...- ibland undrar jag om vi gjorde rätt som skaffade barn
- ibland önskar jag att vi aldrig skaffat barn (samtidigt som jag knackar i en jävla massa trä)
- ibland är jag så trött på min unge att jag inte vill gå hem från jobbet
- ibland tycker jag att det är så jävla tråkigt att leka att jag låtsas att jag måste gå på toa. Och att han inte kan få följa med.
Och jag vet ju att många känner så här. Men det är fan ingen som pratar om det.
31 kommentarer:
Över 100 kommentarer när jag skrev om barnfrihet verkar tyda på att du har rätt. Det var som att öppna en ventil för många föräldrar verkar det som.
http://www.fredrikwass.se/2012/10/30/tankar-om-barnfrihet/
Sådana finfina och intressanta kommentarer du har fått på det där inlägget. Viktigt att sprida det som många tänker, men få vågar skriva.
Jag tänker mycket på hur barncentrerat vårt samhälle är. Finns det ett barn med i sällskapet handlar samtalet om barnet. Jag tror inte att samhället har sett ut så tidigare. Jag tror inte att föräldrar i alla tider har umgåtts med sina barn. Lekt med sina barn. Hur kul är det liksom?! Jag tycker själv om barn, jag tycker att de är gulliga och trevliga ibland. Men världen cirkulerar inte runt dem. De ska inte vara center of attention. Ingen människa tror jag mår bra av att växa upp på det sättet.
Jag vet inte vad jag ville säga om det här egentligen. Det är inget ont om att du skriver om barn på din blogg, Jenny. Men jag bara undrar hur det kommer sig att barnen alltid ska ta sådan plats. Tillåtas sådan plats. Låt de umgås mer på vuxnas villkor så ser dem nog till att hålla sig undan av uttråkning efter ett tag (gäller ju främst lite äldre barn).
Majoriteten av de föräldrar som resonerar såsom att de vill ha mer tid med sina barn har kliniskt rena hem, frysen fullproppad med bröd och cupcakes och deras barn är stylade till tusen och aldrig nånsin smutsiga.
Då undrar jag, hur umgås man mer med sina barn om man hinner allt det där. Varje dag. När jag väl leker, vilket är sällan så gör vi det ordentligt. När vi går hem från förskolan runt fem, oftast bland de sista, så stressar jag oftast inte. Hann vi bara käka macka till kvällsmat så har de fått lagad mat på förskolan, inget att oja sig över.
Man kan vara en fantastisk förälder trots att man inte är hemma med dem! Punkt.
linan. försöker du vara rolig? eller är du allvarlig? vilka är alla dessa människor du känner som lyckas undvika barnen medan de gör dessa (tydligen patetiska?) hushållssysslor och särskilt nyfiken på hur de tvättar sina barn utan att träffa dem? nä, just det, som Vitnos ondgjorde sig över hur barn "klemas bort" med kvalitetstid eller liknande, så spottar du i motsatt riktning att det är dåligt för barnen att vara MED sin familj, om inte den ömma modern sitter likt en tjänare och beundrar barnet? ^^ tro fan att man inte orkar med sitt barn om man tror det är vad livet går ut på, att man måste ha "kvalitets tid" (?) för att barnet ska må bra av umgänget. jag tror helt ärligt att det är nyttigare för ditt barn att ni tillsammans kanske bakar något i köket, än att du ska göra allt utom att "umgås" med barnet UTAN barnet, och sen ...ja, vad fan är "leka ordentligt"?
om din poäng var att visa upp lite av dina präktiga fördomar/inskränkthet, din avundsjuka/missunnsamhet så score:ade du, men om du på riktigt ska försöka klämma dit folk som bakar sitt eget bröd som sämre föräldrar. ffs människa. eller var detta humor? hoppas det.
