Den där om dagens överraskning

Dagens överraskning kom när jag var och handlade en sån där hålluppdemtillunderhakan-bh, till nyår, hos en riktig gammal tant i en riktig tantbhaffär, där bh:arna kostar tusen kronor styck. Hon frågade om jag visste vad jag hade för storlek och jag svarade antagligen inte och att jag brukade gå omkring i 75B. Hon tittade på mig, fnös och slängde in en 75D. Jag vågade inte säga någonting, men... 75D? D? Min kompis förstorade sina bröst i somras från A till D. Jag har inte D.

Jag hade D. Jag har bröst. Nu upp till hakan.

Den där om spöken

Jag är ute och springer i barndomsskogar, mest för att komma undan från mammatjat och pappamummel, när jag på avstånd ser högstadiespöke och måste gömma mig bakom en buske, svettflåsande med argmusik i öronen. Och jag undrar. Hur kom jag undan?

Hur kommer det sig att min bästa kompis från högstadiet fick barn vid nittonårsålder, bor nu på landet, kompis med Svenssonlivet, övriga kompisar från den tiden alla bor kvar, flyttat tillbaka, har barn, jobb, medan jag fick otåliga fötter och flydde? Varför är det inte jag som är på söndagspromenad en tisdag med min familj?

Jag, som var dömd till det livet. Som ansågs korkad, fast att jag mest var arg, ansågs utan framtid, när jag mest var uttråkad. Varför var jag en av de där snygga, som alla ville vara med, men som alla visste skulle få barn tidigt, stanna och kanske jobba på den lokala frisörsalongen?

Egentligen skiter jag i varför. Skiter i hur jag kom undan, bara jag kom undan. Kommer "hem" endast till jul och då stänger in mig på mitt flickrum för att slippa träffa de där spökena.

Den där om hjärtan i luften

Han följer med mig till tåget, bär min väska, säger att jag är mer van vid att bära din väska, än min egen, kissen! och jag ler mot honom, för han har en ny luva i vitt som jag köpt till honom, hej! på sidan. Och han hjälper mig upp på tåget, jag har fortfarande sviter från kokskväll, när ryggkota hoppade av. Små tanter sitter vid min plats och de ropar ut att det är två minuter kvar (inte tanter, utan höga tågrösten), måste bara pussas först.

Så vi pussas bara lite först och jag säger titta! tåget rullar! och han får lite panik, för han är ju på och inte av, där han kanske inte borde vara, men ska vara. Så jag fnissar och skriker att han ska följa med mig till Skåne och fira jul och småtanterna fnissar och han säger men, det går ju inte... mamma skulle bli besviken. Jag skakar på huvudet och fnissar och kramar.

Han kliver av vid Södertälje och gör hjärtan i luften och springer med tåget när det lämnar och kvar, på, står jag med tårar i ögonen.

Den där om tvåtusensju

Alltså. Alltså! Kan ni fatta att 2007 snart är slut?

"Och tvåtusensju kommer bli det året då jag måste välja mellan Bangkok och hund (och stanna i Sverige), men eftersom det händer en massa blodiga grejer i Bangkok just nu, så kommer jag inte få åka, så jag kommer nog stanna i Sverige och köpa mig en lägenhet söderomSöder i Stockholm, och där kommer jag bo med min lille jycke och kanske en katt med, så att de kan få leka när jag är upptagen med att knulla runt och få klamydia och en ny pojkvän som vill gifta sig (så småningom)."

Men hej, så fel jag hade! Och jag hade för mig att jag skrivit alla saker jag ville göra 2007, men det blidde visst inte så. Så därför (tycker att ni borde göra samma sak), det här vill jag ska hända 2008:

Åka till Indien (eftersom min resa redan är beställd och betald är det rätt svårt att undvika), få bra betyg på min d-uppsats, säga till pojkvän att jag älskar honom när jag är nykter, läsa Mästaren och Margartia, köpa mig en nässköljare så att jag slipper gå runt och vara snuvig hela tiden, styra upp min ekonomi, göra klart den där ekonomiutvärderingen från 2004, bjuda min pojkvän på en dunderfödelsedag, skriva världens bästa tal till min pappa när han fyller sextio, plugga mer, fortsätta knulla mycket, tvätta håret oftare och inte tänka att det inte syns att det är smutsigt, sluta hemlighetstycka att Jöbacks låt om Stockholm är fantastisk, inte sakna Finaste för mycket fast att vi inte kommer träffas på flera månader när hon är på yogautbildning i Indien och jobba på att inte bli så irriterad på min mamma.

