Den där om bästkusten

Innan vi sätter oss i bilen ringer han privata sjukvården för att se om vårdköerna är mindre där, men det är de inte. Han möts av motstånd och ifrågasättande. Frågar varför inte jag ringer själv, jag som har millimetern i magen, har inte jag någon telefon? som om han inte är en del av detta, som om millimetern inte är en lika stor del av honom. Jag har aldrig blivit så dåligt bemött och jag vågar knappt tänka på hur svårt det måste vara att vara sjutton och oönskat gravid.

Vi åker från sol i Stockholm, till regnet på västkusten för att hämta hyllan. Stannar på vägen, för att jag måste kräkas, mår illa av fisklukt, av bensinlukt, av cigarettlukt. Skriker stanna! under bilens soltak och kräks i vägrenen medan lastbilarna åker förbi. På västkusten vilar vi i en liten, liten röd trästuga och går runt i hamnen, där det blåser och solen äntligen lyser. Han lovar att inte röka fler cigaretter så länge jag är gravid och mår illa och vi pekar på alla segelbåtar vi ska köpa, i framtiden. Affärerna är stängda och på sjökrogen beställer vi in skaldjurstallrik, där vi sitter ensamma, förutom ett norskt äldre par.
På vägen hem börjar jag blöda och ringer till sjukvårdsupplysningen som berättar för mig att det är normalt. Stolte mannen, mer stressad över det än jag, tror inte på dem och vill åka till sjukhus nu, genast! Jag övertalar honom om att jag mår bra och han tar min hand. I världens minsta samhälle äter vi mat på en servering som fått priser för sin senap 1984: diplomen hänger på väggen. Hemma igen somnar jag bredvid honom, medan han smeker mig över magen och nosar mig på halsen. På onsdag ska vi på ultraljud. Ingen abort än, inte ens bokad, allt är fullt, men en remiss. Och millimetern får leva lite, lite längre.

Den där om tvärtomsagan

Finaste tycker att vi ska behålla millimetern. Hon frågar om vi verkligen har tänkt genom det här och vi nickar båda bestämt. Det är en liten tvätomsaga, där hon tycker att vi tänker tokigt, när folk i vanliga fall brukar säga att man borde tänka en extra gång om man verkligen är redo att skaffa barn. Vi sitter alla tre och äter brunch, eller de äter och jag petar - tidig graviditet är bästa bantningskuren någonsin. Stolte mannen lägger en hand på min mage och stryker upp och ner.

Midsommarafton var sådär. Magknip deluxe och illamående gjorde att jag låg i sängen redan elva på kvällen. Av någon konstig anledning hade jag den där tvreklamen där en gravis kvinna dricker och fostret ligger i magen och lider i huvudet och kunde inte dricka alkohol. Och p-piller äter jag fortfarande, konstigt nog.

Stolte mannen vill berätta för sin mamma och jag okejar. Är helt okejig med det, tycker inte att det är något som vi borde hålla hemligt eller skämmas över. Vill få ut det och prata om det och berätta att abort inte är något man borde skämmas över, något som ska döljas, utan ett faktiskt alternativ, även om man kanske har alla rätt och är jättekära i varandra. Vill inte att det ska vara konstigt, ett icke-val eller något som blir nerprioriterat i vården. Vill inte behöva vänta två veckor på något som redan är så känsligt.

Den där om millimetern

Jag drar upp min klänning och lägger min mage mot hans. Gnuggar den sakta fram och tillbaka. Tittar upp mot honom och han ler ner mot mig. Senare, under fotbollen lever det där lilla i magen rövare, en protest mot hur Sverige spelar kanske. Det där lilla, mindre än en millimeter har vi kollat upp på internet. Han lägger en hand på min mage, där han tror att det ska finnas och jag lägger min hand på hans.

Du får passa på att äta för två nu utropsteckar han. Jag nickar och stoppar in en gurkbit i munnen. I två veckor* får vi låtsas, sen försvinner lilla millitetern, vi har inte fått den tid tillsammans vi vill ha, bara vi. Du får komma tillbaka senare, lilla milliteter. Och vi kommer att älska dig.

*Kötid på två veckor är faen inte okej!

Den där om kvinnofällsbenet

Snubblade över mitt eget kvinnofällsben igår när jag tog på mig 13 centimetersklackar och sån där kjol som är tajt under knäna. Kunde bara trippa fram och kände mig skitfånig. Skit att det ska vara så snyggt att gå klädd så där förnedrande. På vägen hem tog jag av mig skorna, gick i strumbyxlästen och drog upp kjolen till låren.

Idag är jag grymt bakis, men glad för vi har vunnit ännu en auktion på Tradera och måste åka till Värmland och hämta den här godheten!

Den där om Köbi

Jag har tidigare skrivit hur ledsen jag blir av ledsna, ensamma gubbar. Igår var Köbi Kuhn en sådan. Han såg så nedrans ledsen ut när Schweiz förlorade mot Turkiet att jag bara ville adoptera honom.

