Den där om sex bilder från Södern

Den där om day 13 – This week

Bra vecka. Bravecka. Grå vecka. Jag fattar inte hur jag ska överleva med så här lite solljus säger jag till Stolte mannen och han tittar på mig och nickar. Förstår. Jag klarar ju av det varje år, jag överlever, men lever jag?

Barnvecka. Det har pratas så himla mycket barn. Inte med folk som har barn utan att jag och Stolte mannen borde skaffa barn. Det har pratats så mycket att jag nästan ibland trott att vi höll på att försöka och att jag redan var gravid. Var tvungen att stanna upp och nej, det är jag ju inte. Vi har inga planer.

Tröttvecka. Jag är helt apatisk. Kommer hem från jobb och övertid och träning och orkar inte. Jag lägger mig i sängen och tittar på program om apor och blicken går i kors och i en halvtimme försöker jag resa mig upp och gå och borsta tänderna.

Gladvecka. Stolte mannen kör överraskningskväll på måndagen och jag blir fnittrig i magen. En av mina bästa vänner kommer och hälsar på från Göteborg och jag springer i små ringar för att jag inte kan sitta still.

Träningsvecka. Jag tränar tre dagar på raken och en kollega utmanar mig i plankan på jobbe och när jag står i plankan på jobbe så darrar mina armar och vill inte vara med medan hjärnan uppmanar kroppen att kämpa vidare.

Smutsvecka. Jag har städat lördagen veckan innan men det blir stökigt direkt. Vi bor för litet, var sak har inte sin plats, eller kanske hellre: vi har för mycket grejer. Jag tränar kommer hem apatisk och orkar inte duscha. Stolte mannen säger du behöver inte duscha för min skull. Du kan ligga bredvid mig het och fuktig och jag kan kalla dig lilla smutsig. Jag kryper ut i duschen och sittduschar.

Vardagsvecka. Stolte mannen gör falukorv och stuvade makaroner till mig för att jag ber om det och jag glufgluf, så djävla gott! medan han tittar på mig med avsmak och gillar du det? van vid att laga lyxigare mat till mig, vill att jag inte ska få vardag, utan lite mer tjusigt.

Vanligvecka. Ja, den här har varit ganska vanlig. Ungefär som det brukar.

Den där om bröllop, spontanitet och att bränna pengar

Jag är en sån där som är för spontan för mitt eget bästa. Jag är mycket äh, skit i det! och kör på. Stolte mannen är min bromskloss och räddar mig ofta från konstiga situationer, samtidigt som han i andra stunder hoppar på tåget och någon gång per månad kör vi frasen crash and burn, baby! sen köper vi en jacka för tretusen fast att vi inte har råd. Jag älskar crash and burn. Det är verkligen värt det (och funkar egentligen bara om man har ett sparkonto och inte ute på hal is och på väg till Lyxfällan).

Den här spontaniteten har gjort att jag vill lägga upp mycket, mycket mer än vad jag gjort i min blogg. Bilder och text. Jag gillar att visa och berätta. Speciellt gällande mitt bröllop. Jag har en del opublicerade inlägg, som varit ungefär tre sekunder från att bli publicerade. Jag har inte gjort det för det här bröllopet gällde inte bara mig, vi var två som skulle gifta oss och Stolte mannen läser inte den här bloggen, dock gör några av hans kompisar det (hej Stockholm, världens minsta ankpöl!).


Nu har vi i alla fall (äntligen) fått bilderna från vår bröllopsfotograf. Det finns femhundra bilder. Några av dem är här. Jag har försökt välja ut bilder där Stolte mannen inte syns. Svårt när det är bröllopsbilder, kan jag meddela.

Den där om day 12 – What’s in your bag

Den där om att inte göra barn

Redan fyra timmar efter vår vigsel började folk fråga mig och Stolte mannen om när barnen skulle komma. Jag vet, för jag tittade på klockan. Det gör mig inte så mycket, inte mycket alls faktiskt, men själv skulle jag aldrig frågat någon det.

Jag sms:ade min bror för några timmar sedan att han skulle kolla på min blogg klockan sju. Jag fick tillbaka ett GRATTIS! och jag svarade att nej, vi ska inte ha barn. Hade vi skullat ha barn tror jag att jag hade sagt det innan jag bloggat om det.

Det verkar som om min och min brors hjärna inte pratade med varandra ikväll.

Den där om day 11 – Your sibling

Det finns en grynig film från när jag och min bror är små, han är treårsrund, jag sexårshispig. Vi springer extra snabbt, en effekt av den sortens filmer, och ibland dyker en svart fläck upp. Vi är nakna på nästan varje bild. I en scen filmar vår pappa oss medan vi springer från husväggen och hoppar i en minimal pool. Det är min tur. Det har varit min tur flera gånger på raken, för min bror har försvunnit. Plötsligt ser man honom i ett hörn, strax bakom mig. Jag ler mot min pappa, springer fram till poolen och hoppar i. Min bror springer efter. Han har ett järnrör i handen som han bankar mig i huvudet när jag precis hoppat. Sen springer han bort till mamma som sitter i en stol och skalar potatis. Hon tar upp honom i famnen och kramar honom. Filmkameran återvänder till mig. Jag sitter i poolen och gråter. Min pappa slutar filma.

Ungefär så var min relation med min bror tills jag flyttade hemifrån som nittonåring. Vi slogs vilt. Min mamma har berättat att hon ibland körde ut till havet, satte sig ner i sanden och grät. Hon visste inte vad hon skulle göra, hur hon skulle få oss att sluta slåss och bråka. Ibland, när hon körde bil och vi satt där bak och skrek, kunde hon ha en hand på ratten och med den andra viftade hon vilt i baksätet för att vi skulle sluta.

