Den där om de fem sexen

Inspirerad av Ania och Knödel har jag nu bestämt mig för att lägga korten på bordet och berätta mina konstigaste sexhistorier. Ni är hemskt välkomna att själv lägga upp all smuts ni har på bordet, inget är mer kul än att läsa om sex going wrong.

Nummer ett) har jag redan berättat om en gång redan: den här killen dejtade jag lite kort när jag bodde i London. Han var från norra England och jag kan väl inte precis påstå att jag höll särskilt länge på det att ge bort det där fina som vi flickor har. Det vita var i och för sig vid den här tiden redan ganska besudlat.

Typ andra gången han besudlade mig (vi hade för övrigt skitdålig sex, jag kände knappt när han var inne, var mest med honom för att han kände folk som kände folk...) frågade han om han fick kissa i mig när han kom. Jag trodde att jag hört fel, han pratade lite konstig dialekt, men svarade för säkerhets skull nej.

Typ femte gången vi hade sex (jag veeeet, men han kände fortfarande folk som kände folk som släppte före mig i köer så att jag kunde få hänga med engelska storheter som Craig David (skjut mig nu!)) frågade han mig igen och efter det så kindpussade jag mig fram i köer själv.

Nummer två) Var när jag var runt tjuginågot. Var på en hemmafest och träffade en kille som var kompis till en kompis, eller något sådant, och han hängde efter mig hela kvällen, man skulle kunna tro att jag var glass på ben, eller något. Framåt tvåtre smög vi in i min kompis vattensäng, jag skitfull och han... dreglandes. Han klädde av mig, eller om jag klädde av mig, minns inte riktigt, var som skrivet ganska full.

Så fick han inte in skiten. Den var alldeles för stor. Tjock. Alltså... jag vet inte vad jag ska jämföra med, men en... falukorv? Han försökte och försökte, hittade glidmedel och kladdade ner oss med, medan jag började mummla att det här kanske inte var det bästa och att jag ville gå ut till mina kompisar. Han blev lite frustrerad och försökte övertala mig, men då blev jag helt avtänd och klädde på mig och gick ut till min kompis som frågade vad som hade hänt och om det gått. Tydligen var jag inte den första med för liten fitta.

Söndagen efter följde jag med min mamma till Hemtex, där han jobbade. Smög runt hyllorna och till slut ut och in i bilen, där jag väntade på mamma.

Nummer tre) var en av mina mexikanare (alla mexikanare har, efter mycket grundlig undersökning små snoppar). Han var åh, så snygg, vältränad, rik, bra på engelska och spanska som inte var för snabb. Men dock nitton. En kväll gick vi hem till hans kompisar, där det var fest. Jag lockade med honom in i en av sovrummen. Han fumlade. Han var liten. Jag kände inte ett skit och låg mest och fingrade på min klitta, för att få något att hända. Han kom efter typ fem minuter, och utanför rummet stod det folk på kö (!!!). Senare fick jag veta att det var hans oskuld jag tog.

Nummer fyra) (åh, Gud, jag kom precis på en annan kille, som slår min egentliga fyra): den här killen var en kompis, som vi träffat på en utlandsresa och honom låg jag med när jag var tjugitvå. Han var ganska så agressiv och bestämd, vilket tände mig ganska mycket. En kväll var vi ute och festade med några andra kompisar. Framåt fem gick vi hem till honom och hamnade ganska snabbt i hans säng. Han gick på hårt, vilket jag inte har något emot, men det här gick lite för långt.

Han började binda fast mig i sängen och tog fram en batong han hade i garderoben. Jag fnissade lite nervöst, sen började han typ peta på mig med den där djävla batongen. Eftersom vi var vänner från början tänkte jag att jag ändå hade lite kontroll. Efter lite mjukt petande band han upp mig och beordrade mig att börja göra armhävningar. Han la sig bredvid mig på golvet och gjorde enarms. Var ganska så tränad på den tiden, så det var väl okej, dock lite märkligt.

Efter detta ville han bli fastbunden och piskad med en piska som han hade, även denna i garderoben, beordrade mig att rida honom och dra honom i håret det hårdaste jag kunde. Kan ju tillägga att att han åkte in som FN-soldat två månader efter det här och jag fick mycket att fnittra åt med mina tjejkompisar.

Nummer fem) var killen jag förlorade oskulden till. Han var italienare och hette Fabricio. Han kunde ingen engelska, så hans kompis fick översätta åt oss. Sen gick vi in i ett rum och min dåvarande bästa kompis i rummet bredvid och så blev vi av med oskulden i vars ett rum. När han trängde in i min och viskade italienska ord i mitt öra skrek jag på svenska till min kompis att jag nu blev av med oskulden. Hon skrattade och svarade att det blev hon med. Jag kunde inte sluta fnissa och var antagligen ett ganska så dåligt knull.

Den där om att det även irriterar mig lite att hans ex kom på tal

Klagar i telefonöra med Finaste att jag bara snorar och snorar, är en storsnorare; jag svettas till exempel alltid ur näsan när jag tränar spinning och måste göra farfarssnytningar (ni, vet hålla för en näsborre och fräsa ur den andra) när jag är ute och springer. Finaste tycker att jag ska börja sköja näsan. Det gör hon varje dag. När jag berättade det för Stolte mannen berättade han att hans exs syster gjorde nässköljare i keramik, där halsen var en falossymbol.

Jag vill verkligen, verkligen inte ha ett behov av att skölja min näsa, det låter extremt djävla osexigt. Och jobbigt. Och hur har folk ens kommit på att man kan göra sånt här?

Den där om att stanna hemma

Att börja ett nytt jobb är som att lämna ifrån sig sina barn på dagis: ständigt nya bakterier! Har varit sjuk nu i tre veckor, näsa som rinner, huvudont, hela paketet. Därför bestämde jag mig för att tacka nej till alla aktiviteter denna helg och bara vara hemma och kolla på dåliga serier (är mitt inne i Samantha who?, vilket är ungefär vad min hjärna klarar av just nu) och tänker på allt jag missar i helgen. Utgång med nya tjejkompisarna på jobb, shopping med Finaste, barhäng, fest på skivbolag, spinningpass.

Och då lägger vi det här inlägget i mappen med meningslösa saker jag skrivit.

Den där om masterplanen

Titta vad jag har köpt till dina föräldrar ivrigpratar han och snurrar upp en anonympåse. Inuti ligger en liten tavla med en bild över Stockholm. Jag höjer på ett ögonbryn och tittar upp mot hans iver. Fyfaen vad ful! måste jag utbrista mitt på Götgatan. Han nickar medhållande. Jag vet, den ska jag ge till dina föräldrar!.

Så berättar han sin masterplan. Mina föräldrar städar väldigt sällan föräldrarhemmet, han ska ställa den i vardagsrumshyllan, den bruna i trä med nittitalets vitrinskåp och finservisen i. Sen ska vi kolla hur lång tid det tar innan de märker den. Jag skrattar mot honom och gissar på framåt jul alternativt om ex antal år när våra barn kommer att vara fem och ta den ur skåpet och fråga mormor om hon inte kan få den, varpå mormor svarar att var har du hittat den?

Det har nu gått en vecka och vi har ännu inte hört något om någon tallrik.

Den där om världens roligaste

Det här har jag skrattat åt hela kvällen.

Den där om Mårten

Det snöar när vi åker neråttåg, i norra Småland någonstans, och han håller min hand, medan jag lyssnar på min åttiotimmarsljudbok. Jag byter ställning och kan inte riktigt få ro i mitt Inter Citysäte. Jag vaknar med nackspärr och fyra kapitel senare, i Alvesta och han har lagt min jacka över mig och sedan gått till restaurangvagnen, där jag hittar honom fördjupad i en bok med slitna omslag och en kopp kaffe framför sig.

På perrongen får jag syn på pappa på ganska långt håll. Han står med händerna i fickorna och pappaspanar åt vårt håll. Jag släpper väskorna och springer högklacksspring bort mot honom och fumlar in i hans famn.

Hemma i föräldrarhemmet: allt som vanligt. Stolte mannen har med sig en jätteful tavla med Stockholm på, som han ställer i deras hylla: ett litet expriment för att se hur länge den får stå i deras stökhem innan någon märker något. Jag gissar på runt någon dag innan julafton.

På lördagen vi tränger ihop och in i liten bil, kör fyra mil till herrgård och gåsmiddag. Stolte mannen på vippen till överförtjust: svart soppa i vita storskålar och jag som rynkar på skånsknäsa, påstår att svartsoppar endast är till för oäkta skåningar, ingen vettig skulle få för sig att beställa in. Pappa rycker på axlarna och beställer in en han med.

