Han låg bakom mig i soffan kärleksandades i bakhår, långsamfingrade ryggslut. Hans mamma på en sida, pappa på andra, som för att rama in oss i folkhemstavla. På teve, som för att kladda grädde på varmmos: teveUNDERHÅLLNING på bästa sändningstid; lördag, kväll, kallt ute vind som vina runt alla knutar den hitta (Bingolotto, Ofångad på ett fort, eller något sådant).
Reklampaus och hans pappa bara hämta mer rö-vin till oss från värmesprakandebraskök, jag kände han stelna till mot ryggslut, mot rygg, i hans kärleksandande. Och hade jag inte haft samma historia: kanske inte förstått? Inte känt hur hela rummet ändrade karaktär? Luften där inne ändras från att åka i krumelurer över/i folkhemstavla till att bli svår att andas, kunna tas på, skäras ut i fyrkanter som osten på ostbrickan, om man så velat.
Han högpratandes, som för att försöka dölja ljudet från korken som skruvas av flaskan: metall mot glas. Det tysta, men som hörs om man vill: flaska som närmar läppar. Snabba giriga klunkar. Tyst igenstängande av skåp i värmesprakandebraskök. Harklande. Han som nästan inte vågar andas, högpratandes. Ska bara gå på toaletten, stå där inne en liten stund, sen spola bara för att slänga ett ögonkast ut i köket, värdera skadan.
Låtsas som ingenting, för det är så man gör, så man gjort. Skratta som förut, även om allt är ändrat, ingenting går längre att ta på, golvet knakar även om man inte trampar på de knarriga ställena, men ingen låtsas om det.
Han, som kan se på sin pappa, när han har druckit. Hur mycket han druckit. Som på en skala: ett två tre fyra fem sex sju åtta nio, inte väl tio? Tio värst. Etta okej, men ändå besvikelsekämpa. Och nu när jag är där: pinsamt. Som om han får stå skamvrå för det hans pappa gjort.
Uppe, i gästsovrum, med playstation och liten bilbana på vänt till nästa generation, jag tar hans huvud mellan mina händer, en kind under var hand, tittar honom i ögon som inte vill bli tittade i, säger det inte vara hans fel. Inte hans fel att han måste försöka trampa på de tysta ställena.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Vad tungt! Visste du det redan innan, eller fick du reda på det där och då? Vad bra att ni tar hand om varandra.
jag älskar att du ständigt berör mig.
kärlek!
Det är märkligt hur du ofta får mina armhår att resa sig. Ibland av glädje, ibland av tagenhet, igenkännande så att säga. Som nu. Med pappor som dricker för mycket rödvin. Pappor som är så bra att prata känslor när det är vin och inte blod som är det röda i kroppen. Inuti skiker man, sluta drick då, man skriker så mycket att kinden helt omedvetet får agera vattenrutschbana. Snälla pappa, sluta nu...
Underlandet: Det här är i och för sig inte tvunget Stolte mannen. Han berättade för mig.
fantastiskt berättat om något hemskt igenkännande för många, som johannes skrev.
Jag håller med Evelina. Du skriver så ofta om saker som känns så nära, som berör, och så vackert!
Å jag bara älskar ordet kärleksandades. Kram på dig för att du är så bra.
Fina, fina ni, ingen av er borde känna igen er. Kram!
Du skriver verligen helt underbart!
Skicka en kommentar