Så flyttade jag till London när jag var nitton och det slutade. Det var som om vi kunde börja att älska varandra när vi inte bodde på samma ställe. Vi blev nära nära nära. Jag åkte och hälsade på honom när han var på språkresa och sextonårsnervös i södra England. Vi viskade och fnissade vid våra föräldrars middagsbord. Han åkte karusellerna som snurrade och jag tittade på. Jag hade ett liv som snurrade och han höll mig i handen.

Min bror är ovillkorlig kärlek för mig. Jag tror inte att jag har en sån relation med någon annan. Jag kan ringa till honom när som helst och fråga vad det var den där grisen hette när vi var små och han vet exakt vilken jag menar. Jag kan ringa upp honom och sen komma på att nä, det var ingenting och han säger okej, så lägger vi på, för han fattar att man inte måste prata i telefon i en timme varje gång man ringer. I lördags ringde han mig klockan tre på natten när han var ute väldigt full och spelade in ett meddelande på tio minuter. När jag reste från Mexiko och hälsade på honom i New York mötte han mig med en banjo som han spelade på. Han skulle haft två, men han hade gett bort en till en femåring han sett. Vi kan bråka och han ber mig sluta vara storasyster. Då säger jag att det inte går, för det inte går. Han photoshopar in mig i olika konstiga situationer och mailar mig dem sen. Sist var jag och Stolte mannen bröllopsklädda och dansade med ett gäng Disneyfigurer. Han skrev världens finaste brev till mig och Stolte mannen när vi gifte oss, för han vågade inte hålla tal.

Vi är väldigt, väldigt lika. Både på utsidan och insidan. Förra sommaren när vi badade dök vi upp ur vattnet samtidigt och Stolte mannen visste inte vem som var vem. Vi kan skratta rått åt samma dåliga skämt eller folk som trillar. Ibland behöver vi inte prata med varandra, utan vi vet vad vi säger i huvudet och kan ha konversationer där – huvud till huvud. Vi blir irriterade på korkade människor och i och med att vi kan prata med varandra utan att säga något blir vi irriterade på folk som inte hänger med i vår konversation. Så här kan det vara:

Jenny: kolla gubben, jag skulle aldrig…
Lillebror: jag vet!
Stolte mannen: vad?

Min bror är generös men snål. Intelligent men nästan ignorant. Äventyrslysten men bekväm. Han hatar att få sand på fötterna och att ha på sig trollvantar. Han älskar att resa och vill bo i USA men gör inget för att flytta dit. Han älskar musik, men lyssnar nästan uteslutande på en genre. Han är rolig, men ibland på ett taskigt sätt och blir irriterad på folk som inte är kvicka nog. Hans favoritkort på mig är ett där jag har en skrapad näsa efter att ha ramlat framlänges på fyllan när jag suttit på huk och kissat och glömt att ta emot mig. På bilden är jag helt rödgråten och håller i vår katt som skulle avlivas dagen därpå. Snoret rinner och då passar min bror på att ta kort på mig. Jag ser fördjävlig ut.

Min bror är den finaste bror jag kan ha. Han är den finaste svågern jag kan ge Stolte mannen och han kommer att bli underbar mot och med mina barn.

Den där om day 10 – What you wore today

Glasögon
röd ny filt
blå klänning från USA
vit kofta
svarta strumpbyxor
grå tjockstrumpor.

Det brukar vara mer färgglatt.

Den där om day 09 – Your beliefs

Jag är sju år, med rött band i håret som jag vägrar ta av mig förutom när jag sover eller tvättar håret. Jag har en för lång lugg och hår ner på ryggen som jag måste svepa bort med handen från ansiktet hela tiden. Jag gillar att gå runt i röda mjukisbyxor och en randig långtröja. På nästan alla bilder från den tiden har jag röttband, rödmjukis, randtröja. Och på nästan alla ler jag med ett helt leende och en halv tandrad där en massa tänder fattades.

Mina bästa kompisar och mina värsta ovänner är min bror och mina tre kusiner, som jag växt upp med som om de vore mina syskon. Vi leker tillsammans på frusna fält och purknande ängar. Vi badar tillsammans i ett för litet badkar. Vi hjälper varandra mot eventuella fiender - den största naturliga fienden 1986 är en get som är ilsk och vi somnar tillsammans på golvet framför en vuxencowboyfilm.

Och vi går alla varje söndag på söndagsskola. På söndagsskola är min faster barnledare. Hon är vanligtvis barnledare på dagis och jobbar såhär: åtta till fem måndag till söndag- torka snoriga näsor på dagisbarn. Söndagsmorgon - torka snoriga näsor på söndagsskolebarn. Fast egentligen kan jag bara minnas att det är jag, min bror och våra kusiner i den där söndagsskolan. Det är säkert fler.

På söndagsskola får man klappa stora Jesusbarnet på kinden. Man får leka med lärljungarna och åsnan i stallet. Man får, om man har tur och det är ens tur och ibland när min faster blir förvirrad och väljer fel tur: tända ljuset innan sagostunden ur barnbibeln. Varje jul får vi gå Lucia på församlingshemmet, på ålderdomshemmet, i kyrkan, med de större barnen och med de största barnen. Ett år får jag vara Lucia. Jag rycker på axlarna, alla de andra tjejerna är avundsjuka.

