror att halva campus hörde oss i morse, för fönstret var helöppet och djävlaskit, vi var nog inte så tysta som vi trodde, som man alltid tror. Tre flaskor vin, två öl och närasjuttioprocentig sprit. Mitt hår ser för djävligt ut. Nytatueringen kliar. Och jag somnade med linserna på/i. Bakissex är skitbra tills man kommer på att man inte käkar p-piller. Allvarsskoj om bebisar.

Och mina föräldrar är här om tio minuter.

Den där om att vara kvar

Jo, det känns lite (mycket) uppförsbacke just nu. Är det här livet vill så får jag väl gå den vägen och ha tråkigt. Bo i lilla Storstaden i höst, försöka hitta lägenhet, se mörkret och snön komma... jag tror att en hel del av er vet hur jag känner just nu. Instängd. Vet inte hur jag ska klara av att ha varit i Sverige ett helt år i sträck. Hur gör man? Jag tror att jag har glömt bort hur man gör, hur man andas, hur man säger att "ja, idag är det den nionde november, imorgon är det den tionde november och jag bor i Sverige."

Då hjälper det lite, lite att vännerna i Mexiko, som tjatade om att jag skulle vara kvar till maj, när de låg nakna på ett av Mexikos största torg, skickar fina bilder på just den händelsen. De finns där, inne bland en massa mexikanare, jag skulle ha funnits där, om jag stannat. Man måste älska Tunick.

Den där om att inte ens se några stjärnor

Ibland är livet sådär djävla nattsvart att man måste gå in i duschen och stå där och gråta i en halvtimme.

Den där om blåbärshimlar

Då, i början av nittiotalet, var himlen alltid blåbärsblå, solen lyste ständigt, äppelträden blommade alltid och när det var vinter var det alltid snö på marken, även i Skåne. Då var det små och stora föräldrar som gick och vred sin händer och tvinnade sina munnar. Det talades om kriser och stora och svarta moln på blåbärshimmelen. I varje villa gick en mamma eller en pappa arbetslös och det som börjat som något man sopade under mattan, tillsammans med damm och andra hemligheter började visa sig som utbuktningar och man såg att det låg mer därunder än de där vanliga hemligheterna, som alla hade. I hörnen låg det stora dammtusar och förvridna miner och kanske stod tulpanerna mindre ståndaktigt under de åren.

Min mammas företag föll ner i Helvetesgapet, och samtidigt som hon tjänade miljoner på det så blev hennes himmel mindre blå. Hon fick gå hemma. Gå hemma och pyssla och dona och baka bullar, fast att hon var väldigt dålig på att vara hemmafru, inte gillade det alls, ville vara med där det hände, sitta med telefonen mot örat och kunna säga att "idag har jag kundmöte!" för att sen kunna sätta på sig en av de där ooriginella dräkterna som jag alltid tyckte var så fina, när jag var liten. Hon hade till och med en portfölj. En portfölj som man inte fick röra och inte titta i och absolut inte rita på de roliga papperna inuti.

Då, i början av nittiotalet, när himlen alltid var blåbärsblå, när solen alltid lyste, äppelträden alltid blommade och det alltid var snö på marken, även i Skåne, så samlades alla skolorna i kommunen en gång om året för att ha Idrottsdag! Idrottsdag! med längdhopp, höjdhopp, springa snabbt, höga rop och skratt. Jag älskade Idrottsdag! Mina små ben kunde det där: springa och hoppa, både långt och högt. Mina rop var höga och mitt skratt glatt.

Men det där året, om det var nittonhundranittioett eller strecktvå, det var speciellt. Mamma hade tröttnat på pyssel och don och satt på läktaren och tittade på. Hon satt på en filt och hade med sig en kaffetermos. Mellan varje höjdhopp sprang jag bort till henne och elvatolvårsbubblade. "Såg du det? Visst gjorde du? Visst?". Jag nådde höjder jag aldrig nått tidigare. Med vilja kan man göra förbannat mycket.

I slutet av varje Idrottsdag! så var det springalångtloppet. Det var två varv runt idrottsplatsen. Skitlångt. Så långt sprang man bara en gång om året, och det var på Idrottsdagen!. Tina, Karin eller Sandra kom alltid först. Alltid. Och kom Karin först så kom Tina tvåa och Sandra trea. Kom Sandra etta så kom de andra tvåa och trea. Ja, och vann Tina ettan så hamnade de två andra strax efter. Så var det bestämt sen tidernas begynnelse och skulle alltid vara.

