Den där om martyren

Jag gjorde så många fel med M, som jag inte vill upprepa i den relationen jag är i nu. Så många misstag, så många fällor jag föll ner i, eller hängde upp och ner och undrade hur faen jag hamnat där och hur jag tog mig loss. Så många stunder då jag satt och undrade hur vi kommit dit, eller helt enkelt saker som jag inte sett förrän efteråt.

Och fina, nya pojkvännen är så himla, himla olik M. M och jag var som dag och natt. Han var naturare, jag samhällsvetare. Han gillade att vara ensam, jag hade hundratusen vänner. Han var skitlång, jag var askort. Han läste nästan aldrig böcker, jag drunknade i Brontë och Murakami och Gardell. Så kunde vi lista oss i tjugohundra år. Med fina, nya pojkvännen har jag kul. Vi bubblar och diskuterar och skrattar och säger saker samtidigt och jag får stoppa in fingrarna i hans mun för att se hur långt in jag kommer innan han hulkar och vi utmanar varandra och jag är fem, jag är fjorton, jag är tjugisju, jag är trettiotre, jag är sjuttiofem år samtidigt med honom och har jag någonsin träffat en man som är så lik mig någonsin?

Ibland är jag otroligt rädd att jag kommer göra samma fel med honom. Att en dag kommer jag vakna upp och vara två år in i relationen och någonstans där jag absolut inte vill vara, tittandes på tv, opratandes, hela Bondehyllserien mot väggen, nollpassionig. Eller stående vid diskbänken, gråtandes, för att jag alltid får diska. Och att han inte kommer se mig. Jag är rädd för att vi ska sluta ha sex tvåtre gånger om dagen, för att vi blir så djävla kåta bara av att titta på varandra. Jag är rädd för att jag ska sluta se det där i hans ögon, det där som säger att han vill ha mig. Här. Nu. Slutspontaniterat.

Så jag är brutalt ärlig mot honom. Säger att nu är vi för mycket vardag! och tvingar honom att låna sin brors bil så att vi kan köra utan mål, men med mening. Berättar för honom när han inte hittar klitoris, tänker inte nöja mig med att han fumlar. Låter kläderna ligga på golvet, för jag tänker faen inte städa upp i hans röra, då äter jag hellre julskum och dansar tryckare eller för mig själv.

Jag tänker inte bli den där djävla martyrtjejen som jag var. Som stod och diskade och grät, och ville att han skulle se att han behövde diska, se att jag gör allt själv, det är så synd om mig! Nu kommer han tycka om mig mer, för jag gnäller inte, jag diskar, och han ser väl att jag gör det här? Fyfaen, hela djävla Sverige är fyllt av martyrmänniskor som kämpar i det tysta för att... han inte viker kläderna rätt, man gör det så mycket bättre själv? Vad faen har det för betydelse om lakanen är lite felvikta på hyllan, eller om barnen spyr för att de blir felmatade och ickecurlade? Där ska jag aldrig, aldrig mer hamna. Jag ska säga finaste du, jag tycker väldigt mycket om dig, men fäller du inte ner det djävla toalettlocket så tänker jag lämna mina menstamponger på handfatet!

Och klart att han ska få gå ut och supa med vännerna, klart han får prioritera det över att äta finmiddag med mig, det ÄR faktiskt helt okej, men jag måste få vara ärlig och sticka upp ett långfinger i ansiktet på honom och han kan vänta sig att fjortonårshämden kommer att komma. För individualism, egna liv, självständighet? Ja, tack!

Jag tänker inte vara tyst och hoppas att han tycker bättre om mig om jag är tyst och snäll och gör det där han vill. Jag tror att han kommer gilla mig bättre om jag är tvärt emot och gör det jag vill. Jag tänker sticka själv till Indien och resa i tre veckor, för jag behöver komma bort ibland och resa med mina vänner och helvete, vad jag kommer sakna honom, och helvete vad jag skulle bli galen om han gjorde samma sak, men jag tänker inte vara tyst och stanna hemma för att han ska gilla mig bättre. Jag är viktigast i mitt eget liv. Det är jag som spelar huvudrollen, även om han kanske kommer som namn nummer två när rollistan rullas ner när jag dör.