Prästen är snäll. Han brukar berätta om när han döpte mig, att jag skrek under hela cermonin. Att jag skrikit mer än någon annan han döpt. Då fnissar jag och blir stolt. Kyrkovaktmästaren klappar en på håret och bjuder på polkagriskaramell. Jag är hemma i kyrkan: jag vet vilken bänk som knarar mest och jag vet vad som finns bakom koret. Det är trygghet. Jag växer upp med Jesus, Jesus, världens bästa polare. Det trycks inte på mig, men det ifrågasätts inte. Jag vill det här, för jag vet inget annat. Jag knäpper mina små händer och ber till pappa Gud. Jag ifrågasätter inte och jag ifrågaställer inte om det är konstigt, eller fel. Jag växer upp så. Det finns farmor och farfar och mamma och pappa och min bror och mina kusiner och faster och farbror. Och Gud och Jesus.

Så blir jag nitton år och flyttar till London. I London är jag ensam och bara jag. Det finns liksom ingen värme och ingen trygghet. Så jag hittar en kyrka och jag har inte varit inne i en kyrka på kanske fyra år. Jag har varit där på begravningar, alltid begravningar när jag var mindre, men jag har inte omslutits av Kyrkan. Jag hittar en kyrka, går in och jag kan andas. Jag kan andas och jag tänder ett ljus och tänker på alla vars begravning jag varit på de senaste åren och jag kan andas.

Pappa tycker så här om Gud: Ja?
Mamma tycker så här om Gud: Nej!
Lillebror tycker så här om Gud: Nej!!!

Så kyrkan behöver inte vara kvävande, bestämd, brusande, slå sig på bröstet. Den kan vara det jag lärt mig att den är också. Den kan vara varm och trygg. När folk frågar mig om jag är troende så svarar jag ja. Och när folk påstår varför gifte du dig i kyrkan, du är inte troende? Så svarar jag jo. Jag kan välja vilken kyrka jag vill gå in i, vilken Gud jag vill tro på. Jesus kan vara min polare.

Den där om överraskningskväll akt II - när kvinnan kommit hem efter att inte ha köpt leopardkappan

Jag sitter i sängen under två täcken när han kommer hem, med rödgråtna ögon; jag, inte han alltså. Han skriker kvinna, kom hit och ge din karl en kyss! och jag piper att det är för kallt, han får komma dit jag är istället.

Han har ett stort paket i famnen och fortsättningsskriker blunda! jag blundar men kikar lite ändå: sån är jag, kan inte låta bli. Sen kommer han in och men kvinna, gråter du? och kvinnan: ja, jag såg på dokumentär och det handlade om en orangutang och... skrynklar munnen sådär fult som när jag försöker hindra flodgråt. Han var sjuk!

Han kramar sin kvinna och ber mig lova att inte titta på paketen och jag tårfylldsnickar. Han går ut ur lägenheten och jag håller så klart inte mitt löfte: springer runt i hela lilla lägenheten och letar, men jag hittar den inte. Det är konstigt: stort paket i vår lilla lägenhet borde finnas och hittas och låta sig klämmas på.

Han kommer tillbaka: här var det mat! han har handlat min favorit: dåligt samvetesstorräkor i starksås med extra soja on the side. Jag iiiihhhhh!ar och sen är det överraskningskväll hela kvällen:

varmfilt (stora paketet visade sig vara i städskåpet) som är röd

makarons, för det har jag aldrig ätit, i färgkombination rosa gul svart

glöggte

efterrätt som jag inte orkar äta

kostymdrama med bra betyg på imdb. Jag tycker att den är dålig, karln tror att den är ironisk.

Jag somnar herre Gud! klockan är redan tolv! bredvid karl. Världens finaste karl som får busögon lagom tills herre Gud! klockan är redan elva! viskar: ska vi inte se när Felix Herngren svimmar? jag buttrar: nej, jag måste sova! men tittar ändå med två hela ögon. Felix svimmar och får rida häst, fast i omvänd ordning och inte samtidigt. Somnar sen med två stängda ögon bredvid mitt livs kärlek, lovar nästa måndag, då är det din överraskingskväll!

Den där om sex bilder från Virginia

Den där om day 08 - A moment

Jag sitter i soffan hos en kille som går i min klass på universitetet. Han sitter bredvid och bredvid honom sitter en annan klasskompis. Byt inte musik hela tiden! Skriker han och när jag byter låt. Jag tittar på honom. Sen byter jag låt igen och dricker mitt vin ur ett plastglas. Vi är på inspark, vi har precis börjat universitetet. Jag är nervös och ganska obekväm. Hemma i min trea sitter min kille och antagligen dricker han whiskey och läser någon svår bok. Jag vill hellre vara där han är.

Jag vänder mig mot killen bredvid och pekar på datorn. Du har bra musiksmak! Han har bra musiksmak. Jag flyttar mig och går över till de jag känner mig mest bekväm med efter en vecka på universitetet. Festen avslutas med allsång till Stad i ljus. Vi känner varandra med vin i kroppen: än så länge nästan bara så, vi går i samma klass: vi är likadana, har blivit ihoptryckta som bitar ur ett pussel där kanterna inte riktigt passar, men någon har tryckt dit oss ändå. Tillsammans är vi ett helt pussel, en samhällsvetarklass, men vi har inte ännu lärt oss vilken bit som ska ligga bredvid vilken.

Jag sitter på ett bord utanför utestället som är ett gammalt stall och röker. Jag övar på att göra rökringar som aldrig blir rökringar när jag är full utan mer blir rökmoln. Några av mina rökande klasskompisar sitter bredvid. Han som satt bredvid mig i soffan kommer ut och sätter sig bredvid mig. Jag börjar hobbyanalysera honom utan att han ber mig. Jag hobbyanalyserade alltid folk på fyllan fast att de inte ville när jag var tjugotre. Jag trodde jag var skitduktig. Det var jag också. Jag berättade för honom att han säkert var en sån som älskade sin mamma för mycket, som drömde om en ljuv tjej men som skulle passa bättre med en rivig. Jag ordbajsade vidare om att han inte var så tuff som han trodde, att han säkert hade ett varmt och fint hjärta någonstans. Ja, och sen sa jag att han ville ha en sån där tjej som man inte vågar knulla i röven.

