Den där om de tio första

Jag älskar min nya Världens bästa bokklubb! Dock har jag redan stött på problem, då en hel del av böckerna inte går att få tag på, speciellt inte på svenska (hade helst läst på engelska, men det är så förbannat dyrt). Så av följande tio första böcker har jag bara fått tag på:

1. Never Let Me Go – Kazuo Ishiguro
2. Saturday – Ian McEwan
3. On Beauty – Zadie Smith
4. Slow Man – J.M. Coetzee
5. Adjunct: An Undigest – Peter Manson
6. The Sea – John Banville
7. The Red Queen – Margaret Drabble
8. The Plot Against America – Philip Roth
9. The Master – Colm Tóibín
10. Vanishing Point – David Markson

Jag fuskar lite och tänker inte läsa J.M. Coetzee, för jag har läst Pojkår och Ungdomsår och satan, vad de var tråkiga! Och Margaret Drabble skiter jag också i, för den boken hade fått så dåligt betyg på Adlibris. Tóibín fanns inte i pocket, så jag kanske får ta mig i kragen och gå och betala den där skulden till biblioteket och låna den där. Eller så tvingar jag Stolte mannen att fixa ett.

Har börjat på Ishiguro, och efter elva sidor fattade jag inte ett skit. Efter femtio sidor fattar jag fortfarande inte något, men håret har börjat resa sig på armarna, den börjar bli läskig på nån vänster och den kommer nog att växa en del. Hade den varit en färg så hade den varit svart.

Vad läser ni folk? Ni som inte bara klickar upp det här inlägget och tycker att jag är skittråkig som pratar böcker igen?

Den där om att säga hej till effektiviteten

Nu när jag har gått från arbetslös till att vara lite ledig finns det en massa saker jag måste fixa till innan tiden kommer då jag inte längre hinner med allt det där man inte hinner med när man jobbar nio till fem. Så idag har jag skrivit klart min masteruppsats och faktiskt mailat in den till min handledare. Den blev tio sidor längre än vad den får vara. Det skiter jag i.

Jag har mer att göra nu än när jag hade arbete och pluggade samtidigt, jag stressar mellan kompisluncher och skräddare och långpromenader. Stolte mannen tycker att det är skitbra att jag bara "går hemma hela dagarna" och har gett mig en lång lista att kryssa för.

Igår passade jag på att se Into the wild med Finaste, och kombinerade därmed filmtittandet med att säga hejdå till henne, eftersom hon flyttar tillbaka till Indien nu. Och filmen? Jag vet inte. Filmen var ungefär som när jag själv åkte till Indien: det var jättefint, jag förstod verkligen storheten med det hela, men mitt hjärta klappade inte dubbeltakt.

Nu ska jag storstäda, diska, sätta upp garderobspinnar, tvätta bh:n, fixa plats åt de blommor jag fått för att jag fått jobb och testa min nya vibrator!

Den där om framtiden

Amen hej Framtiden,

jag vet att jag har börjat googla typ bröllop + skärgården och kollat priser och så. Och det är ganska så dyrt, så du kanske kan göra mig rik? Och Stolte mannen har lovat att vi ska gifta oss innan jag blir trettiett, så du har två år på dig att fixa bröllop + skärgåren, okej? Och sen sa Stolte mannen att han gärna ville gifta sig på en herrgård, så vi kanske kan fixa det med, fast att det typ kostar 1.ooo kronor styck för gästerna. Och du? hjälp mig att komma på vem jag vill ha som brudtärna, för just nu har jag så många att välja på och så många som kan bli ledsna om de inte blir.

Och Framtiden? Jag vet att jag byter namn på mina framtida barn ganska ofta, och att jag nu övertalat Stolte mannen att katten ska heta Svante, så att vi inte behöver döpa vår son till det, men nu har vi bestämt oss för Henry och Betty, för det hade blivit så tufft om vi flyttade till Frankrike och folk där skulle uttala deras namn. Men det där med barnnamn kommer ju ändras, för ett halvår sen var vi inne på andra namn.

Framtiden! Vi har ju pratat om att Stolte mannen kan få utlandstjänst nästa sommar i nåra år, eller så, och att det inte passar med bröllop, men sånt ordnar sig ju, men den där utlandstjänsten får gärna infalla i Japan, som vi tänkt, och inte i Estland, för okej, Estland är säkert coolt, men regnet? Snön? Äh, Estland är ju för faen inte coolt om man jämför med Japan. Och en unge kanske vi hinner få där borta då. En liten japan. Förstår du hur häftigt h*n kommer prata då? Vi kommer inte att fatta ett skit.

Jag känner att vi börjar komma överens, du och jag. Och alla planerna ovan? Jättekul om allt slår in, men jag vet att du har lite hemligheter som väntar på mig. Så länge jag får vara med Stolte mannen så vet jag att jag kommer vara lycklig. För det är han som är min framtid.

Den där om att nu äre dags!

Den där om förra onsdagen

Ryggen mot honom, händerna i diskvatten och djävla helvete att jag alltid måste diskatänk, fast att jag vet att det inte är sant, bara lite sant, plus att han alltid gör mat varje dag, frågar mig innan han går till affären vad vill du äta idag? och jag oftast svarar blomkål.

Men det liksom byggs på, när saker inte går som jag vill och jag är en veckasarbetslös och vi faktiskt är fasligt fattiga, fast att vi inte borde och han kan inte bestämma sig för om han vill fira jul med mig och jag måste planera var vi ska bo när det är bröllop i skärgård, och sårade känslor som bullar upp i alla möjliga hörn och mest synd i världen är det om Jenny just nu!

Så jag slår så där argt i vattnet och diskar inte alls rent och så här skulle det aldrig gå, vi skulle bli annorlunda, inte vardag, vara ärliga säga direkt, DIREKT om något var fel, säga diska din djävla disk själv, nu orkar jag inte mer, eller kanske mer vänliga det här är femte dagen jag diskar, baby. Även om han alltid lagar mat och sist jag gjorde det gjorde jag färdigköttbullar och det var... i juli.

Så jag står och ickegråter ner i diskvattnet och sen ylar jag att jag inte ooooooorkar mer och han är bakom mig tätt på tre sekunder och kramar mig så där om han ska och snusar mig i nacken och säger att han är så rädd att förlora mig och drar med mig in i sängen i andra rummet och virrar in sin näsa bakom mitt öra, dit tårarna faller slash rinner och jag säger jag vet att vi har pissig ekonomi nu (för jag knivade sönder kylskåpet i gamla lägenheten när jag skulle frosta av det och måste betala det och en sån massa skit) men jag har beställt böcker för femhunrasexti, typ, och jag måste hämta ut dem nu. Och han viskar i mitt öra att det är klart jag ska ha mina böcker. Nu kör vi så det ryker!

Den där om nio till fem

Klockan åtta i morse ringde ett företag och frågade om jag kunde komma på intervju vid tio.

Klockan tre hade jag ett jobb.

Den där om att man måste lära sig att älska och umgås med sin nervositet

Jomentjänare ska på bröllop idag, en av Stolte mannens vänner ska bli make, och för en stund sedan vaknade vi av ett sms där han bad Stolte mannen fixa kokain till honom.

Vi vet fortfarande inte om han menade allvar.

Den där om ett livsavgörande ögonblick

Into the wild - filmen - lever sitt eget lilla liv här. Har hört så nedrans mycket om den de senaste månaderna. Hade den hemma och jag och Stolte mannen skulle se den, sen blev det aldrig så och han såg den själv. Glömde bort den ett tag, tills jag var i Göteborg för snart två veckor sedan, då diskuterades den vilt och mindre vilt. Antingen verkade man hata den, eller älska den.

Ikväll har Finaste och jag bestämt oss för att samla ihop alla vi känner som inte sett den (det visade sig att vi var tre) och äntligen se skiten. Samtidigt som jag skriver det här säger en annan kompis över telefonen att hon tyckte att den var tråkig.

Imorgon vet jag. Jag känner att det här kommer att dela mitt liv i två delar: före och efter Into the wild...