Den där om huset längst upp till vänster

Finaste ringer och tjuter är du redo? Säg att du är redo, visst är du redo? För nu blirrrrrre gayparty, lebblebb, kom igen! Och jag mumlar något i luren och hon fnissar åt mig och jag mumlar vidare och hon tjuter till igen ses vid tio. Hör du? Tiiiiio!

Och jag klickar röda telefonluren och går tillbaka till fosterställning, sängen och pojkvän håller om mig och tårarna trillar mer än de rinner och han håller min hand, medan jag sparkar med fötterna och benen som vore jag fem. Orkar inte gå på nyöppnande av gayställe, orkar ingenting. Jag mumlar mot hans hals att jag inte vill må så här, vill inte vara i svarta hål, vill alltid vara underbar när han är med. Han svarar att ibland måste man få vara fem år och han tänker stanna ett bra tag och det kan vara svårt att vara underbar hela tiden under ett bra tag, ibland måste man vara under bra. Jag slänger ut honom, säger martyrröst gå, ha kul, slå dem med storm!

Går tillbaka till säng, femårsgråter och när Finaste kommer förbi gråter jag lite mot hennes axel och hon säger att hon hatar när jag mår så här och jag svarar att det blir nog bra snart, bara november går över, klarar inte av annat än att ligga och sparka med fötterna när det bara är ljust tre timmar per dag.

Gråter tills klockan är tre, ligger och martyrar och tycker synd om mig själv och funderar på att säga till pojkvännen att han kan få så mycket bättre och lyssnar på Kate och gråter lite till. Klockan tre kommer pojkvän förbi skitfull och har en present med sig till mig, som han köpt på en bensinmack. En liten stad som lyser. Vi bestämmer oss för att vi ska bo i huset längst upp på kullen och precis innan jag somnar blinkar det rött mot mina ögon och hans andedräkt är mot min kind.

Kate Nash - Nicest Thing

Den där om ögonblicksbilder från helgen som gick

Mannen på tunnelbanan följer med fingret texten han läser, mumlar för sig själv och rör sådär på läpparna som barn gör när de läser, som jag själv gjorde när jag var åttaellerså. Han fnissar till, vänder sida och jag undrar vad han läser. Slickar på höger pekfinger och vänder blad. Fortsätter att röra på läpparna, slickar sig om dem, tittar inte upp. Hans halsduk är grön och lite murrig. Ser ut att sticka honom på halsen och han tar upp en hand och kliar sig på halsen. Så tittar han upp från boken, svär och springer av tunnelbanan.

Hon har målat läpparna röda och det har smetats ut lite utanför och på tänderna. Hon ler mot mig och skriker välkommen! Världens största urringning visar vackra bröst och hennes pojkvän pekar på dem och frågar mig om jag någonsin sett något vackrare. Han ställer sig bakom henne, kupar händerna under dem och skakar stolt på huvudet. Hon smäller till honom på armen och skrattar läppstiftskratt mot honom. Vänder sig sen mot mig och frågar vad jag vill dricka.

Jag vänder mig om på Västerbron, men ser honom inte i dimman. Försöker stampa bort kylan, men det går inte. Näsan rinner och jag är lite irriterad för att jag måste vänta på honom. Lutar mig över räcket och tittar ner, funderar på hur det skulle kännas att trilla ner, i det kalla, tänker på Almöbron och hur många sekunder, hundradelssekunder det tog för bilarna att åka ner i vattnet, om människorna i bilarna hann reagera, om de skrek.

Min bror skrattar så att tänderna och tandköttet syns. Han håller en morot som näsa och ska precis stoppa in en halv apelsin i munnen. Hans flickvän ler ett sånt där överseendeleende, ett sånt där man kan se mammor le när deras barn gör något tokigt. Jag står med kameran redo och stoppa in den nu då, för faen! Han stoppar in apelsinen och vänder sig mot kameran.

Han skedar mig, där jag ligger och tittar på Animal Planet, varit vaken i två timmar redan, inte kunnat somna om efter att ha vaknat bakfull. Han lägger en arm runt min midja och andas i nacken på mig. Trycker sin penis mot min rygg, jag känner hur den hårdnar och makar mig rätt, så att han ska kunna tränga in i mig medan jag tittar på när en gepardhona blir utfryst av sina syskon.

