Jag är ute och springer i barndomsskogar, mest för att komma undan från mammatjat och pappamummel, när jag på avstånd ser högstadiespöke och måste gömma mig bakom en buske, svettflåsande med argmusik i öronen. Och jag undrar. Hur kom jag undan?
Hur kommer det sig att min bästa kompis från högstadiet fick barn vid nittonårsålder, bor nu på landet, kompis med Svenssonlivet, övriga kompisar från den tiden alla bor kvar, flyttat tillbaka, har barn, jobb, medan jag fick otåliga fötter och flydde? Varför är det inte jag som är på söndagspromenad en tisdag med min familj?
Jag, som var dömd till det livet. Som ansågs korkad, fast att jag mest var arg, ansågs utan framtid, när jag mest var uttråkad. Varför var jag en av de där snygga, som alla ville vara med, men som alla visste skulle få barn tidigt, stanna och kanske jobba på den lokala frisörsalongen?
Egentligen skiter jag i varför. Skiter i hur jag kom undan, bara jag kom undan. Kommer "hem" endast till jul och då stänger in mig på mitt flickrum för att slippa träffa de där spökena.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag förstår vad du menar, nu är jag inte hemma särsiklt ofta, men jag var likadan. gömmer mig inte lñängre, tycker istället det är ganska kul att se deras anisktsuttryck och höra deras kommentarer när de efter att ha berättat om sina perfekta liv frågar om mitt :)
Oj. Ja, jag är väl ett spöke kanske. Försökte slita mig loss, men kom inte så långt. Flyttade till storstan bara för att bli infångad på nytt när barnet kom. Tror det finns för- och nackdelar med allting, men flyttar gärna härifrån när lillan blivit lite större. Drömmarna och äventyren behöver inte försvinna, man kan anpassa sig och dem till de nya förutsättningarna.
God fortsättning :)
Skicka en kommentar