Den där om att vara trasig

Jag och Finaste sitter och halvligger över bordet, mitt emot varandra, på biblioteket, där jag skriver på minmasteruppsats och hon är sällskapssjuk. Viskandes för vi en diskussion, som senare fortsätter över en för söt chailatte.

Att det gör nästan lika ont att lämna som att bli lämnad. Vi har båda lämnat de senaste åren, lämnat män vi trodde vi skulle leva med hela djävla livet. Och när vi satt där och grät vid köksbordet, och försökte vara starka, intala oss att det var rätt och inte bara vårt fel så kändes det visst som om det bara var vårt fel att vi lämnade de finaste männen i världen. Vi gick sönder som de gjorde.

Och även om det gjorde så där fantastiskt ont och vi trodde att vi aldrig skulle ligga med någon igen så är vi där nu. Hon lite snabbare än jag. Hon med någon av samma kön som vi. Och hon frågar mig om det är fel att träffa någon så snabbt igen, borde man inte ha sin sorgeperiod? Jag ler mot henne och säger att så länge det känns bra, så varför?

Man kan inte alltid lyssna på alla, tänka på alla, ibland måste man tänka på sig själv och vad man mår bra och bäst av. Den där sorgeperioden, den där stigen bort från de finaste männen har kanske redan pågått i flera månader, flera år. Kanske har man lett tillbaka mot den där killen på jobb med det fina håret sedan december och önskat att man låg i hans säng och inte partnerns i sju månader. Varit trasig så länge. Och i kärlek finns väl inga regler? De hittar vi väl på medan vi vandrar framåtbakåt.

Den där om projektet

Hittade en lista på 1001 böcker man borde läsa. 69 av dem kommer från 2000-talet. Mitt nya projekt är att läsa alla. Jag tror att det kommer ta några veckor. Så alla som vill vara med i världens häftigaste bokklubb: Trettiosex kronor kostar den på Bokus.se!

Tjockstil är redan lästa.

1. Never Let Me Go – Kazuo Ishiguro
2. Saturday – Ian McEwan
3. On Beauty – Zadie Smith
4. Slow Man – J.M. Coetzee
5. Adjunct: An Undigest – Peter Manson
6. The Sea – John Banville
7. The Red Queen – Margaret Drabble
8. The Plot Against America – Philip Roth
9. The Master – Colm Tóibín
10. Vanishing Point – David Markson
11. The Lambs of London – Peter Ackroyd
12. Dining on Stones – Iain Sinclair
13. Cloud Atlas – David Mitchell
14. Drop City – T. Coraghessan Boyle
15. The Colour – Rose Tremain
16. Thursbitch – Alan Garner
17. The Light of Day – Graham Swift
18. What I Loved – Siri Hustvedt
19. The Curious Incident of the Dog in the Night-Time – Mark Haddon
20. Islands – Dan Sleigh
21. Elizabeth Costello – J.M. Coetzee
22. London Orbital – Iain Sinclair
23. Family Matters – Rohinton Mistry
24. Fingersmith – Sarah Waters
25. The Double – José Saramago
26. Everything is Illuminated – Jonathan Safran Foer
27. Unless – Carol Shields
28. Kafka on the Shore – Haruki Murakami
29. The Story of Lucy Gault – William Trevor
30. That They May Face the Rising Sun – John McGahern
31. In the Forest – Edna O’Brien
32. Shroud – John Banville
33. Middlesex – Jeffrey Eugenides
34. Youth – J.M. Coetzee
35. Dead Air – Iain Banks
36. Nowhere Man – Aleksandar Hemon
37. The Book of Illusions – Paul Auster
38. Gabriel’s Gift – Hanif Kureishi
39. Austerlitz – W.G. Sebald
40. Platform – Michael Houellebecq
41. Schooling – Heather McGowan
42. Atonement – Ian McEwan
43. The Corrections – Jonathan Franzen
44. Don’t Move – Margaret Mazzantini
45. The Body Artist – Don DeLillo
46. Fury – Salman Rushdie
47. At Swim, Two Boys – Jamie O’Neill
48. Choke – Chuck Palahniuk
49. Life of Pi – Yann Martel
50. The Feast of the Goat – Mario Vargos Llosa
51. An Obedient Father – Akhil Sharma
52. The Devil and Miss Prym – Paulo Coelho
53. Spring Flowers, Spring Frost – Ismail Kadare
54. White Teeth – Zadie Smith
55. The Heart of Redness – Zakes Mda
56. Under the Skin – Michel Faber
57. Ignorance – Milan Kundera
58. Nineteen Seventy Seven – David Peace
59. Celestial Harmonies – Péter Esterházy
60. City of God – E.L. Doctorow
61. How the Dead Live – Will Self
62. The Human Stain – Philip Roth
63. The Blind Assassin – Margaret Atwood
64. After the Quake – Haruki Murakami
65. Small Remedies – Shashi Deshpande
66. Super-Cannes – J.G. Ballard
67. House of Leaves – Mark Z. Danielewski
68. Blonde – Joyce Carol Oates
69. Pastoralia – George Saunders

Senare.

Hoppsan, råkade köpa lite böcker:

Illusionernas bok

Middlesex

Sugar : Kvinnan som steg ut ur mörkret

Försoning

Ficktjuven

Skugga

Kyssa sammet

Guld

Hennes mjukaste röst

Never let me go

Den där om ankan

Bakfull som en småbarnsmamma.!

Kan säga att den där byxdressen var inte ashet alla de gånger man behövde kissa och ta av sig hela skiten! Pojkvän fick parera när kön till Debaser var för lång och jag var tvungen att klä av mig i bh och panikkissa. Annars fick jag en fläskläpp av fina Å:s kompis, när vi hetsdansade. Nu ser jag ut som en anka.

Den där om att jag nu fattar LSM

Hejhopp: jag har på mig en byxdress och känner mig assnygg. Varför har jag inte testat det här tidigare? Trodde det var en klänning, men den hade ben när jag stack in. Är lite full redan, tror att det beror på att jag bara skulle dricka en öl igårkväll och drack många fler, steg sen upp och jobbade (sista dagen. På riktigt) tidigt, när typ staden sov. Jag fortsätter liksom fyllan. Dessutom har jag svart smink överallt och det är tufft. Hejrå.

Den där om varje hjärtslag

Håller på att gå genom alla konserter jag ska/vill se i höst, alla nya skivsläpp jag måste hålla koll på (ja, ni får gärna tipsa!) och boka in alla nya releasefester jag måste gå på. Halkade in på den här underbara versionen av With Every Heartbeat med Järvinen och Norlin, som jag hade glömt bort. Nu ska jag fortsätta med mina arbetslöshetssysslor (jag njuter för mycket av den här ledigheten).

Den där om förvirringsperioden

Jag är arbetslös, dag ett. Det innebär att jag har blivit grymt förvirrad. Egentligen har det pågått en längre tid, säg hela mitt liv, men speciellt nu.

1.) Jag glömde min plånbok i Göteborg, på stället vi åt bakisfrukost på i söndags. När min kära vän Karin gick dit i veckan hade de den bakom disken.

2.) Jag glömde min mobiltelefon i kylskåpet när jag hade varit och handlat keso. Det upptäckte jag när jag skulle hämta juicen.

3.) Igår sprang jag runt i en halvtimme och letade efter mina nycklar, blev svettig och slet av mig jacka och skor, som jag hade hunnit ta på mig, ringde Stolte mannen och frågade honom om han hade dem, fast att jag hade låst upp en timme tidigare, när jag kom hem från jobb. Ringde Finaste och sa att jag inte kunde komma till Judith och Bertil och äta godmat. Hittade till slut nycklarna, de hade jag lagt ner i väskan jag skulle ha med mig, som jag hade haft på mig hela tiden.

4.) Låste precis mig ute från källaren, där nycklarna till källaren och lägenheten var, vilket även betydde att jag blev utelåst ur lägenheten tills Stolte mannen kom hem.

