Den där om slutet, pt 2

Hej igen hörrni.

Sånt gensvar. Sånt gensvar! Jag satt hela gårdagskvällen (den delen när jag inte brottades med min son för att han skulle sova) och storgrät. För att det här är som att göra slut med någon jag älskar. För att det här är som om att en av mina bästisar inte kommer att finnas längre. Ni är det, ni som läser. Mina bästisar. 

Det är som många av er skriver - det var inte såhär det skulle bli. Jag skulle ju berätta för er att vi köpt det där renoveringsobjektet som vi sen modelerar om till vårt drömhus. Ni skulle vara bland de första jag berättade för att Fimpen ska få syskon. Igen. Och igen. Om Stolte mannens och mina bråk. Om vår Argentinaresa.

Och det är inte de taskiga kommentarerna som gör att jag slutar för taskiga kommentarer har jag fått sedan jag började skriva. Det är inte ifrågasättandet eller ilskan över att vi inte har pengar över till mat (som jag tydligen igen behöver förklara: nej, det var faktiskt så att vi inte hade råd med mat i april. Jag vet om att vår familj inte är fattig, tro mig, jag ser riktig fattigdom varje dag (och har heller aldrig påstått att vi tillhör en del av den fattigdom som finns i Sverige idag). Vi fick låna pengar för att ha råd med mat: ja. Och det tillsammans med att ständigt behöva snåla samt att den här sommaren kommer att bli jobbig ekonomiskt då Stolte mannen ska vara föräldraledig med lägstabelopp fick mig så trött att jag (kanske) oaktsamt KLAGADE på vår ekonomi.Så.) Det är alltså inte de taskiga kommentarerna eller påhoppen på mig som person som gjorde att jag tog beslutet jag tog.

2001 blev jag förföljd av en kille som vi kan kalla Peter. Har ni aldrig blivit förföljda kan jag meddela att det är enormt läskigt. Det kryper in under huden, det äter upp en. Det ledde till att jag var lite på min vakt

2006 när någon började skicka elaka och maniska kommentarer på min blogg om att de visste var jag bodde och vad jag gjorde om dagarna. Vilka tider jag gick och tränade. När jag var ute och festade. Detta polisanmäldes, men jag fick aldrig veta vem det var.

2013 börjar "Linda" kommentera och vet var jag jobbar. Det är väl inte kärnfysiskt svårt att räkna ut det, men det var inte du som väl jobbar på..., utan du som jobbar på... gjorde att min lilla historia av läskiga förföljelsemänniskor gjorde sig påmind. Det var inte bara den här kommentaren, utan i inlägg som jag nu tagit bort fanns fler kommentarer som talade om att folk jag känner/som känner mig läser den här bloggen utan att ha berättat det för mig.

Det är inget nytt för mig. Folk har under hela tiden den här bloggen funnits berättat att de hittat min blogg. Att de läst ett tag och sedan förstått att det är jag som skrivit den. Men de har berättat. De vill mig inte illa. De är inte taskiga. Det är okej. 

Det här tillsammans med ett turbulent privatliv (tro det eller ej, allt skrivs inte här) gjorde att jag valde att sluta här. Eller jag vill inte säga att jag valde, för det känns inte som om jag har något val. Det är inte vara Den där Jenny längre. Det är Den där Jenny, Den där Fimpen och Den där Stolte himla mannen också. 

Om jag fortsätter att skriva här så kommer jag att låsa bloggen. Jag kommer inte att börja skriva någon annanstans. Jag är den där Jenny, det här är mitt land. Jag måste få vara rädd och ledbruten ett tag, sedan kanske jag kommer tillbaka, låser och släpper in er som kan identifiera er själv. Vi får se. 

Vi hörs.