Nittonhundranittioett eller strecktvå var jag elvatolv och himmelen var blåbärsblå och min mamma satt på en filt och tittade på och det var Idrottsdag! och mina ben visste om att det var nu det gällde. Skulle det vara bra så var det nu det skulle vara och bli bra. För ibland när jag kom hem från skolan så hade min mamma bakat bullar, som i Skåne kallades bullar fast att de hade smör och ost, och de åts så där varma och nybakade att smöret och osten smälte och man var tvungen att bre på mer snör, som genaste försvann och man kunde inte riktigt hålla bullen i handen, för den var så varm att smöret och osten smälte. Jag sprang. Varje gång jag kom förbi min mamma sneglade jag upp mot henne och hon log ner mot mig och det där leendet gjorde att benen kunde springa ännu lite snabbare.

Jag kom trea. Jag minns inte om det var Karin eller Tina eller Sandra jag slog, men jag kom trea. Och mannen med mikrofonen kom fram och frågade efter mitt namn och jag skrattade och flåsade och svarade och han ropade upp mitt namn och min mamma stod och hoppade på läktaren och alla visste att jag hade kommit trea och slagit Karin eller Tina eller Sandra och jag hade kommit trea.

Jag tror att det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv, för min mamma skrattade och slapp gå hemma och snegla mot sin oorginella dräkt eller vrida sina händer eller ständigt sitta och titta på platsannonser och säga "jo, det är ju som semester" till grannen fast att jag kunde se att hennes ögon sa något helt annat. Jag vann det där för min mamma. Det var min mammas vinst lika mycket som det var min. När hon stod där och hoppade på läktaren så visste jag att jag hade gjort rätt och riktigt. Jag var tolvtretton och jag visste att det var så här det skulle vara under blåbärshimmelen.

Året efter det började min mamma jobba igen.

Den där om ett brev som är till Anonym, vem ni nu än är

Anonym,

Jag har en slags hatkärlek till dig. En sån där slags hatkärlek som jag har till Studentstaden och till tv:n. Du får det att pirra i magen, så där som när man håller på att bli magsjuk. När jag ser att du skrivit en kommentar, att det ligger ett nytt mail i min låda, så blir jag nervös. Som jag skrev tidigare: "Vet du hur det känns varje gång jag går in på bloggmailen och kollar mail från "Anonym"? Det känns som att öppna en räkning. Anonym är aldrig bra. Anonym kräver saker av en som man vet att man borde, men blir ledsen av ändå. Och samtidigt som man är väldigt för anonymitet och frispråkighet så gör det ett litet hål. I Svenssonhjärtat."

Jag är förbannat för anonymitet. Jag älskar att det alternativet finns, både när det gäller skriva och kommentera, tanken på att kunna läsa om någon och sen säga vad man tycker utan att den personen vet vem som är anonym ger jag tummen upp till. Jag tycker att det är okej att du är sur, arg, förbannad, svinig, kritiserande. Jag tycker det. I teorin. Du skärper mina sinnen och gör att jag inte stannar av och hoppar över kanten. Du gör att jag inte skriver om måndagsgröt och fredagstv. Jag gillar dig. Jag ogillar dig. Du gör mig inte glad, men du måste stanna.

Den där om gulblommiga tapeter

Jag hittade kortet när jag gick genom farfars skrivbord. Mellan ett köpkontrakt på grisar och ett annat kort på förlängesen döda leende, förevigt sparade just där låg kortet.

Beviset på den yttersta kärleken, den där kärleken som aldrig ska, aldrig kommer dö. Hans hand håller om min mage. En sked i min mun. Mina ögon så lika de som jag har nu - samma ögon, men ändå inte. Jag tittar in i dem, på kortet, och det är mina egna ögon jag tittar in i, fast i en annan värld, en värld där det som är jag inte hade bildats än.

Han hundra ljusår yngre. Håret likadant, sådär som han alltid haft det. En grön kylskåpsmagnet i bakgrunden. Gulblommiga tapeter. Man kan se hur mina händer har jobbat. Slutits. Öppnats. Slutits. Öppnats. Min blick mot min mamma bakom kameran. Något som säger att jag vet vem det är, jag känner igen den där trygga personen som står där bakom. En hand öppen, som om jag skulle vilja sträcka upp den och vinka. Hans tröja lite småbarnsmutsig. Kanske en söndag?

Mamma tittade på det och log. Berättade att hon precis hade klippt min lugg när kortet togs. Min lugg kort och sned. Jag tittar mig i spegeln. Kanske inte så mycket som ändrats sedan dess?