Jaha. Då är det snart december 2008 då och jag kollar genom den här listan som jag skrev för ett år sedan.

Den där om april

Vi ligger på golvet och han klappar mig på håret medan jag berättar om teorin till min uppsats och vad tror du om det? Vad tror du, va? Va? när en låt kommer på, som jag inte riktigt känner igen. Han vänder sig mot mig och säger att den låten brukade han lyssna på när han var ute och gick, och så tänkte han på mig, där borta, i Studentstaden. Och jag va?:ar, för tänkte han på mig då? Och han jo!:ar och säger att han tänkt på mig varje dag sedan mitteln av april, någon gång.

Mitteln av april, när jag gick långrundor med kompis Elin, storrökte och disikrerade honom, inte förstod mig på alls. Jag minns det där och att jag tänkte att vara nykär är inte skönt alls. Jag minns hur arg jag var på honom för att han inte gillade mig tillbaka, om hur jag jagade och hur han, en eftermiddag i maj, släntrade förbi mitt hus, ringde förbi och sa att han kommit bara för att pussa mig. Eller alla de nätter han kom hem till mig full, för att sedan ett par timmar senare dra igen. Hur han, på en fest, bad mig att dra för att han skulle vara med en annan tjej. Eller hur jag senare slängde ut honom ur min lägenhet för att jag inte ville ta hans skit. Och nu säger han att han gick till skolans datasal bara för att få se mig, fast att hans dator hemma var bättre.

Och jag ligger där på golvet och ligger och tittar på honom och tårarna börjar rinna och han klappar mig på kinden, men det är gladballongtårar och någon har tänkt på mig varje dag sedan april.

Den där om att i år kom den bästa julklappen från min handledare

"XX går inte att nås, han har åkt tillbaka till USA för att fira jul och kommer att komma tillbaka den 16 januari."

Den där om Sverige

Jag sitter på en Jonas Gardellshow, har tidigare i veckan haft föreläsning med Mattias Gardell och svär lite för att jag missar Anna Järvinen. Så säger han det. Det som även Sandra uppmärksammade: ”Tro inte på vad Sverigedemokraterna säger - det är jag som är Sverige”. Och det får mig att undra vad som är mest Sverige. Om det är någon som tror att de är mest Sverige, mest svensk. För vad är mest svenskt?

Små tanter som står i slutet av rullbandet på kassan på ICA med förstoringsglas och inspekterar kvittot? Folk som tar med sina egna inneskor i en tygpåse till fest? Gubbar som ligger vakna hela nätterna för att grannen har fest, ligger och klagar för frun, men går inte upp och säger till, utan skriver en lapp på morgonen, alternativt "Dagens tistel" i tidningen? Är det de röda små stugorna med vedhög baktill, uppe i norr, de som övergivna och bortglömda med troll bakom knuten? Eller är det att stå och vänta skitlänge på bussen, som aldrig kommer, i femminus, men ändå köa när den kommer och inte klaga?

Är det extra svenskt att flytta tillbaka till Örebro/Enköping/Västerås och skämmas lite för att man sagt att man aldrig ska flytta tillbaka? Är det extra svenskt att prata skit om folk som stannade i Örebro/Enköping/Västerås och skaffade två barn direkt efter gymnasiet? Eller är man mer svensk om man stannade i Örebro/Enköping/Västerås och skaffade sig två barn direkt efter gymnasiet?

Är man mer svensk om man har blont hår? Om man har en svensk flagga på balkongen? Om man är stolt över att man kan hela nationalsången? Eller är det inte lite mer svenskt att glömma bort femte raden i texten och undra varför vi ska vara så stolta över att Sverige är "du tysta..."? Är det inte egentligen mer svenskt att vara nysvensk? Är det inte de det pratas mest om? De som bor i förorten, i husen gammelsvenskarna inte längre vill ha? De som kommer vara den nya framtiden, när svensken jobbar ett par år i Bryssel? Är det mer svenskt att resa utomlands ett par år? Att se världen?

Eller är Jonas Sverige? Är Sverige ett gaypar som syns på tv, som leder Melodifestivalen, som sjunger om sin kärlek och som cyklar genom Stockholm med småbarn därbak?

