20 maj 2010

Den där om bikinin

När jag var elvatolv var jag extremt medveten om att jag hade bröst. Eller jag hade väl inte, men började få. Det känns nu i efterhand som om de var ständigt vita, ömsom mjuka ömsom hårda och det pinsammaste i världen. På gympan hade jag inte börjat använda sportbh ännu och varje gång jag sprang förbi Daniel så smygtittade han inte alls utan stirrade ohämmat och flinade så djävla fult. Då ångrade jag att jag varit tillsammans med honom i ettan.

På semester på Rhodos hoppade jag i havet från trampbåten och när jag skulle upp igen så trillade min bikinitopp av. Jag har bilder från den resan. Jag står med en rinnglass i en hand, håret så där otämjt som det var på den tiden, det var liksom som om det ständigt flög in i munnen och ögonen på mig. På mig har jag en rosa bikini och brösten sitter halvutslagna över min mage som liksom står och vinglar mellan att vilja vara bebistrind och vuxensmal. I alla fall så trillade min bikini av och min bror, då nioårsretig pekade och retade mig hela resan.

Det var det värsta som kunde hänt mig. Ja, det och att bikinitrosorna åkt av.

Inga kommentarer: