Den där om bästkusten

Innan vi sätter oss i bilen ringer han privata sjukvården för att se om vårdköerna är mindre där, men det är de inte. Han möts av motstånd och ifrågasättande. Frågar varför inte jag ringer själv, jag som har millimetern i magen, har inte jag någon telefon? som om han inte är en del av detta, som om millimetern inte är en lika stor del av honom. Jag har aldrig blivit så dåligt bemött och jag vågar knappt tänka på hur svårt det måste vara att vara sjutton och oönskat gravid.

Vi åker från sol i Stockholm, till regnet på västkusten för att hämta hyllan. Stannar på vägen, för att jag måste kräkas, mår illa av fisklukt, av bensinlukt, av cigarettlukt. Skriker stanna! under bilens soltak och kräks i vägrenen medan lastbilarna åker förbi. På västkusten vilar vi i en liten, liten röd trästuga och går runt i hamnen, där det blåser och solen äntligen lyser. Han lovar att inte röka fler cigaretter så länge jag är gravid och mår illa och vi pekar på alla segelbåtar vi ska köpa, i framtiden. Affärerna är stängda och på sjökrogen beställer vi in skaldjurstallrik, där vi sitter ensamma, förutom ett norskt äldre par.
På vägen hem börjar jag blöda och ringer till sjukvårdsupplysningen som berättar för mig att det är normalt. Stolte mannen, mer stressad över det än jag, tror inte på dem och vill åka till sjukhus nu, genast! Jag övertalar honom om att jag mår bra och han tar min hand. I världens minsta samhälle äter vi mat på en servering som fått priser för sin senap 1984: diplomen hänger på väggen. Hemma igen somnar jag bredvid honom, medan han smeker mig över magen och nosar mig på halsen. På onsdag ska vi på ultraljud. Ingen abort än, inte ens bokad, allt är fullt, men en remiss. Och millimetern får leva lite, lite längre.