Den där om Jenny och ketaminet

Jag hade åkt självdestruktiv från Stockholm för att styrka och stärka mig själv, vara starka Jenny i ett annat land. Eller nja, det hade ju kanske inte börjat så, det började med att jag ville fly från all skit och allt dåligtmående. Så jag flydde till Mexiko, men självdestruktiviteten fick kompisar där nere i form av lilla trots, stora testa gränser och bästisen villvaratjugiettigen!

En kväll hade jag bråkat med killen jag blivit dödsförälskad i (dödsförälskad bortom kontroll, något jag aldrig känt varken före eller efter det, en sån dör konstig förälskelse som får en att göra allt, förlåta allt och skita i allt. En förälskelse som är djävligt skadlig för dig.) och blodet i mig rusade runt, runt. Tankarna flög virvelvind och hade han bett mig att hoppa så hade jag inte ens haft tid att fråga hur högt, innan jag gjort det. Bråket gick ut på att han inte kunde träffa mig längre, för att han var tvungen att koncentrera sig på sin andra flickvän (parantes två: i Mexiko är det ganska vanligt att ha två flickvänner samtidigt: en som man är kär i och en man har för framtiden, som är fin familjflicka och som man så småningom ska gifta sig med. Jag var definitivt inte alternativ två, eftersom jag var utlänning).

Så jag rusade och flydde bort från självdestruktivitet för att rusa rakt in i en relation där jag inte skulle kunna vinna i slutändan. Jag tänkte på honom konstant, hjärtat rusade på spansklektionen när jag visste att jag skulle träffa honom på eftermiddagen och jag skolkade när han hade sms:at. Kvällen när vi bråkat och han dumpat mig gick jag direkt fram till fransmännsklicken, för fransmännsklicken var de som hade de tyngsta drogerna. De smuslade inte ens med det, utan stoltserade med lsd, hasch, rohypnol, librium, stesolid, mogadon, valium och allas stora favorit kokain. Bad fransman nummer ett att ge mig något, vad som helst, ge mig nu!

Skölja ner med sprit och sen försvann jag. Trodde de andra, själv var jag helt medveten om vad som hände runt omkring mig, men kunde inte röra mig ur fläcken. Det var harhjärna med ett hjärta som svämmade över alla kanter och jag pratade med dem, men de hörde inte. Jag skrek till dem att jag visst var medveten om vad som hände, vad som hade hänt, inte särskilt rädd för vad som skulle hända. Liten, liten , lutad mot en bil på en innergård utanför en svartklubb medan mina kompisar sprang omkring och frågade vem faen som hade gett mig något och vad det var. Fransmännen lyfte in mig i en bil, vägrade köra mig till sjukhuset, utan körde hem mig istället, medan jag satt i baksätet och sjöng för mig själv, utan att någon hörde mig och kittlade solrosorna på magen. Mina vänner satt runt om och oroade sig bortom månen och tillbaka.

De la mig i min säng och sen låg jag där och sjöng i tre timmar, för mig själv, utan att kunna röra mig eller kunna bli hörd. Efter tre timmar, ungefär fem på morgonen, kunde jag prata igen, på riktigt, så att folk hörde. Det var ingen som ville följa med mig ut och fortsätta festa.

Den där om snusket

Har precis skickat flyttkort till folk över internet. Från Adressändring. Det är två sniglar som pippar. Kom på när jag skickat det att jag även hade skrivit in min väldigt konservativa moster i adresslistan. Nu vet hon vad vi gör hela dagarna.

Den där om next of kind

Och stolte mannen skickade ett mail från sitt jobb.

Titta här:

"It's time to change the address in the Personnel Catalogue.
There is a function called Emergency address.
This is to be used if something happens and we need to contact your next of kind."

Vill du vara min next of kind?

Den där om Göteborg

Vi möts upp inne på Systembolaget och alla ser ut ungefär som vanligt, faller, eller om vi radar, in oss i våra roller, dem vi var då, nästan direkt. Vi, från Stockholm som bilat ner dagen innan, de som bor kvar i Studentstaden och de som bor i Göteborg. Det har hänt så många utropstecken sedan vi träffades sist, vi tio. Det är giftemål! och förlovningar! och bebisar i magar! och nya jobb! och ihopflyttande! och nya partners! och nya frisyrer!.

Och jag älskar dem allihopa, fast att vi, kanske inte, alla passar ihop. Vi har klistrats samman genom en utbildning, genom vin på onsdagskvällar, fester på lördagar, sit ups i universitetsgym, bakisföreläsningar, grupparbeten. Vi har känt varandra i fem år ganska exakt och vi vet hur vi ser ut när vi är sjömansfulla, bråk om vilken musik som ska spelas på förfesterna, och hur vi ser ut när vi precis har träffat någon ny och hur vi ser ut när vi precis blivit lämnade.

Nästa gång vi träffas så kommer det kanske finnas en bebis. Den första bebisen. Vår första bebis.

Den där om fittblocket

Den där om min morgon

Imorse stack doktor Larsson in en ultraljudspinne i underlivet på mig och såg att det inte längre fanns några spår efter varken ärtor eller barn. Min abort är nu officiellt över. Medan jag var inne på undersökning snodde min sambo ett fittblock (ett skrivblock fullt med fittor, antar att man ritar och visar fittproblem på dem) från hans skrivbord, som han senare ska skriva inbjudningskort på till vår inflyttningsfest.

Den där om min walk in closet

När vi flyttade in i nya lägenheten tänkte jag väl inte direkt att min garderob skulle se ut så här. Jag har gått från sju garderober i Studentstaden till en halv här. Att tränga in två ettor i en etta är ingen bra ekvation. Jag har Röda korsat och Statsmissionärat mer än hälften av mina kläder, men det funkar fortfarande inte. What the fuck to do?

Den där om Haruki

När jag blir stor ska jag starta en bokklubb där vi ska dricka te (fast nu helt plötsligt kom jag på att man kanske ska dricka rövin i stora glas), sitta i stora krypanerifarfarsstolar, medan regnet smattrar på rutan. Sen ska vi prata och skratta och läsa Haruki Murakami, mest för att jag har två böcker av honom som jag borde läsa, och näst mest för att de verkar bra.

Det hade varit fint. Vi hade träffats kanske två gånger i månaden eller så där och till varje gång växlar vi om vem som får välja bok. Det får inte vara för många i klubben, för jag är för ego och vill välja bok ofta. Jag kanske till och med tvingar klubbisarna att läsa två böcker en gång. En bok som man inte kan fubba och se filmen.

Eller kanske är hela grejen att jag bara vill ha en klubb.

Den där om att vara ensam hemma

Första natten jag sover utan honom sedan februari, då jag åkte till Indien för att Finastehänga i några veckor. Han på svensexa dagarna två, jag hemma själv, fast inte ensam. Jag vaknar till klockan åtta och kan inte somna om; ligger och lyssnar på Lillebror och Lillebrorflickvän som sovandas bredvid mig i den för stora sängen som tar upp halva rummet i vår nya lägenhet. Dagen innan, kvällen och natten, spenderades på popfestival, dansandes för att inte frysa ihjäl i augustikylan.

Blev jättejättesena, efter att ha kört till Uppsala för att hämta Lillebror och fick speeddricka hemma hos mig. På vägen klättrade vi på en traktor och halsade öl som fjortonåringar. Trillade in i vän från förr och det var fint, hon var fin.

Samlade vännerna tätt intill, nära, för att kunna insupa dem så mycket som möjligt: Finaste som snart flyttar tillbaka till Indien, fast att jag inte har fått värma mig tillräckligt mot henne. Hittade ett anteckningsblock vi använde en festkväll förra sommaren, när vi bestämt att bara kommunicera genom att skriva till varandra.
Jenny: Jag trodde aldrig att vi skulle komma ut.
Finaste: Vem? Jag? Nu har jag. Nu är jag lesbisk!
Jenny: Nej! Utut, ut från lägenheten!

Nu hade det inte varit fel att börja röka igen. Idag är en sådan dag.