Den där om ett inlägg till Anonym

Vi kryper ner i sängen, under täckena, en man på varje sida, för lillebror är uppe och hälsar på. Han säger att nu djävlar ska ni få er en nostalgitripp och vill att vi ska kolla på Alla vi barn i Bullerbyn, pojkvännen och jag trötta beyond och mumlar mhm i nacken på varandra. Jag vill bara titta min mail först. En man på var sida. Kollar bloggmailen och igen. Igen!

Jag tror att de blev mer upprörda än jag. Pojkvän med arga knytnävar i ögonen. Lillebror klappa min kind. Jag orkar inte mer nu, okej? blandas med djävla idiot, aldrig att du får mig på knä! och hur gammal är du egentligen? Och åter igen, måste det vara en permanent varning, om det ens kan räknas som varning, på den här bloggen, på mitt liv? Måste jag gå runt med en virtuell, blinkande skylt, är vi inte för gamla, för mogna, för trötta för sånt här nu?

Dödshot på den här bloggen polisanmäles. Alla. Okej, Anonym? Okej?

Den där om lite gangsta

Igår, en av de bästa dagarna den här hösten, ledig hela dagen, förutom intervju på Röda korset, Lundagatan, fick vad jag ville, men min uppsats kommer bli största någonsin. Vill för mycket. Vill inte kasta bort, skära av, tappa bort.

På kvällen gick jag, Finaste, pojkvän och annan av mina vänner och tittade på Mapei och fast att jag älskar henne så var det så djävla mycket bättre än jag trodde, samtidigt som det inte alls var som jag trott. Gå och se, gå och se!

Helt annan grej, anledningen till att jag skriver det här: det finns en låt som jag tycker är bra. Den vill jag höra igen. Har dock ingen koll alls på vem/vad det är. Det är lite gangsta, lite skjutvapen (alltså ljudet av skjutvapen), ganska ny låt, spelas inte så mycket. Vem? Va? Pojkvän godkände den och sa att jag inte behövde skämmas över att gilla den, så nu vågar jag fråga här. Hjälp mig!

Den där om en bildserie i två delar, del två

Jag undrar om det är så att vi automatiskt blir som våra föräldrar, att vi tar över deras vanor, eller om vi väljer att revoltera emot dem och bliallt som de inte är. Och om det är olika bland befolkningen, vad är det som gör att vissa blir som sina föräldrar och andra blir tvärt emot?

Den här julprydnaden har hängt i mina föräldrars fönster (i mitt gamla flickrum) i snart två år, året runt. De påstår att det inte är en julprydnad. Jag blir galen, för det är det ju! Ungefär varje gång jag kommer hem låter det såhär:

Jag: varför har ni den där julprydnaden uppe?

Pappa: det är inte en julprydnad. Den är från Tyskland!

Nästa gång jag ska hem kommer det att vara jul, det ska bli skönt. Jag vet inte varför det gör mig så himla irriterad, det är ju deras hus och jag skulle bli galen om de gjorde samma sak i mitt hem, men de fattar ju inte. De borde växa upp.

Den där om en bildserie i två delar, del ett

Det kommer en tid i ens liv, i alla fall i mitt, när man växer om sina föräldrar rent mognadsmässigt. En dag när man börjar titta sig omkring och märker att man faktiskt kan göra godare köttbullar än sin mamma och faktiskt börjar tvivla på att pappa aldrig ljugit, som man alltid trott när han sagt det. När man tittar sig runt i huset man växt upp och vill läxa upp sina föräldrar, eller i alla fall ha det annorlunda.

Här, vänner, kommer en fin liten bildserie om saker som stör mig som vuxen individ i mina föräldrars hus, som får mig att vilja uppfostra dem.

Ofärdiga saker, som aldrig blir gjorda till hundra procent. Det här är mina föräldrar ganska så duktiga på. Vi pratar oftast renovering, men det kan även vara att köpa ett gymkort och bara gå en månad, eller bara baka bullar av halva degen, för sen orkar man inte. På bild ovan är hela rummet tapetserat (ungefär år 2005) och bård är uppsatt. Men det saknas en meter. Listen är faktiskt uppsatt nu, men fattades i ungefär ett år.

Varför? Varför?

