Den där om mitt nya jobb

Anställningsintervju för att vara springflicka åt ett gäng professorer och inte så redo, men fick jobbet på stående fot. Dock poängterade personalchefen vikten av strikta klädregler och jag nickade och tänkte att så djävlig såg jag väl inte ut.

Tänkte jag tills jag gick på stan för att handla klädregelsbyxor (som tydligen alla har skithög midja) och såg att jag hade spermiefläckar på magen.

Den där om Danmark

Det är förbannat lätt att förminska Danmark, att glömma bort landet och skoja om att nationen är en dörrmatta till Europa för Sverige. För i Sverige är det inte många som tar lilleputt Danmark på allvar. Som ser det som något att räkna med. Finland - hårda killar, Norge - ändå Sveriges bästis sen länge. Och de där stora giganterna i Europa - Storbritannien! Frankrike! Spanien! Där pratar vi något att räkna med. Men Danmark? Lilla, lilla. Köpenhamn är okej, men vem faen har varit i Esbjerg? Viborg? Horsens? och vem förstår egentligen vad de säger? Det är så lätt att förminska det de säger, det de tycker, det de står för, när de egentligen är för små, inte riktigt räknas.

Det är även så himla svårt att ta det gamla bittra gubbar tycker på allvar. De som sitter inne i sin lägenhet och dricker kaffe, där de återanvänt sumpen flera gånger om och inte riktigt pratar med någon. Eller unga, arga tjejer, som inte riktigt vet var de hör hemma, de som sminkar sig hårt, för att ingen ska se att de egentligen är mjuka. Deras åsikter räknas inte riktigt, de vet ju inte vad de borde veta. För det är ju bara de som är främlingsfientliga. När man tänker på det.

Så när lilleputtslandet går till val om mindre än två veckor så bryr ingen utanför landet sig riktigt. Lilla Danmark, dörrmatan till Europa. Och när det ser ut som om främlingsfientligheten kommer blossa, blomma vid detta val är många som rycker på axlarna. Många som förminskar och tycker att det bara är Danmark!

För det är så lätt att förminska och glömma bort och gömma det som är fult och det man inte tycker om eller vill kännas vid. Det är så lätt att vända ryggen till istället för att resa sig upp ur tv-soffor och upp till kamp!:a och argumentera. Och vi lever i ett demokratiskt land, där våra grannar är demokrater, och alla borde få tycka vad de vill, men ibland märker man att det är fler än gamla muttrande gubbar som börjar bli allt för gulochblåa alternativt rödochvita och då kanske det är bättre att ta det på allvar och förstora istället för att förmindska. För Danmark är inte någon annanstans, det är här. Ställ dig på stället där jag är uppvuxen och du kan se över till Danmark. Ställ dig där och tänk på att dansk folkeparti menar att ”Yttrandefrihet är danskt, censur är det inte”.

Den där om helgen

Mina klackar smäller igen efter en period av jag-vet-inte-vad-som-hände-men-jag-började-använda-sneakers när jag går på Nytorgsgatan på väg mot Bondegatan för att möta upp Finaste och dricka öl innan vi ska på vuxenmiddag. Huvudet värker och jag stoppar ner näsan i halsduken, förbannar mig själv för att jag gav bort min sista huvudvärkstablett till lägenhetsdelaren tidigare på dagen, då båda låg och stönade att vi var bakis.

De tre senaste dagarna har jag börjat dricka lite tidigare på dagen för att jag varit så förbannat bakis. En av dagarna har jag slagit pojkvännen över kinden, med en smäll som hördes över hela lokalen. En annan av dagarna har jag burit med mig en konstgjord bit gräsmatta som jag även hängt in i garderoben på Debaser. När jag pratar med min bror kommer han fram till att jag behöver en vuxenmiddag för att synda för mitt fjortonårsbeteende. Jag håller med, dricker bort min huvudvärk med Finaste innan vi går hem till pojkvän, med kompisar, och dricker slut fem flaskor vin.

Vaknar måndag med påklädd pojkvän bredvid mig som ligger tätttätt och viskar att han är underbart kär i mig och att det inte är dags att gå upp än, men tolv sidors analys på relationen IrakstreckJordanien sitter i mina fingerspetsar och jag måste avboka kompisträff på kvällen, för det är lite mycket nu.

Tio timmar senare och jag har städat min garderob, skickat pojkvän till jobb, handlat tomater och morötter och skrivit en halv sida analys.

Den där om hoppsan!

21/01/2008 07:10 Stockholm (Arlanda) to 09:40 Vienna to 11:00 Mumbai

11/02/2008 01:20 Mumbai to 05:30 Vienna to 09:35 Stockholm (Arlanda).