Hans ansikte. Så mycket det går att läsa in där. Lugn. Bestämdhet. Kindens skarpa drag. Hakan som är som den alltid varit, antagligen alltid kommer vara. En haka som liknar min farfars. Ett osynligt band mellan honom och mig. Omöjligt för någon att klippa av, ta bort. Starkare än spindelnätstråd. Samma blod, i olika ådror. Oroade han sig? Funderade han på var jag skulle vandra? Var jag skulle hamna om tjugitretti år? Vem jag skulle bli, vart jag var på väg? Tänkte han svindlande tankar, eller var de fästa bara där och då? Lilla katt, lilla katt, lilla katt på vägen: vems är du? Vems är du? Jag? Jag är min egen! Lilla pappa. Det kommer bli bra. Jag. Jag kommer att bli bra.

Den där om fjärilshåven

Naglarna rosa målade, rosamålade, och jag undrar lite om det är mest för att matcha kläder eller humör, försöka få det att sväva, så där som de där dyra ballongerna man ville ha när man var liten, men aldrig fick, och aldrig fick gå på cirkus, för cirkus var grymt för djuren. Tänker att jag måste vara glad nu, jag är ju glad nu, men vädret är inte glatt och då är det svårt att sväva.

Datasalssitta och skriva om femton sidors projektrapport, för klantig som jag är, alltid inte varit, har jag glömt mitt usb-minne (och kanske vanliga huvud-minne) i datasal, nu borta. Fortfarande Full Faktiskt. Somnade med mössan på och hon, den där bästa, ordslog mig på kinden när jag sa att det nog var dags att knulla annan, börjar bli för stort det här med han, den där arga, stolta, kanske inte känslotillbaka, kanske inte tycka lika mycket om tillbaka. Kanske bäst att dra, såra innan sårad. För jag är trött på att min kärleksboomerang är trasig, inte komma tillbaka, slänger och måste sen gå och leta upp den, själv, med hjärtat i handen. Hon, den där bästa, säga nej, inte kunna tänka så, hur kunna tänka så? "Om du sårad, jag finnas här, trilla på mig, jag fångar, fångar upp med fjärilshåven, den är mjuk!". Men jag kan inte. Jag kan verkligen inte. Bara så där, släppa upp och in och lägga ner och av. Det kommer göra för ont. Även med fjärilshåv. Och sitta i datasal, inne på sida fyra av femton den kommer. Han sjunger för mig. Och han är det enda sanna.

"If you're so funny
Then why are you on your own tonight?
And if you're so clever
Then why are you on your own tonight?
If you're so very entertaining
Then why are you on your own tonight?
If you're so very good-looking
Why do you sleep alone tonight?"

Den där om att personlighetsblogga

Den där om att litteraturblogga

Den där om att matblogga

Den där om att modeblogga

Den där om att musikblogga

Den där om att jag inte riktigt såg det komma

Alltså, såhär:

det som stod här innan är borttaget. Börjar bli lite för verkligt, lite för mycket. Måste hålla lite för mig själv och han är för nära. Här inne (låtsasvärlden, snubblar runt här inne), där ute (verkliga världen, högburet huvud).

Den där om engagemang

Över hela universitetet, på dörrarna till huvudentrén och på anslagstavlor hänger de: posters med vädjan om att vi måste engagera oss innan föreningslivet går i graven. Ingen orkar. Vi är en generation åttiotalister som hellre tittar på sjukhusserier på tv än engagerar oss.

Mina kompisar är nästan alla med i något. Jag har kompisar som är med i Röda Korset och som är kårordförande och spinninginstruktörer och yogalärare och ordförande och sekreterare och hjälper gymnasieelever efter skolan med deras läxor. Jag engagerar mig upp över öronen: fixar gratiskonserter och är med i en studentförening och i studentutskottet, innan det la ner, och i internationaliseringskommittén och skulle starta UNIFEM och innan det så var jag klassordförande och jag har ett fadderbarn och… nej, jag tycker inte om att sitta still. Vi verkar vara en utdöende ras. Alla gör det kanske inte av rätt anledning, vad nu det skulle vara, vissa tycker bara att det ser förbannat snyggt ut på CV:et, men de gör det, de engagerar sig. Resten verkar ha förfallit i någon slags lättja där det är extremt jobbigt att lägga ner två timmar i veckan på att ordna och fixa för andra, alternativt komma på ordnade och fixade aktiviteter. För det händer det med. Folk slutar komma på saker. På föreläsningar med kvinnor från Sydafrika, som ska tala om lidande och sorg. På gratiskonserter och utställningar. På hemmabiokvällar och billigt kaffe. De har för mycket att göra. De måste kolla på Greys Anatomy.