Den där om hur han luktar

Jag har en egen nyckel till hans lägenhet, som jag fick i all hast med en lapp om att överlämnandet egentligen skulle ske medpompa, ståt och röd rosett. Egna nyckeln låser upp dörren till hans nya lägenhet, medan han är och jobbar, och jag lägger mina väskor i ett hörn och går och stryker över bordet - hans köksbord och luktar lite i luften för hur luktar han egentligen? Sen lägger jag mig på soffan och lyssnar på frysen, fast att jag borde läsa trettonmiljoner rapporter till min uppsats, som nu blivit godkänd av Stockholms stad (jippie!), eller femtiosidorellerså ur "Terror in the mind of God", men han är under min hud redan, under mina fingrar.

Det rasslar till och jag springer till dörren, men det är något annat som lät och jag går tillbaka till soffan och det går en sekund, två sekunder, två sekunder, två sekunder och varje gång jag tittar på klockan har det bara gått två sekunder och han kommer aldrig komma hem från jobb och jag är sämst på att suga på längtkarameller.

Så kommer han på riktigt. Och jag börjar gråta in i hans axel och snörvla om att jag aldrig ska vara borta så länge igen. Plötsligt blyg för honom, som jag blir ibland och tittar under en lugg jag inte längre har och han skrattar och skrattar och har vi inte varit borta från varandra längre? Han ser inte ut som jag minns, samtidigt som det är allt jag minns. Han tar mig i handen och tar mig i andra handen och fingrar flätas och jag lägger min panna mot hans axel och andas in. Det är ju sådär han luktar.

Den där om hur min rumskompis säger "välkommen hem!"

Den där om att det kan vara enkelt

Okej, berätta om honom! Är en av de första sakerna de säger när jag tumlar in, tjugifem minuter sen, skyller på snöstorm. För de som jag träffar kanske fyra gånger om året är fortfarande trygga, känner mig, har haft växande ben som växte bredvid mina, när vi satt fast vid höften på högstadiet, de vet vem jag är. Och jag ler och kan inte intele och säger jo... jag vettint och de tittar på varandra över vin och för mycket öl och skickar blickar till varandra, små paketblickar som om jag inte ser dem, jag ser dem klart och tydligt, för de har glömt att slå in de där blickarna i omslagspapper.

Han ser inte ut som en Jennykille. Han ser normal ut. Du brukar falla för... orginella killar! Och jag nickar och håller med men menar samtidigt att han är den ovanligaste vanliga kille jag träffat. Och luvor fälls upp och vantar tas på och i bilen får jag sitta mellanbak, för jag är minst och de fnissar i min nacke och kramar mit hand och ute är det kallt och snön viner, fast att det är Skåne och på Möllevångstorget diskuterar jag politik med en korkad kille som pluggar till lärare, behöver bara en liten dels tankeverksamhet när jag förklarar varför Pappa Persson lyckades bättre än lillebror R. Resten av hjärnan sonerar och sanerar lokalen.

Klockan blir tre och jag vänder mig till vän och säger att jag går nu och hon nickar och följer med mig till bilen och på vägen hem sjunger jag med, i duett med Bob Hund. För det kan vara enkelt, så här. Enkelt som det är. I en bil. Genom Skåne. Och fast att det blåser som faen genom hela landskapet, kallare här än i Stockholm, inget ivägen, samma vind kan blåsa från väst till öst utan att något finns i vägen: litet vindskydd Ale stenar, så ÄR jag ju från Skåne. Det är här jag ständigt kommer tillbaka att återkomma till och älska, kanske en liten stuga i framtiden? I framtiden.

Den där om kylan

Så åker jag genom landskap och längre och längre från honom, allt det där där mitt hjärta smälter för, rinner ut på golvet och är rött och händer som smeker honom nackhår, som han säger blivit för långt och längre från honom, som borstar tänderna i sängen med mig för att få vara nära, bara en lite stund till och den där lilla stunden till betyder så mycket att han inte kan stå i badrummet och göra det.

Det känns fel, så fel, hur ska jag klara vara utom honom i fyra dagar - evighet? För fyra dagar har aldrig varit längre. Redan i mitt huvud springer små barnfötter omkring på köksgolv och vi pratar framtid, om barnmatvanor och det skrämmer honom inte som det skrämde M och jag är så lycklig att jag kan dö nu, men jag vill inte dö nu för jag vill leva med honom alltid.

