Den där om ...while we're at it...

...- ibland undrar jag om vi gjorde rätt som skaffade barn

- ibland önskar jag att vi aldrig skaffat barn (samtidigt som jag knackar i en jävla massa trä)

- ibland är jag så trött på min unge att jag inte vill gå hem från jobbet

- ibland tycker jag att det är så jävla tråkigt att leka att jag låtsas att jag måste gå på toa. Och att han inte kan få följa med.

Och jag vet ju att många känner så här. Men det är fan ingen som pratar om det.

Den där om deltid, del två

Anonym kommenterar 

"märkligt. allt det här. inlägget. och sen den enahanda grabbiga ryggdunkningen om hur jobbigt att vara med sina barn (hade en man kommit in här och HÖHÖ:at samma kommentar hade ni förmodligen inte flinat lika gött, eller har jag fel?). man nr 1: "jag älskar mina barn SÅ mycket, men jag kan faktiskt inte tänka mig att vara med dem mer än ca. 1 timme per dag, för jag gillar mitt jobb så mycket". vad blir era hurrarop? man 2: "det här med att folk lägger sig i att min fru arbetar deltid, vad är grejen med det?"

...nä, ni är ju mycket smartare än så, ni med rätt åsikter. ni o så välgenomtänkta och ÖPPENsinnade människor som tänkt hela vägen runt. blir så jävla besviken. trodde inte typ varenda "feminist" var så nedvärderande mot f.d. "kvinnliga värden" (fu) och inskränkta - likriktning eller dö tydligen...

mitt feministjag fastnar i halsen när jag läser såna här sorgliga kommentarsfält. jag är kvinna, och älskar mitt barn så FANTASTISKT mycket ATT jag hellre umgås mer än 1-2 h per dag med honom än arbetar (trots att jag trivs med mitt arbete osv). jag är övertygad om att jag (anknytningspersoner) och stressfri tid är viktigare för mitt lilla barn än en mamma som får bekräfta sig JUST NU från sitt karriärjag... men så kan jag inte tycka. för då är jag ett offer. fy fan vart vi är idag. mina kollegors härjade ansikten i sitt 100%-s arbetande på socialkontoret och 3 barn att hämta kl 17.30 pga den nya NORM vi duktiga kvinnor har här. utstöttheten jag smäller in i som betong när jag väljer att gå ner. det ni. det är det ni som står för. det är tydligen "fint" nu för tiden då. men jag skäms. trodde inte det skulle vara ett sådant magplask i ankdammen. vår fina generation."

Hej Anonym, 

det här svaret kommer bara att stå för mig själv, inte de som valt att kommentera: nej antagligen inte. Som svar på frågan om man nr 1 skulle säga att han älskar sina barn men inte kan tänka sig att vara hemma med dem mer än en timme om dagen heller, skulle jag ha flinat lika gött då. På grund av två saker:

1.) för att det är det som är normen och

2.) jag inte ser det som om att jag inte kan tänka mig att vara med mitt barn mer än en timme om dagen. Nu vet du ju i och för sig inte mina arbetstider när jag jobbar heltid, men du frågade inte heller. Det kan ju faktiskt vara så att jag jobbar heltid och slutar klockan tre, hämtar Fimpen klockan fem över tre, vilket ger mig fem timmars umgänge med honom. 

Och jag hyllar visst "kvinnliga värden". I inlägget jag skrev pratade jag bland annat om min farmor. Men bara för att jag inte vill leva det livet hon levde eller göra de icke-val som hon fick leva med så innebär inte det att jag inte är imponerad över det hästjobb hon gjorde eller föraktar det. Däremot tror jag att hon skulle ha varit lyckligare av att de arbetsuppgifter hon gjorde i hemmet hade delats rättvisare. 

Du skriver inget om ifall din eventuella partner också går ner i arbetstid. Jag vet inte om du inte tycker att det är relevant. Men det är det som är min poäng i mitt inlägg - att alla ifrågasätter varför jag inte går ner i arbetstid men ingenting om min man. Självklarheten i att det är jag som ska göra det här. Jag som ska få den sämre pensionen. Jag som behöver jobba heltid trots att det på pappret står deltid. Stressen när jag ändå måste springa från jobbet för att hämta på förskolan för att alla andra mammor och pappor säkert redan har gjort det. 

Sen är det en kostnadsfråga också. Skulle jag tjäna bättre så skulle min man kunna gå ner i arbetstid. Och det är förjävla synd att det ska vara så. Vi pratar inte om att vi måste uppehålla någon slags lyxnivå, för det är ingen lyxnivå vi lever på nu. Kanske var det förbaskat dumt att bestämma sig för att det var i Stockholm vi ville bo, men ska vi behöva flytta från vårt hem för att en ska kunna jobba deltid? Ska vi behöva vända oss ut och in för att få det att gå ihop? Anonym, du kanske har råd att jobba deltid, vad vet jag.

Jag vill fan inte det. Jag tänker inte bli den där. Och det där med att mitt barn skulle se mig stressad - ja, det skulle han få. Om jag gick ner till deltid. Stressad, frustrerad. Och du? Jag tror att du har missat min punkt tio.