Ungefär där med röven började klasskillen skruva lite på sig, sen sa han att han skulle gå in till baren och ja, se om det finns någon sån där ljuv tjej.

Ja, sen går det en massa moments och sen går det en massa år och en dag så blir den där killen Stolte mannen.

Den där om hur överraskningskvällen är hittills

Jaha. Stolte mannen kom hem och hittade mig ha gråtfest till den här filmen. Snälla se. Den är viktig.

Den där om överraskningskväll

Ikväll var min plan att kolla lägenhet (ja, den är lite för liten), springa en runda (aj min träningsvärk idag alltså!) samt höstprojekt: sy en klänning!, eller i alla fall skaffa tyg (andra höstprojekt innebär även att springa en mil). Så frågade Stolte mannen om jag hellre ville ha överraskningskväll och det vill man ju. Det regnar och är måndag, överraskningskväll låter fint. Jag kanske till och med får en present!

Åh, ps: kan man köpa en leopardkappa från Bikbok, eller är det olagligt om man inte är under fjorton?

Den där om day 07 – Your best friend

Karin ligger stilla vet du vad jag gör nu? jag ligger samma säng, stilla, tittar på henne: nä? Hon ler: jag fiser, men jag håller isär skinkorna, så det hörs inte! Jag skrattar så jag nästan kissar på mig: tänk sån röra, kiss och fis i samma säng!

Vi sover över i Studentstaden, hos en tredje kompis, en fjärde kompis ligger på en madrass nedanför oss. Fjärdekompisen fnissar. Här, i Studentstaden, är vi tillsammans: elva stycken som umgicks vareviga dag medan vi pluggade. Vi var så himla olika pratade vi om hela tiden, men ändå liksom lika grundstöpning. Det var här vi satt hemma hos någon av oss, alla fick inte plats i soffan, och hade häftiga diskussioner om föräldraledighet, om bästa sättet att måla eyeliner, om var vi skulle, vad som gällde, vem vi trodde skulle skaffa barn först (Tessan - vilket visade sig stämma), vem som skulle vara tillsammans med sin kille längst.

Vi skulle ha kontakt hela vårt liv. Idag har jag koll på alla utom en. Tack Facebook!

I den här kretsen hittade jag mina bästa vänner. I det här gänget hittade jag två av mina brudtärnor och en toasttjej till mitt bröllop. Jag hittade resesällskap och träningskompisar. Jag hittade gråttröst och gapskrattspartners. Jag hittade mina bästa fem vänner.

Karin. Karin träffade jag där. Första gången jag träffade Karin var jag rädd för henne. Hon satt med en annan av mina nu bästa kompisar och viskade och fnissade och jag var helt säker på att hon viskade om mig. Efter ungefär ett halvår, eller så, vågade jag mig fram och drog ett skämt som de skrattade jättemycket åt och jag hade vunnit högsta vinsten.

Karin bor i Göteborg. Jag saknar henne varje dag. Hon är en sån som har en massa projekt på gång, en sån som faktiskt slutför sina projekt. Hon pysslar. Och när hon är full får man ibland ett mms. När vi är tillsammans fnissar vi mest hela tiden och Stolte mannen tittar på oss och förstår inte. Karin och jag har samma åsikter om nästan allt. Hon har klänning väldigt ofta och älskar att shoppa, fast att hon samtidigt pratar om att man inte ska shoppa för mycket. När jag är och hälsar på henne visar hon sin second handskatt: butiker på rad. Jag fnyser och tycker att Stockholm är bättre.

Karin vågar. Hon säger nä, så ska vi nog inte ha det, så har hon det inte så längre. Hon jobbar ibland till mitt i natten, fast att det inte är bra för henne, då sitter jag här hemma och tänker att hon inte borde, att hon borde ta hand om sig bättre. Karin pratar alltid om att hon ska börja träna, fast att hon aldrig gör det, för hon gillar inte att träna. Att vara med Karin är lite som att åka berg och dalbana. Man blir fnissig. När man säger att man ska köpa lägenhet så sätter hon sig ner och skickar tusen Hemnetlänkar till lägenheter i Årsta. Då säger man men vi vill inte bo i Årsta. Hon fattar inte varför vi inte vill bo i Årsta, hon tycker att det är fint, sen skickar hon tusen länkar till. Med Årstalägenheter.

Jag tog hand om en djävla massa hemlösa katter när jag bodde i Studentstaden. Jag var kattdam i ett halvår - en mamma och fyra bebisar. De väckte mig om natten, gav mig klikvalster, huvudvärk. De ville alla ligga på min mage när jag låg i soffan och läste - alla så nära mitt ansikte som möjligt vilket ledde till att jag ibland hade en halsduk gjord av kattungar. Jag älskade dem. När de skulle säljas tog Karin den minsta av dem - den med fläckar på magen och med lång svans. Det var skönt, för jag visste att han skulle få världens bästa matte.

Karin gillar märkliga, fina saker. En mjuk sten. Ett ljus som ser märkligt ut. En figur som är formad som George Bush den äldre. När jag var i USA köpte jag presenter till alla mina bästisar. Karin får två, för jag hittade en märklig, fin sak till henne.

Jag och Stolte mannen får inte skaffa barn riktigt än. För Karin är inte riktigt redo än. Vi ska skaffa barn samtidigt, sen ska vi ringa till varandra och klaga om att vi har ont på olika ställen och har du känt sparkar än? sen ska vi åka tåg med våra bebisar och hälsa på varandra och vara helt slut för att barnet skrek så mycket på tåget. Sen ska våra barn bli bästisar.