Artikel efter undersökning efter enkät säger samma sak: vi har slutat att bry oss. Ungdomsstyrelsen menar att det har skett en minskning av medlemsantalet och en ökad andel passiva medlemmar inom föreningslivet.

SVT meddelar att allt färre skriver högskoleprovet. Hösten 2006 hade tio procent färre anmält sig till det, jämfört med året innan. Det sker en minskning av sökandet till högskolor – 2006 hade Jönköping den största minskningen med tjugo procent. Örebro och Växjö hade sjutton procent färre anmälningar till våren 2006, jämfört med våren 2007. Min utbildning kommer inte att starta till hösten, det är för få som har sökt.

Kvinnor slutar intressera sig för teknik (SCB). Färre vill studera i Nordamerika (Götebergs universitet). Schlagerfestivalen vill inte längre tittas på, efter en dominans från Öst (SMP). Färre röstar i folkomröstningar (DN). Sök på ”minskat intresse” på google och du får upp 835,000 resultat. Sök på ”Greys Anatomy” och du får upp 1,260,000 resultat.

Vad händer med oss? Varför bryr vi oss inte längre? Eller bryr vi oss, men om andra saker än vad vi brukar göra? Har saker som varit viktiga för våra föräldrar slutat ha betydelse? Har våra föräldrars krav på sopning framför våra fötter gjort att vi nu sitter ner i soffan och tänker att allt kommer fixa sig ändå, det gör det alltid? Har de där fina bostadsområdena med allt som ingår gjort att vår uppväxt har blivit för lätt, allt är redan ordnat, och är det inte ordnat så kan vi få det lätt, det är bara att skriva i en Internetadress eller ringa ett samtal, och om vi har riktig djävla tur så kan vår mamma ringa det åt oss? Kanske behöver vi ett slag på käften, en matta som dras under våra fötter? För visst gör det något? Så här är det väl inte menat att vi ska leva? Utan engagemang och glöd och en eld efter glöden? Jag vill ha glöden. Jag vill ha glöden på mitt CV.

Den där om läskigheter

Okej.
Läskig grej: tjejen bredvid mig läser just nu min blogg.
Måste byta datasal!

Den där om en bild som min bror tyckte representerade honom bättre

Den där om att de säger att min bror liknar mig

Pratar med bror som är alldeles till sig och upphetsad och snurrig. Frågar vad som hänt och han säger att han har fått ett extrajobb. Han ska bli modell. Min fina, fina lillebror. Han som fortfarande är fem år och under en meter och gnällig och som börjar gråta när han är rädd. Han som sett upp till mig, även när han växt om mig. Han som var världsbäst på att spela fotboll och världssämst på att vara ödmjuk. Vi som levt i en fiskpinnereklam hela vår uppväxt och som skrattat tills vi kiknat åt samma saker. Nu vill han inte komma hem till Sverige längre. Vi är så lika att jag smittat av mina inte-vilja-bo-i-Sverige-känslor på honom.

Fyfan, vad han kommer bli odräglig nu.

Den där om hans jeans

Det är så nytt och skimrande, som de där första vårdagarna, när man är osäker på om man ska ha vinterjackan eller vårjackan på. Han finns i mina tankar hela tiden. Hela tiden. Vännerna frågar och jag rodnar, sådär, som jag aldrig annars gör och jag dementerar, men de kan se vad som händer, vad som håller på att hända, vad som redan hänt.

Han slänger sina jeans så självklart på mitt golv. De ligger där på golvet och jag tittar på dem och ler i smyg och tänker att "hans jeans ligger på mitt golv!". Han lägger sig över mig, formas sådär automatiskt efter min kropp och viskar i mitt öra. Frågar om han berättat att han tycker om mig väldigt mycket och jag svarar "ja" och bestämmer att inte säga det tillbaka, att han gör mig rödkindad, för det skulle vara förutsägbart att säga det då. Fina ord måste komma där och när de träffar bäst.

All sprit som jag köpte i början av veckan är slut. Det är solnedgångar, gräsmattehäng och öl. Det är vakna upp och sjunka ner i en ständig dimma. Det är solskensblickar och vetehår och ständiga sms och telefonsamtal för "vad händer ikväll?". Det är han. Det är han som händer mig.

Jag ligger i soffan i en timme och orkar inte röra mig. Går tillslut till ICA för att köpa krossade tomater. Kommer hem och ser att jag inte har någon burköppnare. Och det är han. Hela tiden han. Inne i huvudet.