Men maten är inte bra. Inte bra alls, och jag besvikensuckar, minns förra Mårten gås, när vi oj!ade och inte kunde sluta äta: krispiga kanter, perfekt rökål, potatisen man inte kunde sluta äta. Och Stolte mannen som skulle få det bästa.

I stora salen, vid pianot, ta han mig i famn, viskar i mitt öra att kvällen varit perfekt. Viskar att han älskar mig: något han försiktigar med, kanske bara säger fyrafem gånger om året, när jag behöver höra det mest.

Tumlar genom helgen, somnar med tjocksockor och inget annat: intrasslade i varmtäcken och kärleksarmar i gammalt kallt flickrum. Han vägrar sova någon annanstans än bredvid mig och vi trängs därför på nittio centimeter.

På flyget hem (ombokat från Sterling till Malmö aviation) ser vi vårt hus, vår lägenhet på Söder. Och han pekar och säger baby, titta, det är där vi ska vara tillsammans hela hösten, hela vintern, hela våren: vårt hem!. Och väl hemma dricker han mellanöl äter oliver läser tidning, jag lyssnar p3-dokumentär smygtittar på honom tänder ljus. Lovar honom att nästa år: nästa år ska vi äta en godare Mårten.

Den där om den röda saften

De serverade oss barndom på små fat med rosor på, fat som ännu inte hade spruckit i kanterna. Vi spang kring på leriga fält och jagade höns och deras golden retriever som hette Kickan. Kickan skulle senare bli lite halvaggressiv och när hon lagts in på Sankt Lars så var Kickan den enda hon hade vettiga diskussioner med.

På hösten lade sig en tryckt stämning över gården, som svepte sig över grisstallet, där alla grisar som varit rosa och mjuka för ett år sedan leddes till slakt. Det skreks innefrån rummet där de normalt hade fodret i stora säckar som häldes ner i tunnor som vi inte vågade gå nära, rädda för att trilla ner i dem. Det gick historier om folk som trillat ner i dem och aldrig kommit ut.

Vi stod utanför och tittade in medan männen jobbade. Farfar hade alltid samma gröna overall på sig, med bruna gummistövlar till, som brukade halka omkring i blodet som rann över golvet ner i brunnen i mitten på cementgolvet. De där stövlarna tog pappa över när farfar dog. De måste var minst trettio år gamla och jag rör dem aldrig, de är fortfarande täckta av grisskräck. Min farbror brukade jaga bort oss från dörren genom att slänga knorren mot oss. Då skrek vi till och sprang ett varv runt huset, men ställde oss efter det vid dörren igen och tittade in.

Farmor kom ut från huvudhuset med rosenkinder, hallonfingrar och huckle i håret. Frågade om det var någon som ville ha rödsaft, den godaste saften, godare än den gula. Upphälld i glas som hon fått av mig i julklapp ett par år tidigare. De var flerfärgade och de finaste glas jag sett. När farmor dog tvåtusentvå hittade jag de där glasen i hennes skåp och tog med dem hem.

När vi åkte hem varje dag: cyklandes på rad eller sovandes i baksäten, så hade vi alltid kotletter med för mycket fett i plastpåsar med oss hem. Mamma la dem bredvid förra årets kotletter i den gula frysen i källaren. Varje sommar frostade hon av den där frysen och slängde glasspinnar från åttiotre och hemgjorda biffar som glidit ur sina förpackningar. Med röd penna skrev hon på plastpåsarna vad som var i.

Allt det där tog slut sen, när de sålde gården och hon hamnade på Sankt Lars. Men letar man längst ner i mammas frys så ligger de nog kvar. Under fiskgratängen som skulle serveras på sommarfesten nittionio, den där sommaren då jag plötsligt fick för mig att inte längre äta kött.

Den där om Guld vs Törnfåglarna

Gör världens dummaste grej och läser två böcker samtidigt, som jag blandar ihop med varandra. Dels Colleen McCulloughs Törnfårlarna, dels Rose Tremains Guld.

Törnfåglarna: Nya Zeeland och Australien, vildmark, 1910-tal, kärlek, passion.
Guld: Nya Zeeland, vildmark, 1860-tal, kärlek, passion.

Törnfåglarna: lite pinsam att läsa, dock lätt att sugas in i.
Guld: mer okej att läsa, lite, lite segare.

Törnfåglarna: "Det finns en saga om en fågel som sjunger endast en gång i sitt liv men då sjunger den vackrare än någon annan varelse på jordens yta. När den lämnar sitt bo söker den efter en törnbuske och ger sig inte förrän den har hittat en sådan. Sedan sitter den och sjunger bland de taggiga grenarna, fastnaglad vid den vassaste och längsta taggen. I sin dödskamp sjunger den vackrare än både lärkan och näktergalen. En storartad sång till priset av sitt liv men hela världen stannar för att lyssna och Gud ler i sin himmel. Ty det bästa kan endast födas ur stora smärtor... så säger åtminstone sagan."
Guld: "Från sovsalarna spred man ut sig i korridorerna och sällskapsrummen, där man låg insvept i grå filtar på tunna madrasser, och männens snarkningar lät som gruffande från själen, misslynt över att ha varit så nära att gå förlorad."

Vi får se vilken som vinner, om jag inte blandar ihop dem allt för mycket.

Den där om att gråtrunka till våldsporr

Mina klackar bredvid Å-klackar på dansgolv med för mycket dålig musik, för mycket pojkar som kom för nära, spotviskandes i örat och jag som flyttade närmare Å, krampaktigt hållande i min öl köpt av en bartender som jobbade robot, inte visade några känslor i ansiktet. Och jag undrandes har jag blivit för gammal? Medan förtiplusarna dansade bredvid i sina inte från Stockholmsskärp.

Utanför skitstället träffa på en gammal gymnasiekompis, inte setts på åtta år. Kändes mest konstigt och herre Gud, pratar jag sådär mycket skånska, medan Å försökte övertyga mig ett nej!

Men alltså, så här ska det ju vara:

Hårda klackar bredvid Å-klackar, neonljus, på-på, vi äger världen!, dansa till Electovamp och Zeigeist, åla mot stolpe, spilla genomskinliga drinkar på svarta strumpbyxor, trilla in: hem runt sex på morgonen och knulla sin pojkvän för att sedan somna med kläderna på.

Inte knuffa undan förtiåriga lagerarbetare som inte kommer att få napp ikväll och måste gå hem och gråtrunka till våldsporr.

Den där om lördagsmorgon

Vi vaknar huller om buller och han är sur som de där äpplena vi hade utanför huset när jag växte upp. De var små och kallades paradisäpplen, men det var inte mycket paradisigt över dem och de användes mest att kasta på kusiner i äppelkrig.

Han ligger kvar i sängen och muttrar och jag kalltassar ut i köket i hans för stora t-shirt och sätter på svartkaffe till honom och te till mig; minns mornar i Studentstaden när han hade fyllesovit över hos mig, vi vaknade mer blygt raka där, inte lika bullerhuller. Han med en stor kopp te i handen, gårdagens kläder, sovgrus i ögonen. Jag sittandes i knotterhud i ett fönster med en cigarett i en hand, en kopp te i andra, spirande kärlek där mellan.

Sätter på musik för att få honom glad, få honom tipptopp. Hela veckan har vi jobbat om varandra: han natt, jag för tidig morgon. Medan Jonathan Johansson sjunger för oss kryper jag intill honom, lägger mina tasstår mellan hans lår, kniper honom i örat. Magen tätt mot hans. Kärlek där mellan.

Den där om pojkvänsfyllan

Var ute med mina jobbkompisar (!) igår. Vi är åtta som började samtidigt, som gått utbildning nu i tre veckor och som ska börja på riktigt på måndag. Alla har samma pluggbakgrund, och trivs bra med varandra.

Efter att ha förvillat oss på vägen till Allmänna Galleriet och druckit de obligatoriska fem ölen gled diskussionen in på pojkvänfylla. Jag sa att jag har alkoholism i släkten och är skiträdd för att min pojkvän ska bli det, lämna mig psykiskt och börja dricka (efter att ha sagt att jag själv har kontroll över mitt drickande med de fina orden "jag vet när jag ska sluta" och "jag har kontoll över det"). De sa att de hade samma problem. Allihopa.