Nästa helg kommer Karin hit. Då ska vi kramas, sen ska hon få sina två presenter, sen ska vi kramas, sen ska vi antagligen somna i samma soffa, fast vi egentligen hade andra planer. Sen fnissar vi och kramas och säger att det gör ändå ingenting.

Den där om att okej, Midsommarkransen med omnejd samt Hammarby Sjöstad får ett eget inlägg

För er som inte bor i/känner till Stockholm:

Midsommarkransen med omnejd: Södernärförort som är mycket trevlig. Fylld med Södermänniskor som växt upp och skaffat barn. Mycket grönt, mycket hippt, mycket femtiotal, mycket småstad i storstad-känsla.

Hammarby Sjöstad: nybyggt, söder om Söder. Opersonligt, stora balkonger och fönster. Homogent, ingen utanför boxen bor där. Mycket vatten, mycket 00-tal. Här bor också Södermänniskor som växt upp och skaffat barn.

Alla tycker jag är konstig som vill bo i Hammarby Sjöstad och inte i omnejden. Även jag, varför vill jag inte bo i Midsommarkransen där folk inte vänder sig om ifall en tjej skulle kyssa en tjej? Jag har funderat hela helgen och idag kom jag på vad det var. Det är småstadskänslan.

Jag flyttade till Stockholm, den största staden jag kunde komma till i Sverige, för att få vara lite anonym. I byn där jag växte upp visste alla vem jag var. Alla visste vilken mjölk jag drack till min mat, hur jag var, hur jag borde vara. Jag vill inte ha det så, jag vill inte att folk ska hälsa på mig. Jag vill vara osynlig och folkskygg. Inte varje dag, såklart, men ibland. Jag vill inte gå till ICA och det är någon som känner igen mig och kollar in vad jag handlar. Jag vill inte lyssna på föräldrar som diskuterar fotbollsträning, det ger mig rysningar.

Jag vill vara klinisk och genomskinlig. Eller så borde jag öva på att bli rumsren.

Den där om middagen

Det där som var oro i magen blev till små bubblor när allt gick förbannat bra. Det var meny
aperitif: en svängom i sängen
förrätt: den godaste soppan han ätit
huvudrätt: fuskgås med äpple och alkoholfri cider
efterrätt: prat om lägenhet och var vi vill bo. Vi kom fram till att vi inte vill bo i Årsta. Han vill helst Midsommarkransen, jag helst Hammarby Sjöstad.

Den där om sex bilder från Philadephia och Washington DC

Den där om day 06 – Your day

Jag är nästan alltid sur när jag vaknar på lördagar, för att jag vaknar för tidigt. Före klockan halv tio är för tidigt. På söndagar brukar jag alltid vakna lite bakis, om jag inte vaknar mycket bakis. Den här månaden har vi dock vit månad vilket är jättetråkigt och värt sitt eget inlägg.

Det är lördag och jag vaknar nio. Jag är sur. Jag är ensam och har längtat efter den här dagen oväntat intensivt hela veckan. Den här lördagen kommer jag att vara ensam. Min första ensamma dag på flera veckor. Jag brukar hata ensamdagar, men nu har jag övat och börjar gilla.

Hoppar inte upp ur sängen. Och jag hatar morgon-tv. Jag ligger och är sur på mig själv för att jag inte handlade frukost igår, på vägen hem från vår after work (där jag drack en sur alkoholfri persikodrink och sniffade på de andras rö-vin). Tar på mig kläder och bryr mig inte om att ta på mig något som täcker rumpan, eftersom min jacka är så lång. Trampar surt bort till Konsum. Stirrar under lugg på alla barnfamiljer.

Så här är planen för dagen: städa, springa, skriva, sova. Jag har inte sprungit på ungefär tre år. För fyra år sedan mådde jag så dåligt att jag var tvungen att springa ifrån allt som bet mig i hälarna, ett tag sprang jag tre kilometer varje vardag, sex kilometer på helgen, kom hem och kunde göra tjugo armhävningar på tårna och sen lite yoga. Det kan jag inte nu. Sist jag tränade var det jobbigt med tio knäarmhävningar och ja, det är tio kilo senare. Jag är en glad tjockis.

Jag skriver ett inlägg åt bokklubben om Ayaan Hirsi Ali, men egentligen mer om annat. Hänger lite på Hemnet. Älskar internet i några timmar och kommer på en massa viktiga saker jag måste göra, som gör att jag inte kan springa i mina springskor. Letar fram gåsmiddag och bestämmer mig för att laga det till min man ikväll. Tänker att det kommer gå åt helvete, men att det inte gör så mycket.

Sen. Sen tar jag på mig mina tajts, eftersom jag inte har några långa träningsbyxor, sen går jag ut och SPRINGER! Det går inte bra. Jag får ont i knät, sen får jag ont i mina benhinnor, sen får jag ont i mina hålfötter, men det är för att jag är lite gnällig, så jag säger det till mig själv och kör min gamla teknik med att lura min egen hjärna: okej, spring bara till det där trädet, sen får du stanna! Ha! Det gick ju bra, nu kan du inte stanna, spring till gula kiosken, sen får du stanna... osv. Det fungerar och helt plötsligt gör det inte ont längre. Det går inte bra. Men jag SPRINGER i alla fall.

Städar (ja, det är en popcornskärna ni ser), slänger gamalt rö-vin, efter att ha längtansluktat på det, sorterar räkningar, skriver viktig att göra-lista som jag sätter på kylskåpet, tänker hur duktig jag är, tänker att det är bra att jag inte är bakis, fastnar i en intressant tidningsartikel, ringer Stolte mannen och berättar att jag städar, så att han inte kommer hem och inte ser det. Det är jobbigt när de kommer hem och inte ser att det är nystädat. Som när min mamma kom sist vad bra att ni inte städade för vår skull! så hade vi städat skitmycket.