Och Elin. Jag läser Elin, underbara Elin, som har levt mitt liv, min relation parallellt, fast i annat universum och hon får mig att gråta som Trassel fick. Hennes rader kommer in, in och hamrar på hjärtat, får det att frysa.

Jag har glömt min mobiltelefonsladdare i Stockholm och får inte tag i honom. Precis när jag fick sms:et Stockholm blev kallt när du åkte, dog telefonen. Och jag försöker sakta ner mig och lugna ner och inte springa iväg och kanske ta det lugnare, men så står jag i baren och han har köpt öl till mig och jag kommer svettig från dansgolvet och han kysser mig och jag kan inte låta bli att utbrista att jag äääääääälskar honom. Och på morgonen vaknar vi och han ligger och ler och undrar om jag kommer ihåg vad jag sa igår och jag säger jo, för hur skulle jag kunna glömma det?

Den där om påfågelsfjädrar

Jag har knappt märkt att det har blivit höst. Jag snubblar fram i för stora skor på gatan tittar upp och fast att jag faktiskt bytt jacka så stannar jag till, tittar upp och... när försvann sommaren som egentligen inte kom?

Värmer händerna runt temuggar och i pojkarmhålor och planerar jobb över jul och uppsatsskrivande över december. Fasar över pengabristen i Indien och köper tjockare strumpor. Pratar i telefon med den där som jag börjat kalla pojkvän och han säger att han kommer sakna mig i helgen, när jag ska resa hem till Skåne och träffa släkt i fyra dagar, för så länge har vi inte varit borta från varandra sen i juli. Och mina känslor till honom har gjort att jag inte kan skriva eller få ut det där jag vill få ut här. Det blir inte bra. Inte som jag vill. Jag läser Trassel och börjar gråta, för känslorna ligger så nära huden, ibland utanpå, som påfågelsfjädrar.

Den där om föräldrarna

Det var inte förrän han kom hem till mig på morgonen som han berättade det. Jag hade vaknat en kvart tidigare av evigt återkommande mardrömmar och när han kom gosade jag ner näsan i hans halsgrop medan han klappade mig över håret och sa att han var där, att jag kunde sluta gråta nu. Sen tittade han mig i ögonen och sa att han var tvungen att berätta en grej.

Min väska stod packad på golvet, en sån där resväska man drar efter sig och halva innehållet bestod av pluggböcker. Okej att vi skulle till hans föräldrars stuga för att re-la-laxa, men det bryr inte mina föreläsare sig om och vår Italienresa satte inte bara djupa spår i min ekonomi, utan grävde även bort en veckas studier.

Jag okeeeeej:ade och han berättade att jag nog var tvungen att träffa hans föräldrar innan vi åkte till stugan. Jag seriefigurfrös till, ni vet som seriefigurer gör när de är mitt i en rörelse? Jag plus föräldrar är lika med mindre kaos. Jag blir skitkonstig i sådana situationer. Kan inte agera normalt. M:s pappa gillade mig inte alls.

Så resten av morgonen och hela tågresan till pojkväns hemstad pratade jag i turbofart, mådde så illa att jag fick sitta med spypåse och ringde till Finaste och min egen mamma flera gånger. Min mamma tröstade mig med att jag borde göra bort mig på en gång, så att det avdramatiserades. Dessutom skulle jag ändå göra bort mig förr eller senare, lika bra att ha det gjort. Finaste kom med det fina tipset att föreställa mig dem nakna.

Så klev vi av. Jag gosade in händerna i vantarna för att få bort svetten. Pojkvän stod och pussade på mig när en hund kom farande. Sen hann jag inte tänka eller reagera så mycket för helt plötsligt var det hej och ta i hand och utropstecken! De gillade mig! De förstod min skånska! Jag fick en godkännarklapp på huvudet! Två gånger! Jag blev till och med godkänd av hunden! Det öppnades en helt ny dimension för mig, att föräldrar kanske visst kan gilla mig, att jag är okej, inte behöver slå knut eller snurr på mig. Jag såg min pappa och hans pappa sitta och diskutera hela kvällarna och hur min mamma och hans mamma dricker vin och hur han står vid spisen och gör det han nu gör vid spisen och jag gravid och lite småtjurig, men ändå rödkindad och helt plötsligt var hela min släkt med i tankarna och vi satt vid ett sånt där enormt bort i Toscana, under ett träd och stora fat bärs ut och barnen springer runt och leker kull och solen går aldrig ner – för hans föräldrar gillade mig!