Den där om vad som händer om man ställer pepparkakor för nära kanten

Den där om pepparkaksbak

Den där om att svara Anonym

Anonym kommenterar att

” men asså, hur ska man tänka om det här med sex i ett längre förhållande? ja, man slutar ha sex så ofta som i början, men om man vill ha oftare? om man är "killen" fast man är tjejen och vill knulla tills öronen blöder men inte snubben vill? och man känner sig helt dålig och Orespekterande och fulkåt och ytlig och krävande? om man undrar om man är onormal som börjar räkna på när man hade sex senast och flippar i sitt huvud när man tycker två dagar lika gärna kunde vara två år?”

och herre Gud, har vi inte kommit längre än så? Är det inte, tvåtusensju, okej att tjejer är kåta? Att tjejer går och tänker på kön och kukar och fittor på stan och kanske bli blöta och våta som faen mellan benen på krogen för att de blir viskade i örat? Är det fortfarande inte okej, som tjej i Sverige, att onanera och vilja knulla fem gånger om dagen och tända som faen på sin pojk-/flickvän och skicka sprängkåtsfyllda sms till sin partner om vad man tänker göra med dem när man får sätta tänderna i dem? Ses män fortfarande som sexmaskiner, ständigt kåta, på gång, ståndet på helstång? Ses kvinnor fortfarande på sommarängar, oskuld for ever, lockigt hår, vill bara ha sex för att mannen vill? Herre Gud, har vi inte kommit över TABU?

Jag går i alla fall så på stan. Blöt. Och jag är inte killen, jag är tjejen, för jag är kåt när jag vill vara kåt och kåt ibland när jag inte vill vara kåt. Det är så man ska tänka, enligt mig. ”Jag är kåt!”. Vad man sen gör av det är ju en annan sak. Och jag fattar hela den där grejen med att jag antagligen inte kommer att vilja ligga med pojkvännen tre gångerplus per dag om ett tag, att det kommer ta slut med det där ”tar du inte mig nu, NU, kommer in i mig, så kommer jag att slå till dig, jag kommer ge dig ett knytnäveslag rakt i ansiktet för du är så underbar och jag vill ha din kuk djupt där inne”. Jag kommer ju inte känna det om ett år. Antagligen. Men jag kommer ändå vilja då och då och om han inte ställer upp då…

Måste man ställa upp fast att man inte vill? För nej, vi pratar inte våldtäkt där, ibland måste man väl ställa upp? Måste man det? För nästa gång kommer det vara jag som vill ha det där och inte han och ska han säga nej då? Och får man bli tjurig då?

Och fulkåt. Kan man vara det? Är inte viljan att ha en annan människa något fint? Kan det bli fult? Men jag förstår Anonym. Jag förstår känslan av att ligga där, bredvid, och vilja smeka, men inte få. Att bli nej:ad. Att få ryggen. Ge ryggen fuck-finger (!), köp dig en vibrator och kör på själv.

Så Anonym, jag tror inte att du är fulkåt. Jag tror att du är helt och fullt normal. Kåt. Välkommen till klubben!

Den där om ryggen

Jag kom hem från jobb runt åtta i fredags. Pojkvännen hade lagt fram klänning på sängen och pussade mig och sa att vi skulle dra på VICE-fest, trots att vi sagt att vi inte skulle VICE-festa. Så det var på med svartsminket och in i taxi och drickadricka och känna någon i dörren som kände pojkvän, så vi kom in utan biljett och gratis sprit och dansa, dansa, dansa och kindpussas och fyllebeställa kokain till nyår och dansa lite till och stopp! så låg jag på golvet med en gammal ryggskada (ryggkota tre som hoppar ur ryggraden - hopp!) som tog mig till akuten, där knivskurna och knivstuckna fick gå före mig och lite stön och jag vill inte vara här, vi åker hem! Och åka hem och sen dess har jag i stort sett inte kunnat röra mig så bra.

Och mitt internet har gått sönder igen.

Den där om martyren

Jag gjorde så många fel med M, som jag inte vill upprepa i den relationen jag är i nu. Så många misstag, så många fällor jag föll ner i, eller hängde upp och ner och undrade hur faen jag hamnat där och hur jag tog mig loss. Så många stunder då jag satt och undrade hur vi kommit dit, eller helt enkelt saker som jag inte sett förrän efteråt.

Och fina, nya pojkvännen är så himla, himla olik M. M och jag var som dag och natt. Han var naturare, jag samhällsvetare. Han gillade att vara ensam, jag hade hundratusen vänner. Han var skitlång, jag var askort. Han läste nästan aldrig böcker, jag drunknade i Brontë och Murakami och Gardell. Så kunde vi lista oss i tjugohundra år. Med fina, nya pojkvännen har jag kul. Vi bubblar och diskuterar och skrattar och säger saker samtidigt och jag får stoppa in fingrarna i hans mun för att se hur långt in jag kommer innan han hulkar och vi utmanar varandra och jag är fem, jag är fjorton, jag är tjugisju, jag är trettiotre, jag är sjuttiofem år samtidigt med honom och har jag någonsin träffat en man som är så lik mig någonsin?