jag har aldrig bakat cupcakes, eller bröd, eller städat hemmet (som inte är kliniskt rent, men vi håller gärna skiten ifrån oss någorlunda, då jag är ursprung-arbetarklass och det ligger i ryggmärgen på något vis...(?)) med mitt barn än. men jag ser fram emot att lära/och leka, mitt barn leva i vardagen och göra vardagliga saker i vardagen-och njuta i det, är min idé om "kvalitets tid" eller "leka ordentligt" osv. (nej, cupcakes blir det nog inte, men nog fan ska vi baka ihop. vilka bakverk är nog trashiga för att inte hamna under plastmorsa-radarn?) (ska jag skämmas för att mitt barn eller hem inte är skitigt nog, om det hypotetiskt är renare än ditt? tar inte många minuter för vilken människa som helst att hålla sunt hygien...borde gå att kombinera med 45 timmarsvecka för den som insisterar...men nej, jag kan tyvärr inte placeras i den fina lilla högen du gjorde av Oss, vi som inte svalt normen för 10-talet... sedan är det fascinerande att trots pk-pretentiös sektstämning kvarstår det inskränkta tänkandet, som man påstått föraktar, om att sambon 1, existerar i trad. bemärkelse och 2, är man - ja tillåt mig säga mansgris t o m, det förutsätts mellan raderna... oavsett vilket kön partnern har, så är man utdömd från början om man valt en partner som väljer deltidsarbete synes det...)
so again, flipping sue me.
Min dotter är fyra månader och jag måste säga att det var en stor chock att få barn. Jag har längtat efter barn så många år, men man kan aldrig föreställa sig hur jobbigt det kan vara. Det är inte en gång jag har frågat mig själv om jag har gjort rätt val. Och varför det inte finns ångerrätt på bebisar. Det är inte så kul alla ggr, även om man älskar dem över allt annat.
Hej. Jenny: jag är så tacksam för att du vågar skriva om det som går emot normen. Det är, i mina ögon, en viktig feministisk gärning. Tack för att du är modig och provocerande ärlig.
Anonym: vet inte om ni är en eller flera. Men jag får ont i magen av den ingående kritik ni/du skriver här, helt anonymt. Antingen hittar man väl på ett alias, eller ännu hellre identifierar sig, eller så håller man sina tankar för sig själv tycker jag. Med vänlig hälsning, Monika Nilsson, Södertälje
Anonym: ingenstans är det någon som pekar ut dig. Min poäng är snarare att man gärna skriver ner de föräldrar som väljer att jobba heltid och alltför ofta handlar kritiken om att man inte har nån tid med barnen, underförstått älskar inte dessa föräldrar sina barn besinningslöst? Det är klart att de gör.
Jag kan villigt erkänna att jag kan bli provocerad av dessa "duktiga" föräldrar som går ner i tid och sedan visar upp en perfekt yta, cupcakes var kanske en öm tå och då ber jag om ursäkt, men oftare handlar det om att ha ett vackert hem än att hitta en vardag med sina barn. Barn kräver nämligen inte så mycket. Om de får lov att använda sin fantasi och utveckla den finns det inget som är en större gåva. Självklart upptäcker jag livet och vardagen med mina barn men ser det ut som det gör för många med en högre atbetsbelastning, precis som Jenny skriver, då det inte spelar nån roll i praktiken om man går ner i tid, stressen kommer ändå finnas där, då är det ju så. Då gör man sitt val och det är ens egna och kan aldrig tas ifrån en men det är sorgligt att andra ska ifrågasätta och stampa på en när man valt.
Vad det beträffar förskoleverksamheterna idag är det många barn där men de har fantastiska pedagoger över lag som gör allt för att alla barn ska bli sedda och få den stimulans men också den vila de behöver. Jag gör ingen en tjänst om jag inte litar på dem jag överlämnar mina barn till, varken mig själv, pedagogerna eller barnen.