Den där om mitt nya jobb

Anställningsintervju för att vara springflicka åt ett gäng professorer och inte så redo, men fick jobbet på stående fot. Dock poängterade personalchefen vikten av strikta klädregler och jag nickade och tänkte att så djävlig såg jag väl inte ut.

Tänkte jag tills jag gick på stan för att handla klädregelsbyxor (som tydligen alla har skithög midja) och såg att jag hade spermiefläckar på magen.

Den där om Danmark

Det är förbannat lätt att förminska Danmark, att glömma bort landet och skoja om att nationen är en dörrmatta till Europa för Sverige. För i Sverige är det inte många som tar lilleputt Danmark på allvar. Som ser det som något att räkna med. Finland - hårda killar, Norge - ändå Sveriges bästis sen länge. Och de där stora giganterna i Europa - Storbritannien! Frankrike! Spanien! Där pratar vi något att räkna med. Men Danmark? Lilla, lilla. Köpenhamn är okej, men vem faen har varit i Esbjerg? Viborg? Horsens? och vem förstår egentligen vad de säger? Det är så lätt att förminska det de säger, det de tycker, det de står för, när de egentligen är för små, inte riktigt räknas.

Det är även så himla svårt att ta det gamla bittra gubbar tycker på allvar. De som sitter inne i sin lägenhet och dricker kaffe, där de återanvänt sumpen flera gånger om och inte riktigt pratar med någon. Eller unga, arga tjejer, som inte riktigt vet var de hör hemma, de som sminkar sig hårt, för att ingen ska se att de egentligen är mjuka. Deras åsikter räknas inte riktigt, de vet ju inte vad de borde veta. För det är ju bara de som är främlingsfientliga. När man tänker på det.

Så när lilleputtslandet går till val om mindre än två veckor så bryr ingen utanför landet sig riktigt. Lilla Danmark, dörrmatan till Europa. Och när det ser ut som om främlingsfientligheten kommer blossa, blomma vid detta val är många som rycker på axlarna. Många som förminskar och tycker att det bara är Danmark!

För det är så lätt att förminska och glömma bort och gömma det som är fult och det man inte tycker om eller vill kännas vid. Det är så lätt att vända ryggen till istället för att resa sig upp ur tv-soffor och upp till kamp!:a och argumentera. Och vi lever i ett demokratiskt land, där våra grannar är demokrater, och alla borde få tycka vad de vill, men ibland märker man att det är fler än gamla muttrande gubbar som börjar bli allt för gulochblåa alternativt rödochvita och då kanske det är bättre att ta det på allvar och förstora istället för att förmindska. För Danmark är inte någon annanstans, det är här. Ställ dig på stället där jag är uppvuxen och du kan se över till Danmark. Ställ dig där och tänk på att dansk folkeparti menar att ”Yttrandefrihet är danskt, censur är det inte”.

Den där om helgen

Mina klackar smäller igen efter en period av jag-vet-inte-vad-som-hände-men-jag-började-använda-sneakers när jag går på Nytorgsgatan på väg mot Bondegatan för att möta upp Finaste och dricka öl innan vi ska på vuxenmiddag. Huvudet värker och jag stoppar ner näsan i halsduken, förbannar mig själv för att jag gav bort min sista huvudvärkstablett till lägenhetsdelaren tidigare på dagen, då båda låg och stönade att vi var bakis.

De tre senaste dagarna har jag börjat dricka lite tidigare på dagen för att jag varit så förbannat bakis. En av dagarna har jag slagit pojkvännen över kinden, med en smäll som hördes över hela lokalen. En annan av dagarna har jag burit med mig en konstgjord bit gräsmatta som jag även hängt in i garderoben på Debaser. När jag pratar med min bror kommer han fram till att jag behöver en vuxenmiddag för att synda för mitt fjortonårsbeteende. Jag håller med, dricker bort min huvudvärk med Finaste innan vi går hem till pojkvän, med kompisar, och dricker slut fem flaskor vin.

