Den där om dagens överraskning

Dagens överraskning kom när jag var och handlade en sån där hålluppdemtillunderhakan-bh, till nyår, hos en riktig gammal tant i en riktig tantbhaffär, där bh:arna kostar tusen kronor styck. Hon frågade om jag visste vad jag hade för storlek och jag svarade antagligen inte och att jag brukade gå omkring i 75B. Hon tittade på mig, fnös och slängde in en 75D. Jag vågade inte säga någonting, men... 75D? D? Min kompis förstorade sina bröst i somras från A till D. Jag har inte D.

Jag hade D. Jag har bröst. Nu upp till hakan.

Den där om spöken

Jag är ute och springer i barndomsskogar, mest för att komma undan från mammatjat och pappamummel, när jag på avstånd ser högstadiespöke och måste gömma mig bakom en buske, svettflåsande med argmusik i öronen. Och jag undrar. Hur kom jag undan?

Hur kommer det sig att min bästa kompis från högstadiet fick barn vid nittonårsålder, bor nu på landet, kompis med Svenssonlivet, övriga kompisar från den tiden alla bor kvar, flyttat tillbaka, har barn, jobb, medan jag fick otåliga fötter och flydde? Varför är det inte jag som är på söndagspromenad en tisdag med min familj?

Jag, som var dömd till det livet. Som ansågs korkad, fast att jag mest var arg, ansågs utan framtid, när jag mest var uttråkad. Varför var jag en av de där snygga, som alla ville vara med, men som alla visste skulle få barn tidigt, stanna och kanske jobba på den lokala frisörsalongen?

Egentligen skiter jag i varför. Skiter i hur jag kom undan, bara jag kom undan. Kommer "hem" endast till jul och då stänger in mig på mitt flickrum för att slippa träffa de där spökena.

Den där om hjärtan i luften

Han följer med mig till tåget, bär min väska, säger att jag är mer van vid att bära din väska, än min egen, kissen! och jag ler mot honom, för han har en ny luva i vitt som jag köpt till honom, hej! på sidan. Och han hjälper mig upp på tåget, jag har fortfarande sviter från kokskväll, när ryggkota hoppade av. Små tanter sitter vid min plats och de ropar ut att det är två minuter kvar (inte tanter, utan höga tågrösten), måste bara pussas först.

Så vi pussas bara lite först och jag säger titta! tåget rullar! och han får lite panik, för han är ju på och inte av, där han kanske inte borde vara, men ska vara. Så jag fnissar och skriker att han ska följa med mig till Skåne och fira jul och småtanterna fnissar och han säger men, det går ju inte... mamma skulle bli besviken. Jag skakar på huvudet och fnissar och kramar.

Han kliver av vid Södertälje och gör hjärtan i luften och springer med tåget när det lämnar och kvar, på, står jag med tårar i ögonen.

Den där om tvåtusensju

Alltså. Alltså! Kan ni fatta att 2007 snart är slut?

"Och tvåtusensju kommer bli det året då jag måste välja mellan Bangkok och hund (och stanna i Sverige), men eftersom det händer en massa blodiga grejer i Bangkok just nu, så kommer jag inte få åka, så jag kommer nog stanna i Sverige och köpa mig en lägenhet söderomSöder i Stockholm, och där kommer jag bo med min lille jycke och kanske en katt med, så att de kan få leka när jag är upptagen med att knulla runt och få klamydia och en ny pojkvän som vill gifta sig (så småningom)."

Men hej, så fel jag hade! Och jag hade för mig att jag skrivit alla saker jag ville göra 2007, men det blidde visst inte så. Så därför (tycker att ni borde göra samma sak), det här vill jag ska hända 2008:

Åka till Indien (eftersom min resa redan är beställd och betald är det rätt svårt att undvika), få bra betyg på min d-uppsats, säga till pojkvän att jag älskar honom när jag är nykter, läsa Mästaren och Margartia, köpa mig en nässköljare så att jag slipper gå runt och vara snuvig hela tiden, styra upp min ekonomi, göra klart den där ekonomiutvärderingen från 2004, bjuda min pojkvän på en dunderfödelsedag, skriva världens bästa tal till min pappa när han fyller sextio, plugga mer, fortsätta knulla mycket, tvätta håret oftare och inte tänka att det inte syns att det är smutsigt, sluta hemlighetstycka att Jöbacks låt om Stockholm är fantastisk, inte sakna Finaste för mycket fast att vi inte kommer träffas på flera månader när hon är på yogautbildning i Indien och jobba på att inte bli så irriterad på min mamma.