Jag som trodde att det bara var jag som var rädd. Och sur. När han kommer hem och är full och jag är nykter. Försöker att inte visa det, men han vet om det ändå för han läser av mig trots sin fylla. Och jag skäms för att jag känner så, att han inte får, men för mig är det helt okej.

Vi funderade lite på vad det berode på, för för pojkvännerna är det helt okej om vi kommer hem dräng när de är nyktra, det är till och med lite mysigt att få hålla hår medan man ulkar över toaletten. Vi kom inte på något.

Ni som kan: varför?

Den där om att det är skittråkigt att vara sjuk

Hallåja, vad man känner sig sexig när man vaknar av sitt eget snarkande! Tassat omkring i mysbyxor, slitet linne och fett hår hela dagen (har i och för sig bara varit vaken i två timmar, vaknade vid ett). Åh, ångesten: fortfarande utbildning av system och lagar på jobb, jag missar så mycket, så djävla mycket, jag kommer att vara sämst på måndag när vi börjar på riktigt.

Heja livet!

Den där om att ligga hemma och snora

Min chef har precis skickat hem mig för att jag såg för sjuk ut,vilket nog var sant. Vaknade med ont innanför huden i morse och har gått med typ halvslutna ögon halva dagen, för att ögonen gör ont. På tunnelbanan hem fattade jag äntligen varför min ljudbok (Män som hatar kvinnor) varit så konstig och rörig: kapitlena har lagt sig i oordning och jag har hittills lyssnat på, i ordningen, avsnitt 0, 1, 14, 29, 44, 59, 73 osv och undrat varför folk tycker att boken är så djävla bra.

Och! Nu såg jag att Gold och the Colours är samma bok, så jag håller mig till listan. Nu: sängen med Rose Tremain!

Den där om finkultur

Var på Angus and Julia Stone och Martha Wainwrightkonsert igår och råkade hamna i ett hörn hånglandes en hel del av tiden vi var där. Var egentligen där mer för syskonen Stones skull än Martha (och hångel), och oj, vad himla fina de är, även om det var en sittkonsert som alla var tvugna att stå på och jag i slutet klängde på pojkvän för att det gjorde ont i klackhälar.

Åkte hem med pojkvänshand i min och läste ut Ian McEwans bok Saturday, som jag har haft med mig på tunnelbanan till och från jobb varje dag. En evighetsbok, och jag är ledsen alla som gillar Ian, men va faen?!? Var tvungen att hoppa flera sidor ibland på grund av tråkighetsgrad tio av tio. Jag fattade grejen med honom. Jag fattade det långsamma och språket, som faktiskt var fantastiskt och kanske har jag inte varit på rätt humör, men ingen fempoängare från mig.

Måste ha lite variation och hoppar därför lite i listan till nummer 15. En fuskvariant: hittade inte Rose Tremains The colour, så det får bli Gold istället. Är den långsam de första femti sidorna så slänger jag den djävla listan i väggen och svär!

Den där om vad som verkligen hände

Jag vaknar med hans hand på ryggslutet, där den bor på morgonen, adressändrar senare om till mig kind, smeker mjukt; sommarboende på mina bröst, rör fingrar tipptapp över bröstvårta styv och smeker mig. Så där smek och lungt. Så där hårt och hettsigt. Så där: där!

På kvällen, fotboll och öl, tänker drick långsamt, drick inte för mycket, men handen lyder inte och det är så spännande och herre Gud, när spelade Sverige så där bra senast? Han sitter bredvid mig och har handen där på ryggslutet. Blåser mig i nacken lite och helt plötsligt har jag druckit fem öl. Förbannar mig själv och undrar hur det alltid går sådär, ölmotorväg ner till maggen.

Vännen ringer och nysingelfnittrar i mitt öra, lockar mer öl? och jag okej!ar, medan pojkvän ensamhemgår. Ute lyser bankernas skyltfönster om banklån de inte vill ge en, i tider de inte vill ha, under förhållanden man inte har råd med. Jag svänger i hörnet Renstiernas/Folkunga och springer in i armarna på vännen. Lika vacker som vanligt, inte vacker som en vanlig. Jag har fylleklätt mig när vi gick ut från fotbollsbaren och har jackan utanpå väskan: snurrar till det så alltid ibland.

Vi sätter oss vid ett bord, vad har hänt sedan sist?ar och varför träffar jag inte mina vänner oftare? Måste sluta toffla, måste komma ut. Singelfnittret berättar om singellivet och varje gång hon säger något så blåser håret vid hennes öra till, leker i hennes andedräkt. Det mest spännande jag har att berätta är om mitt nyjobb och min nya klocka, som pratar med mig när jag trycker på den. Klockan blir one piem och jag har sammanfört singelfnisset med en Martinkille, fyllejaget har svamlat något om att jag ser små tomtar som syr band mellan dem, att de hör samman. För jag kan se det på något konstigt sätt, små tomtar som kilar upp och ner längs deras kroppar som sitter tätt, tätt, och syr små stygn hårt, för att det inte ska gå upp.

Så jag smiter ifrån dem. Jag pussar henne på kinden och tar hans nummer, så att de kan träffas i framtiden: i telefonboken får han heta Charmig Martin (ja, hon följde honom hem, bara sova!), sen går jag hemåt och på vägen hem hittar jag sånt där plastband som polisen har. Jag rycker av en bit och går och skrattar för mig själv. Bestämmer mig för att knyta fast en bit i en bil och knyter resten runt min midja, svans efter mig: svansföring tio poäng av tio!

Kryper ner bredvid min framtid, snusar honom i nacken och blundar. Somnar med en enda tanke i huvudet: fan, vad det snurrar!

Den där om allt viktigt som hände igår

Alltså... för några dagar sedan kom jag på något jättebra att skriva om här på bloggen, men tänkte att jag skulle komma ihåg det dagen efter och skrev därför inte upp det. Det gjorde jag så klart inte och det irriterar mig skitmycket. Igår skrev jag därför upp allt viktigt som hände så att jag skulle kunna skriva om det. Det här är vad jag skulle komma ihåg:

• 5
• Så där smek och lungt. Så där: där!
• Varje gång hon säger något blåser håret vid hennes öra.
• Och i ryktensesob gröna byxor drar åt höger!
• Och i bankernas skyltfönster lyser det: du har inte råd!
• Jag har fortfarande den djävla väskan innanför jackan.
• Och då sa han det där om tomtar!
  
• Om man trycker på min klocka så
  
• Jag bestämmer mig för att knyta fast en liten bit i en bil.

Jisses, ett sånt material jag har att arbeta med, tack för det fyllejenny!

Den där om lövet

Hade jag inte varit så bakis hade jag gjort en inlägg om gårdagen, då jag flitigt använde min telefon och skrev in saker som hände, till exempel "och då sa han det där om tomtar!". Say what?

Nu = tillbaka till sängen, har redan kräkts tre gånger och är darrig som ett löv.

Den där om päronluften

Det är inte förrän man flyttar ihop med sin pojkvän som man märker hur mycket man behöver fisa egentligen. Utan honom kunde man ju småprutta lite titt som tätt, men nu GÅR DET INTE! Jag vill faktiskt inte fisa när han är med och när jag väl gör det så fnissar vi som småbarn.

Sedan jag har börjat jobba har min mage blivit lite upprörd. Jag har skyllt det på att jag går upp så tidigt om dagarna, men det börjar bli lite väl mycket nu. Plus att det inte är toppenkul att det mullrar i magen och jag behöver lägga av en fjärt hela tiden. Gick in på Apotekets hemsida och fick svaret till min nya fismage:

Egenvård

• Undvik sånt som ger gaser, t ex kål, ärter och större mängder av frukt och grönsaker.
• Tugga maten ordentligt så sväljer du mindre luft.
• Undvik att tugga tuggummi, då sväljer du mycket luft.
• Motionera regelbundet. Ju mer du rör på dig, desto bättre sköter sig magen.
• Försök undvika orsakerna till stress och spänning om du har en känslig tarm.

Våra fruktkorgar på jobb! Har gått från typ en frukt varje kväll till typ tio päron om dagen. Jag som trodde att fem frukter om dagen gjorde magen glad!

Ps: kolla in liksom, allt jag skriver om nu för tiden är bajs och fis. Jag har kommit upp mig här i livet!