En gås ska vara inne ganska länge i ugnen va? Kanske dags att gå och handla? Djävla skit, de kommer inte ha gås. Jag köper en stor kyckling, vem märker skillnad?

Den där om när alla ens problem och min mammas pengar försvinner

Jag går i Gamla stan, en vante av, en på. Jag pratar med min mamma och hon svär på andra sidan. Jag frågar vad hon gör och hon säger att hon klickar nej på datarutor. Min mamma arbetar med data, fast att hon är över sextio, jag är skitstolt över min mamma: när alla de andra flickbarnen gifte sig och började jobba halvtid på dagis så sa min mamma screw that noise! och började plugga en djävla massa matte på universitetet. Hon var vad man kan kalla nörd. Men hon är min nörd.

Detta ledde till att hon nu tjänar mer pengar än någon mamma jag känner till (förutom möjligen drottningen, som ju också är mamma). Mycket för att hon alltid jobbar över. När jag var liten hände det att hon glömde bort mig och min bror, ja och min pappa med och jobbade till klockan ett på natten. För att hon älskar sitt jobb så mycket. När jag gick på högstadiet sålde hon ett företag och blev miljonär. Det tyckte jag var tufft. Men obs att min mamma är en rik osnobb: hon går runt i samma mjukis som hon köpte för tie år sen, och går ibland på floating, för att unna sig.

Nu har hon så mycket pengar att hon kan göra lite som hon vill. Det har såklart lett till att hon har fått offra mycket i sitt liv. Som att titta på Fångarna på fortet, med sina barn, till exempel. Men hon har vunnit mycket med: hon kan åka på en järnväg med min pappa i Ryssland i en hel månad.

Så jag går runt i Gamla stan och tittar in i skyltfönster och de glittrar fint och är julmysiga. Så frågar hon när hon kommer få barnbarn och jag säger att det inte går att skaffa barn, för vi har ingenstans att bo efter april. Att vi kanske har en hyreslägenhet i september. Då fnyser hon och hyreslägenhet? det är ingen bra investering! och jag jag vet, men vi har inte så mycket val, vi kan inte ta några lån. Så hon bestämmer att hon ska låna ut pengar till oss. Men högst 500.000 kronor, för mer än så har hon inte i kontanter.

Så summa sumarum: vi kan köpa en lägenhet. Jag är så glad att jag gråter när jag ringer till Stolte mannen. Jag snyftar att vi kan köpa en tavla! Vi kan spika upp den! Vi kan köpa en tavla, spika upp den, utan att fråga! Sen fnissar vi och vågar inte riktigt tro på det.

Idag har jag skickat bilder på stora bokhyllor och kattungar till honom. Och igår kväll, innan jag somnade så viskade han att vi kanske till och med kunde ha en liten unge i den där lägenheten.

Den där om att säga hej till en ny kärlek

Det här med att skriva efter förbestämda ämnen har gjort att jag hittat till en massa nya bloggar, vilket är bra för min mys- och skrattmage, men inte lika bra för vardagsgrejs som jag inte hinner göra.

Kolla bara på den här, den får mig att skämmas över mitt snabba framstressade inlägg om kärlek.

Den där om day 5 - Your definition of love

När jag googlar kärlek så är tredje sökordet ”kärleksmums” och Vårdguiden säger att det är nästan omöjligt att beskriva. Jag tycker att det är fint att det finns på Vårdguiden, lite som en sjukdom. Så att man kan läsa symtom och känna igen sig och tänka att jo, jag är nog kär.

Jag kommer tillbaka till min plats efter hela förmiddagen full av möten. Jag är trött, har ont i huvudet, det fanns inget te och jag har skakat av frustration och min röst höll inte när jag skulle säga emot vad en i vår ledningsgrupp sa. Jag sätter mig ner och möts av ett Facebookmail med en låt i. Som om han visste.

Det är kärlek för mig.

Den där om day 04 – What you ate today

I går: Jag svär samtidigt som jag öppnar köksskåp, kylskåp och frys. Djävlaskithelvete! Det finns ingen djävla mat i hela lägenheten. Jag måste gå till ICA. Att gå till ICA när jag är hungrig är bland det värsta jag vet. Det är då jag äter smörgås och ljuger för min man när han ringer och undrar vad jag ätit.

Morgon: te, te, te: lite för att jag fryser, lite för att jag håller på att somna. Smörgås med keso och avokado.

Jag är ensam hemma, Stolte mannen är inte hemma och kan inte laga mat till mig. Stolte mannen lagar mat till mig varje dag när han är hemma. Han är den enda jag vet som älskar att laga vardagsmat varje dag, varje vardag. Jag älskar att han älskar det, för annars hade jag ätit smörgås och tacoskal varje dag, som när jag flyttade hemifrån.

Lunch: matlådan som jag faktiskt orkade laga igår. Torsk (åh, ångesten! Vilken fisk får man äta egentligen? Var ska de ha bott?), sparris, spenat och tomat.

Muttrar iväg till ICA och köper fisk. Jag älskar fisk. Stolte mannen gör aldrig fisk till mig. Så här gör vi:
han: vad vill du ha?
jag: fisk!
han: vad för fisk?
jag: fiskgratäng!
han: det får du inte!
ungefär varje dag. Jag brukar inte få fisk, för han tycker att det är tråkigt att göra fisk varje dag. Jag ställer in allt i ugnen, för det är fan skönt. Fisk i ugn: så himla fint. I folie.