Den där om att jag borde vara i Uppsala nu

Ibland på morgonen kollar jag modebloggar och tv och alla är så fint klädda och fixade, så tänker jag att idag! Idag ska jag också vara fin! Sen går jag och duschar och orkar inte och tar på mig jeansen från igår. Det blir liksom två olika stigar att vandra: orka bry sig? eller orkar bry sig!

Den där om välkommen tillbaka, tack!

Det här är ett helt nytt liv. En livstid från när jag skrev sist.

Nu sitter jag mitt i en djävla röra av för många möbler, utspridda kläder och intrasslad i samboben och kärleksarmar. Jag har rest över halva Europa, min pappa har blivit kär i min pojkvän, jag har inte fått något jobb men däremot jobbpanik. Jag stressar för det står ett stort förbannat skrivbord från 1922 i trapphuset och nygrannarna måste ogilla bristen på flyktväg om det skulle börja brinna. Jag stressar för CSN vill ha tillbaka sina pengar och jag stressar för jag vill ju åka till AmsterdamMoskvaBrasilienFåröHamburg i höst, med alla de andra, men jag kan inte om jag inte har något jobb i höst för jag kan inte ta ledigt bara sådär och jag kan inte om jag inte har något jobb i höst för då har jag inga pengar. Och Ryssland ska man ju över huvud taget inte alls åka till.

Nu måste jag köra en tv till Uppsala innan jag springer iväg till Popaganda.

Den där om att vara hemma igen

Hemma igen. Inte så särskilt kul. Allt var solskenskul och fint. Nu är jag utan internet, tills jag blir sambo (!!!) första september. Ses då!

Den där om det jättefina Företaget

Jag borde ha lärt mig, tycker man. Men ändå sitter jag där klockan halv ett, torsdagen den tjufjärde juli, och måste lyfta glaset med båda händerna för det är för tungt. Jag spelar mobiltelefonspel med Stolte mannens bästa kompis och bokar in kräftskiva och skrattar över svensexeplaner och höjer glaset igen och kramar Stolte mannens hand. Säger måschte kischa! och springer in på toa och hoppar krysbenad i toakön. Vinglar hem och somnar med kläderna på. Det är sommar!

Det är sommar! ända tills väckarklockan ringer halv åtta och jag måste upp och duscha. Men jag måste tydligen ingenting alls, utan trycker bort larmet till klockan åtta och hinner inte tvätta håret eller fixa håret eller måla naglarna opunk eller äta något, jag hinner mest väsa över huvudont, ta en Ipren, borsta tänderna och springa till tunnelbanan.

De har imponerande lokaler. Imponerande lokaler och vatten som bubblar om man trycker på understa knappen, i översta får man vatten som inte bubblar. Vi sitter i ett konferensrum och hon berättar att hundrafemti ansökte om jobbet, fem fick komma på intervju. Det får mig att nyktra till lite. Sen pratar vi internationella kontakter, hon testar min engelska och min spanska och frågar vad jag anser om övertid. Jag ler och pratarpratar, känner hur rösten börjar bli whiskey, harklar mig, dricker bubbelvatten.

Hon är tretti, två år äldre än mig och har avancerat fyra steg redan inom Företaget. Företaget som är internationellt och fiiiint, och har bubbelvatten. Jag vill gärna jobba här och jag tror att intervjun gick bra. Gick den inte bra så var jag i alla fall en av fem. En av fem, med hjälp av att jag inte hade stavat fel eller särskrivit i min ansökan, att den hade raka linjer och bra struktur. Bland annat. Så jag håller tummarna. Medan jag håller tummarna åker jag en sväng bil med pojkvännen. Ha det fint här hemma!

(Rumänien fick inte vara med på europakartan, men vårt slutmål är i alla fall Svarta havet. (Stockholm - Föräldrarhemmet - Ystad - Ställe i Polen som jag inte kan uttala eller stava - Warszawa - Krakow - typ Slovakien - Budapest - Transylvanien - Svarta havet - jättefort hem igen!)).

Den där om att det inte var kommunen eller BRÅ som hörde av sig

Anställningsintervju på fredag!

Den där om en dålig start på dagen

Vakna tio minuter innan man ska börja jobba, det är snartregnväder och man har ont i huvudet. Halvspringa till jobb och ramla på vägen, så att det blöder på ens knä, ner mot foten och folk tittar och man tappar väskan så att äpplet man skulle äta till frukost ramlar ut och ner i rännstenen. Ha ont i armen efter att ha lekt krabba och hummer med pojkvännen (jag var hummern, den kneps hårdare än krabban). Komma till jobb och det är tråkkollegan som man ska jobba med hela morgonen. Det första han säger är du är sen!

Den där om världens bästa pojkvän

Halvliggandes i gräset, på Djurgården. Vi skulle titta på Anna Järvinen, men det blev sekundärt när det kom för mycket folk, så vi låg kvar och hörde henne på avstånd. Med kalashattar och bubbel. Med hans hand på kinden. Han gav mig grattistillettårbaby!presenterna och jag fick en liten present för varje månad vi varit tillsammans och jag fick leksaksplastdjur för maj, när vi var på Berlins zoo och ett garnnystan för oktober, när vi åkte till Italien och jag hade stickat en halsduk till honom. Och framtidspresenten! I framtidspresenten låg en resa till Fårö och en helg på världens finaste hotell.

Sen blev jag full och vi plankade in på Gröna lund och åkte berg och dalbana, sen åt vi glass i Gamla stan och drack öl och idag är jag så djävla bakis, men det gör inget för ingen kan sväva högre än jag!

Den där om att leka tv-kock och samtidigt dansa till världens bästa musik

Den där om min största kärlek

Jag var bara tolv och young at heart, men vuxen ändå, ni vet? Så där vuxen som jag är i alla åldrar, tror mig veta bäst, och sen fem år senare, en hel livstid efteråt så tänker man tillbaka och var yngst i världshistorien. Johan var ny i klassen, inflyttad från Gudvetvar.

Johan var längre, snygg och spännande, han var ju inte från Samhället, hade sett så mycket mer av världen än jag, som bara sett skitiga vägkrogar, med frukost som bestod av frallor och sylt i plastförpackning, på väg till Italien. Eller flygplan på väg till den grekiska övärlden, där det serverades Svenssonapplåder vid landning, jordnötter som man bet sig i kinden för och sylt i plastförpackning. Lilla jag, tolv år, young at heart, men redan bortlängtande.

Jag stal honom från Kerstin, som var lika lång som honom, sen låg vi i tält som placerats i föräldrarnas trädgård och hånglade till klockan det börjar bli ljust. Då och då var vi tvugna att vända på kudden, som blivit för våt av saliv. Jag antar att han inte var så duktig med tungan. Små kroppar, som trycktes mot varandra, som visste vad som hände och vad som borde ske, innan våra unga hjärtan och hjärnor gjorde det.

Hemma hos mig vågade han inte hälsa på mina föräldrar, utan gömde sig bakom en hylla, något som min mamma fortfarande tycker är lustigt. Vad brydde jag mig, vi skulle ju vara tillsammans för evigt, han var min stora kärlek, min största kärlek, skulle alltid vara.

Vi började sjuan och det kom fler som hade sett världen, det kom killar som både rökte och hade page, som deras mamma hade klippt. De var brunbrända, blonda och hade stora byxor. De hade varit tuffast i sin skola och var så mycket mer högstadie än mellanstadie. De gick på högstadiedisco och kunde svåra ord. De drack ur vita dunkar och sparkade på folk som låg. De spottade i korridoren och klottrade på skåpen. Min stora kärlek, min största kärlek blev blek i jämnförelse. Och plötsligt blev för alltid för lång tid och jag började hångla med David utanför hemkunskapssalen istället. David, min stora kärlek, min största kärlek. För evigt.