Ibland är jag otroligt rädd att jag kommer göra samma fel med honom. Att en dag kommer jag vakna upp och vara två år in i relationen och någonstans där jag absolut inte vill vara, tittandes på tv, opratandes, hela Bondehyllserien mot väggen, nollpassionig. Eller stående vid diskbänken, gråtandes, för att jag alltid får diska. Och att han inte kommer se mig. Jag är rädd för att vi ska sluta ha sex tvåtre gånger om dagen, för att vi blir så djävla kåta bara av att titta på varandra. Jag är rädd för att jag ska sluta se det där i hans ögon, det där som säger att han vill ha mig. Här. Nu. Slutspontaniterat.

Så jag är brutalt ärlig mot honom. Säger att nu är vi för mycket vardag! och tvingar honom att låna sin brors bil så att vi kan köra utan mål, men med mening. Berättar för honom när han inte hittar klitoris, tänker inte nöja mig med att han fumlar. Låter kläderna ligga på golvet, för jag tänker faen inte städa upp i hans röra, då äter jag hellre julskum och dansar tryckare eller för mig själv.

Jag tänker inte bli den där djävla martyrtjejen som jag var. Som stod och diskade och grät, och ville att han skulle se att han behövde diska, se att jag gör allt själv, det är så synd om mig! Nu kommer han tycka om mig mer, för jag gnäller inte, jag diskar, och han ser väl att jag gör det här? Fyfaen, hela djävla Sverige är fyllt av martyrmänniskor som kämpar i det tysta för att... han inte viker kläderna rätt, man gör det så mycket bättre själv? Vad faen har det för betydelse om lakanen är lite felvikta på hyllan, eller om barnen spyr för att de blir felmatade och ickecurlade? Där ska jag aldrig, aldrig mer hamna. Jag ska säga finaste du, jag tycker väldigt mycket om dig, men fäller du inte ner det djävla toalettlocket så tänker jag lämna mina menstamponger på handfatet!

Och klart att han ska få gå ut och supa med vännerna, klart han får prioritera det över att äta finmiddag med mig, det ÄR faktiskt helt okej, men jag måste få vara ärlig och sticka upp ett långfinger i ansiktet på honom och han kan vänta sig att fjortonårshämden kommer att komma. För individualism, egna liv, självständighet? Ja, tack!

Jag tänker inte vara tyst och hoppas att han tycker bättre om mig om jag är tyst och snäll och gör det där han vill. Jag tror att han kommer gilla mig bättre om jag är tvärt emot och gör det jag vill. Jag tänker sticka själv till Indien och resa i tre veckor, för jag behöver komma bort ibland och resa med mina vänner och helvete, vad jag kommer sakna honom, och helvete vad jag skulle bli galen om han gjorde samma sak, men jag tänker inte vara tyst och stanna hemma för att han ska gilla mig bättre. Jag är viktigast i mitt eget liv. Det är jag som spelar huvudrollen, även om han kanske kommer som namn nummer två när rollistan rullas ner när jag dör.

Den där om huset längst upp till vänster

Finaste ringer och tjuter är du redo? Säg att du är redo, visst är du redo? För nu blirrrrrre gayparty, lebblebb, kom igen! Och jag mumlar något i luren och hon fnissar åt mig och jag mumlar vidare och hon tjuter till igen ses vid tio. Hör du? Tiiiiio!

Och jag klickar röda telefonluren och går tillbaka till fosterställning, sängen och pojkvän håller om mig och tårarna trillar mer än de rinner och han håller min hand, medan jag sparkar med fötterna och benen som vore jag fem. Orkar inte gå på nyöppnande av gayställe, orkar ingenting. Jag mumlar mot hans hals att jag inte vill må så här, vill inte vara i svarta hål, vill alltid vara underbar när han är med. Han svarar att ibland måste man få vara fem år och han tänker stanna ett bra tag och det kan vara svårt att vara underbar hela tiden under ett bra tag, ibland måste man vara under bra. Jag slänger ut honom, säger martyrröst gå, ha kul, slå dem med storm!