Den där om hål i strumbyxan

Han drar i min strumpbyxa stoppar in ett finger i ett hål i grenen säger att han vill ha mig ta mig där då, jag knuffar undan hans hand ler ta inte sönder de här paren med vi har helkväll framför oss!, medan vinet skvätter i högglas. Står i köket i väns lägenhet:
nytapet
nyhöstmörker

tänker på att vi kommer åka från det efter nästa sommar. Överens: vi vill utvecklas tillsammans någon annanstans, pratat om alla kontor han kan förflyttas till. Han ropar Dubai! jag ropar ja, snälla? tills jag får höra att jag måste bäraslöja vara hemmafru. Slöja ok, ingen fara, bo i Mellanöstern, östra sidan har varit en dröm längelänge. Men hemmafru? Lyxa: gym, middagar, pool?. Och kanske behöva gifta oss innan vi åker dit. Jag är inte redosmeker honom över kinden. Troligast dock att vi åker till Singapore.

Singapore!

Och när jag frågar Stolte mannen hur troligt han tror att det är att vi åker säger han kanske ganska mycket procent och när jag frågar hur många procent exakt ler han pappaleende och säger att han inte vet, men att han jobbar på det hårthårt för han vet att jag vill. Att jag verkligen vill.

Sen tar han tag i min strumpbyxa, drar till och trycker upp mig mot nytapet.

Den där om arbetsbajs

Hur faen orkar folk gå upp klockan sex om dagarna och sen jobba heltid? Jag vill redan nu börja på 80%, där de första tjugi tas från morgonen, så att jag kan tassa in vid tiosnåret och äta fikabröd som någon har med sig för att de ska sluta. Tycker att man hade kunnat få börja så, sen trappa upp, så att man inte dööööör de första veckorna av utmattning. Jag orkar inte ens ha sex. Stoppa in den du, om du vill, jag ska bara... zzzzzzz...

Plus att jag inte hinner med min morgonbajs på morgonen, den har liksom en viss startsträcka. Jag kan inte bara gå upp och bajsa, det måste komma naturligt, ungefär en timme efter att jag gått upp. En timme efter att jag gått upp sitter jag på en buss på väg till jobb. När jag kommer fram till jobb börjar min mage att låta.

Samma sak efter lunchen. Jag måste bajsa efter varje måltid. Två bajs på jobb är väl inte okej? Fast idag så bajsade jag på en bajs som någon hade glömt att spola ner, så jag är nog inte ensam om att jobbajsa. På toaletterna längst bort. Om någon går till toaletterna längst bort vet man vad de har för ärende.

På mitt förra jobb kunde jag vara öppen med mitt bajsande. Jag kunde komma in en fredag och hojta att jag var tvungen att bakisbajsa. Det känns inte som det är läge för det här. Hur gör folk? Håller de sig hela dagen? Hur funkar arbetsbajs? Kära Bullen...

Den där om att ångra sig

Never let me go, Ishiguro: läs den inte, den är kass.

Efter sida etthunra (av trehundranåge) går den från färgen svart till grå och jag somnar var tredje sida. Intressant idé, men vad hände?

Nu får det faen komma något glatt!

Den där om ögontindr

Idag när jag kom hem från jobb (!), trött i huvudet av lagtextläsande, han stod i hallen med ögontindr fothopp. Sa snabba in snabba med! Och inne i köket en muffin stod köksbord, tårtljus tänt "7". Sju? Ja, baby, ögontindr, nu har vi bott ihop i veckor sju!

Vi har bott ihop i fyra veckor (men vem räknar?), men ögontindr är svårt att protestera mot och pusskram är finare än småfniss och huvudskak.

Och ps: har fått jobbmail! förnamnpunktefternamnsnabelaföretagpunktse!!!

Den där om föräldrarna

Första gången jag träffade Stolte mannens föräldrar fick jag stå och vänta bakom en buske och vänta medan han gick in och kollade läget. Det var bara det att hans pappa var ute och gick med deras hund och upptäckte mig lite tidigare än tänkt. Han kom upp bakom mig, där jag stod och bet på naglarna, och antog att jag var Jenny. Det var pinsamt.

I helgen var vi nere i Stolte mannens hemstad och röjde runt: var ute på det där stället som finns i alla städer och som ser likadant ut överallt, där de spelade radiolåtar, ni vet. Blev full, råkade ha sönder en toalett, fylleköpte en pizza med extra sås och somnade utmattad på Stolte mannens axel, på en hopfällbar säng vid fem. Vaknade fyra timmar senare, med fylla i munnen, av en mamma som visats sig vara världens smartaste och finaste, som jobbar med det jag vill jobba med.

Nu är klockan nio och jag håller på att dö av trötthet, måste bara laga klart min matlåda sen ska jag sova för mañana: nya jobbet!

Den där om google

Djävla google! Googlade Kazuo Ishiguro och nu fattar jag vad boken handlar om, mår lite illa och ungefär hur den slutar. Om ni vill veta så läs här.

Den där om de tio första

Jag älskar min nya Världens bästa bokklubb! Dock har jag redan stött på problem, då en hel del av böckerna inte går att få tag på, speciellt inte på svenska (hade helst läst på engelska, men det är så förbannat dyrt). Så av följande tio första böcker har jag bara fått tag på:

1. Never Let Me Go – Kazuo Ishiguro
2. Saturday – Ian McEwan
3. On Beauty – Zadie Smith
4. Slow Man – J.M. Coetzee
5. Adjunct: An Undigest – Peter Manson
6. The Sea – John Banville
7. The Red Queen – Margaret Drabble
8. The Plot Against America – Philip Roth
9. The Master – Colm Tóibín
10. Vanishing Point – David Markson

Jag fuskar lite och tänker inte läsa J.M. Coetzee, för jag har läst Pojkår och Ungdomsår och satan, vad de var tråkiga! Och Margaret Drabble skiter jag också i, för den boken hade fått så dåligt betyg på Adlibris. Tóibín fanns inte i pocket, så jag kanske får ta mig i kragen och gå och betala den där skulden till biblioteket och låna den där. Eller så tvingar jag Stolte mannen att fixa ett.

Har börjat på Ishiguro, och efter elva sidor fattade jag inte ett skit. Efter femtio sidor fattar jag fortfarande inte något, men håret har börjat resa sig på armarna, den börjar bli läskig på nån vänster och den kommer nog att växa en del. Hade den varit en färg så hade den varit svart.

Vad läser ni folk? Ni som inte bara klickar upp det här inlägget och tycker att jag är skittråkig som pratar böcker igen?

Den där om att säga hej till effektiviteten

Nu när jag har gått från arbetslös till att vara lite ledig finns det en massa saker jag måste fixa till innan tiden kommer då jag inte längre hinner med allt det där man inte hinner med när man jobbar nio till fem. Så idag har jag skrivit klart min masteruppsats och faktiskt mailat in den till min handledare. Den blev tio sidor längre än vad den får vara. Det skiter jag i.

Jag har mer att göra nu än när jag hade arbete och pluggade samtidigt, jag stressar mellan kompisluncher och skräddare och långpromenader. Stolte mannen tycker att det är skitbra att jag bara "går hemma hela dagarna" och har gett mig en lång lista att kryssa för.

Igår passade jag på att se Into the wild med Finaste, och kombinerade därmed filmtittandet med att säga hejdå till henne, eftersom hon flyttar tillbaka till Indien nu. Och filmen? Jag vet inte. Filmen var ungefär som när jag själv åkte till Indien: det var jättefint, jag förstod verkligen storheten med det hela, men mitt hjärta klappade inte dubbeltakt.

Nu ska jag storstäda, diska, sätta upp garderobspinnar, tvätta bh:n, fixa plats åt de blommor jag fått för att jag fått jobb och testa min nya vibrator!

Den där om framtiden

Amen hej Framtiden,

jag vet att jag har börjat googla typ bröllop + skärgården och kollat priser och så. Och det är ganska så dyrt, så du kanske kan göra mig rik? Och Stolte mannen har lovat att vi ska gifta oss innan jag blir trettiett, så du har två år på dig att fixa bröllop + skärgåren, okej? Och sen sa Stolte mannen att han gärna ville gifta sig på en herrgård, så vi kanske kan fixa det med, fast att det typ kostar 1.ooo kronor styck för gästerna. Och du? hjälp mig att komma på vem jag vill ha som brudtärna, för just nu har jag så många att välja på och så många som kan bli ledsna om de inte blir.

Och Framtiden? Jag vet att jag byter namn på mina framtida barn ganska ofta, och att jag nu övertalat Stolte mannen att katten ska heta Svante, så att vi inte behöver döpa vår son till det, men nu har vi bestämt oss för Henry och Betty, för det hade blivit så tufft om vi flyttade till Frankrike och folk där skulle uttala deras namn. Men det där med barnnamn kommer ju ändras, för ett halvår sen var vi inne på andra namn.