Sen: fem miniapelsiner (jag vet aldrig vad det är, har hört att vi i Sverige inte längre får clementiner), te för jag fryser igen, ett päron.

I dag: Kommer hem efter jobbe och bara kuuuuurrrrrrrrr! Och på vägen hem tänkte jag på att handla mat, men jag var kissnödig och är förvirrad, så först gick jag till en adress som vi bodde på för två år sedan, sen blev jag ledsen för att jag har trettioårsdemens, så då gick jag hem.

Kvällsmat: knäcke med hål. Och ingen matlåda till i morgon.

Den där om ett ps bara så här, på kvällen

Nu lyssnar jag på skämslåtar på min mans spotifyprofil, så att jag slipper få "Göteborgs gosskör" som top artist, samt läser min bokklubbsbok, så att jag inte blir den enda som inte läst ut den. Igen.

Den där med att lägga till och ta bort

Min rrs-läsare, eller vad det heter (där jag läser bloggar) har gått sönder. Detta betyder att jag måste byta för att inte bli galen, vilket i sin tur betyder att Den Stora Rensningen pågår. Bort med allt gammalt skit som jag egentligen inte vill läsa. Men! Även Den Stora Tilläggaren. Alltså... vilka bloggar borde jag lägga till? Hit me med era bästa bloggar, I say!

Färdigrensat! 173 bloggar rensades ner till 56!

Den där om sex bilder från New York City

Den där om day 03 – Your parents

Jag slänger igen dörren har aldrig varit argare det bubblar inte i mig: det kokar i hela kroppen. Det kokar över, över, över och det liksom rinner ur alla mina öppningar och forsar ner från min kropp och över golvet. Min mamma stormar in i rummet och skriker åt mig hur kan du? Jag vet inte hur jag kan, jag kan bara och jag är så arg. De förstår mig inte. Ut! Ututututututut! Hon måste gå ut ur mitt rum och det finns bara det.

Jag pekar med hela armen var hon ska gå. Stormar mot henne. Det är innan den tiden då jag blev starkare än vad hon är, innan tiden hon blev rädd för mig och min styrka. Jag slår henne på armen och hon stirrar på mig. Skriker min pappas namn. Jag kan fortfarande höra hennes röst inuti i mig. Hon är i nöd. Jag hör det, min pappa hör det. Han kommer springandes. Man vet när någon är i fara och just då var det hon.

Han tittar inte på allt julklappspapper som ligger på golvet. Han tittar inte på de förstörda sakerna: dvd-filmen Heat som ligger bruten på golvet. Han springer fram till mig. Han håller om mig. Jag slår och sparkar. Han grymtar. Anstränger sig. Han måste anstränga sig för att hålla i mig. Hon tittar på mig. Hon blev så arg att hon tog sönder alla julklappar säger hon, vänder sig om och går ut ur rummet.

Han släpper taget. Jag är så arg att jag inte märkt att jag gråter. Han släpper inte taget. Och jag vill skrika det högt högt högt: släpp inte taget! Han sätter sig i min soffa och jag lägger mig bredvid. Klappar mig över håret, där det tufsat till sig av gråt. Han säger ingenting. Det behövs inte. Min pappa har alltid varit snäll för snäll. Han ger mig allt det jag behöver och det jag behöver just nu är att han inte släpper taget.

Fast hellre en annan tid:

Han går fram till mikrofonen och harklar sig. Han har inte valt en låt som vi har hört innan, eller som passar oss, men det är hans val, den han allra helst vill sjunga och det är så vi vill ha det. Jag har hållit mig från att gråta hela tiden fram till nu. Jag har lett lett lett. Jag har ont i kinderna. Och nu ska han sjunga på mitt bröllop, han ska sjunga på sin dotters bröllop. Han börjar sjunga och helt plötsligt känner jag att jag kommer börja gråta. Det går från le le le till åh, herre Gud, nu händer det något! till fulgråt på ungefär tre sekunder. Jag tittar ut över min släkt, mina vänner och hittar mamma. Hon gråter. Fingråter. Med servett. I min lilla röda väska ligger en näsduk som mamma broderade när hon gick i lågstadiet. Den hinner jag inte få upp. Jag är en halvsekund ifrån att börja hulka. Jag kniper mig hårt i handen och klarar mig från hulkandet.

Den där om lull lull!

Det här är antagligaste det roligaste jag kommer ha hela veckan. Och det är kul det!

Den där om day 02 – Your first love

Jag klätterväxtslingrar mina ben runt hans lår och frustar, har vatten upp till hakan och han ögonlyser emot mig. Han med mörkblont hår. Han med gröna ögon. Han som jag börjat lyssna på Nirvana för, som jag cyklar till stranden varje dag för, som jag ängslighetsspanar efter.

Jag är fjorton år och så djävla kär. Det är en kärlek som inte analyseras, som inte funderar, som inte tänker efter. Den är inte tålmodig eller god. Den är utmanande, självisk, den brusar upp. Den finns bara. Den fyller hela min kropp, åker runt och skvalpar i magen och om natten finns den. Den finns och det är nittonhundranittiofyra: den bästa sommaren någonsin, den varmaste sommaren folk minns, Sverige vinner VM-brons. Sverige är oslagbara, är bara slagbara mot Brasilien, Jenny är oslagbar, slåss inte ännu.

Och han. En del av hans telefonnummer är fortfarande koden till mitt lås på gymmet. Han fick mig att skratta att fnissa att hoppa från tian att simma hundratusen meter ut till ön att retas att slå knut på mig själv. Vi pratade i telefon varje kväll. Jag tror aldrig att jag varit så oplanerande kär i någon efter det. Efter det började jag planera, vara listig. Visste var jag hade mina känslor, planerade mina steg, visste vad jag gjorde.