Går tillbaka till säng, femårsgråter och när Finaste kommer förbi gråter jag lite mot hennes axel och hon säger att hon hatar när jag mår så här och jag svarar att det blir nog bra snart, bara november går över, klarar inte av annat än att ligga och sparka med fötterna när det bara är ljust tre timmar per dag.

Gråter tills klockan är tre, ligger och martyrar och tycker synd om mig själv och funderar på att säga till pojkvännen att han kan få så mycket bättre och lyssnar på Kate och gråter lite till. Klockan tre kommer pojkvän förbi skitfull och har en present med sig till mig, som han köpt på en bensinmack. En liten stad som lyser. Vi bestämmer oss för att vi ska bo i huset längst upp på kullen och precis innan jag somnar blinkar det rött mot mina ögon och hans andedräkt är mot min kind.

Kate Nash - Nicest Thing

Den där om ögonblicksbilder från helgen som gick

Mannen på tunnelbanan följer med fingret texten han läser, mumlar för sig själv och rör sådär på läpparna som barn gör när de läser, som jag själv gjorde när jag var åttaellerså. Han fnissar till, vänder sida och jag undrar vad han läser. Slickar på höger pekfinger och vänder blad. Fortsätter att röra på läpparna, slickar sig om dem, tittar inte upp. Hans halsduk är grön och lite murrig. Ser ut att sticka honom på halsen och han tar upp en hand och kliar sig på halsen. Så tittar han upp från boken, svär och springer av tunnelbanan.

Hon har målat läpparna röda och det har smetats ut lite utanför och på tänderna. Hon ler mot mig och skriker välkommen! Världens största urringning visar vackra bröst och hennes pojkvän pekar på dem och frågar mig om jag någonsin sett något vackrare. Han ställer sig bakom henne, kupar händerna under dem och skakar stolt på huvudet. Hon smäller till honom på armen och skrattar läppstiftskratt mot honom. Vänder sig sen mot mig och frågar vad jag vill dricka.

Jag vänder mig om på Västerbron, men ser honom inte i dimman. Försöker stampa bort kylan, men det går inte. Näsan rinner och jag är lite irriterad för att jag måste vänta på honom. Lutar mig över räcket och tittar ner, funderar på hur det skulle kännas att trilla ner, i det kalla, tänker på Almöbron och hur många sekunder, hundradelssekunder det tog för bilarna att åka ner i vattnet, om människorna i bilarna hann reagera, om de skrek.

Min bror skrattar så att tänderna och tandköttet syns. Han håller en morot som näsa och ska precis stoppa in en halv apelsin i munnen. Hans flickvän ler ett sånt där överseendeleende, ett sånt där man kan se mammor le när deras barn gör något tokigt. Jag står med kameran redo och stoppa in den nu då, för faen! Han stoppar in apelsinen och vänder sig mot kameran.

Han skedar mig, där jag ligger och tittar på Animal Planet, varit vaken i två timmar redan, inte kunnat somna om efter att ha vaknat bakfull. Han lägger en arm runt min midja och andas i nacken på mig. Trycker sin penis mot min rygg, jag känner hur den hårdnar och makar mig rätt, så att han ska kunna tränga in i mig medan jag tittar på när en gepardhona blir utfryst av sina syskon.

Den där om ett inlägg till Anonym

Vi kryper ner i sängen, under täckena, en man på varje sida, för lillebror är uppe och hälsar på. Han säger att nu djävlar ska ni få er en nostalgitripp och vill att vi ska kolla på Alla vi barn i Bullerbyn, pojkvännen och jag trötta beyond och mumlar mhm i nacken på varandra. Jag vill bara titta min mail först. En man på var sida. Kollar bloggmailen och igen. Igen!

Jag tror att de blev mer upprörda än jag. Pojkvän med arga knytnävar i ögonen. Lillebror klappa min kind. Jag orkar inte mer nu, okej? blandas med djävla idiot, aldrig att du får mig på knä! och hur gammal är du egentligen? Och åter igen, måste det vara en permanent varning, om det ens kan räknas som varning, på den här bloggen, på mitt liv? Måste jag gå runt med en virtuell, blinkande skylt, är vi inte för gamla, för mogna, för trötta för sånt här nu?

Dödshot på den här bloggen polisanmäles. Alla. Okej, Anonym? Okej?

Den där om lite gangsta

Igår, en av de bästa dagarna den här hösten, ledig hela dagen, förutom intervju på Röda korset, Lundagatan, fick vad jag ville, men min uppsats kommer bli största någonsin. Vill för mycket. Vill inte kasta bort, skära av, tappa bort.

