Den där om att ha tid

Pojkvän ringer och frågar var vi tagit vägen och jag berättar att vi fastnade lite i Finaste stickning, att jag bara var tvungen att gå genom med henne hur man lägger upp maskor och sen var jag bara tvungen att måla naglarna och sen pratade Finaste jag en massa och sen visste jag inte vilka örhänge jag skulle ta på mig. Men sen kommer vi dit och ut och dricker för många öl, så klart, som vanligt, för pengar tagna ur min spargrismage.

Han undrar hur det gick på anställningsintervjun och jag rycker på axlarna, för det är ett rycka på axlarnajobb, mitt tredje extrajobb, och han undrar hur jag ska orka. Orka tre jobb, dubbelplugga och ändå hinna träffa honom och dricka för många öl och jag ler mot honom och säger att det är så här jag alltid gjort, alltid haft för mycket att göra.

Sen går vi över till att prata om min essä som handlar om den muslimska minoriteten i Israel, i ett område där muslimer är i majoritet, som lever i ett samhälle av judar, som är minoriteter i vanliga fall och mitt brinnande intresse för kombinationen religion och politik brinner. Finaste går ut och pratar flickvän i telefon och jag orosspanar efter henne, vill inte att hon ska vara ledsen, oroad.

Går hem med Finaste, som landar i min säng medan jag måste bara först och viker lite tvätt, läser lite Muslim politics, skriver två viktiga mail, klappar finkind och mår lite illa över att jag ibland är lite för duktig, lite så där svensk tjej, ska klara allt själv, göra allt nu, inte hinna bli trettio, eller klockan tolv på natten innan jag hunnit...