Jag är själv uppvuxen med en förälder som har varit hemma på heltid, det har varit skönt på många sätt men jag står inte henne närmre än vad mina vänner som gått i förskola och fritidsverksamhet gör. Min mamma gör allt det där hon väntade med när vi var små nu. Med följden att hon inte har samma tid med sina barnbarn vilket är en stor förlust och sorg för alla det med, henne, mig och mina barn. Ibland är det svårt att få tiden och pengarna och intressena att räcka till hur vi än gör och det viktigaste måste ju ändå vara att vi gör det som känns rätt här och nu.
Till syvende och sist handlar det för mig om vad som gör mig lycklig. Och det som gör mig lycklig påverkar i allra högsta grad alla andra i min närhet.
Jag får en känsla när jag läser det Jenny skriver och dom kommentarer som kommer, att det handlar om mammarollen, vilken mamma man vill vara. Och den rollen ligger också mer under luppen än pappa rollen, på gott och ont. För det är inte lätt alltid att veta hur man vill vara, det finns mycket fasta råd från andra hur man ska vara. Jag är av den åsikten att dom flesta föräldrar gör så gott dom kan, utifrån vilka dom är.
Jag förstår båda sidorna av saken, kanske för att jag själv befinner mig i mitten. Jag var hemma med barn i nästan 3 år, av ekonomiska skäl, att jag hade ingen inkomst som räckte till för att vi skulle klara oss, det har gett mig massor av ångest av att vara beroende av min man. Men är ändå så tacksam att jag fick möjligheten att verkligen få vara hemma med dom små. Mina två är födda med 1,5 års mellanrum .
Nu går mina små på dagis och älskar det. Jag studerar just nu mer än heltid till mitt drömjobb. Ibland längtar så mycket efter att vara klar och andra gånger är jag tacksam att jag studerar under småbarnsåren. Jag lämnar mina barn vid 8.30 hämtar dom runt 15 och det är skönt, mindre stressigt för mig. Barnen däremot vill inte alltid gå hem när jag kommer. Men dom får en stor del mamma och pappa tid, min man jobbar 90 % och jag pluggar utan studiemedel, så det är ett val för oss att försöka vara hemma med dom så mycket det går. Jag vill ge mina barn tid så är det. Men förstår dom som väljer att jobba heltid.
Men jag märker själv att jag har blivit en bättre mamma sedan jag fick börja göra sådant i skolan som gör att jag växer som person. Jag reste iväg förra terminen och var borta ca 18 dagar över en termin och läste en halvfartskurs på annan ort. Det var otroligt stärkande för mig och i längden för barnen. Det var skönt att få släppa på mamma rollen, att bara få vara Lena.
Så det jag vill säga är att vi som mammor måste få vara dom vi är, med styrkor och brister. Det är det som är liv. Och mamma rollen är inte lätt att klura ut.
Jag tycker det är starkt av Jenny att fundera och visa öppet att det är inte lätt att vara förälder, alla känslor är inte så gulliga jämt och ständigt.
Linan.
OK. då förstår jag.
tycker du har lite tarvlig hållning ärligt talat. cupcakes var visst en öm tå... bitch please. du kan inte låta bli va? du försöker vara så fin i tonen, men det bara sipprar ut lite ändå, inte sant? när jag känner lukten av ditt förakt, så förstår jag att det jag skrivit provocerar likaväl som det jenny skriver. det blir ju alltid så jobbigt när någon säger något som går emot det snäva, vad man i sina avancerade försvarsmekanismer intalat sig till förträngningsnivåer.
men nej kära du. jag är ingen sån där människa som du verkar ha surfat runt och blängt på i såna där mys-bloggar. med märkesgummistövlar, vitmålat, konstnärsyrken, rosa rosor osvosv. jag bloggar inte. jag är som vilken manhaftig, svensson-socialsekreterare som helst. handlar nån kofta på h&m, fyndar på Ö&B, köper vin på box, kan inte fotografera med såna där härliga filter, töntig och vanlig. men jag tror fan det provocerar dig ännu mer. tänk om jag bara är... mänsklig och full av brister som Ni. Eller lite mer ;) Trots att jag prioriterar så otänkbart.