Framtiden! Vi har ju pratat om att Stolte mannen kan få utlandstjänst nästa sommar i nåra år, eller så, och att det inte passar med bröllop, men sånt ordnar sig ju, men den där utlandstjänsten får gärna infalla i Japan, som vi tänkt, och inte i Estland, för okej, Estland är säkert coolt, men regnet? Snön? Äh, Estland är ju för faen inte coolt om man jämför med Japan. Och en unge kanske vi hinner få där borta då. En liten japan. Förstår du hur häftigt h*n kommer prata då? Vi kommer inte att fatta ett skit.

Jag känner att vi börjar komma överens, du och jag. Och alla planerna ovan? Jättekul om allt slår in, men jag vet att du har lite hemligheter som väntar på mig. Så länge jag får vara med Stolte mannen så vet jag att jag kommer vara lycklig. För det är han som är min framtid.

Den där om att nu äre dags!

Den där om förra onsdagen

Ryggen mot honom, händerna i diskvatten och djävla helvete att jag alltid måste diskatänk, fast att jag vet att det inte är sant, bara lite sant, plus att han alltid gör mat varje dag, frågar mig innan han går till affären vad vill du äta idag? och jag oftast svarar blomkål.

Men det liksom byggs på, när saker inte går som jag vill och jag är en veckasarbetslös och vi faktiskt är fasligt fattiga, fast att vi inte borde och han kan inte bestämma sig för om han vill fira jul med mig och jag måste planera var vi ska bo när det är bröllop i skärgård, och sårade känslor som bullar upp i alla möjliga hörn och mest synd i världen är det om Jenny just nu!

Så jag slår så där argt i vattnet och diskar inte alls rent och så här skulle det aldrig gå, vi skulle bli annorlunda, inte vardag, vara ärliga säga direkt, DIREKT om något var fel, säga diska din djävla disk själv, nu orkar jag inte mer, eller kanske mer vänliga det här är femte dagen jag diskar, baby. Även om han alltid lagar mat och sist jag gjorde det gjorde jag färdigköttbullar och det var... i juli.

Så jag står och ickegråter ner i diskvattnet och sen ylar jag att jag inte ooooooorkar mer och han är bakom mig tätt på tre sekunder och kramar mig så där om han ska och snusar mig i nacken och säger att han är så rädd att förlora mig och drar med mig in i sängen i andra rummet och virrar in sin näsa bakom mitt öra, dit tårarna faller slash rinner och jag säger jag vet att vi har pissig ekonomi nu (för jag knivade sönder kylskåpet i gamla lägenheten när jag skulle frosta av det och måste betala det och en sån massa skit) men jag har beställt böcker för femhunrasexti, typ, och jag måste hämta ut dem nu. Och han viskar i mitt öra att det är klart jag ska ha mina böcker. Nu kör vi så det ryker!

Den där om nio till fem

Klockan åtta i morse ringde ett företag och frågade om jag kunde komma på intervju vid tio.

Klockan tre hade jag ett jobb.

Den där om att man måste lära sig att älska och umgås med sin nervositet

Jomentjänare ska på bröllop idag, en av Stolte mannens vänner ska bli make, och för en stund sedan vaknade vi av ett sms där han bad Stolte mannen fixa kokain till honom.

Vi vet fortfarande inte om han menade allvar.

Den där om ett livsavgörande ögonblick

Into the wild - filmen - lever sitt eget lilla liv här. Har hört så nedrans mycket om den de senaste månaderna. Hade den hemma och jag och Stolte mannen skulle se den, sen blev det aldrig så och han såg den själv. Glömde bort den ett tag, tills jag var i Göteborg för snart två veckor sedan, då diskuterades den vilt och mindre vilt. Antingen verkade man hata den, eller älska den.

Ikväll har Finaste och jag bestämt oss för att samla ihop alla vi känner som inte sett den (det visade sig att vi var tre) och äntligen se skiten. Samtidigt som jag skriver det här säger en annan kompis över telefonen att hon tyckte att den var tråkig.

Imorgon vet jag. Jag känner att det här kommer att dela mitt liv i två delar: före och efter Into the wild...

Den där om att vara trasig

Jag och Finaste sitter och halvligger över bordet, mitt emot varandra, på biblioteket, där jag skriver på minmasteruppsats och hon är sällskapssjuk. Viskandes för vi en diskussion, som senare fortsätter över en för söt chailatte.

Att det gör nästan lika ont att lämna som att bli lämnad. Vi har båda lämnat de senaste åren, lämnat män vi trodde vi skulle leva med hela djävla livet. Och när vi satt där och grät vid köksbordet, och försökte vara starka, intala oss att det var rätt och inte bara vårt fel så kändes det visst som om det bara var vårt fel att vi lämnade de finaste männen i världen. Vi gick sönder som de gjorde.

Och även om det gjorde så där fantastiskt ont och vi trodde att vi aldrig skulle ligga med någon igen så är vi där nu. Hon lite snabbare än jag. Hon med någon av samma kön som vi. Och hon frågar mig om det är fel att träffa någon så snabbt igen, borde man inte ha sin sorgeperiod? Jag ler mot henne och säger att så länge det känns bra, så varför?

Man kan inte alltid lyssna på alla, tänka på alla, ibland måste man tänka på sig själv och vad man mår bra och bäst av. Den där sorgeperioden, den där stigen bort från de finaste männen har kanske redan pågått i flera månader, flera år. Kanske har man lett tillbaka mot den där killen på jobb med det fina håret sedan december och önskat att man låg i hans säng och inte partnerns i sju månader. Varit trasig så länge. Och i kärlek finns väl inga regler? De hittar vi väl på medan vi vandrar framåtbakåt.

Den där om projektet

Hittade en lista på 1001 böcker man borde läsa. 69 av dem kommer från 2000-talet. Mitt nya projekt är att läsa alla. Jag tror att det kommer ta några veckor. Så alla som vill vara med i världens häftigaste bokklubb: Trettiosex kronor kostar den på Bokus.se!

Tjockstil är redan lästa.

1. Never Let Me Go – Kazuo Ishiguro
2. Saturday – Ian McEwan
3. On Beauty – Zadie Smith
4. Slow Man – J.M. Coetzee
5. Adjunct: An Undigest – Peter Manson
6. The Sea – John Banville
7. The Red Queen – Margaret Drabble
8. The Plot Against America – Philip Roth
9. The Master – Colm Tóibín
10. Vanishing Point – David Markson
11. The Lambs of London – Peter Ackroyd
12. Dining on Stones – Iain Sinclair
13. Cloud Atlas – David Mitchell
14. Drop City – T. Coraghessan Boyle
15. The Colour – Rose Tremain
16. Thursbitch – Alan Garner
17. The Light of Day – Graham Swift
18. What I Loved – Siri Hustvedt
19. The Curious Incident of the Dog in the Night-Time – Mark Haddon
20. Islands – Dan Sleigh
21. Elizabeth Costello – J.M. Coetzee
22. London Orbital – Iain Sinclair
23. Family Matters – Rohinton Mistry
24. Fingersmith – Sarah Waters
25. The Double – José Saramago
26. Everything is Illuminated – Jonathan Safran Foer
27. Unless – Carol Shields
28. Kafka on the Shore – Haruki Murakami
29. The Story of Lucy Gault – William Trevor
30. That They May Face the Rising Sun – John McGahern
31. In the Forest – Edna O’Brien
32. Shroud – John Banville
33. Middlesex – Jeffrey Eugenides
34. Youth – J.M. Coetzee
35. Dead Air – Iain Banks
36. Nowhere Man – Aleksandar Hemon
37. The Book of Illusions – Paul Auster
38. Gabriel’s Gift – Hanif Kureishi
39. Austerlitz – W.G. Sebald
40. Platform – Michael Houellebecq
41. Schooling – Heather McGowan
42. Atonement – Ian McEwan
43. The Corrections – Jonathan Franzen
44. Don’t Move – Margaret Mazzantini
45. The Body Artist – Don DeLillo
46. Fury – Salman Rushdie
47. At Swim, Two Boys – Jamie O’Neill
48. Choke – Chuck Palahniuk
49. Life of Pi – Yann Martel
50. The Feast of the Goat – Mario Vargos Llosa
51. An Obedient Father – Akhil Sharma
52. The Devil and Miss Prym – Paulo Coelho
53. Spring Flowers, Spring Frost – Ismail Kadare
54. White Teeth – Zadie Smith
55. The Heart of Redness – Zakes Mda
56. Under the Skin – Michel Faber
57. Ignorance – Milan Kundera
58. Nineteen Seventy Seven – David Peace
59. Celestial Harmonies – Péter Esterházy
60. City of God – E.L. Doctorow
61. How the Dead Live – Will Self
62. The Human Stain – Philip Roth
63. The Blind Assassin – Margaret Atwood
64. After the Quake – Haruki Murakami
65. Small Remedies – Shashi Deshpande
66. Super-Cannes – J.G. Ballard
67. House of Leaves – Mark Z. Danielewski
68. Blonde – Joyce Carol Oates
69. Pastoralia – George Saunders

Senare.