Den där om ett år

För ungefär ett år sedan höll jag honom i handen offentligt för första gången på stan, även om jag var hemsk röksugen. Vi hade kommit över hela det där jobbigt underbara, där vi väntade en timme extra att ringa, jag hade varit på semester i Portugal med min mamma en vecka och vi upptäckte hur mycket vi saknade varandra. Jag hade spelat mina kort förbannat bra, bättre än med någon tidigare och sket fullständigt i att alla sa till mig att sluta spela, för jag visste att med honom behövdes det, jag behövde sitta på bra kort, spela allt rätt, för han var värd det och förbannat stolt.

Jag såg till att vara upptagen när han ville träffas, att inte sova hos honom när han bad om det, att köpa öl till honom när vi var ute i Studentstaden. Jag visste att det skulle funka, för han var så lik mig. Jag hade spanat in honom längre än jag visste om.

Sen blev han min. Min! För ungefär ett år sedan bestämde vi att jo, det ska nog vara vi nu. Nu och framåt. Och han är fortfarande min och ringde precis från Götgatan och baby:ade mig, ville att jag skulle komma ner och möta. Och jag har aldrig varit lyckligare.

Den där om böckerna

Jo, sen är det de där böckerna.

På mitt jobb har man tillfälle att läsa en farlig massa böcker, vilket har gjort att jag plöjt mig genom Iggulden(faktafel, men helt okej), Hosseini gånger två (inte alls varken underskattad eller överskattad), George (underbara, underbara, tills någon snodde den), Sandahl, Birro (pojkvän blev sur när jag gillade Sandahl mer än Birro), Ljungström (söt men otillfredsställande), de Bernières (som man måste älska, annars är man dum) och en massa skvallertidningar.

Vilket nu leder till att jag är tillbaka på punkt ett, där jag måste läsa de gamla klassikerna som står i hyllan och som jag lovat mig själv att läsa, fastän det på något underligt vis tar emot. Jag börjar med att försiktigt peta på Nabokov, som latat sig i hyllan sen tiden då förra pojkvännen gav den till mig. Det tar emot. Men någon gång måste jag nog bli vuxen och sluta vara rädd för att läsa vissa böcker.

Den där om att söka jobb

Jo, men heja mig!

Sökte precis ett utredningsjobb som BRÅ lagt ut, bara det att jag råkade skicka den till Stockholms kommun istället. Och vice versa. De jobben kommer ju helt klart bli mina, jag riktigt känner det på mig.

Den där om hur det gick

Jomentjenare. Då är man utan barn igen. Millimetern/ärtan/druvan rinner nu ur mig i en strid ström in i världens största binda (se bilden) och hur känns det? Jag vet inte. Skönt att det är över? Ensamt? Båda två!

Efter sex timmar på sjukhuset, med fyra tabletter inkörda i... och Stolte mannen bredvid, på britsen, fast att den var jätteliten, fick vi åka hem och jag sov i ungefär ett dygn.

På bussen hem höll han min hand, tittade på mig och frågade hur jag kände mig. Om jag typ ville kidnappa några barn på gatan. Började känna mig galen eller lite ostabil. Jag log mot honom och svarade att nästa gång, då behåller vi det.

Och precis som jag blev jättegravid direkt så blev jag jätteogravid med en gång. Idag har jag redan märkt hur pigg jag är, hur hungrig jag blivit och hur mina bröst minskar.

Nu får jag inte ha sex eller bada på en månad. Inte ens sticka upp ett/några fingrar. Det känns lovande inför vår semester i Polen/Slovakien/Ungern/Rumänien om två veckor!

Den där om tjugitretrettio

Roligare än så här hade jag inte tisdagen den åttonde juli. Avslutade det hela med att kolla på någon dålig ubåtsfilm. Hoppas ni haft en bra dag. Vi ses en annan!

Den där om tjugifemtio

Jag packar en väska att ta med till sjukhuset imorgon, eftersom vi ska vara där inne i fem till sju timmar. Pojkvän smygpackar ner Yatzy, eftersom han alltid vinner när vi spelar. Jag packar ur det igen och funderar på att köpa ett fem i radspel. Det vinner alltid jag.

Den där om tjugifemton

Pojkvän vill att jag även tar kort på löken som han hämtat på sina föräldrars land och jag bryter därmed mitt löfte om att inte ta kort på någon mat. Ja, och där bak kan ni se att pojkvän dricker upp en öl som någon glömde kvar på festen.

Den där om tjuginollnoll

Magsmärtor och att vi faktiskt ska genomföra en abort imorgon klockan sju på morgonen (tabletten var bara nån förgrej) har gjort att vi åkte hem från Fridhemsplan och födelsedagsbarnet ganska snabbt igen. Stolte mannen är extremt sugen på köttfärssås, men jag, som inte klarat av att äta något kletigt på några veckor har valt potatis till middag. Egentligen vill jag inte äta alls, utan bara dricka juice, men potatis är okej.

Den där om artontrettiofem

Pojkvän tvångskramar mig fast att hans skägg sticks och han luktar öl, som jag mår illa av. Han säger att öl luktar gott.

Den där om artontrettio

Jag provar mina nyinköpta solglasögon (som jag var tvungen att köpa efter att Stolte mannen armbågat sönder mina gamla, efter att jag bitit honom i snoppen) trots att vi är sena. Sånt här händer jämt. Det är därför jag alltid är sen.

Den där om artonfemton

Vaknar en kvart efter att vi skulle ha varit på Fridhemsplan. Pojkvän trötthetsgnäller lite om att han inte orkar gå utan vill vara hemma och laga köttfärssås istället. Jag kallar honom lille gnäll och det är okej, för han kallar mig lilla smutsig hela dagarna, för att jag spiller så mycket och måste byta kläder typ tre gånger/dag.

Den där om sextonnollnoll

Vi kommer hem och jag ska vila för att orka med kvällens festligheter, men är för trött och börjar brottas med pojkvän istället.

Den där om fjortontrettio

Pojkvän äter godis och jag mår illa och tittar på. Efter ett tag mår jag inte illa längre och äter upp alla de långsmala, som är vita. De är goda. Sen mår jag illa igen.

Den där om tolvnollnoll

Det här funkar inte så bra, för jag orkar inte springa hem och blogga mellan mina aktiviteter. Klockan tolv träffade jag i alla fall Lillebror och gav honom en försenad födelsedagspresent.

Den där om tiotrettio

Då ska jag och mina bröst (som bytt storlek från D till E(!!!!)) ut på stan.

Den där om tionollnoll

Lite morgondans!

Den där om nollåttatrettiofem

Lille millimetern har fått mig att vakna skittidigt den senaste månaden. Vi pratar före klockan åtta, för en människa som normalt sover till tio. Så även idag. Stolte mannen ligger bredvid mig och då börjar vi projektet med att ta kort på min morgonfrisyr!. Sen skickar vi en fråga till 118100: var har djuret fästing fått sitt namn från, trots sin ofestlighet?

PS: Efter ganska lång tid så "Fästing (lat. lxodida) har fått sitt namn för att den just "fäster" på ett värddjur för att sedan suga blod av detta. Ett obehagligt kryp tycker 118100."

Den där om här är mitt liv!

Eftersom jag har minisemester just nu så måste jag roa mig på bästa sätt. Imorgon kommer detta roande visa sig i formen att jag ska göra en sån där poppis grej (kolla bla Linda Rosing) och lägga in bilder under dagen här i bloggen. Alltså visa er vad som händer. Ska försöka undvika ta bilder på min mat, dock.

Den där om tabletten

Regnet vräker ner på oss, där vi går tillsammans under ett paraply på Götgatan. Han kramar min axel och senare min hand, när jag tar emot tabletten, som hon trycker ut ur en kartong. Säger efter det här kan ni inte ångra er! jag tar tabletten i munnen och vänder mig mot honom. Du ångrar dig inte va? Han skakar allvarligt på huvuvet, säger hejdå till millimetern, som på senare tid växt sig till en vindruva. Jag sväljer.