Och han. Herre Gud vad han var snygg. En av mina topp tre. Ibland går jag in på Facebook och letar upp honom. Han har en liten kille på sina axlar och ler. Han är glad. Och fortfarande fantastiskt snygg.

Men vi kysstes aldrig.

Den där om att alla de tuffa barnen gör det!

Jag blir lycklig i hela kroppen. Okej, vi löser kanske inga världskonflikter, men jag är helt övertygad om att vi skulle kunna. Bloggvärlden är fan en fin värld.

Inte skyldig

Underlandet

Joanna

Hanna

Miss Baglady

Sara

Skatan

Suziluz

Pandamamman

Julia

Onekligen

Annika

Angelica

Rödluvan

Sandra

Maria

Karin

Med hela huvudet...

Hurtin´4 certin

Debbie

J

Apple of my eye

Johanna

Haren

Ania

A.M.O

Niklas

Jenny

Tuffast av alla

Mirijam

Bondhustrun

Anydaynow

Leksingen

Bitter och cynisk

Meete

Kom ut ikväll.

Vem har jag glömt?

Den där om day 01 – Introduce yourself

Jag rivs i stycken. Mitt hjärta. Mitt hjärta tas inte ur min kropp, det har redan tagits, eller flyttat, det har varit hos honom så länge att det inte längre vet hur det ska hitta hem. Han ligger i min säng och gråter i mitt hår. Han smeker mig över ryggen och viskar snälla ta mig tillbaka, med hundra tusen utropstecken bakom. Jag är tjugosex. Och det där var jag då.

Jag är åtta år och jag måste sätta mig ner och kissa bakom en buske, för vi leker kurragömma och jag blir alltid fruktansvärt kissnödig när jag måste gömma mig och när jag är nervös. Om jag inte river ner mina rosa mjukis nu, NU så kommer de färgas mörkt rosa i grenen. Då öppnas ett fönster bakom mig och en lärarinna bestämdröstar att här får jag inte kissa. Det där är lite jag. Jag blir fortfarande kissnödig när jag är nervös.

Vi går in i kyrkan och han håller min hand krampaktigt. Jag tänker att det här är min lyckligaste dag någonsin. Det ska vara det, det är det alla säger: det här är den lyckligaste dagen i ditt liv! Jag känner efter. Jag är lycklig. Och det är skönt, för då behöver jag inte bli besviken. Det där är en liten, liten del av mig.

Jag sparkar henne på vaden. Jag sparkar henne på vaden. Jag sparkar henne på vaden. Hon ligger ner och hon är rädd i hela kroppen. Hon är rädd i ögonen. Hon är rädd i magen. Hon är rädd i vaden. Och det där är absolut inte jag.

Jag ringer en myndighet och har min myndighetsröst och pratar myndighetsspråk och känner mig myndig. Jag pratar om stegrande arbetslöshet och ekonomiskt bistånd och samarbete mellan riksrevisionen och kommunen. Och det där är hundra procent vardagsjag.

Enligt ett test där man kan se vilken Jane Austen-karaktär man är är jag Marianne Dashwood. "You are impulsive, romantic, impatient, and perhaps a bit too brutally honest. You enjoy romantic poetry and novels, and play the pianoforte beautifully. To boot, your singing voice is captivating. You feel deeply, and love passionately." Det där är ganska mycket jag.

Han lägger sin hand på min mage medan vi tittar på tv. Jag tar bort den. Han säger förlåt och tittar på mig. Bara lite? frågar han och jag suckar och låter honom. Efteråt har han berättat att han sagt till sina kompisar att han nog blev ledsnare än jag när vi valde att inte behålla vårt barn. Jag kände mig kall, men visste att han hade rätt. Det där var vi då. Och det kommer att bli vi igen och då ska jag vara varmvarmvarm. Men inte nu.

Den där om att bygga broar

Bejesus (a word commonly used to express great surprise or fear.)! Knappt hinner man hem och till jobbe innan man kommer på att man behöver ett projekt och skapar sig ett projekt. Ett som jag från och med idag driver med Underlandet och Inte skyldig. Det ska bli skoj. Man skulle kunna tro att det är världsomvälvande och det är det också. Det är vänskap och samarbete över gränserna.

Day 01 – Introduce yourself

Day 02 – Your first love

Day 03 – Your parents

Day 04 – What you ate today

Day 05 – Your definition of love

Day 06 – Your day

Day 07 – Your best friend

Day 08 – A moment

Day 09 – Your beliefs

Day 10 – What you wore today

Day 11 – Your siblings

Day 12 – What’s in your bag

Day 13 – This week

Day 14 – What you wore today

Day 15 – Your dreams

Day 16 – Your first kiss

Day 17 – Your favorite memory

Day 18 – Your favorite birthday

Day 19 – Something you regret

Day 20 – This month

Day 21 – Another moment

Day 22 – Something that upsets you

Day 23 – Something that makes you feel better

Day 24 – Something that makes you cry

Day 25 – A first

Day 26 – Your fears

Day 27 – Your favorite place

Day 28 – Something that you miss

Day 29 – Your aspirations

Day 30 – One last moment.

Men nu ska jag jobba, för det gör man tydligen på vardagarna.

Den där om sex bilder från New England

Den där om att vi är osäkra på om han är ironisk eller inte...

Vi lyssnade en del på country när vi var i USA. Det här var en av favoriterna.

Den där om att jag fan inte tänker sudda bort min sura min!

Djävla skitblogg. Man ska aldrig, aldrig ändra utan att ha sparat det gamla i en fil någonstans först.

Hoppas ni läser genom någon reader, för nu ser det ju inte klokt ut.