Den där om att ha tid

Pojkvän ringer och frågar var vi tagit vägen och jag berättar att vi fastnade lite i Finaste stickning, att jag bara var tvungen att gå genom med henne hur man lägger upp maskor och sen var jag bara tvungen att måla naglarna och sen pratade Finaste jag en massa och sen visste jag inte vilka örhänge jag skulle ta på mig. Men sen kommer vi dit och ut och dricker för många öl, så klart, som vanligt, för pengar tagna ur min spargrismage.

Han undrar hur det gick på anställningsintervjun och jag rycker på axlarna, för det är ett rycka på axlarnajobb, mitt tredje extrajobb, och han undrar hur jag ska orka. Orka tre jobb, dubbelplugga och ändå hinna träffa honom och dricka för många öl och jag ler mot honom och säger att det är så här jag alltid gjort, alltid haft för mycket att göra.

Sen går vi över till att prata om min essä som handlar om den muslimska minoriteten i Israel, i ett område där muslimer är i majoritet, som lever i ett samhälle av judar, som är minoriteter i vanliga fall och mitt brinnande intresse för kombinationen religion och politik brinner. Finaste går ut och pratar flickvän i telefon och jag orosspanar efter henne, vill inte att hon ska vara ledsen, oroad.

Går hem med Finaste, som landar i min säng medan jag måste bara först och viker lite tvätt, läser lite Muslim politics, skriver två viktiga mail, klappar finkind och mår lite illa över att jag ibland är lite för duktig, lite så där svensk tjej, ska klara allt själv, göra allt nu, inte hinna bli trettio, eller klockan tolv på natten innan jag hunnit...

Den där om veckans varning

Låt inte pojkvän, eller annan person heller för den delen, röra din fitta när han har hackat chili.

Den där om bäckar i Milano

Vi hade gått upp tidigt den morgonen, kört från Verona för att lämna tillbaka hyrbilen innan elvatrettio. På frukostbuffén satt jag och pillade isär en bit bröd i Den Romantiska Bilden Av Italien, där allt skimrade rött och rosa och någon hade målat med för vida gester, så där som mindre barn målar utanför linjerna i målarböcker. Jag drack te som smakade Östeuropa och han kaffe ur en maskin som kunde erbjuda tretton olika sorters kaffe som alla smakade blask. Han smekte mig över handen, sen tog han den och sa att jag var värd så mycket mer än en frukostmatsal med rosa volanger och jag satte mig bredvid honom i bilen och hej, vi var Man och Kvinna, där han körde och jag kastade smågodis på honom, läste karta och sög av honom på motorvägen, medan en lastbilschaufför från Polen tittade på i sin backspegel.

I Milano stannade vi till, lämnade hyrbil och satte oss på ett sånt där café som man tänker att cafén ska vara i södra Europa. Män matar kvinnor med små bakverk, rosa: både verken och kvinnorna. Äldre män sitter med hatt och käpp och drömmer sig bort till tider då de matade rosa bakverk till rosa kvinnor. Äldre kvinnor sitter och drömmer sig bort till tider då de fick äta rosa bakverk ur giriga händer, händer som senare knäppte upp strumpeband och rasterade murar och lämnade dem där ensamma i efterskalven av den sista orgasmen och den sista gevärskulan som sköts under kriget och ensamma med barn i växande magar. Och han och jag satte oss på ett sådant café och drack rödvin fast att klockan var kanskebaraelva och tittade djupt i djupa ögon och kanske blev vi salongsberusade utan att sitta i salonger att bli berusade i och hans hand i min, eller om det var min som var i hans.

Och han studsar upp, sen, för äntligen ska vi göra det som han velat göra hela resan, drömt om, sett fram emot. Handla mat. Hela han är fylld av gourmetfraser och när han kommer hem till mig om nätterna och har druckit sig full så kan han ligga och berätta om vilka priiiiimöööööörer han ska odla i sin trädgård och hur man bäst späckar en stek och om Bondens marknad på Katarina Bangata och hela han bubblar och han gnider händerna när han får laga mat till mig och på en av våra första dejter så satt jag på en stol bredvid spisen i min lägenhet i Studentstaden, drack mig full på rödvin, medan han berättade exakt vad han gjorde med lövbiffen, medan jag satt och tittade på hans bubbel mer än lyssnade och herre Gud, vad han är vacker!

Men butik efter butik är stängd och långalistan med

lufttorkad skinka och

korv och

tryffel och

vin och

choklad och

kryddor och

tio år gammal balsamvinäger och

pasta och

gåsleverpastej, eller om det var paté?