Den där om den rosa byxdressen

Innan jag ska ha fest blir jag alltid så där apnervös för att folk inte ska dyka upp, utan bara lurats och sagt att de kommer. Så innan den här festen så meddelade jag alla att

Så länge man inte kommer innan halv åtta så är jag nöjd med vad som! Helst inte heller typ efter tolv, för då kanske alla har gått ut. Fast då kanske min pojkvän är hemma istället. Då kanske ni får ligga, sånt vet man aldrig. Och sen blir det så tramsigt om en kommer halv åtta och alla andra nio, då blir jag nervös och börjar prata jättesnabbt. Vi kan väl säga att ni får komma mellan halv åtta och typ åtta?

Så jag tvingade en, som jag redan träffat, att komma innan alla andra, innan jag själv var klar. Ungefär tio minuter innan hon kom var jag naken och hade sex.

Men jag hade inte behövt vara nervös för alla var snälla och kom mellan halv åtta och åtta och till och med i grupper och jag blev fullast av alla först, efter att inte ha druckit sen midsommar. Så sen satt jag mest och mös och tittade på alla, som jag aldrig tidigare träffat, men som ändå liksom stämde överens med sina bloggar.

Klockan fyra gick jag och la mig, när de sista gått efter att ha åkt lite på min skateboard i trapphuset. Två timmar senare ringde väckarklockan och jag var så djävla, djävla bakis. Att vara gravid och bakfull samtidigt är inte något som jag vill göra om. Inte heller kräkas på Mc Donald's. Eller ner i havet. Eller på fullsatt gata.

Den där om Christian The Lion

Mina tuttar har blivit skitstora och väldigt... pigga. Ska inte sånt här hända typ månad åtta-nio? Blödig har jag dock alltid varit, och grät igår till det här:

Den där om bästkusten

Innan vi sätter oss i bilen ringer han privata sjukvården för att se om vårdköerna är mindre där, men det är de inte. Han möts av motstånd och ifrågasättande. Frågar varför inte jag ringer själv, jag som har millimetern i magen, har inte jag någon telefon? som om han inte är en del av detta, som om millimetern inte är en lika stor del av honom. Jag har aldrig blivit så dåligt bemött och jag vågar knappt tänka på hur svårt det måste vara att vara sjutton och oönskat gravid.

Vi åker från sol i Stockholm, till regnet på västkusten för att hämta hyllan. Stannar på vägen, för att jag måste kräkas, mår illa av fisklukt, av bensinlukt, av cigarettlukt. Skriker stanna! under bilens soltak och kräks i vägrenen medan lastbilarna åker förbi. På västkusten vilar vi i en liten, liten röd trästuga och går runt i hamnen, där det blåser och solen äntligen lyser. Han lovar att inte röka fler cigaretter så länge jag är gravid och mår illa och vi pekar på alla segelbåtar vi ska köpa, i framtiden. Affärerna är stängda och på sjökrogen beställer vi in skaldjurstallrik, där vi sitter ensamma, förutom ett norskt äldre par.
På vägen hem börjar jag blöda och ringer till sjukvårdsupplysningen som berättar för mig att det är normalt. Stolte mannen, mer stressad över det än jag, tror inte på dem och vill åka till sjukhus nu, genast! Jag övertalar honom om att jag mår bra och han tar min hand. I världens minsta samhälle äter vi mat på en servering som fått priser för sin senap 1984: diplomen hänger på väggen. Hemma igen somnar jag bredvid honom, medan han smeker mig över magen och nosar mig på halsen. På onsdag ska vi på ultraljud. Ingen abort än, inte ens bokad, allt är fullt, men en remiss. Och millimetern får leva lite, lite längre.

Den där om tvärtomsagan

Finaste tycker att vi ska behålla millimetern. Hon frågar om vi verkligen har tänkt genom det här och vi nickar båda bestämt. Det är en liten tvätomsaga, där hon tycker att vi tänker tokigt, när folk i vanliga fall brukar säga att man borde tänka en extra gång om man verkligen är redo att skaffa barn. Vi sitter alla tre och äter brunch, eller de äter och jag petar - tidig graviditet är bästa bantningskuren någonsin. Stolte mannen lägger en hand på min mage och stryker upp och ner.

Midsommarafton var sådär. Magknip deluxe och illamående gjorde att jag låg i sängen redan elva på kvällen. Av någon konstig anledning hade jag den där tvreklamen där en gravis kvinna dricker och fostret ligger i magen och lider i huvudet och kunde inte dricka alkohol. Och p-piller äter jag fortfarande, konstigt nog.

Stolte mannen vill berätta för sin mamma och jag okejar. Är helt okejig med det, tycker inte att det är något som vi borde hålla hemligt eller skämmas över. Vill få ut det och prata om det och berätta att abort inte är något man borde skämmas över, något som ska döljas, utan ett faktiskt alternativ, även om man kanske har alla rätt och är jättekära i varandra. Vill inte att det ska vara konstigt, ett icke-val eller något som blir nerprioriterat i vården. Vill inte behöva vänta två veckor på något som redan är så känsligt.

Den där om millimetern

Jag drar upp min klänning och lägger min mage mot hans. Gnuggar den sakta fram och tillbaka. Tittar upp mot honom och han ler ner mot mig. Senare, under fotbollen lever det där lilla i magen rövare, en protest mot hur Sverige spelar kanske. Det där lilla, mindre än en millimeter har vi kollat upp på internet. Han lägger en hand på min mage, där han tror att det ska finnas och jag lägger min hand på hans.

Du får passa på att äta för två nu utropsteckar han. Jag nickar och stoppar in en gurkbit i munnen. I två veckor* får vi låtsas, sen försvinner lilla millitetern, vi har inte fått den tid tillsammans vi vill ha, bara vi. Du får komma tillbaka senare, lilla milliteter. Och vi kommer att älska dig.

*Kötid på två veckor är faen inte okej!

Den där om kvinnofällsbenet

Snubblade över mitt eget kvinnofällsben igår när jag tog på mig 13 centimetersklackar och sån där kjol som är tajt under knäna. Kunde bara trippa fram och kände mig skitfånig. Skit att det ska vara så snyggt att gå klädd så där förnedrande. På vägen hem tog jag av mig skorna, gick i strumbyxlästen och drog upp kjolen till låren.

Idag är jag grymt bakis, men glad för vi har vunnit ännu en auktion på Tradera och måste åka till Värmland och hämta den här godheten!

Den där om Köbi

Jag har tidigare skrivit hur ledsen jag blir av ledsna, ensamma gubbar. Igår var Köbi Kuhn en sådan. Han såg så nedrans ledsen ut när Schweiz förlorade mot Turkiet att jag bara ville adoptera honom.

Den där om pinsamheten

När jag kom hem från Mexiko rökte jag som en borstbinde, för det gjorde man där (inte mexarna, de rökte oväntat lite, men vi utbytesstudenter). Jag hade lika gärna kunnat vara pedofil, som folk stirrade. Att röka är inte längre okej, om man inte är full. Jag gick bakis som en småbarnsmamma till Pressbyrån och köpte Blåcamels direkt efter att jag gått upp ur sängar som inte var mina, sen hem. Och när jag började hänga med Stolte mannen så drack jag te och rökte en cigg så snart vi knullat vårt morgonknull. Hängde ut genom fönstret, så att det inte skulle lukta mormormorfar i min lägenhet.

Sen slutade jag (förutom för ett par veckor sen när Haren tvingade mig att röka). Heja världen!

Min nya last är Coca-cola. Jag ber pojkvännen köpa hem det, sen dricker jag det hemma med fördragna gardiner. Chips och Coca-cola är det pinsammaste jag vet att köpa, värre än toapapper och gravtest. När jag köper chips måste jag köpa tre påsar, för att folk ska tro att jag ska ha fest.

Någon dag ska jag sätta mig på en offentlig plats, dricka en tvåliters cola, direkt ur flaskan och röka en röd Prince.

Den där om att vara ölansvarig

Jag har varit ölansvarig hela våren och nu sommaren. Att vara ölansvarig innebär att eftersom pojkvän jobbar hela dagarna och jag går hemma och dröser så går jag till Systemet. Att vara ölansvarig är en av mina goda egenskaper, och jag anstränger mig alltid till det yttersta för att det ska bli bra. Som när Helsingborg spelade mot hans älsklingslag Hammarby: då brack vi bara öl som var i burkar som var röda och/eller blå.