Jaha. Då är det snart december 2008 då och jag kollar genom den här listan som jag skrev för ett år sedan.

Den där om april

Vi ligger på golvet och han klappar mig på håret medan jag berättar om teorin till min uppsats och vad tror du om det? Vad tror du, va? Va? när en låt kommer på, som jag inte riktigt känner igen. Han vänder sig mot mig och säger att den låten brukade han lyssna på när han var ute och gick, och så tänkte han på mig, där borta, i Studentstaden. Och jag va?:ar, för tänkte han på mig då? Och han jo!:ar och säger att han tänkt på mig varje dag sedan mitteln av april, någon gång.

Mitteln av april, när jag gick långrundor med kompis Elin, storrökte och disikrerade honom, inte förstod mig på alls. Jag minns det där och att jag tänkte att vara nykär är inte skönt alls. Jag minns hur arg jag var på honom för att han inte gillade mig tillbaka, om hur jag jagade och hur han, en eftermiddag i maj, släntrade förbi mitt hus, ringde förbi och sa att han kommit bara för att pussa mig. Eller alla de nätter han kom hem till mig full, för att sedan ett par timmar senare dra igen. Hur han, på en fest, bad mig att dra för att han skulle vara med en annan tjej. Eller hur jag senare slängde ut honom ur min lägenhet för att jag inte ville ta hans skit. Och nu säger han att han gick till skolans datasal bara för att få se mig, fast att hans dator hemma var bättre.

Och jag ligger där på golvet och ligger och tittar på honom och tårarna börjar rinna och han klappar mig på kinden, men det är gladballongtårar och någon har tänkt på mig varje dag sedan april.

Den där om att i år kom den bästa julklappen från min handledare

"XX går inte att nås, han har åkt tillbaka till USA för att fira jul och kommer att komma tillbaka den 16 januari."

Den där om Sverige

Jag sitter på en Jonas Gardellshow, har tidigare i veckan haft föreläsning med Mattias Gardell och svär lite för att jag missar Anna Järvinen. Så säger han det. Det som även Sandra uppmärksammade: ”Tro inte på vad Sverigedemokraterna säger - det är jag som är Sverige”. Och det får mig att undra vad som är mest Sverige. Om det är någon som tror att de är mest Sverige, mest svensk. För vad är mest svenskt?

Små tanter som står i slutet av rullbandet på kassan på ICA med förstoringsglas och inspekterar kvittot? Folk som tar med sina egna inneskor i en tygpåse till fest? Gubbar som ligger vakna hela nätterna för att grannen har fest, ligger och klagar för frun, men går inte upp och säger till, utan skriver en lapp på morgonen, alternativt "Dagens tistel" i tidningen? Är det de röda små stugorna med vedhög baktill, uppe i norr, de som övergivna och bortglömda med troll bakom knuten? Eller är det att stå och vänta skitlänge på bussen, som aldrig kommer, i femminus, men ändå köa när den kommer och inte klaga?

Är det extra svenskt att flytta tillbaka till Örebro/Enköping/Västerås och skämmas lite för att man sagt att man aldrig ska flytta tillbaka? Är det extra svenskt att prata skit om folk som stannade i Örebro/Enköping/Västerås och skaffade två barn direkt efter gymnasiet? Eller är man mer svensk om man stannade i Örebro/Enköping/Västerås och skaffade sig två barn direkt efter gymnasiet?

Är man mer svensk om man har blont hår? Om man har en svensk flagga på balkongen? Om man är stolt över att man kan hela nationalsången? Eller är det inte lite mer svenskt att glömma bort femte raden i texten och undra varför vi ska vara så stolta över att Sverige är "du tysta..."? Är det inte egentligen mer svenskt att vara nysvensk? Är det inte de det pratas mest om? De som bor i förorten, i husen gammelsvenskarna inte längre vill ha? De som kommer vara den nya framtiden, när svensken jobbar ett par år i Bryssel? Är det mer svenskt att resa utomlands ett par år? Att se världen?