Nu lägger jag ner det här. Det verkar bli obekvämt. Så fortsätt ni att släta och stryka och sockra. Det kan ni behöva med era tuffa "livspussel" ;P
Önskar er alla bara goda, fina liv, och att ni (också) kommer ångra så lite som möjligt i slutet :D
Lena, klokt.
Hörrni, jag ÄLSKAR att ni kommenterar och diskuterar. Tänk dock på att lägga det här på en okej, respektabel nivå. Det här är min blogg och gör ni personangrepp och börjar kalla varandra saker så tar jag bort era kommentarer.
Jenny!
så skönt att andra känner detta också, jag grubblar så mycket över om jag är en OK förälder då jag ofta tycker barnen är jobbiga och inte längtar efter dom hela tiden, tycker inte att det är roligt att leka mm och då kan man ju undra varför jag "skaffade" barn. Det undrar jag också ibland. Men jag älskar dom och älskar att ha en familj och tror att man alltid ser att gräset är grönare på andra sidan. Hade jag varit utan barn så hade jag ju längtat efter att få barn. Men skönt att veta att andra går med samma tankar, även om man i slutändan inte vill vara utan sina barn så är det inte bara kul på vägen. /Sara
Men så är det ju också krävande att ha en 2-åring. Dom behöver så mkt mer än äldre barn, framför allt uppmärksamhet och tillsyn. När barnen blir äldre kräver dom sin frihet och integritet och då står man där och bara "hallå unge, UMGÅS MED MIG!" och dom bara tittar på en som om man vore galen.
Jag skulle så gärna vilja skriva ner allt jag tänker och känner när jag läser igenom de senaste inläggen och alla dessa kommentarer. Men jag orkar bara inte. Jag är väl ett av "trollen" om det betyder att jag inte tycker exakt som Jenny eller de flesta som kommenterar. Det är en enda härva av dåliga samveten och egna behov kontra barnens behov och till sist vet jag inte vad någon egentligen tycker och anser politiskt och vad som helt enkelt är undanflykter pga 1. stora behov av att vara med sina barn eller 2. stora behov av att inte vara med sina barn.
Den där människan som lite längre ner skrev om sin fina fritid och att hon jobbar deltid nu och tänker fortsätta med det när hon får barn i framtiden men ändå ha barnen i förskolan heltid....det säger på något vis allt. Att inte fler reagerar på detta utan är tysta medlöpare i en sinnesjukt individualistisk era, är för mig helt obegripligt. Om inte annat så borde väl NÅGON ha kunskap nog att veta att det inte är tillåtet att göra så? Trots att förskolan är en "pedagogisk verksamhet" är fortfarande huvudsyftet att förvara barnen då föräldrarna arbetar. Och nej, föräldrar har inte ens rätt att handla mat efter jobbet innan de hämtar barnen. Jag har arbetat på många förskolor och hört många chefer upplysa de anställda om att detta måste tydliggöras.