Idag har jag köpt öl till mig, pojkvän och två av hans kompisar. Det var väldigt noga att ingen av burkarna innehöll färgerna ljusblå och vitt. I stället valdes en hel del mesöl ut. Svenskt öl. Som bryggts med norrländska hjärtan och fria sinnen. Hade det funnits ett öl som hade hetat Kim hade jag köpt upp hela lagret, som hämnd för att Lagerbäck är dum i huvudet. Och kjolen jag hade tänkt ha på mig idag fungerade inte alls: den var blå och vit randig.

För övrigt vann vi vår drömsoffa på Tradera igår, för 2oo:-. Och jag tvingade pojkvän att buda på världens finaste hylla, trots att den finns i Värmland. Jag övertygade honom om att det skulle bli en mysig utflykt att hämta den.

Den där om extra, extra!

Efter nästan ett helt år hör ex-M nu av sig igen. Hur har du det? på msn och känslorna, de som sitter i magen, snurras ihop till en hård knut av ilska. Hur faen tror han att han kan höra av sig bara sådär? Svarar trodde inte att du pratade med mig?.

Förbannar att han fortfarande kan röra upp mig och min mage. Han som jag trodde skulle vara min vän livet ut. Han skulle ju sitta på min sida av kyrkan när jag gifte mig, hålla mig om ryggen när det blåste, den tryggaste personen jag kände. Nu känner jag honom inte längre och när jag tittar på kort som visar oss är det främlingar jag ser. Inte ens mig själv känner jag ingen.

Hur kan man gå från att sova tillsammans varje natt till att sluta prata med varandra?

Den där om fågelkvittershjärtat

Jag minns första gången någon berättade för mig att jag var vacker. Det var annorlunda från när min lågstadielärare sa att jag hade de vackraste ögonen hon sett, eller när farmor påstod att jag var den sötaste som fanns.

Jag och min kompis, som var den som alltid fick all uppmärksamhet, var vild, ofast badade i bara shorts och som hade sex redan i sexan, var på stranden och jag var pepparkaka, bränd i kanterna. Jag var osyldighetsblickande och fågelkvittershjärta. Oförstörd av vuxenhet och tyngre tankar. Påplåstrad med kärleksplåster och utan misstankar, som senare skulle komma och bekräftas, att den där kompisen utsattes för incest.

Han kom fram till mig, två år äldre, ungefär. Ungefär sexton. Log mot mig och frågade om jag visste om hur vacker jag var. Det största som hänt någonsin. Mitt fågelkvittershjärta fladdrade till. Den där känslan. Den där känslan! Barnkalasballong upphöjt till klarblå himmel. Han såg mig, han SÅG mig och inte min kompis. Den där känslan!

Jag undrar om han vet hur mycket han förstörde mig den dagen.

Den där om soltak, soltak hela dan!

Har nästan flyttat in i pojkväns nya takvåningslägenhet, med soltakterass och pippiloft, därav inget internet, men kom igen: det är ju ändå för mycket sol för att du ska läsa det här.

Kolla in roliga länken istället, nu ska jag lägga mig och bakisläsa kärleksbrev på ovan nämnda soltak.

Den där om Jenny i punktform

Punktform har blivit mitt nya sätt att kommunicera här och jag gillar det inte så mycket, men det är bättre än ingenting.

* Förra veckan lurade jag en ny kille på jobb att jag slutade tidigare än jag skulle, för att inte karma skulle bita mig i rumpan var jag tvungen att snabbt hitta någon godgrej att göra. Denna godgrej kom i helgen, när jag blev snuvad på 3oo kronor, vilket en kille på Götgatan lurade till sig då han sa att han blivit rånad och inte kom hem till Västerås. Jag gav honom pengar och han lovade att ge tillbaka. Skönt att karmagrejen inte bet hårdare än så, men det var ändå ganska hårt för...

* 35oo kronor i CSfuckingN och räkningar för 67oo.

* Förra helgen ringde en gemensam kompis till mig och Stolte mannen till mig och sa att hon skulle komma upp till Stockholm. Sist hon var här uppe hade hon och Stolte mannen sex (innan mig). Hon ville att jag skulle hälsa till honom att hon ringt, när jag inte kunde träffa henne. Då mådde jag fysiskt illa och sa inget till Stolte mannen förrän ganska långt senare. Jag kommer inte kunna skydda vare sig honom eller mig från sådant hela våra liv och det gör så djävla ont.

* Alicia Erian är en finfin författare.

* Jag har börjat springa på morgonen, INNAN jobb. Mycket stolt över mig själv.

* Om nio dagar är jag färdigutbildad. Det skrämmer mig mer än något gjort på mycket länge.

Den där om ice cream truckers

Vinrusiga och gräs på knäiga och pratat i muniga trillar vi Nytorgsgatan fram och jag har en hand i Stolte mannens och den andra kramar en surprisepresent till honom, sådana där man älskar, som bara kommer helt sådär här! Han frågar vem som vill ha godis och jag och Finaste skakar nej på huvudena och går hem, medan han går till godisaffärn.

Det går cirka tjugo minuter sen känner jag att han är utanför dörren där nere och kan inte komma in, så jag går ner och släpper in honom och berättar sen för Finaste att jag är synsk, vilket hon inte tror på, då lägger jag till att det bara är med Stolte mannen, men hon är fortfarande tveksam. Jag får övertyga henne under sommaren.

Så somnar vi, jag i mitteln, med en godispåse på magen, Finaste till höger, Stolte mannen till vänster till ice cream truckers.

Den där om den bästa sommaren

Jag ser henne komma gående på gatan och jag snabbar på stegen. På ryggen har hon monsterryggsäcken och i handen världens största väska. Hon trillar in i famnen på mig och flåsar mig i örat. Jag skrattar och äntligen!

Hela sommaren har vi på oss, innan hon flyttar tillbaka till Indien igen. Hon ska bo i min lägenhet och jobba på mitt jobb. Ta alla pass jag inte vill ha, leda mig hem när jag är för full, påminna mig om att ta med min lunchlåda. Min Finaste.

Den där om hipp, hurra hela dan!

Glad som en barnkalasballong: ska bli sambo.

Den där om mensen

Jag minns första gången jag fick mens. Panso fick mig att tänka på det hela med sin kommentar i förra inlägget. Jag var tolv år och det var på sommaren innan jag skulle börja på högstadiet. Jag låg i en kompis trädgård i bikini, med rosor på kind och solsken i blick. Så kom det blod på handduken och rent instinktivt förstod jag att jag hade fått mens och det var pinsammast i världen. Spang in på toaletten, stoppade papper i trosan och cyklade hem det snabbaste jag kunde, genom skogen, över bron.

Ett år senare lärde en kompis mig hur man stoppade in tamponger. Hon stod utanför toalettdörren och guidade mig (men tryck in den nu då! Kan du inte? Gud, vad du är mesig!) och jag stod inne och skrek att det går iiiiiinte! Jag var trång som en enåtiosäng för två personer, fast att jag hade ridit sedan jag var sex år. Och även om det sägs att mödomshinnan är en myt, så var det något som var ivägen.

Jag snodde bindor av mamma istället. I flera år. Och hon måste ha märkt något, men hon sa aldrig till. Jisses, mensen var verkligen hemlig i flera år. Minns att jag till och med tvättade mina egna trosor. När/om jag får flickor ska jag ha det där samtalet när de är typ tio. Papper i trosan är inte så kul.

Den där om bussdjäveln

Precis när jag påstår i mina kommentarer att jag inte tycker att det är så farligt att cykla i Stockholm så är det en bussdjävel som kör på mig när jag är på väg till träningen. Okej, han kanske inte direkt kör på mig men hade det stått en tant på trottoaren och tittat på hade hon nog blivit skiträdd. Jag blev mest arg och sparkade på bussdjäveln.

