På jobbet i korridorerna stoppar folk mig och självklartfrågar mig om hur mycket jag kommer att gå ner i tid nu när Fimpen börjat på förskola. Jag skakar huvud och svarar nä.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Och jag vill inte att någon ska ifrågasätta min kärlek till honom. Att jag skulle älska honom mindre bara för att jag går ner i tid, men
anledningar till att jag inte (vill gå/) går ner i tid:
1.) Jag älskar mitt jobb.
2.) Jag älskar att jobba.
3.) Jag har redan dålig lön och jag vill inte få en svindålig pension. Nu är min förhoppning att jag och Stolte mannen kommer att leva hela våra liv ihop, men om det inte skulle vara så och jag kommer att vara pensionär ensam vill jag inte ha en svindålig pension.
4.) Min farmor var bondhustru hela sitt liv. Alltså gift med min farfar, som var bonde medan hon antagligen jobbade lika mycket som honom men inte i några offentliga papper. När de gick i pension hade hon aldrig kunnat skilja sig från honom, hon hade inte haft råd.
5.) Jag är feminist och tycker att det är förjävligt att det anses att det automatiskt är jag som ska gå ner i tid medan ingen ställer detta krav på min man.
6.) Jag vill inte tappa i lön/möjligheter/erfarenheter på mitt jobb.
7.) Vi skulle inte ha råd att bo kvar i vår lägenhet.
8.) Jag gick själv i förskola heldagar och anser mig själv vara någorlunda normal.
9.) Vi betalar förskolan för en heltid. Sen kanske inte Fimpen kommer att gå hemdagar, då vi kan lägga våra jobbtider annorlunda, utan att gå ner i tid.
10.) Min man vill eventuellt jobba deltid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
20 kommentarer:
Jag jobbar deltid, utan barn. Jag tror att jag skulle vilja fortsätta med det även när jag har barn, men jag tror att barnet skulle få vara heltid på förskolan. Allt för att jag ska hinna med ett trevligt liv med träning och vänner också.
Den ärtan kommer att vara lätt att förklara för fördomsklubben.
Heja! Man ska göra det man vill (ja och har möjlighet till osv, men jag tycker att man ska försöka låta hjärtat styra så mycket som möjligt!)
Vissa jobb lämpar sig inte för deltidsjobb heller. Man ska på något sätt hinna med samma saker, fast man får gå tidigt, och får lägre lön. Om man har flexibla jobb, kan man åka in toktidigt och lyckas hämta tidigt, när den andra lämnar och jobbar sent.
Och samtidigt (och nu blir det politik!), varför är det bestämt att en heltid ska vara 8 h? Känner i hela hjärtat och hjärnan med, att kanske 6 h arbetsdag borde vara standard, och att det skulle vara en grym vinst för hela alla. Fler jobb, minde sjuka, mer tid tillsammans osv. Att inte ta ut effektiviseringar i tid är mycket märkligt tycker jag. Jag gillar även jag att jobba, och att vara med min familj. Samtidigt. En helt annan sak: Gud va kul att du bloggar igen. Har saknat dig! //Anna
Finns det ngt sätt att bemöta de där korkade fördomarna som faktiskt funkar? Jag kör på metoden att förvånat svara det som för mig är självklart (I detta fall "Va? Vad menar du? Varför skulle jag jobba deltid?"). Ifrågasätta de ruttna påståendena ("ja så är ju pojkar") med (spelad) förvåning, liksom rubba lite iaf. Att inte låta det flyta förbi obemärkt. Men det är en kamp. Är arg på mig själv för att jag vid ett tillfälle inte lyckades med denna approach när min svåger uttryckte förvåning över att en kompis börjat jobba när barnet var 7 månader, och att jag istället liksom ursäktade henne ("men hon jobbar bara deltid" etc) - så ruttet av mig! Men jag blev så paff. Alla dessa små strider. Men jag hoppas att det en dag bara blir självklart, och ett steg på den vägen är att enkelt ifrågasätta saker folk verkar ta för givet. Tror jag.
Och härligt att du är tillbaka!!
Jag har aldrig reflekterat över att föräldrar går ner i tid när de fått barn. Förrän nu. Jag blir alltid lika förvånad när jag (men oftast Martin) sönderstressad kommer till förskolan för hämtning vid 17-tiden och det nästan alltid bara är våra ungar kvar. Jag menar, hur gör folk? Hur har de råd? För oss är det inte heller något alternativ att gå ner i tid, visst finns önskemål från bägges sida att M skulle vara ledig fredagar, men vi skulle förlora alldeles för mkt inkomst. Tyvärr.
Men alltså det här med att folk lägger sig i? Fattar liksom inte grejjen med det.
Du gör så himla rätt. Och jo, jag tycker också som någon skrev ovan att det skulle vara 6hs arbetsdag istället!
Vi befinner oss också i en situation där vi båda jobbar heltid, dock blir nog en av oss tvungna att gå ner lite i tid pga funktionshinder hos sonen, och som gör att han nog inte kommer att orka heltid på förskolan. Blir detta aktuellt blir det nog mannen som får jobba mindre och jag stannar kvar på min heltid, av ungefär samma skäl som du Jenny.
