Den där om bäckar i Milano

Vi hade gått upp tidigt den morgonen, kört från Verona för att lämna tillbaka hyrbilen innan elvatrettio. På frukostbuffén satt jag och pillade isär en bit bröd i Den Romantiska Bilden Av Italien, där allt skimrade rött och rosa och någon hade målat med för vida gester, så där som mindre barn målar utanför linjerna i målarböcker. Jag drack te som smakade Östeuropa och han kaffe ur en maskin som kunde erbjuda tretton olika sorters kaffe som alla smakade blask. Han smekte mig över handen, sen tog han den och sa att jag var värd så mycket mer än en frukostmatsal med rosa volanger och jag satte mig bredvid honom i bilen och hej, vi var Man och Kvinna, där han körde och jag kastade smågodis på honom, läste karta och sög av honom på motorvägen, medan en lastbilschaufför från Polen tittade på i sin backspegel.

I Milano stannade vi till, lämnade hyrbil och satte oss på ett sånt där café som man tänker att cafén ska vara i södra Europa. Män matar kvinnor med små bakverk, rosa: både verken och kvinnorna. Äldre män sitter med hatt och käpp och drömmer sig bort till tider då de matade rosa bakverk till rosa kvinnor. Äldre kvinnor sitter och drömmer sig bort till tider då de fick äta rosa bakverk ur giriga händer, händer som senare knäppte upp strumpeband och rasterade murar och lämnade dem där ensamma i efterskalven av den sista orgasmen och den sista gevärskulan som sköts under kriget och ensamma med barn i växande magar. Och han och jag satte oss på ett sådant café och drack rödvin fast att klockan var kanskebaraelva och tittade djupt i djupa ögon och kanske blev vi salongsberusade utan att sitta i salonger att bli berusade i och hans hand i min, eller om det var min som var i hans.

Och han studsar upp, sen, för äntligen ska vi göra det som han velat göra hela resan, drömt om, sett fram emot. Handla mat. Hela han är fylld av gourmetfraser och när han kommer hem till mig om nätterna och har druckit sig full så kan han ligga och berätta om vilka priiiiimöööööörer han ska odla i sin trädgård och hur man bäst späckar en stek och om Bondens marknad på Katarina Bangata och hela han bubblar och han gnider händerna när han får laga mat till mig och på en av våra första dejter så satt jag på en stol bredvid spisen i min lägenhet i Studentstaden, drack mig full på rödvin, medan han berättade exakt vad han gjorde med lövbiffen, medan jag satt och tittade på hans bubbel mer än lyssnade och herre Gud, vad han är vacker!

Men butik efter butik är stängd och långalistan med

lufttorkad skinka och

korv och

tryffel och

vin och

choklad och

kryddor och

tio år gammal balsamvinäger och

pasta och

gåsleverpastej, eller om det var paté?

Och han blir så där besviken som... ja, jag aldrig sett honom och jaja, de har väl ungefär samma saker på Kajsa Varg i Stockholm och så faen heller, att han ska bli besviken och i mitt vinrus ger jag mig på att hitta en butik till honom om jag så ska riva hela djävla Milano, väcka halva staden från nånslags Medelhavsdvala. Så jag springer runt och här då, baby? Baby, här! Här! Nej, inte här, men där? Där!

Men det är aldrig här eller där och efter en timme är han mer inne på Kajsa Varg än någonsin och jag här!ar och där!ar med mindre entusiasm och alla djävla tips vi följt upp visar sig leda ungefär ingenstans, när jag springer på den. Här, här, här! tjuter jag och han är glad som en barnkalasbalong och utbrister att I love you, baby! och mitt i det där barnkalasbalongandet sticker någon hål i oss båda och jag vänder mig mot honom och du gör vad, sa du? och han måste vara ifred i en sida av lokalen och ha mig på andra sidan, bort, bort, bygg upp murar, var rädd om hjärtat, det där sa han inte, sa han det där? Och vi reagerar lika båda två: måste skydda, bygga, bort! samtidigt som jag vill klänga och mura mig fast vid hans sida. Så medan han pratar inläggning och utläggning med ägaren står jag och pillar på vin i andra sidan affären och sväljer, sväljer, sväljer tårar och bygger tegelsten på tegelsten mellan oss för att inte tappa grepp eller krossa hjärtat. Och jag ser hur muren växer och växer och jag slänger på cementen mellan tegelstenarna och skriker stelna, stelna djävla cement, det är nu jag behöver er, varenda lilla sten, vill inte bli sårad, han möter inte min blick, jag behöver er! Jag behöver... honom! Och jag smyger fram till honom och han mumlar inte än, behöver vara själv! Och han hjälper mig att bygga muren, han langar upp tegelstenar från sin sida. Båda lika rädda på det där som händer mellan oss, som byggs när vi inte bygger muren.

Och han vänder sig mot mig och tittar inte in i mina ögon, men jag hör honom genom muren, kan ana honom där, och han säger att tolv månader är den lufttorkad. Kan du förstå? Och fast att jag inte vet om han frågar om jag kan förstå att den djävla köttbiten är torkad så länge eller om jag kan förstå hur vi reagerar så vet jag att han säger det för att börja närma sig mig igen.

Ute på gatan går han några meter framför mig och jag blinkar så mycket att min lins trillar ut och han hinner komma långt framför mig utan att märka var jag tar vägen och när jag hinner ifatt honom och trillar in i hans armar och dugicksåsnabbtochduvissteintevarjagvarochjaghatardethärlämnamigaldrigjagtappademinlinsochjagsågbaradiglitelitedärframme och det kommer ut som en liten bäck och bäcken är så klart blöt av mina tårar för han får mig att gråta och visa känslor som jag inte är van att visa och han viskar i mitt hår att han inte ville att det skulle komma ut så där hastigt och ospeciellt, utan fint och med värde på rätt tid och på rätt plats.

Och medan folk hastar förbi och smygtittar på lilla tjejen som står med bäckar på kinderna så visar han mig sin lufttorkade skinka och lovar att aldrig mer lämna mig.