Den där om att ta sig hem ska vara en schlager

Den där om att glömma papporna

"De tre kvinnor på kvinnojouren i Tranås som åtalats för medhjälp till grov egenmäktighet med barn friades på fredagen av Eksjö tingsrätt."

Fick mig att börja tänka.

Någonstans i kampen mot lika rätt, alla ska ha rätt och samma lön och samma förmåner och dela på ansvar och glömma gammalt groll så vill jag stanna, backa tillbaka, hålla upp en hand och pausa. Vad hände här egentligen? Var tog pappans rätt till att vårda sina barn vägen?

Mamman har större rätt till att välja, till att bära, till att ha barn, behålla och hålla barnhand, det är mest naturligt, det är så det ska vara. I tanken ska båda gå hemma med barnen, men mamman ska givetvis vara hemma först, när barnet är så där pyttelitet och hjälplöst. Det tjatas om det så mycket att det blir tjatigt att tjata. Men pappan då? Varför kan inte pappan få vara den som ensam håller hand? Varför har mamman större rätt? När växte sig mammans känslor starkare än pappans? Vem säger att pappa inte ligger hemma och gråter? Varför är pappa stark när han vågar vara svag och mamma stark när hon vågar vara stark?

Det naturliga har växt sig så stort och starkt att det blivit onaturligt. Och när jag har diskussioner med mina utbildade, smarta vänner så håller de en hand knuten, högt i luften men ifrågaställer mig samtidigt när jag säger att jag kanske inte vill vara mammaledig, om jag skulle få barn. Jag nämner pappaledighet och den där handen öppnas vidöppet och slår mig på kinden.

Min pappa gick hemma med mig. Han gav mig visserligen rått ägg så att jag kaskadspydde över hela huset, men han höll mig starkt mot höften. Han vaggade, vyssade, förundrades, utvecklades. Han höll barnhand när barnhand växte till högt buren knuten näve och han uppoffrade så att han och jag idag har en relation som få av mina vänner har till sina fäder. Jag tvekar inte en sekund på att hans sidenband, som är knutna från min navel till hans hjärta, är svagare än de band jag har till min mamma. Min pappa har samma rätt, precis lika stor rätt, till att välja, till att bära, till att ha barn, behålla och hålla barnhand.

Den där om att klockan är nolletttrettionio

Det krävs inte så mycket för att jag ska tveka: hänga filtar över känslor, rätta in i led, säga förlåt. Och när folk säger jag skriver som åttondeklassare, kvar i klassrum, dregla lärare, jag drar tillbaka, säger okej, kanske sant? Och när han kramar mig i vardagsrum jag tänker: snart slut, ta vara på, bevara, spara. Varför så osäker? Alltid? Alltid vara så? Tills kanske nittio år och ligga i samma säng, tänka samma tankar: duga nog? Duga tillräckligt? Bra nog? Prata tjejband, han säga Yeah Yeah Yeahs, Sahara Hotnights, The Donnas vara samma sak, samma skrot och korn, jag rörd upp, som en Bonddrink, säga skojar du? Han inte skoja, vara allvarlig. Trampa på fot och kanske feministkänslor. Nittio år. Alltid så här?

Den där om att rädda hjärtrytmen

Hej,
du,
med vetehår.
Jag tror inte att vi är så bra
för varandra.
Du är sådant jag trodde jag ville ha,
argumentationsglöd glöd passion smarttänk ögonblänk envishet musikrätt bekräftande handledspussande fingrar genom håret hand på höft intressant stolthet fötter intrasslade hjärta och smärta vän vinka på långt håll puss på kind fnitter i närhet
men
kanske för lik
mig.
För vännerna blir rädda för mig
när jag blir så där väldigt arg
på dig
och de ser var min blick söker
när den söker efter dig.
Och de ber mig ta det lugnt,
inte vara så där dramatisk jag alltid är.
Jag vill inte detta längre för du får mig att må så djävla dåligt.
Bra.
Dåligt.
Och jag tror att jag börjar bli lite förälskad, så
snälla, jag orkar inte säga nej till dig, kan du inte säga
nej
till mig?

Den där om del två

Vigselring är funnen och uppdammsugad!