Vaknar måndag med påklädd pojkvän bredvid mig som ligger tätttätt och viskar att han är underbart kär i mig och att det inte är dags att gå upp än, men tolv sidors analys på relationen IrakstreckJordanien sitter i mina fingerspetsar och jag måste avboka kompisträff på kvällen, för det är lite mycket nu.

Tio timmar senare och jag har städat min garderob, skickat pojkvän till jobb, handlat tomater och morötter och skrivit en halv sida analys.

Den där om hoppsan!

21/01/2008 07:10 Stockholm (Arlanda) to 09:40 Vienna to 11:00 Mumbai

11/02/2008 01:20 Mumbai to 05:30 Vienna to 09:35 Stockholm (Arlanda).

Den där om att ha tid

Pojkvän ringer och frågar var vi tagit vägen och jag berättar att vi fastnade lite i Finaste stickning, att jag bara var tvungen att gå genom med henne hur man lägger upp maskor och sen var jag bara tvungen att måla naglarna och sen pratade Finaste jag en massa och sen visste jag inte vilka örhänge jag skulle ta på mig. Men sen kommer vi dit och ut och dricker för många öl, så klart, som vanligt, för pengar tagna ur min spargrismage.

Han undrar hur det gick på anställningsintervjun och jag rycker på axlarna, för det är ett rycka på axlarnajobb, mitt tredje extrajobb, och han undrar hur jag ska orka. Orka tre jobb, dubbelplugga och ändå hinna träffa honom och dricka för många öl och jag ler mot honom och säger att det är så här jag alltid gjort, alltid haft för mycket att göra.

Sen går vi över till att prata om min essä som handlar om den muslimska minoriteten i Israel, i ett område där muslimer är i majoritet, som lever i ett samhälle av judar, som är minoriteter i vanliga fall och mitt brinnande intresse för kombinationen religion och politik brinner. Finaste går ut och pratar flickvän i telefon och jag orosspanar efter henne, vill inte att hon ska vara ledsen, oroad.

Går hem med Finaste, som landar i min säng medan jag måste bara först och viker lite tvätt, läser lite Muslim politics, skriver två viktiga mail, klappar finkind och mår lite illa över att jag ibland är lite för duktig, lite så där svensk tjej, ska klara allt själv, göra allt nu, inte hinna bli trettio, eller klockan tolv på natten innan jag hunnit...

Den där om veckans varning

Låt inte pojkvän, eller annan person heller för den delen, röra din fitta när han har hackat chili.

Den där om bäckar i Milano

Vi hade gått upp tidigt den morgonen, kört från Verona för att lämna tillbaka hyrbilen innan elvatrettio. På frukostbuffén satt jag och pillade isär en bit bröd i Den Romantiska Bilden Av Italien, där allt skimrade rött och rosa och någon hade målat med för vida gester, så där som mindre barn målar utanför linjerna i målarböcker. Jag drack te som smakade Östeuropa och han kaffe ur en maskin som kunde erbjuda tretton olika sorters kaffe som alla smakade blask. Han smekte mig över handen, sen tog han den och sa att jag var värd så mycket mer än en frukostmatsal med rosa volanger och jag satte mig bredvid honom i bilen och hej, vi var Man och Kvinna, där han körde och jag kastade smågodis på honom, läste karta och sög av honom på motorvägen, medan en lastbilschaufför från Polen tittade på i sin backspegel.

I Milano stannade vi till, lämnade hyrbil och satte oss på ett sånt där café som man tänker att cafén ska vara i södra Europa. Män matar kvinnor med små bakverk, rosa: både verken och kvinnorna. Äldre män sitter med hatt och käpp och drömmer sig bort till tider då de matade rosa bakverk till rosa kvinnor. Äldre kvinnor sitter och drömmer sig bort till tider då de fick äta rosa bakverk ur giriga händer, händer som senare knäppte upp strumpeband och rasterade murar och lämnade dem där ensamma i efterskalven av den sista orgasmen och den sista gevärskulan som sköts under kriget och ensamma med barn i växande magar. Och han och jag satte oss på ett sådant café och drack rödvin fast att klockan var kanskebaraelva och tittade djupt i djupa ögon och kanske blev vi salongsberusade utan att sitta i salonger att bli berusade i och hans hand i min, eller om det var min som var i hans.