Och han blir så där besviken som... ja, jag aldrig sett honom och jaja, de har väl ungefär samma saker på Kajsa Varg i Stockholm och så faen heller, att han ska bli besviken och i mitt vinrus ger jag mig på att hitta en butik till honom om jag så ska riva hela djävla Milano, väcka halva staden från nånslags Medelhavsdvala. Så jag springer runt och här då, baby? Baby, här! Här! Nej, inte här, men där? Där!

Men det är aldrig här eller där och efter en timme är han mer inne på Kajsa Varg än någonsin och jag här!ar och där!ar med mindre entusiasm och alla djävla tips vi följt upp visar sig leda ungefär ingenstans, när jag springer på den. Här, här, här! tjuter jag och han är glad som en barnkalasbalong och utbrister att I love you, baby! och mitt i det där barnkalasbalongandet sticker någon hål i oss båda och jag vänder mig mot honom och du gör vad, sa du? och han måste vara ifred i en sida av lokalen och ha mig på andra sidan, bort, bort, bygg upp murar, var rädd om hjärtat, det där sa han inte, sa han det där? Och vi reagerar lika båda två: måste skydda, bygga, bort! samtidigt som jag vill klänga och mura mig fast vid hans sida. Så medan han pratar inläggning och utläggning med ägaren står jag och pillar på vin i andra sidan affären och sväljer, sväljer, sväljer tårar och bygger tegelsten på tegelsten mellan oss för att inte tappa grepp eller krossa hjärtat. Och jag ser hur muren växer och växer och jag slänger på cementen mellan tegelstenarna och skriker stelna, stelna djävla cement, det är nu jag behöver er, varenda lilla sten, vill inte bli sårad, han möter inte min blick, jag behöver er! Jag behöver... honom! Och jag smyger fram till honom och han mumlar inte än, behöver vara själv! Och han hjälper mig att bygga muren, han langar upp tegelstenar från sin sida. Båda lika rädda på det där som händer mellan oss, som byggs när vi inte bygger muren.

Och han vänder sig mot mig och tittar inte in i mina ögon, men jag hör honom genom muren, kan ana honom där, och han säger att tolv månader är den lufttorkad. Kan du förstå? Och fast att jag inte vet om han frågar om jag kan förstå att den djävla köttbiten är torkad så länge eller om jag kan förstå hur vi reagerar så vet jag att han säger det för att börja närma sig mig igen.

Ute på gatan går han några meter framför mig och jag blinkar så mycket att min lins trillar ut och han hinner komma långt framför mig utan att märka var jag tar vägen och när jag hinner ifatt honom och trillar in i hans armar och dugicksåsnabbtochduvissteintevarjagvarochjaghatardethärlämnamigaldrigjagtappademinlinsochjagsågbaradiglitelitedärframme och det kommer ut som en liten bäck och bäcken är så klart blöt av mina tårar för han får mig att gråta och visa känslor som jag inte är van att visa och han viskar i mitt hår att han inte ville att det skulle komma ut så där hastigt och ospeciellt, utan fint och med värde på rätt tid och på rätt plats.

Och medan folk hastar förbi och smygtittar på lilla tjejen som står med bäckar på kinderna så visar han mig sin lufttorkade skinka och lovar att aldrig mer lämna mig.

Den där om utopia

Det är ungefär där, trött av rött vin i hotellånglas, omringade av fält som når till himmelen, charmad av att han knallat ut till pensionärerna i kalsonger för att hämta en kniv till osten, nyfräknig på näsan, som jag säger det till honom. Med dig ska jag leva resten av mitt liv!

Den där om att jag inte har försvunnit

Jag har bara hånglat mig genom Toscana.

Den där om att det inte är så kul att vara 160 centimeter kort på konsert

Den där om saknad

M har brutit med mig.

Jag har ingen aning om varför, men han svarar inte på telefon, sms, msn eller mail.

Tomt, tomt.

Och nu inbillar jag mig att det sitter folk där ute och läser det här och tänker att det gör väl inte så mycket och att det kanske var på tiden och jag har faktiskt en ny, men nej. Bara för att jag träffat ny (ny... konstigt ord, som om han skulle ersätta, när jag aldrig varit här förr, i den här situationen, eftersom alla händelser, alla människor jag träffar är orginella och nya sagor) så betyder det inte att jag tänker bryta med allt som varit, allt jag var och är.

Jag och M:s syster är bra kompisar. Hon har inte vetat vad som varit fel, att det varit fel, men igår berättade hon att han gjort ett medvetet val och brutit. Han ville inte säga varför.

Han saknas mig. Jag vet inte vad jag gjort, om jag gjort, men jag trodde jag var värd mer än tystnad. Jag älskar honom fortfarande, utan att vara kär. Och far åt helvete, vad fel och ful det här blev. Ibland orkar man inte lägga glitter på texten, utan vill bara få ut den, för sen igår har jag gått och funderat på det här, vad jag har gjort.