Den där om alkoholovanor

Jag vrider lite på mig när hon ställer frågan. "Hur mycket dricker du egentligen?". För jag vet inte, jag vet bara att jag antagligen dricker för mycket för att vara i den ålder jag är. För mycket för att vara i vilken ålder som. "Mycket", svarar jag. "Hur mycket?", "för mycket", "hur mycket är för mycket?". Hur mycket är för mycket? Jag funderar tillbaka och kommer på att jag druckit någon dag i veckan sedan ungefär januari 2oo6. Hon skakar på huvudet. Jag sväljer. Det är inte konstigt att jag sällan blir full nu för tiden. Hon fortsätter att fråga om mitt drickande och påstår att jag är alkoholist när jag berättar att jag dricker två till fem gånger i veckan. Kanske har hon rätt. Kanske har hon fel. Jag berättar att jag inte behöver dricka, att ibland är det bara tre öl, och jag hör själv hur det låter. Hur tusan vet man när man borde säga stopp?

Ikväll ska jag dricka igen. Och imorgon. Och på fredag. Och lördag. Och ikväll ska jag ha världens kortaste kjol på mig. För att visa hur kort den är så har jag illustrerat med en morot och en banan.

::::::::::

Okej, senare, expriment:

Har varit på kära Systembolaget. Köpt tre falskor vin (vitt, rött, mellan), sex flaskor öl, liten sprit och ja, nu ska vi se hur länge det varar. Jag gissar på högst två veckor.

Den där om drömmen om Elin

Finaste, leende, du med solskensblick, pärleskratt, med brun och fjunig kind, rakryggad. Ditt skratt mot skyn som en ballong. Förbannad och alltid glad, färgskimrande och regnbågslysande, du betyder så mycket för mig.

Jag vet att det inte är lätt nu. Jag vet att det är ganska svart vid horisonten och att backen är förbannat lång. Jag vet hur det känns när man är trött i fötterna och att man vissa dagar inte har en aning om hur tusan man ska orka.

Man måste inte alltid orka. Man måste inte det. Ibland måste man lägga sig ner, i gräset bredvid vägen, och vänta på att fötterna ska läka, att själen ska säga att nu är det dags igen. Ibland måste man köpa nya skor. Och ibland är det okej att säga till att man inte orkar.

Jag finns här. Du ser mig kanske inte, men jag finns här. Jag går steget bakom dig och tar dig om du skulle falla, snubbla. Jag håller din rygg, din hand, och väntar ut det här med dig. Rakryggade vännen, det är okej att inte alltid ha den så rak, det är okej att böja lite lätt på den. Ingen kommer tycka sämre om dig för det.

Lilla Elin lik som sommarns vind. Söt som sockerstrut. Med brun och fjunig kind.

Den där om att tro på tecken

Han mailar och berättar att det är över en vecka sedan jag hörde av mig. Jag tittar ner på mina fingrar och vet inte vad jag ska skriva. Plötsligt kommer jag på att jag inte har den på mig. Letar frenetiskt, överallt, under allt.

Jag har tappat bort min vigselring.

Den där om att vi är värda mer

Det är som om ingenting har hänt. Som om vi inte lärt oss ett djävla skit. Som om vi är kvar där vi startade, då vi var naiva och femton år och inte förstod, inte kunde förklara.

Vi är vackra och tjänar bra och pluggar saker som tar oss till toppen och vi får högsta betyg och folk avundas oss och vi borde släppas ut på grönbete och släppa ut håret och skratta för evigt.

Vi borde vara trygga och säkra och veta att vi är världsbäst. Andra tycker och tror att vi har alltallt och att vi har noll bekymmer. Vi kan argumentera och skriva och bli förbannade och slå folk på käften. Vi är gudinnor och vi står med båda fötterna på jorden.

Ringer han inte är han inte intresserad, alternativt inte värd. Han inte är intressant. Han borde släppas. Inte vidröras, tänkas på, fantiseras om. Hur snygg jeansrumpa han än har. Vi borde och ska inte bli behandlade så här. Han är brännhet och ska släppas så fort brännskadan i handen är ett faktum, gärna tidigare. Han är inte den snälla killen. Vi kommer inte kunna förändra honom. Vi ska inte behöva fundera på varför han inte hör av sig. Vi behöver inte titta på telefonen för att se om han har ringt. För han har aldrig ringt. Vi är starkare ensamma än med honom. Vi är starka. Starkare. Vi är mer värda, vi har mer poäng, vi behöver inte honom för att bekräfta det vi redan vet. Vi är värda mer. Vi är värda mer. Vi är värda mer. Stick inte ner huvudet. Göm dig inte. Glöm dig inte. Vi är värda mer.