Har jobbat heltid alla år av ungefär samma skäl som du skriver. Men nu, när min ena är 6 och min andra 1,5 år, har jag & maken börjat jobba 90% var. Är hemma varannan fredag & det är jätteskönt! Det är mysigt att vara hemma och lyxigt den andra veckan med, utan hämt & lämn-stress, fint sätt att inleda helgen. Tips om detta upplägg om ni nån gång skulle vilja prova att gå ner i tid på ett rättvist sätt! //Kirsten
Jag höll andan lite när jag publicerarade detta inlägg och förväntade mig i alla fall någon som skulle ryta till att barn är faktiskt det finaste vi har. Såklart är ni smartare än så och trollen håller sig borta.
Och plus: pratade med en kollega som jobbar deltid som avrådde mig från att göra det eftersom hon ändå får 110%s arbetsbörda. Hon sa att jag hade att välja på dåligt samvete (pga hämta "sent") och multistress. Livspusslet!!! hörrni!
kanske kan ni båda jobba 80-90 %. så funderar vi på att göra när det blir aktuellt.
jag fick också de där frågorna. eller snarare konstateraden. "nu går du VÄL ner i tid". näe.
Ska du verkligen offra ditt barn på jämställdhetens altare?!!?!?!?
HAHA SKOJA BARA. Dina argument räcker ju mer än väl, det sorgliga är att du ens måste förklara detta för folk i din omgivning. Så trött på alla krav som ställs på mammor men som pappor slipper. En man som går ner i tid ses som en jävla hjälte medan en kvinna som inte går ner i tid ses som en karriärslysten streber som skiter i sina barn. Blir vansinnig!
Så glad att du bloggar förresten.
Hurra du är så bra!
Jag som barnlös förskollärare har svårt att förstå hur folk får ihop dagarna för tidig hämtning, men önskar att vab oftare fanns med i beräkningen när barnen planerades. Själv skulle jag gärna jobba fyra dar istället fem, men kan inte motivera det nog utan barn. Arv, självbild, förväntningar o sånt står i vägen. Måste börja såga.
/Tina
Skriver under på cirka allt. Hoppas hoppas barnet trivs på föris bara annars kommer oceaner av dåligt samvete skölja över mig. Vårt barn har dessutom mor- och farföräldrar som kan (och vill) vara med i hämta-lämna-pusslet, thank god.
Har alltid jobbat morgon och slutat där vid 11-snårat, senast 15.00. När jag sen skulle få ett "vanligt" jobb och jobba heltid kände jag bara "Eh.. Näe, det orkar jag inte" och sa till min nya chef att jag bara kan tänka mig att jobba 75%. Jag slutar kl 15 på dagarna, hämtar barnen mellan 15.15-15.30. Visst kostar det att inte jobba heltid, det blir mindre stålar. Just pensionen har varit min stora ångest, men det har jag löst genom att pensionsspara själv det jag tappar!
märkligt. allt det här. inlägget. och sen den enahanda grabbiga ryggdunkningen om hur jobbigt att vara med sina barn (hade en man kommit in här och HÖHÖ:at samma kommentar hade ni förmodligen inte flinat lika gött, eller har jag fel?). man nr 1: "jag älskar mina barn SÅ mycket, men jag kan faktiskt inte tänka mig att vara med dem mer än ca. 1 timme per dag, för jag gillar mitt jobb så mycket". vad blir era hurrarop? man 2: "det här med att folk lägger sig i att min fru arbetar deltid, vad är grejen med det?"
...nä, ni är ju mycket smartare än så, ni med rätt åsikter. ni o så välgenomtänkta och ÖPPENsinnade människor som tänkt hela vägen runt. blir så jävla besviken. trodde inte typ varenda "feminist" var så nedvärderande mot f.d. "kvinnliga värden" (fu) och inskränkta - likriktning eller dö tydligen...
mitt feministjag fastnar i halsen när jag läser såna här sorgliga kommentarsfält. jag är kvinna, och älskar mitt barn så FANTASTISKT mycket ATT jag hellre umgås mer än 1-2 h per dag med honom än arbetar (trots att jag trivs med mitt arbete osv). jag är övertygad om att jag (anknytningspersoner) och stressfri tid är viktigare för mitt lilla barn än en mamma som får bekräfta sig JUST NU från sitt karriärjag... men så kan jag inte tycka. för då är jag ett offer. fy fan vart vi är idag. mina kollegors härjade ansikten i sitt 100%-s arbetande på socialkontoret och 3 barn att hämta kl 17.30 pga den nya NORM vi duktiga kvinnor har här. utstöttheten jag smäller in i som betong när jag väljer att gå ner. det ni. det är det ni som står för. det är tydligen "fint" nu för tiden då. men jag skäms. trodde inte det skulle vara ett sådant magplask i ankdammen. vår fina generation.
Ni kommer med så himla bra synpunkter allihopa. Och det är fint att läsa att det finns alternativ och att det går att lösa, med olika %-satser hit och dit. Men detta pusslande? Jisses!
Skicka en kommentar