Hoppsan, råkade köpa lite böcker:

Illusionernas bok

Middlesex

Sugar : Kvinnan som steg ut ur mörkret

Försoning

Ficktjuven

Skugga

Kyssa sammet

Guld

Hennes mjukaste röst

Never let me go

Den där om ankan

Bakfull som en småbarnsmamma.!

Kan säga att den där byxdressen var inte ashet alla de gånger man behövde kissa och ta av sig hela skiten! Pojkvän fick parera när kön till Debaser var för lång och jag var tvungen att klä av mig i bh och panikkissa. Annars fick jag en fläskläpp av fina Å:s kompis, när vi hetsdansade. Nu ser jag ut som en anka.

Den där om att jag nu fattar LSM

Hejhopp: jag har på mig en byxdress och känner mig assnygg. Varför har jag inte testat det här tidigare? Trodde det var en klänning, men den hade ben när jag stack in. Är lite full redan, tror att det beror på att jag bara skulle dricka en öl igårkväll och drack många fler, steg sen upp och jobbade (sista dagen. På riktigt) tidigt, när typ staden sov. Jag fortsätter liksom fyllan. Dessutom har jag svart smink överallt och det är tufft. Hejrå.

Den där om varje hjärtslag

Håller på att gå genom alla konserter jag ska/vill se i höst, alla nya skivsläpp jag måste hålla koll på (ja, ni får gärna tipsa!) och boka in alla nya releasefester jag måste gå på. Halkade in på den här underbara versionen av With Every Heartbeat med Järvinen och Norlin, som jag hade glömt bort. Nu ska jag fortsätta med mina arbetslöshetssysslor (jag njuter för mycket av den här ledigheten).

Den där om förvirringsperioden

Jag är arbetslös, dag ett. Det innebär att jag har blivit grymt förvirrad. Egentligen har det pågått en längre tid, säg hela mitt liv, men speciellt nu.

1.) Jag glömde min plånbok i Göteborg, på stället vi åt bakisfrukost på i söndags. När min kära vän Karin gick dit i veckan hade de den bakom disken.

2.) Jag glömde min mobiltelefon i kylskåpet när jag hade varit och handlat keso. Det upptäckte jag när jag skulle hämta juicen.

3.) Igår sprang jag runt i en halvtimme och letade efter mina nycklar, blev svettig och slet av mig jacka och skor, som jag hade hunnit ta på mig, ringde Stolte mannen och frågade honom om han hade dem, fast att jag hade låst upp en timme tidigare, när jag kom hem från jobb. Ringde Finaste och sa att jag inte kunde komma till Judith och Bertil och äta godmat. Hittade till slut nycklarna, de hade jag lagt ner i väskan jag skulle ha med mig, som jag hade haft på mig hela tiden.

4.) Låste precis mig ute från källaren, där nycklarna till källaren och lägenheten var, vilket även betydde att jag blev utelåst ur lägenheten tills Stolte mannen kom hem.

Den där om Jenny och ketaminet

Jag hade åkt självdestruktiv från Stockholm för att styrka och stärka mig själv, vara starka Jenny i ett annat land. Eller nja, det hade ju kanske inte börjat så, det började med att jag ville fly från all skit och allt dåligtmående. Så jag flydde till Mexiko, men självdestruktiviteten fick kompisar där nere i form av lilla trots, stora testa gränser och bästisen villvaratjugiettigen!

En kväll hade jag bråkat med killen jag blivit dödsförälskad i (dödsförälskad bortom kontroll, något jag aldrig känt varken före eller efter det, en sån dör konstig förälskelse som får en att göra allt, förlåta allt och skita i allt. En förälskelse som är djävligt skadlig för dig.) och blodet i mig rusade runt, runt. Tankarna flög virvelvind och hade han bett mig att hoppa så hade jag inte ens haft tid att fråga hur högt, innan jag gjort det. Bråket gick ut på att han inte kunde träffa mig längre, för att han var tvungen att koncentrera sig på sin andra flickvän (parantes två: i Mexiko är det ganska vanligt att ha två flickvänner samtidigt: en som man är kär i och en man har för framtiden, som är fin familjflicka och som man så småningom ska gifta sig med. Jag var definitivt inte alternativ två, eftersom jag var utlänning).

Så jag rusade och flydde bort från självdestruktivitet för att rusa rakt in i en relation där jag inte skulle kunna vinna i slutändan. Jag tänkte på honom konstant, hjärtat rusade på spansklektionen när jag visste att jag skulle träffa honom på eftermiddagen och jag skolkade när han hade sms:at. Kvällen när vi bråkat och han dumpat mig gick jag direkt fram till fransmännsklicken, för fransmännsklicken var de som hade de tyngsta drogerna. De smuslade inte ens med det, utan stoltserade med lsd, hasch, rohypnol, librium, stesolid, mogadon, valium och allas stora favorit kokain. Bad fransman nummer ett att ge mig något, vad som helst, ge mig nu!

Skölja ner med sprit och sen försvann jag. Trodde de andra, själv var jag helt medveten om vad som hände runt omkring mig, men kunde inte röra mig ur fläcken. Det var harhjärna med ett hjärta som svämmade över alla kanter och jag pratade med dem, men de hörde inte. Jag skrek till dem att jag visst var medveten om vad som hände, vad som hade hänt, inte särskilt rädd för vad som skulle hända. Liten, liten , lutad mot en bil på en innergård utanför en svartklubb medan mina kompisar sprang omkring och frågade vem faen som hade gett mig något och vad det var. Fransmännen lyfte in mig i en bil, vägrade köra mig till sjukhuset, utan körde hem mig istället, medan jag satt i baksätet och sjöng för mig själv, utan att någon hörde mig och kittlade solrosorna på magen. Mina vänner satt runt om och oroade sig bortom månen och tillbaka.

De la mig i min säng och sen låg jag där och sjöng i tre timmar, för mig själv, utan att kunna röra mig eller kunna bli hörd. Efter tre timmar, ungefär fem på morgonen, kunde jag prata igen, på riktigt, så att folk hörde. Det var ingen som ville följa med mig ut och fortsätta festa.

Den där om snusket

Har precis skickat flyttkort till folk över internet. Från Adressändring. Det är två sniglar som pippar. Kom på när jag skickat det att jag även hade skrivit in min väldigt konservativa moster i adresslistan. Nu vet hon vad vi gör hela dagarna.

Den där om next of kind

Och stolte mannen skickade ett mail från sitt jobb.

Titta här:

"It's time to change the address in the Personnel Catalogue.
There is a function called Emergency address.
This is to be used if something happens and we need to contact your next of kind."

Vill du vara min next of kind?

Den där om Göteborg

Vi möts upp inne på Systembolaget och alla ser ut ungefär som vanligt, faller, eller om vi radar, in oss i våra roller, dem vi var då, nästan direkt. Vi, från Stockholm som bilat ner dagen innan, de som bor kvar i Studentstaden och de som bor i Göteborg. Det har hänt så många utropstecken sedan vi träffades sist, vi tio. Det är giftemål! och förlovningar! och bebisar i magar! och nya jobb! och ihopflyttande! och nya partners! och nya frisyrer!.

Och jag älskar dem allihopa, fast att vi, kanske inte, alla passar ihop. Vi har klistrats samman genom en utbildning, genom vin på onsdagskvällar, fester på lördagar, sit ups i universitetsgym, bakisföreläsningar, grupparbeten. Vi har känt varandra i fem år ganska exakt och vi vet hur vi ser ut när vi är sjömansfulla, bråk om vilken musik som ska spelas på förfesterna, och hur vi ser ut när vi precis har träffat någon ny och hur vi ser ut när vi precis blivit lämnade.

Nästa gång vi träffas så kommer det kanske finnas en bebis. Den första bebisen. Vår första bebis.