FRAMFÖR ALLT vill jag säga en viktig sak:
Det funkar liksom inte att sticka huvudet i sanden längre och gapa om skuldbelagda föräldrar så fort det blir tal om långa dagar i förskolan. Jag vet hur svårt det är att gå ner i tid för många som verkligen VILL men ingen tjänar på att skönmåla verkligheten. Ni som skriver här skulle uppenbarligen behöva vikariera ett par dagar på några olika förskolor innan ni så tvärsäkert uttalar er om vad som är bäst för era barn. Jag arbetade en gång på en av Göteborgs "bästa" förskolor, föräldrarna älskade förskolan och barnen visade inga tecken på vantrivsel. Men jag som arbetade där vet PRECIS hur dagarna såg ut efter att barnen var lämnade. Det är för stora barngrupper, för hög arbetsbelastning, vidrig ljudnivå och barnen BLIR INTE SEDDA SOM DE BEHÖVER när de är så små!!! Läs lite utvecklingspsykologi så kanske ni förstår vad jag menar. Förskolan ser inte ut som dagis på 70- eller 80-talen. Kolla in ny forskning som talar om barn som blir stresskadade men är så anpassningsbara att det inte märks förrän de kanske får PTS i tonåren. Det är inte skrämselpropaganda eller skitsnack. OK att man inte har råd att gå ner i tid. Men att raljera och kokettera över att inte VILJA och sen skryta om att man är en bra förälder, nä tack. Då säger jag det allra hemskaste: Varför ville ni ha barn egentligen när ni inte vill ta hand om dem själva????
Nu är det min tur att tacka tillbaka, jag fick 2 tack för mitt. Tack älskade Linda för att du orkar. För få som vågar. (Ännu inte pratat med 1 förskolelärare som säger något annat än Just det du säger här.) Det är så viktigt. Orkar inte med de nästan psykotiska ihopblandningarna av emotionella förvirrade, samt rationella förklaringsförsök som florerar. Vad vet folk? Vad VILL de tro? Vad förtränger de? Och: Varför.
Tack.
//Org. Anonym
Trams! Lite perspektiv tack. Nyckelordet här är IBLAND!
Och kritiken i allmänhet är att man inte ens får känna så IBLAND utan att bli påhoppad.
Om man levt ett roligt liv innan man skaffade familj och fick en liten ny person att ta hand om inser man säkerligen inte förrän efter det att egentiden, tystnaden, de extra pengarna osv. är borta hur mycket man trivdes med sin livsstil. Detta oavsett hur mycket den biologiska klockan skrek innan man skaffade barn, och oavsett hur bra och omsorgsfull man är som förälder.
Det är dessutom visat genom forskning att många som tycker att dom lever i ett jämställt förhållande och skaffar barn under de förutsättningarna (50-50) får se sin föreställning ställas på ända under småbarnsåren (nu menar jag inte just Jenny men i allmänhet) och därifrån kan de här känslorna och tankarna säkert också dyka upp.
IBLAND får man ha såna tankar utan att bli anklagad för barnmisshandel och tillsagd att man inte borde ha barn. Så tagga ner lite med kritiken.../Annika
Jag har inte kritiserat de tankarna eller känslorna ett enda dugg. Det var inte det som det handlade om, utan tidigare diskussioner.
PS. Okej, då är jag med. Vad gäller barnen som far illa på dagis och förskola så tycker jag det är viktigt men delvis en separat fråga. Det är förstås helt fel att det är så.
Men ansvaret ligger inte uteslutande på mammorna som vill arbeta - det är ju lika mycket papporna som tar för givet att dom KAN yrkesarbeta, deras arbetsgivare som tar för givet att papporna inte ska gå ner på deltid, och staten som snålar in på barnomsorgen som är skyldiga i det och där ändringen behöver komma. ALLA är medansvariga för att barnen ska få må bra och vara trygga/Annika
Det är det HELLER ingen som påstått något annat än.