Den där om pinsamheten

När jag kom hem från Mexiko rökte jag som en borstbinde, för det gjorde man där (inte mexarna, de rökte oväntat lite, men vi utbytesstudenter). Jag hade lika gärna kunnat vara pedofil, som folk stirrade. Att röka är inte längre okej, om man inte är full. Jag gick bakis som en småbarnsmamma till Pressbyrån och köpte Blåcamels direkt efter att jag gått upp ur sängar som inte var mina, sen hem. Och när jag började hänga med Stolte mannen så drack jag te och rökte en cigg så snart vi knullat vårt morgonknull. Hängde ut genom fönstret, så att det inte skulle lukta mormormorfar i min lägenhet.

Sen slutade jag (förutom för ett par veckor sen när Haren tvingade mig att röka). Heja världen!

Min nya last är Coca-cola. Jag ber pojkvännen köpa hem det, sen dricker jag det hemma med fördragna gardiner. Chips och Coca-cola är det pinsammaste jag vet att köpa, värre än toapapper och gravtest. När jag köper chips måste jag köpa tre påsar, för att folk ska tro att jag ska ha fest.

Någon dag ska jag sätta mig på en offentlig plats, dricka en tvåliters cola, direkt ur flaskan och röka en röd Prince.

Den där om att vara ölansvarig

Jag har varit ölansvarig hela våren och nu sommaren. Att vara ölansvarig innebär att eftersom pojkvän jobbar hela dagarna och jag går hemma och dröser så går jag till Systemet. Att vara ölansvarig är en av mina goda egenskaper, och jag anstränger mig alltid till det yttersta för att det ska bli bra. Som när Helsingborg spelade mot hans älsklingslag Hammarby: då brack vi bara öl som var i burkar som var röda och/eller blå.

Idag har jag köpt öl till mig, pojkvän och två av hans kompisar. Det var väldigt noga att ingen av burkarna innehöll färgerna ljusblå och vitt. I stället valdes en hel del mesöl ut. Svenskt öl. Som bryggts med norrländska hjärtan och fria sinnen. Hade det funnits ett öl som hade hetat Kim hade jag köpt upp hela lagret, som hämnd för att Lagerbäck är dum i huvudet. Och kjolen jag hade tänkt ha på mig idag fungerade inte alls: den var blå och vit randig.

För övrigt vann vi vår drömsoffa på Tradera igår, för 2oo:-. Och jag tvingade pojkvän att buda på världens finaste hylla, trots att den finns i Värmland. Jag övertygade honom om att det skulle bli en mysig utflykt att hämta den.

Den där om extra, extra!

Efter nästan ett helt år hör ex-M nu av sig igen. Hur har du det? på msn och känslorna, de som sitter i magen, snurras ihop till en hård knut av ilska. Hur faen tror han att han kan höra av sig bara sådär? Svarar trodde inte att du pratade med mig?.

Förbannar att han fortfarande kan röra upp mig och min mage. Han som jag trodde skulle vara min vän livet ut. Han skulle ju sitta på min sida av kyrkan när jag gifte mig, hålla mig om ryggen när det blåste, den tryggaste personen jag kände. Nu känner jag honom inte längre och när jag tittar på kort som visar oss är det främlingar jag ser. Inte ens mig själv känner jag ingen.

Hur kan man gå från att sova tillsammans varje natt till att sluta prata med varandra?

Den där om fågelkvittershjärtat

Jag minns första gången någon berättade för mig att jag var vacker. Det var annorlunda från när min lågstadielärare sa att jag hade de vackraste ögonen hon sett, eller när farmor påstod att jag var den sötaste som fanns.

Jag och min kompis, som var den som alltid fick all uppmärksamhet, var vild, ofast badade i bara shorts och som hade sex redan i sexan, var på stranden och jag var pepparkaka, bränd i kanterna. Jag var osyldighetsblickande och fågelkvittershjärta. Oförstörd av vuxenhet och tyngre tankar. Påplåstrad med kärleksplåster och utan misstankar, som senare skulle komma och bekräftas, att den där kompisen utsattes för incest.

Han kom fram till mig, två år äldre, ungefär. Ungefär sexton. Log mot mig och frågade om jag visste om hur vacker jag var. Det största som hänt någonsin. Mitt fågelkvittershjärta fladdrade till. Den där känslan. Den där känslan! Barnkalasballong upphöjt till klarblå himmel. Han såg mig, han SÅG mig och inte min kompis. Den där känslan!

Jag undrar om han vet hur mycket han förstörde mig den dagen.

Den där om soltak, soltak hela dan!

Har nästan flyttat in i pojkväns nya takvåningslägenhet, med soltakterass och pippiloft, därav inget internet, men kom igen: det är ju ändå för mycket sol för att du ska läsa det här.

Kolla in roliga länken istället, nu ska jag lägga mig och bakisläsa kärleksbrev på ovan nämnda soltak.