Den där om honom

Jag råkar sparka honom ryggen, med mina röda, han blir lite sur, vet inte om han skämtar, förlåt?, han ignorerar går iväg till baren, jag blir sur på riktigt, inte prata med honom jag ska. Han kommer tillbaka, brinnande blickar och hjärtan som pumpar. Han pratar med mig, jag svarar inte, han säger att jag är lustig, jag tittar på honom med sura blicken. Alltid maktkamp med honom, mellan oss envist, strävt, stolthet flammar. Jag faller och brakar ihop. Säger jag orkar inte med, orkar inte mer, måste gå hem, farfar är död, snälla följ med utropstecken frågetecken, måste ha någon jag känner och händer som känner igen min kropp och armar som kramat kramar om mig tidigare. Vi går över fälten för man måste gå liten extraväg i de röda när farfar dött. Han i sängen tittar på mig ber ljuset vara på. Ljuset på, han berättar om barndom, kanske mer tonår? Han nämner känd bloggare, kompisen, säger det är kanske lite mesigt med blogg, jag ler säger jag vet vem han, bloggaren, är, läser honom alltid, men säger inte det, det där sista. Det är ögon och jag vet inte hur jag ska tolka ditt leende, som om man skulle behöva tolka sådant. Han smeker rätt. Hår ur ögon, hjärtan, skärt. Mina kläder på hela tiden han mer naken, ger mig mer makt. Han blir sur igen jag säger han lika med horig, sexat med halva campus, jag vill inte spela spel, förlåt, han armar i kors. Senare puss i nacke och hand på höft. Han vet inte hur han ska ta mig, för ärlig. Jag vinner hela tiden, spelar kula spela spel svåraste spelet någonsin, han säger bra på TP bäst på TP spela det istället? Hela tiden maktspel båda vill vara högst. Klockan fem och jag pussar honom mungipa säger sova nu? Han smeker hår, nacke, oförutsägbart, bekräftar sova nu.

Den där om att ibland är kärleken inte tillräcklig

Jag hoppar omkring på ICA, med mp3-spelarnas lurar i öronen. Den spelar en låt som alltid gör mig förbannat lycklig, när hon ringer. Hennes sammetsröst säger mig med en gång att något inte är som det ska med allt som ska vara bra. Jag blundar framför sparris och rödbetor och frågar vad som hänt. "Du vet att farfar inte mått så bra" svarar hon.

Solen lyste in genom fönstret och farmor stod på en stol, i köket, för att nå upp att sätta upp våra påskgardiner. "Vet du?" frågade hon "jag hade en annan fästman innan farfar. Han hette Nils och det var bra att han dog, för då kunde jag gifta mig med världens vackraste man!". Jag tittade upp mot henne och log förvånat, ovant. Vacker? Är farfar vacker? Med potatisnäsan och det mörka håret och de barska minerna och femman i högerhanden och löständerna.

Han var den manligaste ni kan tänka er. En alfahanne. Stereotypsik. En bonde. Kvinnor hade sin plats och män sin. Barn hade en plats och djur en annan. Var sak på sin plats. Men runt sina barnbarn veknade han. Han veknade.

Tvåtusentvå gick jag en väldigt oproffesionell fotokurs. Ett av korten är på min pappa, min bror och min farfar. De håller armarna om varandra och ler mot kameran. I bakgrunden kan man ana att rapsen blommar. Man kan ana det, fast att det är svart och vitt. Ett bondbarn kan tyda raps hur svart och vit den än är.

Nu behöver han inte längre rymma från ålderdomshemmet han bodde på. Han behöver inte ligga på knä eller darra på handen. Jag är säker på att han är på ett rapsfält, för de blommar nu.

Och vår kärlek är ibland inte tillräcklig.

Den där om citrondoftande färsk grön sparris med rökt lax och rostade pinjenötter

Å och jag pratar om mat och om hur djävla tråkigt det är. Sju dagar i veckan. Hitta på något att göra. Varje dag. Och detta är bara början. Jag har minst 12,775 rätter till att tänka ut i mitt liv. Och då har jag ändå räknat med att äta ute en hel del av de där dagarna. Jag misstänker att det kommer bli en hel del morotslasagne och potatispurjosoppa.

Jag har skjutit på att gå och handla i nästan en hel vecka nu. Jag är uppe i gröt två gånger om dagen. Men nu är mjölkfaen slut, så nu måste jag. Hitta på.

Går in på tasteline.se, som egentligen är .com, och söker recept. Spröda tartletter med ricotta, fetaost och soltorkade tomater. Citrondoftande färsk grön sparris med rökt lax och rostade pinjenötter. Ljummen sallad med saffrans- och vitlöksrostade musslor och belugalinser. Ehum, ja tack, ge mig lite ork och pengar.