Alltså, det är svårt att hänga med i diskussionen när det finns flera anonyma. Kan ni inte hitta på en signatur så man kan skilja er åt? Tack, tack. /Annica
Annika - eller Annica?? :D
hm, skulle VERKLIGEN vilja höra N Å G O N enda våga besvara den sjukliga mentalitet som är rådande i sverige idag - som påtalades här mkt beskrivande med att inte en jävel reagerar på "jag tänker ha barn på dagis medan jag utövar fritidsaktiviteter"-kommentaren. det FINNS snart inget alternativ som är godkänt i sverige till att barn måste börja institutionaliseras vid 12 månaders ålder. det är tragiskt hur VÅRA gemensamma pengar som sagts ska gå till barnomsorg för föräldrar som behöver förvärvsarbeta, idag går till LUGN OCH RO för föräldralediga med fler barn, som ett skyddsnät ist för annat fungerande socialt skydd - jaja, förskolan "väger upp" så barnen har det drägligt... osv osv. Föräldrar som ALDRIG hört talas om anledningen till varför barn är i förskola, utan endast hört att väninnorna säga (ja detta är ett RIKTIGT exempel:) "alltså, det är synd om barn som inte får (sic) börja på förskola när de är ett år, som kommer efter i utvecklingen (sic) och inte får tillräcklig stimulans (sic)"
VAKNA SVERIGE. jag befinner mig iaf i en mardröm :'(
//sign. Anonym-1
Anonym 1: Annica med c (fast egentligen med k, men det fanns redan en namne som kommenterat så för enkelhetens skull blev det med c) =). /Annica
LINDA:
Källor tack! Jag har nämligen också arbetat på förskolor och har inte alls den erfarenheten av verksamheten. Men min erfarenhet skulle du väl kalla propaganda no? Eftersom åsikterna kring förskolans roll är mkt delade finns det nämligen lika mycket forskning från "båda håll".
Det du nämner om ptsd/pts: det är en allvarlig ångeststörning som reaktion på ett trauma och det är alltså trauman när man varit utsatt för dödshot, våldtäkt, naturkatastrofer, händelser där man allvarligt hotats till livet (jag har det själv nämligen), ptsd/pts är något man får 6 mån-1 år efter traumat och det ligger inte latent. Visst har du dina erfarenheter och åsikter men kunskap om ptsd och psykologi har du definitivt inte! Om däremot ptsd:n håller i sig så länge som 10 år så kallas det komplex traumatisering. Jag har läst mängder av litteratur i ämnet och rekommenderar:
"PTSD : en handbok för Dig som drabbats av psykisk traumatisering som barn eller vuxen"
"Effective Treatments for PTSD"
"Overcoming Trauma and PTSD"
En dag när jag inte har gått upp klockan fem så ska jag svara på era kommentarer.
Jag tycker folk pratar om det, men det är bra att det pratas mera.
Innan jag blev föräldrer så fick jag höra att det var tufft och mycket jobb, men tog det nog inte på allvar.
Idag säger jag till andra som funderar, tänk på att det är mycket jobb, men vem lyssnar till det?
Man måste ju också se det fina i det och många önskar ju barn för att de ser till det fina, och blundar för det jobbiga, vilket jag förstår och vilket jag skulle säga nu att det är värt allt jobb.
När jag nu pratar med föräldrar som har äldre barn och berättar att det är tufft med småbarn, så varnar de mig och säger "barnen växer snabbt, snart flyttar de" och att det nästan är ännu värre.
Dessa varningar bör man nog lyssna till. Det är tydligt att de växer snabbt.
Brukar sällan (typ aldrig) kommentera, men i dessa nätkärlekstider insåg jag att det är hög tid att visa uppskattning! Jag har följt din blogg sen jag själv var gravid och letade intressanta bloggar av människor i samma situation och jag hittade din och har följt dig mer än ett år nu. Du skriver bra, tänkvärt och sätter fingret på saker på ett sätt som jag uppskattar.
Tack!
Klara. Du verkar ha läst in konstiga saker i det jag skrivit? Jag tycker väldigt mycket om förskolan. Annars hade jag väl inte valt att arbeta inom den verksamheten? Förskolan är full av duktiga pedagoger, som dock oftast får kämpa mot nedskärningar och dåliga förutsättningar. Du känner inte igen min beskrivning? Grattis, du har haft tur! Jag har arbetat på förskolor både söderut och i Norrland och situationen är likartad även om den är bättre här uppe. Än så länge iaf. Själv har jag valt att ha min son på en privat förskola där de är 14 ettåringar i barngruppen vilket numera kan räknas som lyx. I Göteborgs innerstad (dessa regler gällde alltså för ALLA kommunala förskolor) hade man teoretisk möjlighet att ta in 36 barn på 3 pedagoger. På en avdelning med 1-2åringar.