Eller är Jonas Sverige? Är Sverige ett gaypar som syns på tv, som leder Melodifestivalen, som sjunger om sin kärlek och som cyklar genom Stockholm med småbarn därbak?

Den där om vad som händer om man ställer pepparkakor för nära kanten

Den där om pepparkaksbak

Den där om att svara Anonym

Anonym kommenterar att

” men asså, hur ska man tänka om det här med sex i ett längre förhållande? ja, man slutar ha sex så ofta som i början, men om man vill ha oftare? om man är "killen" fast man är tjejen och vill knulla tills öronen blöder men inte snubben vill? och man känner sig helt dålig och Orespekterande och fulkåt och ytlig och krävande? om man undrar om man är onormal som börjar räkna på när man hade sex senast och flippar i sitt huvud när man tycker två dagar lika gärna kunde vara två år?”

och herre Gud, har vi inte kommit längre än så? Är det inte, tvåtusensju, okej att tjejer är kåta? Att tjejer går och tänker på kön och kukar och fittor på stan och kanske bli blöta och våta som faen mellan benen på krogen för att de blir viskade i örat? Är det fortfarande inte okej, som tjej i Sverige, att onanera och vilja knulla fem gånger om dagen och tända som faen på sin pojk-/flickvän och skicka sprängkåtsfyllda sms till sin partner om vad man tänker göra med dem när man får sätta tänderna i dem? Ses män fortfarande som sexmaskiner, ständigt kåta, på gång, ståndet på helstång? Ses kvinnor fortfarande på sommarängar, oskuld for ever, lockigt hår, vill bara ha sex för att mannen vill? Herre Gud, har vi inte kommit över TABU?

Jag går i alla fall så på stan. Blöt. Och jag är inte killen, jag är tjejen, för jag är kåt när jag vill vara kåt och kåt ibland när jag inte vill vara kåt. Det är så man ska tänka, enligt mig. ”Jag är kåt!”. Vad man sen gör av det är ju en annan sak. Och jag fattar hela den där grejen med att jag antagligen inte kommer att vilja ligga med pojkvännen tre gångerplus per dag om ett tag, att det kommer ta slut med det där ”tar du inte mig nu, NU, kommer in i mig, så kommer jag att slå till dig, jag kommer ge dig ett knytnäveslag rakt i ansiktet för du är så underbar och jag vill ha din kuk djupt där inne”. Jag kommer ju inte känna det om ett år. Antagligen. Men jag kommer ändå vilja då och då och om han inte ställer upp då…

Måste man ställa upp fast att man inte vill? För nej, vi pratar inte våldtäkt där, ibland måste man väl ställa upp? Måste man det? För nästa gång kommer det vara jag som vill ha det där och inte han och ska han säga nej då? Och får man bli tjurig då?

Och fulkåt. Kan man vara det? Är inte viljan att ha en annan människa något fint? Kan det bli fult? Men jag förstår Anonym. Jag förstår känslan av att ligga där, bredvid, och vilja smeka, men inte få. Att bli nej:ad. Att få ryggen. Ge ryggen fuck-finger (!), köp dig en vibrator och kör på själv.

Så Anonym, jag tror inte att du är fulkåt. Jag tror att du är helt och fullt normal. Kåt. Välkommen till klubben!

Den där om ryggen

Jag kom hem från jobb runt åtta i fredags. Pojkvännen hade lagt fram klänning på sängen och pussade mig och sa att vi skulle dra på VICE-fest, trots att vi sagt att vi inte skulle VICE-festa. Så det var på med svartsminket och in i taxi och drickadricka och känna någon i dörren som kände pojkvän, så vi kom in utan biljett och gratis sprit och dansa, dansa, dansa och kindpussas och fyllebeställa kokain till nyår och dansa lite till och stopp! så låg jag på golvet med en gammal ryggskada (ryggkota tre som hoppar ur ryggraden - hopp!) som tog mig till akuten, där knivskurna och knivstuckna fick gå före mig och lite stön och jag vill inte vara här, vi åker hem! Och åka hem och sen dess har jag i stort sett inte kunnat röra mig så bra.

Och mitt internet har gått sönder igen.