På kvällen gick jag, Finaste, pojkvän och annan av mina vänner och tittade på Mapei och fast att jag älskar henne så var det så djävla mycket bättre än jag trodde, samtidigt som det inte alls var som jag trott. Gå och se, gå och se!

Helt annan grej, anledningen till att jag skriver det här: det finns en låt som jag tycker är bra. Den vill jag höra igen. Har dock ingen koll alls på vem/vad det är. Det är lite gangsta, lite skjutvapen (alltså ljudet av skjutvapen), ganska ny låt, spelas inte så mycket. Vem? Va? Pojkvän godkände den och sa att jag inte behövde skämmas över att gilla den, så nu vågar jag fråga här. Hjälp mig!

Den där om en bildserie i två delar, del två

Jag undrar om det är så att vi automatiskt blir som våra föräldrar, att vi tar över deras vanor, eller om vi väljer att revoltera emot dem och bliallt som de inte är. Och om det är olika bland befolkningen, vad är det som gör att vissa blir som sina föräldrar och andra blir tvärt emot?

Den här julprydnaden har hängt i mina föräldrars fönster (i mitt gamla flickrum) i snart två år, året runt. De påstår att det inte är en julprydnad. Jag blir galen, för det är det ju! Ungefär varje gång jag kommer hem låter det såhär:

Jag: varför har ni den där julprydnaden uppe?

Pappa: det är inte en julprydnad. Den är från Tyskland!

Nästa gång jag ska hem kommer det att vara jul, det ska bli skönt. Jag vet inte varför det gör mig så himla irriterad, det är ju deras hus och jag skulle bli galen om de gjorde samma sak i mitt hem, men de fattar ju inte. De borde växa upp.

Den där om en bildserie i två delar, del ett

Det kommer en tid i ens liv, i alla fall i mitt, när man växer om sina föräldrar rent mognadsmässigt. En dag när man börjar titta sig omkring och märker att man faktiskt kan göra godare köttbullar än sin mamma och faktiskt börjar tvivla på att pappa aldrig ljugit, som man alltid trott när han sagt det. När man tittar sig runt i huset man växt upp och vill läxa upp sina föräldrar, eller i alla fall ha det annorlunda.

Här, vänner, kommer en fin liten bildserie om saker som stör mig som vuxen individ i mina föräldrars hus, som får mig att vilja uppfostra dem.

Ofärdiga saker, som aldrig blir gjorda till hundra procent. Det här är mina föräldrar ganska så duktiga på. Vi pratar oftast renovering, men det kan även vara att köpa ett gymkort och bara gå en månad, eller bara baka bullar av halva degen, för sen orkar man inte. På bild ovan är hela rummet tapetserat (ungefär år 2005) och bård är uppsatt. Men det saknas en meter. Listen är faktiskt uppsatt nu, men fattades i ungefär ett år.

Varför? Varför?

Den där om hur han luktar

Jag har en egen nyckel till hans lägenhet, som jag fick i all hast med en lapp om att överlämnandet egentligen skulle ske medpompa, ståt och röd rosett. Egna nyckeln låser upp dörren till hans nya lägenhet, medan han är och jobbar, och jag lägger mina väskor i ett hörn och går och stryker över bordet - hans köksbord och luktar lite i luften för hur luktar han egentligen? Sen lägger jag mig på soffan och lyssnar på frysen, fast att jag borde läsa trettonmiljoner rapporter till min uppsats, som nu blivit godkänd av Stockholms stad (jippie!), eller femtiosidorellerså ur "Terror in the mind of God", men han är under min hud redan, under mina fingrar.

Det rasslar till och jag springer till dörren, men det är något annat som lät och jag går tillbaka till soffan och det går en sekund, två sekunder, två sekunder, två sekunder och varje gång jag tittar på klockan har det bara gått två sekunder och han kommer aldrig komma hem från jobb och jag är sämst på att suga på längtkarameller.

Så kommer han på riktigt. Och jag börjar gråta in i hans axel och snörvla om att jag aldrig ska vara borta så länge igen. Plötsligt blyg för honom, som jag blir ibland och tittar under en lugg jag inte längre har och han skrattar och skrattar och har vi inte varit borta från varandra längre? Han ser inte ut som jag minns, samtidigt som det är allt jag minns. Han tar mig i handen och tar mig i andra handen och fingrar flätas och jag lägger min panna mot hans axel och andas in. Det är ju sådär han luktar.

Den där om hur min rumskompis säger "välkommen hem!"