Den där om fittblocket

Den där om min morgon

Imorse stack doktor Larsson in en ultraljudspinne i underlivet på mig och såg att det inte längre fanns några spår efter varken ärtor eller barn. Min abort är nu officiellt över. Medan jag var inne på undersökning snodde min sambo ett fittblock (ett skrivblock fullt med fittor, antar att man ritar och visar fittproblem på dem) från hans skrivbord, som han senare ska skriva inbjudningskort på till vår inflyttningsfest.

Den där om min walk in closet

När vi flyttade in i nya lägenheten tänkte jag väl inte direkt att min garderob skulle se ut så här. Jag har gått från sju garderober i Studentstaden till en halv här. Att tränga in två ettor i en etta är ingen bra ekvation. Jag har Röda korsat och Statsmissionärat mer än hälften av mina kläder, men det funkar fortfarande inte. What the fuck to do?

Den där om Haruki

När jag blir stor ska jag starta en bokklubb där vi ska dricka te (fast nu helt plötsligt kom jag på att man kanske ska dricka rövin i stora glas), sitta i stora krypanerifarfarsstolar, medan regnet smattrar på rutan. Sen ska vi prata och skratta och läsa Haruki Murakami, mest för att jag har två böcker av honom som jag borde läsa, och näst mest för att de verkar bra.

Det hade varit fint. Vi hade träffats kanske två gånger i månaden eller så där och till varje gång växlar vi om vem som får välja bok. Det får inte vara för många i klubben, för jag är för ego och vill välja bok ofta. Jag kanske till och med tvingar klubbisarna att läsa två böcker en gång. En bok som man inte kan fubba och se filmen.

Eller kanske är hela grejen att jag bara vill ha en klubb.

Den där om att vara ensam hemma

Första natten jag sover utan honom sedan februari, då jag åkte till Indien för att Finastehänga i några veckor. Han på svensexa dagarna två, jag hemma själv, fast inte ensam. Jag vaknar till klockan åtta och kan inte somna om; ligger och lyssnar på Lillebror och Lillebrorflickvän som sovandas bredvid mig i den för stora sängen som tar upp halva rummet i vår nya lägenhet. Dagen innan, kvällen och natten, spenderades på popfestival, dansandes för att inte frysa ihjäl i augustikylan.

Blev jättejättesena, efter att ha kört till Uppsala för att hämta Lillebror och fick speeddricka hemma hos mig. På vägen klättrade vi på en traktor och halsade öl som fjortonåringar. Trillade in i vän från förr och det var fint, hon var fin.

Samlade vännerna tätt intill, nära, för att kunna insupa dem så mycket som möjligt: Finaste som snart flyttar tillbaka till Indien, fast att jag inte har fått värma mig tillräckligt mot henne. Hittade ett anteckningsblock vi använde en festkväll förra sommaren, när vi bestämt att bara kommunicera genom att skriva till varandra.
Jenny: Jag trodde aldrig att vi skulle komma ut.
Finaste: Vem? Jag? Nu har jag. Nu är jag lesbisk!
Jenny: Nej! Utut, ut från lägenheten!

Nu hade det inte varit fel att börja röka igen. Idag är en sådan dag.

Den där om att jag borde vara i Uppsala nu

Ibland på morgonen kollar jag modebloggar och tv och alla är så fint klädda och fixade, så tänker jag att idag! Idag ska jag också vara fin! Sen går jag och duschar och orkar inte och tar på mig jeansen från igår. Det blir liksom två olika stigar att vandra: orka bry sig? eller orkar bry sig!

Den där om välkommen tillbaka, tack!

Det här är ett helt nytt liv. En livstid från när jag skrev sist.

Nu sitter jag mitt i en djävla röra av för många möbler, utspridda kläder och intrasslad i samboben och kärleksarmar. Jag har rest över halva Europa, min pappa har blivit kär i min pojkvän, jag har inte fått något jobb men däremot jobbpanik. Jag stressar för det står ett stort förbannat skrivbord från 1922 i trapphuset och nygrannarna måste ogilla bristen på flyktväg om det skulle börja brinna. Jag stressar för CSN vill ha tillbaka sina pengar och jag stressar för jag vill ju åka till AmsterdamMoskvaBrasilienFåröHamburg i höst, med alla de andra, men jag kan inte om jag inte har något jobb i höst för jag kan inte ta ledigt bara sådär och jag kan inte om jag inte har något jobb i höst för då har jag inga pengar. Och Ryssland ska man ju över huvud taget inte alls åka till.

Nu måste jag köra en tv till Uppsala innan jag springer iväg till Popaganda.

Den där om att vara hemma igen

Hemma igen. Inte så särskilt kul. Allt var solskenskul och fint. Nu är jag utan internet, tills jag blir sambo (!!!) första september. Ses då!

Den där om det jättefina Företaget

Jag borde ha lärt mig, tycker man. Men ändå sitter jag där klockan halv ett, torsdagen den tjufjärde juli, och måste lyfta glaset med båda händerna för det är för tungt. Jag spelar mobiltelefonspel med Stolte mannens bästa kompis och bokar in kräftskiva och skrattar över svensexeplaner och höjer glaset igen och kramar Stolte mannens hand. Säger måschte kischa! och springer in på toa och hoppar krysbenad i toakön. Vinglar hem och somnar med kläderna på. Det är sommar!

Det är sommar! ända tills väckarklockan ringer halv åtta och jag måste upp och duscha. Men jag måste tydligen ingenting alls, utan trycker bort larmet till klockan åtta och hinner inte tvätta håret eller fixa håret eller måla naglarna opunk eller äta något, jag hinner mest väsa över huvudont, ta en Ipren, borsta tänderna och springa till tunnelbanan.

De har imponerande lokaler. Imponerande lokaler och vatten som bubblar om man trycker på understa knappen, i översta får man vatten som inte bubblar. Vi sitter i ett konferensrum och hon berättar att hundrafemti ansökte om jobbet, fem fick komma på intervju. Det får mig att nyktra till lite. Sen pratar vi internationella kontakter, hon testar min engelska och min spanska och frågar vad jag anser om övertid. Jag ler och pratarpratar, känner hur rösten börjar bli whiskey, harklar mig, dricker bubbelvatten.

Hon är tretti, två år äldre än mig och har avancerat fyra steg redan inom Företaget. Företaget som är internationellt och fiiiint, och har bubbelvatten. Jag vill gärna jobba här och jag tror att intervjun gick bra. Gick den inte bra så var jag i alla fall en av fem. En av fem, med hjälp av att jag inte hade stavat fel eller särskrivit i min ansökan, att den hade raka linjer och bra struktur. Bland annat. Så jag håller tummarna. Medan jag håller tummarna åker jag en sväng bil med pojkvännen. Ha det fint här hemma!

(Rumänien fick inte vara med på europakartan, men vårt slutmål är i alla fall Svarta havet. (Stockholm - Föräldrarhemmet - Ystad - Ställe i Polen som jag inte kan uttala eller stava - Warszawa - Krakow - typ Slovakien - Budapest - Transylvanien - Svarta havet - jättefort hem igen!)).

Den där om att det inte var kommunen eller BRÅ som hörde av sig

Anställningsintervju på fredag!

Den där om en dålig start på dagen

Vakna tio minuter innan man ska börja jobba, det är snartregnväder och man har ont i huvudet. Halvspringa till jobb och ramla på vägen, så att det blöder på ens knä, ner mot foten och folk tittar och man tappar väskan så att äpplet man skulle äta till frukost ramlar ut och ner i rännstenen. Ha ont i armen efter att ha lekt krabba och hummer med pojkvännen (jag var hummern, den kneps hårdare än krabban). Komma till jobb och det är tråkkollegan som man ska jobba med hela morgonen. Det första han säger är du är sen!

Den där om världens bästa pojkvän

Halvliggandes i gräset, på Djurgården. Vi skulle titta på Anna Järvinen, men det blev sekundärt när det kom för mycket folk, så vi låg kvar och hörde henne på avstånd. Med kalashattar och bubbel. Med hans hand på kinden. Han gav mig grattistillettårbaby!presenterna och jag fick en liten present för varje månad vi varit tillsammans och jag fick leksaksplastdjur för maj, när vi var på Berlins zoo och ett garnnystan för oktober, när vi åkte till Italien och jag hade stickat en halsduk till honom. Och framtidspresenten! I framtidspresenten låg en resa till Fårö och en helg på världens finaste hotell.

Sen blev jag full och vi plankade in på Gröna lund och åkte berg och dalbana, sen åt vi glass i Gamla stan och drack öl och idag är jag så djävla bakis, men det gör inget för ingen kan sväva högre än jag!