Och han studsar upp, sen, för äntligen ska vi göra det som han velat göra hela resan, drömt om, sett fram emot. Handla mat. Hela han är fylld av gourmetfraser och när han kommer hem till mig om nätterna och har druckit sig full så kan han ligga och berätta om vilka priiiiimöööööörer han ska odla i sin trädgård och hur man bäst späckar en stek och om Bondens marknad på Katarina Bangata och hela han bubblar och han gnider händerna när han får laga mat till mig och på en av våra första dejter så satt jag på en stol bredvid spisen i min lägenhet i Studentstaden, drack mig full på rödvin, medan han berättade exakt vad han gjorde med lövbiffen, medan jag satt och tittade på hans bubbel mer än lyssnade och herre Gud, vad han är vacker!

Men butik efter butik är stängd och långalistan med

lufttorkad skinka och

korv och

tryffel och

vin och

choklad och

kryddor och

tio år gammal balsamvinäger och

pasta och

gåsleverpastej, eller om det var paté?

Och han blir så där besviken som... ja, jag aldrig sett honom och jaja, de har väl ungefär samma saker på Kajsa Varg i Stockholm och så faen heller, att han ska bli besviken och i mitt vinrus ger jag mig på att hitta en butik till honom om jag så ska riva hela djävla Milano, väcka halva staden från nånslags Medelhavsdvala. Så jag springer runt och här då, baby? Baby, här! Här! Nej, inte här, men där? Där!

Men det är aldrig här eller där och efter en timme är han mer inne på Kajsa Varg än någonsin och jag här!ar och där!ar med mindre entusiasm och alla djävla tips vi följt upp visar sig leda ungefär ingenstans, när jag springer på den. Här, här, här! tjuter jag och han är glad som en barnkalasbalong och utbrister att I love you, baby! och mitt i det där barnkalasbalongandet sticker någon hål i oss båda och jag vänder mig mot honom och du gör vad, sa du? och han måste vara ifred i en sida av lokalen och ha mig på andra sidan, bort, bort, bygg upp murar, var rädd om hjärtat, det där sa han inte, sa han det där? Och vi reagerar lika båda två: måste skydda, bygga, bort! samtidigt som jag vill klänga och mura mig fast vid hans sida. Så medan han pratar inläggning och utläggning med ägaren står jag och pillar på vin i andra sidan affären och sväljer, sväljer, sväljer tårar och bygger tegelsten på tegelsten mellan oss för att inte tappa grepp eller krossa hjärtat. Och jag ser hur muren växer och växer och jag slänger på cementen mellan tegelstenarna och skriker stelna, stelna djävla cement, det är nu jag behöver er, varenda lilla sten, vill inte bli sårad, han möter inte min blick, jag behöver er! Jag behöver... honom! Och jag smyger fram till honom och han mumlar inte än, behöver vara själv! Och han hjälper mig att bygga muren, han langar upp tegelstenar från sin sida. Båda lika rädda på det där som händer mellan oss, som byggs när vi inte bygger muren.

Och han vänder sig mot mig och tittar inte in i mina ögon, men jag hör honom genom muren, kan ana honom där, och han säger att tolv månader är den lufttorkad. Kan du förstå? Och fast att jag inte vet om han frågar om jag kan förstå att den djävla köttbiten är torkad så länge eller om jag kan förstå hur vi reagerar så vet jag att han säger det för att börja närma sig mig igen.

Ute på gatan går han några meter framför mig och jag blinkar så mycket att min lins trillar ut och han hinner komma långt framför mig utan att märka var jag tar vägen och när jag hinner ifatt honom och trillar in i hans armar och dugicksåsnabbtochduvissteintevarjagvarochjaghatardethärlämnamigaldrigjagtappademinlinsochjagsågbaradiglitelitedärframme och det kommer ut som en liten bäck och bäcken är så klart blöt av mina tårar för han får mig att gråta och visa känslor som jag inte är van att visa och han viskar i mitt hår att han inte ville att det skulle komma ut så där hastigt och ospeciellt, utan fint och med värde på rätt tid och på rätt plats.

Och medan folk hastar förbi och smygtittar på lilla tjejen som står med bäckar på kinderna så visar han mig sin lufttorkade skinka och lovar att aldrig mer lämna mig.