Jag anklagar inte någon med goda erfarenheter för propaganda, däremot verkar det ju vara väldigt tabu att säga som det är. Trots att media faktiskt börjar rapportera om situationen och hur pass många olyckor som sker då barnen är oövervakade. Det handlar inte bara om lärartäthet: budgetar sätter ofta vikariestopp, vilket vi hade och då fick öppna mellan avdelningar eller klara oss ändå. Vikarie fick vi aldrig ta in om vi var två stycken och barnen inte var färre än 13. 13 ettåringar är många för två personer att ta hand om, det borde nog de flesta förstå? Att jag utifrån detta påstår att barnen inte får den anknytning, närkontakt, trygghet, intimitet osv som de behöver, menar du att det är en feltolkning? Jag som inte kan något om psykologi? Är det någon här som alls vet något om anknytningsteorin, undrar jag? Eller är den för obekväm?
Har just avslutat gymnasielärarutbildning där förskollärarna samläste
tre terminer m oss. De var närmare 100 stycken och under föreläsningarnas diskussioner var många förtvivlat ense om att förskolan har stora problem. Forskning, ja. Jag har självklart tagit del av mkt forskning, aktuell sådan eftersom jag nyss studerat men även privat av eget intresse.jag ska rota igenom datorn efter exempel. Det är dock som du säger-forskning pekar åt olika håll, precis som inom alla discipliner. Det finns dock bara en enda svensk forskningsrapport på långtidskonsekvenser och den är gjord på 70-talet och iakttar kunskapsutveckling och social kompetens bedömd utifrån lärares kommentarer och betygssättning. Jag vet inte vad du tkr, om det känns aktuellt med tanke på diskussionen om moderna småbarns stressnivå? Det har funnits riktlinjer för hur stor en barngruop får vara och de är borta. Förskolan har fått egen läroplan. Massor av aspekter som gör förskolan annorlunda än det dagis vi gick på. Nu var inte avsikten att käbbla om detta, jag tycker framför allt att det är insiktslöst och EGOCENTRISKT att ha sitt lilla barn på en institution hellre än hemma, OM man HAR ETT VAL. Jag är ingen kristdemokrat som förespråkar hemmafruar!!! Att jobba deltid och ha barn på fsk heltid, det är alltså något som är ok? På vilken förskola har du arbetat, undrar jag då.
Ja just ja:
När det gäller att barnen blir stresskadade är det något som har diskuterats mkt på senare tid, vilket jag välkomnar. Kanske var det att ta i att tala om PTSD men jag hörde nyligen en dansk forskare tala om just detta. Jag är, som du påpekar, inte alls kunnig i området. Har dock en lillasyster som fått diagnosen och får medicin ovh behandling. Hon har inte varit ute för något av det du beskrev och det som lett till detta skedde i barndomen (hon är 20 nu). Jag vet inte om hennes läkare givit fel diagnos (men du vet?), men OM så vore och hon lider av något annat stressrelaterat syndrom så kan jag väl nöja mig med att tycka att även en annan form av stresskada vore trist nog att utsätta våra barn för. Jag engagerar mig i detta för att barnen ska få bättre förutsättningar i framtiden och för att pedagogerna ska ha rimliga arbetsförhållanden. Det tycker jag fler föräldrar kan göra ISTÄLLET för att lita blint till att allt är så bra. Nu var det inte ens riktigt detta jag började skriva om men whatever. Det är minst lika viktigt.