Den där om att leka tv-kock och samtidigt dansa till världens bästa musik

Den där om min största kärlek

Jag var bara tolv och young at heart, men vuxen ändå, ni vet? Så där vuxen som jag är i alla åldrar, tror mig veta bäst, och sen fem år senare, en hel livstid efteråt så tänker man tillbaka och var yngst i världshistorien. Johan var ny i klassen, inflyttad från Gudvetvar.

Johan var längre, snygg och spännande, han var ju inte från Samhället, hade sett så mycket mer av världen än jag, som bara sett skitiga vägkrogar, med frukost som bestod av frallor och sylt i plastförpackning, på väg till Italien. Eller flygplan på väg till den grekiska övärlden, där det serverades Svenssonapplåder vid landning, jordnötter som man bet sig i kinden för och sylt i plastförpackning. Lilla jag, tolv år, young at heart, men redan bortlängtande.

Jag stal honom från Kerstin, som var lika lång som honom, sen låg vi i tält som placerats i föräldrarnas trädgård och hånglade till klockan det börjar bli ljust. Då och då var vi tvugna att vända på kudden, som blivit för våt av saliv. Jag antar att han inte var så duktig med tungan. Små kroppar, som trycktes mot varandra, som visste vad som hände och vad som borde ske, innan våra unga hjärtan och hjärnor gjorde det.

Hemma hos mig vågade han inte hälsa på mina föräldrar, utan gömde sig bakom en hylla, något som min mamma fortfarande tycker är lustigt. Vad brydde jag mig, vi skulle ju vara tillsammans för evigt, han var min stora kärlek, min största kärlek, skulle alltid vara.

Vi började sjuan och det kom fler som hade sett världen, det kom killar som både rökte och hade page, som deras mamma hade klippt. De var brunbrända, blonda och hade stora byxor. De hade varit tuffast i sin skola och var så mycket mer högstadie än mellanstadie. De gick på högstadiedisco och kunde svåra ord. De drack ur vita dunkar och sparkade på folk som låg. De spottade i korridoren och klottrade på skåpen. Min stora kärlek, min största kärlek blev blek i jämnförelse. Och plötsligt blev för alltid för lång tid och jag började hångla med David utanför hemkunskapssalen istället. David, min stora kärlek, min största kärlek. För evigt.

Den där om ett år

För ungefär ett år sedan höll jag honom i handen offentligt för första gången på stan, även om jag var hemsk röksugen. Vi hade kommit över hela det där jobbigt underbara, där vi väntade en timme extra att ringa, jag hade varit på semester i Portugal med min mamma en vecka och vi upptäckte hur mycket vi saknade varandra. Jag hade spelat mina kort förbannat bra, bättre än med någon tidigare och sket fullständigt i att alla sa till mig att sluta spela, för jag visste att med honom behövdes det, jag behövde sitta på bra kort, spela allt rätt, för han var värd det och förbannat stolt.

Jag såg till att vara upptagen när han ville träffas, att inte sova hos honom när han bad om det, att köpa öl till honom när vi var ute i Studentstaden. Jag visste att det skulle funka, för han var så lik mig. Jag hade spanat in honom längre än jag visste om.

Sen blev han min. Min! För ungefär ett år sedan bestämde vi att jo, det ska nog vara vi nu. Nu och framåt. Och han är fortfarande min och ringde precis från Götgatan och baby:ade mig, ville att jag skulle komma ner och möta. Och jag har aldrig varit lyckligare.

Den där om böckerna

Jo, sen är det de där böckerna.

På mitt jobb har man tillfälle att läsa en farlig massa böcker, vilket har gjort att jag plöjt mig genom Iggulden(faktafel, men helt okej), Hosseini gånger två (inte alls varken underskattad eller överskattad), George (underbara, underbara, tills någon snodde den), Sandahl, Birro (pojkvän blev sur när jag gillade Sandahl mer än Birro), Ljungström (söt men otillfredsställande), de Bernières (som man måste älska, annars är man dum) och en massa skvallertidningar.

Vilket nu leder till att jag är tillbaka på punkt ett, där jag måste läsa de gamla klassikerna som står i hyllan och som jag lovat mig själv att läsa, fastän det på något underligt vis tar emot. Jag börjar med att försiktigt peta på Nabokov, som latat sig i hyllan sen tiden då förra pojkvännen gav den till mig. Det tar emot. Men någon gång måste jag nog bli vuxen och sluta vara rädd för att läsa vissa böcker.

Den där om att söka jobb

Jo, men heja mig!

Sökte precis ett utredningsjobb som BRÅ lagt ut, bara det att jag råkade skicka den till Stockholms kommun istället. Och vice versa. De jobben kommer ju helt klart bli mina, jag riktigt känner det på mig.

Den där om hur det gick

Jomentjenare. Då är man utan barn igen. Millimetern/ärtan/druvan rinner nu ur mig i en strid ström in i världens största binda (se bilden) och hur känns det? Jag vet inte. Skönt att det är över? Ensamt? Båda två!

Efter sex timmar på sjukhuset, med fyra tabletter inkörda i... och Stolte mannen bredvid, på britsen, fast att den var jätteliten, fick vi åka hem och jag sov i ungefär ett dygn.

På bussen hem höll han min hand, tittade på mig och frågade hur jag kände mig. Om jag typ ville kidnappa några barn på gatan. Började känna mig galen eller lite ostabil. Jag log mot honom och svarade att nästa gång, då behåller vi det.

Och precis som jag blev jättegravid direkt så blev jag jätteogravid med en gång. Idag har jag redan märkt hur pigg jag är, hur hungrig jag blivit och hur mina bröst minskar.

Nu får jag inte ha sex eller bada på en månad. Inte ens sticka upp ett/några fingrar. Det känns lovande inför vår semester i Polen/Slovakien/Ungern/Rumänien om två veckor!

Den där om tjugitretrettio

Roligare än så här hade jag inte tisdagen den åttonde juli. Avslutade det hela med att kolla på någon dålig ubåtsfilm. Hoppas ni haft en bra dag. Vi ses en annan!

Den där om tjugifemtio

Jag packar en väska att ta med till sjukhuset imorgon, eftersom vi ska vara där inne i fem till sju timmar. Pojkvän smygpackar ner Yatzy, eftersom han alltid vinner när vi spelar. Jag packar ur det igen och funderar på att köpa ett fem i radspel. Det vinner alltid jag.

Den där om tjugifemton

Pojkvän vill att jag även tar kort på löken som han hämtat på sina föräldrars land och jag bryter därmed mitt löfte om att inte ta kort på någon mat. Ja, och där bak kan ni se att pojkvän dricker upp en öl som någon glömde kvar på festen.

Den där om tjuginollnoll

Magsmärtor och att vi faktiskt ska genomföra en abort imorgon klockan sju på morgonen (tabletten var bara nån förgrej) har gjort att vi åkte hem från Fridhemsplan och födelsedagsbarnet ganska snabbt igen. Stolte mannen är extremt sugen på köttfärssås, men jag, som inte klarat av att äta något kletigt på några veckor har valt potatis till middag. Egentligen vill jag inte äta alls, utan bara dricka juice, men potatis är okej.

Den där om artontrettiofem

Pojkvän tvångskramar mig fast att hans skägg sticks och han luktar öl, som jag mår illa av. Han säger att öl luktar gott.

Den där om artontrettio

Jag provar mina nyinköpta solglasögon (som jag var tvungen att köpa efter att Stolte mannen armbågat sönder mina gamla, efter att jag bitit honom i snoppen) trots att vi är sena. Sånt här händer jämt. Det är därför jag alltid är sen.

Den där om artonfemton

Vaknar en kvart efter att vi skulle ha varit på Fridhemsplan. Pojkvän trötthetsgnäller lite om att han inte orkar gå utan vill vara hemma och laga köttfärssås istället. Jag kallar honom lille gnäll och det är okej, för han kallar mig lilla smutsig hela dagarna, för att jag spiller så mycket och måste byta kläder typ tre gånger/dag.

Den där om sextonnollnoll

Vi kommer hem och jag ska vila för att orka med kvällens festligheter, men är för trött och börjar brottas med pojkvän istället.

Den där om fjortontrettio

Pojkvän äter godis och jag mår illa och tittar på. Efter ett tag mår jag inte illa längre och äter upp alla de långsmala, som är vita. De är goda. Sen mår jag illa igen.

Den där om tolvnollnoll

Det här funkar inte så bra, för jag orkar inte springa hem och blogga mellan mina aktiviteter. Klockan tolv träffade jag i alla fall Lillebror och gav honom en försenad födelsedagspresent.