Den där om bokcirkus!

Om ni sitter hemma och bara åh, skriv mer! Varför skriver hon aldrig?!? Så kan ni alltid gå in på min och mina kompisars bokklubbs boksida bokcirkus! och läsa där. Nu senast, till exempel, skrev jag om hur kallt det är just nu.

Den där om Iguazu och Salta och BA och Mendoza och Uruguay

Jag sitter och otålighetshoppar i soffan när Stolte mannen tittar på bilder över Salta. Men vad tycker du då? Vad tror du? Vad vill du? Och han tillbakatittar på mig och säger att vi nog inte hinner med allt jag vill på de två veckor vi ska vara borta. 

För Stambyte pratar om södra Argentina. Annika pratar om Mendoza. Vi sitter där i Stambytes lägenhet och det är barn överallt och Annikas kille nämner Buenos Aires och att vi borde stanna där några dagar, passa på att festa och äta, när vi ändå ska resa barnlösa. Och när jag träffar Lisa så pratar hon om Uruguay.  Det finns så många platser i Argentina vi jag vill se. Så lite tid vi ska vara borta. Och har ni nu något måste se-plats så säg den nu, så att jag hinner addera den på listan.

Den där om tio punkter om varför jag inte kommer att jobba deltid

På jobbet i korridorerna stoppar folk mig och självklartfrågar mig om hur mycket jag kommer att gå ner i tid nu när Fimpen börjat på förskola. Jag skakar huvud och svarar nä.

Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.

Och jag vill inte att någon ska ifrågasätta min kärlek till honom. Att jag skulle älska honom mindre bara för att jag går ner i tid, men

anledningar till att jag inte (vill gå/) går ner i tid:

1.) Jag älskar mitt jobb.
2.) Jag älskar att jobba.
3.) Jag har redan dålig lön och jag vill inte få en svindålig pension. Nu är min förhoppning att jag och Stolte mannen kommer att leva hela våra liv ihop, men om det inte skulle vara så och jag kommer att vara pensionär ensam vill jag inte ha en svindålig pension.
4.) Min farmor var bondhustru hela sitt liv. Alltså gift med min farfar, som var bonde medan hon antagligen jobbade lika mycket som honom men inte i några offentliga papper. När de gick i pension hade hon aldrig kunnat skilja sig från honom, hon hade inte haft råd.
5.) Jag är feminist och tycker att det är förjävligt att det anses att det automatiskt är jag som ska gå ner i tid medan ingen ställer detta krav på min man.
6.) Jag vill inte tappa i lön/möjligheter/erfarenheter på mitt jobb.
7.) Vi skulle inte ha råd att bo kvar i vår lägenhet.
8.) Jag gick själv i förskola heldagar och anser mig själv vara någorlunda normal.
9.) Vi betalar förskolan för en heltid. Sen kanske inte Fimpen kommer att gå hemdagar, då vi kan lägga våra jobbtider annorlunda, utan att gå ner i tid.
10.) Min man vill eventuellt jobba deltid.

Den där om att uppdatera

Den 31 januari 2013. Det var då jag tänkte avsluta min bloggpaus för att känna hur det kändes. Men så kommenterade Boel och jag tänkte fuck it med för många utropstecken och bestämde mig för att skriva en uppdatering.

Punkt ett.) Det slår mig ned fullkraft hundrafemtio kilometer i timmen när jag kommer in i förskolelokalen. Här luktar det likadant som på neoavdelningen på SÖS. Det luktar bebis och mat och lite blöja. Fullkraft rakt i magen ansiktet över armar: ståpäls över ben och tår och lår och ansikte. Fimpen leker med ett glasögonfodral på förskolan. Han tycker om det där, att sitta själv och pysselpilla. Dag ett ensam är okej. Dag två ensam har han varit glad. Dag tre gråter han hela dagen och pedagogerna ler inte.

Punkt två.) Jag ska på kompisblinddejt. Jag funderar ut kläder (kanske svartblus eller rödtröja? Eller båda?) tänker hår och förbannar att min frisör klippte min bena fel. Skojar över Facebookchatten att vi måste göra en dagordning över allt vi ska prata om. Och det är så likt kärlek, hur det allt börjar. Det trevande. Det nervösa. 

Punkt tre.) Jag hittar ännu ett hus med pendlingsavstånd till Stockholm. Jag ringer Stolte mannen som inte svarar. Svettas i händerna och ringer mäklaren. Alla dessa hus jag spontanköper i tanken och sen blir besviken över samtidigt som jag absolut inte är redo för att flytta från Stockholm samtidigt som alla mina bästa kompisar flyttar närmare mig. Och min bror! Min bror försöker flytta närmare. Så jag brusar och bubblar i telefon sms mail Facebook att klaaaaaart vi inte flyttar! samtidigt som jag redan har sått vildrosor längs långsidan på det röda huset med vita knutar.

Ni då? Vad har ni hittat på sedan sist?