Trycker i "billigt" och "nyttigt". Tänker att nu kommer det bli den perfekta maten. Den där jag kommer att älska, äta sju dagar i veckan och tipsa för alla.

Jag får upp coleslaw.

Den där om rött

Jag vill ha dig här. Jag vill vakna med dig varje morgon, att du håller mitt hår varje onsdagsnatt när jag kommer hem och gråter över toalettstolen och spottar och inte kan kräkas. Jag vill att du pussar mig i nacken och mellan brösten och på magen och benen och i ljumsken dagen efter och får mig att skratta och gå på den där föreläsningen klockan tio, fast att jag bara vill sova. Jag vill känna kittlet och spänningen och leendena.

Jag vill inte ha dig här. Jag vill sjunga högt som faen på natten, på vägen hem och träffa pojkar och knulla runt och inte tänka på konsekvenser och förbud och arga blickar. Jag vill komma in på utestället och svepa med blicken och bestämma vem jag ska hångla med, innan de ens vet att jag är där. Jag vill känna kittlet och spänningen och leendena.

Jag vill ha sommar och det där ljusa och blommorna på träden, som är så mycket finare än de på marken. Jag vill ha strandsand mellan tårna och behöva springa ner till havet för att sanden är för varmt. Jag vill ha sommarsennätter och barfotaspring och maskrosmålning och brända kotletter.

Jag vill ha höst och den där första kalla dagen, en vind som blåser innanför kjolen och man vet att det är dags för rött och gult. Jag vill ha den tjockare jackan och den tunnare luften. Jag vill ha det röda längst ner, där himlen slutar och ett slut på dagen.

Jag vill ha chokladpudding och dillchips. Smal mage och tränade armar. Jag vill ha avskalat och vitt och rött och fullt av tavlor. Jag vill ha svensk sommar och tipptopp. Jag vill ha grekisk hetta och stupande hjältar. Högklackat och mjukskor. Det där röda, sexiga och mjuka, naturliga. Femtontusen års studier och ett jobb. Jag vill ha Skåne och Stockholm. Rapsfält och storstadsdjungel. Jag vill kunna säga att ”det här är min favoritlåt!” och inte vilja välja. Jag vill ha svart och vitt, eller egentligen rött.

Jag vill ha rött.

Den där om barnbarn

Man skulle kunna tro att jag är nojig över att kondomen sprack. Och nej, det var inte bara en liknelse, det hände verkligen.

Men nej. Det hade varit skitbra om jag hade blivit gravid för när jag var hemma hos föräldrarna sist så kom ämnet barnbarn upp sju gånger (sju gånger!). Den sjunde gången vände jag mig till mamma och sa att det var sjunde gången jag hörde ordet barnbarn den helgen. Hon blev lite nervös och sa åt mig att inte ta allt så personligt. För det är tydligen inte personligt att visa något pyssel hon köpt på Panduro Hobby och ska spara tills hon kan pyssla ihop det med sina barnbarn.

För övrigt är det inte ett dugg skönt med för stora/långa/tjocka penisar. Det gör ont att sitta idag.

Den där om valborg

Någonstans mellan efterfesten till efterfesten och min lägenhet träffar jag en kille som tvunget ska följa mig hem, för det är farligt att gå hem själv. Jo, tänker jag, det är jättefarligt, för hjärta, själ och sova ensam-tankar. Han pratar och frågar om jag brukar vara tyst, eller bara är ovanligt arg och sur av mig.

Någonstans mellan efterfesten till efterfesten och min lägenhet kommer jag på att det inte är det här jag vill ha. Jag vill inte ha killar som jag inte kommer komma ihåg namnet på, killar som egentligen inte är för unga, men yngre, killar som inte vet hur jag vill sova.

Jag ler mot honom och säger att jag är varken eller. Tyst eller elak. Han frågar om han får följa med in, eller om han ska följa med sina kompisar. Jag säger att han får göra precis som han vill, jag tänker sova och ska han komma in med mig så sover jag på mage och gillar när någon smeker min nacke.

Vi sitter i soffan och jag somnar med benen över hans ben. Hans hand på mitt knä. Med hans röst i öronen. Klockan är fyra när han väcker mig och vi går in i sovrummet. Jag klär av mig naken och bryr mig inte längre. Kryper in under täcken och in i mig själv och han har väl sett nakna tjejer innan. Han hostar till och lägger sig på täcket. Handen på min nacke. Så förbannat förutsägbart, fast att det är så jag vill ha det, fast att jag ännu hellre hade velat ha lite initiativ, lite oförutsägbarhet.

Klockan det ljusnar ute och kondomen spricker.