Förloppet kan ses ovan, även om det inte är så tydligt, för jag har bråttom, måste hinna duscha innan jag ska på tjejdejt. Hade jag inte nitbromsat så hade jag varit ganska mycket mos idag, bara för att SL måste hålla sina tider. Tack för det bussdjävel nummer två, på Nytorgsgatan, på väg söderut, vid kvart i fem.

Obs: det till höger om cykeln är trottoaren.

Den där om Celebrity Rehab

Jag plus pojkvän har skaffat oss en ny guilty pleasure: Celebrity Rehab. Vi var så fast i helgen att vi åt framför datorn och för att hinna med att ha sex stoppade han in den lite från sidan medan Daniel Baldwin hoppade av programmet.

Den där om cykelhjälmen

Herre Gud, herre Gud! Jag har blivit vuxen. Eller svensk. Eller en riktig stockholmare; jag cyklar till och från jobb med cykelhjälm.

Jag känner mig mesigast i stan (även om 2/3 i Stockholm har hjälm när de cyklar, något som måste förvirra/roa turisterna), men valet mellan att vara tufft och säkert har helt plötsligt vägt över i säkerhetsskålen. Det, sluta röka och bara äta mörkt bröd - jag kommer säkert att leva tio år efter att alla mina vänner och pojkvänner dör som straff. Kommer att sitta ensam och doppa Finska pinnar i mitt te, så att det blir sån där äcklig sörja i botten av koppen.

Den där om mexikexet

Det som är bra med Facebook det är att man kan gå in och se att Mexikoexet, ni vet han jag gifte mig med, har gått från att vara "single" till "in a real ship", vilket gör att man blir väldigt lättad och inte längre behöver ha skuldkänslor över att jag träffade någon annan så snabbt efter honom, valde att ignorera hans mail och inte berättade något förrän långt senare.

Den där om att hälsa ångesten välkommen

Jamenhej, ångest!

Googlade bloggen och märkte att det var några som tyckte att jag uppdaterade för sällan och någon som slutat läsa mig, så jomenhallå, överpresterarjenny, nu måstemåste jag skriva något (alternativt lägga ner bloggen, eftersom jag alltid vill sluta och stänga av när något dåligt händer) och om jag skriver något kommer det att bli kasst, för konst skapas genom lidande och ända sedan jag blev lyckligt kär har jag inte kunnat skapa och har fått lägga ner mitt bokskriveri, som kommit till sidan hundra, eller så, han är inte min musa, han är min motmusa, djävla skit!

Den där om oss i femman

Vi gick i femman och fick vara med i Vi i femman, och var okej, men inte toppenbra; hamnade någonstans mitt på listan och fick varken vara med i radio eller Teve! även om vi hade hoppats på Teve!. Vi tog den där sprutan som man svimmade av - stelkramps, och satt på tjejrad i bara trosor och lyssnade spänt på de med efternamn som började på A: Andersson, Anderberg, om någon av dem skulle skrika där inne. Det gjorde de aldrig, men de kom ut med ett plåster och hemska historier om hur ont det hade gjort. Fast ont gjorde det så klart när jag berättade för farmor.

I femman hade vi skoldisco för lågstadiet. I flera veckor i förväg planerade vi snacks och låtar och vem som skulle dansa med vem: i slutändan dansade vi mer än lågstadieungarna, tog upp matsalens omgjorda dansgolv för kvällen, där vi sjöng med i vad Troll och Sandra sjöng. Jag hade haft ansvaret för popcornen och gjort micropopcorn, aka lyxpopcorn, tagit A4-papper och snurrat till strutar, tejpat igen och fyllt med popcorn. De såldes för fem kronor. Slickade på ett salt S, som verkade mycket saltare då än nu, såg på medan Dennis stoppade in hela i munnen på en gång. Dennis, som alltid tittade in i vårt omklädningsrum efter gympan och som senare åkte med mina rullskridskor nerför Bananbacken, så att de gick sönder.

På rasterna i femman spelade vi bollruta, fast att 5b snodde alltid vår boll och la den i kapprummet. Vi brottades på bänkar och jag kunde klå de flesta av killarna, fast att jag var späd som en kyckling. Vi gick absolut inte iväg till ICA som låg bredvid skolan, för det fick man inte. Utom Dennis då. Eller, han fick inte, men han gjorde det ändå. Vi satt i bänkar som var uppdelade i fyra och vår lärare lärde oss kroppsdelarna, men tyckte det var för pinsamt med kön och därför svatpennade bort dem.

I femman var framtiden långt borta. Vi började få bröst, men visste inte vad de skulle användas till, utan skämdes mest över dem, eller bristen av dem, på gympan. Vi hade ingen aning om att det fanns en värld eller ens en verklighet. Vi pillade på sönderkliade myggbet och visste inte att det fanns barn som blev våldtagna av sina egna föräldrar. Och för farmor berättade jag att stelkrampssprutan var det ondaste jag varit med om.

Den där om att jag älskar dig så mycket...

Jag förvaltningsekonomiseminarar och blir irriterad på nivån på samtalen och diskussionerna: är van vid teoriifrågaställning och högt flygande tänkande och när en av tjejerna har förväxlat inköpare med ekonom på ett företag, som är privat och inte statligt, som det skulle vara, måste jag ursäkta och låtsas gå på toaletten. Tittar mig i spegeln och andas lugnandetag.

På kvällen, i Studentstaden: tusen eldar på ängen, grillning och bag-in-box. Sisten in vinner. Klockan blir kallt och vi går in och fyllehoppar i kompisens säng. Så kommer den på stereon, som en knytnäve i magen

Jag har hört att du träffat nån
Jag har hört att han är allt jag inte var
Och jag hör att du är säker nu, jag vaknar med den tanken varje dag.

Det svider i näsan och mina fyllesteg hinner fram till stereon innan min hjärna gör det, så min hjärna fortsätter sjunga med

Det var en gång, det var en fest
Och jag gick med nån för hon påminde om dig

Och jag kan inte hindra mig längre, utan frågar pojkvän när han låg med någon annan sista gången. Svaret svider mer än låten gör.

Men sen kom gryningen, jag reste mig, gick ut genom dörren

Den där om sol

Jisses, vad det suger att jobba om varandra. Han kommer hem klockan halv nio på morgonen, efter att ha suttit i konferens med halva världen och har tröttögon och klapp på kindhand. Lägger sig bredvid mig och andas mig saktare och saktare i nacken tills jag måste gå upp, en halvtimme senare för att gå till jobb/åka till skola (jo, hoppade på vagnen igen. Hej prestationsslashångestjaget!)/skriva.

Men de där dagarna gör att när man får ledighet tillsammans så gör den, känns den av, så mycket mer. Imorgon ska jag ner till Studentstaden och a-nivå presentera ett arbete i förvaltningsekonomi och han ska följa med. Hålla hand på tåg (första tågresan ihop, om man inte räknar in i julas när han hjälpte mig på tåget med tungväska och inte hann av, utan fick hoppa av i Södertälje), köpa alldeles för dyra smörgåsar med för mycket smör och sova axel.

Och vet ni? I helgen ska det vara sol.

Den där om hans eget jävla Narnia

Jo, sen svarar jag lite på frågor om tjejbloggning här med.

Den där om Berlin

Världen har slutat imponera på mig, slår mig inte längre lika ofta i magen. Jag rycker på axlarna åt den och undrar om det är så här det ska vara nu. Berlin: jag älskar dig inte gränslöst. Jag är inte ens säker på att jag blev imponerad över huvudtaget. Såg jag fel dig? Du var inte så vild som jag trodde, inte lika rock n roll. Du slog mig aldrig i magen, du tröttade aldrig ut mig. Jag blev aldrig svettig. Jag har dansat bättre innan, knarkat ner mig och legat i rännstenen i städer med sämre rykte än vad du har. Vad hände? Var det mitt fel? Lade jag skärpan på något annat? Hade jag för stora förväntningar? Jag trodde att du skulle vara ett hela nattenknull.

Jag är besviken.