För övrigt: Oavsett vad forskningen visar brukar alla dessa sakkunniga vara ense om vissa förbehåll kring vad som får ett barn att inte fara illa av att vistas i förskolan; förutom att verksamheten ska vara väl fungerande finns där andra avgörande variabler (som dessutom är individuella): längden på barnets dagliga vistelsetid är en av dem.
Åter igen: jisses vad många anonyma ni är! Ni får givetvis kommentera, men kan ni åtminstone hitta på ett namn, som till exempel Annika?
Vitnos: Jag tror att det beror lite på vem du umgås med. Jag försöker tex inte att prata för mycket barn om folk utan relation till barn är med i samtalet, men det är faktiskt ganska svårt. Är du på väg att resa tre månader till Indien, tex, är det ganska svårt att låta bli att prata om det. Det är ju lättast att ta till det som ligger närmast det du sitter och tänker på mest hela tiden. Men jag förstår vad du menar!
Linan: Herre Gud, ja! Min bild av den mamman som var bäst när jag växte upp var min faster och hon var bäst för att hon lyssnade på oss. Deras hem var det stökigaste i byn och både hon och hennes man var bönder = sällan hemma i huset, men ändå nära.
Linda: DU ÄR INTE ENSAM. På riktigt. När min son var mellan nyfödd och cirka sex månader så gick det inte en vecka utan att jag 1. grät 2. undrade om det verkligen skulle vara så här 3. undrade om vi verkligen gjort rätt och 4. ångrade mig. Men det blir bättre. Nu har de där tankarna gått från att komma en gång per vecka till kanske en gång per månad.
Monika: Tack. Du beskriver det jag var ute efter: att berätta det som ingen vågar skriva/berätta. <3.
Lena: Heja dig, jag hoppas att du kommer att få ditt drömjobb! Och det där med att ibland behöva vara en paus från sina barn gör ingen till en sämre mamma, jag kan inte alls förstå hus det går ihop. Som att bara för att jag vill ha semester från mitt jobb för att komma tillbaka och orka med det bättre, gör mig till en sämre anställd.
Sara: bara för att du inte gillar alla delar med föräldraskapet gör det inte dig en sämre förälder. Jag fortsätter med mina dåliga liknelser: du kan älska prinsesstårta även om du inte gillar marsipanrosen!
Alexandra: Och då slår jag vad om att jag kommer stå där och ångra över att jag inte LEKTE mer med dem när de var yngre.
Linda: Det är helt okej att du vill vara med dina barn! Jag vill också vara med mitt, dock inte hela tiden. Dock så har vi idag inte så himla många alternativ till förskola. Om vi inte blir miljonärer och kan gå hemma och hänga med våra barn hela dagarna. Och det tror jag inte att varken barn eller vuxna skulle vilja göra. Och även om barngrupperna är enorma och budgetar tajta som fasen så vet i alla fall jag väldigt många bra pedagoger som jobbar för att barnen ska få det bra.
Org Anonym: Vad tycker du att alternativet till förskola är?
Annika: tacktacktacktacktacktacktack
Anna: Tack, det betyder jättemycket att få uppskattande kommentarer! Funderade mycket på det när jag tog en bloggpaus, om jag skulle klara av att fortsätta blogga med de elaka kommentarer jag fick, men de tacksamma vägde över.
Hoppas att det inte är någon som känner att jag ignorerade deras tankar, ni är alla viktiga (även om jag ibland tycker att det ni tänker är fel för mig, det innebär ju inte att ni inte har rätt till en åsikt).
Linda: Självklart VET jag inte hur eller varför din syster har ptsd, det var inte det jag menade men det är extremt märkligt att tala om det som att det är en diagnos som bara kommer "sådär". Det är extremt ovanligt, därmed inte sagt att det är omöjligt och jag nämnde inte ALLA anledningar till varför man får ptsd. Men nu har du förklarat varför du uttryckte dig som du gjorde. Tack!
Jag hoppas din syster kommer bli bättre snart.
Skicka en kommentar