Det är inte förrän nu när jag snubblat och trillat ner i det djävla hålet igen som jag upptäcker att jag varit glad och lycklig i snart tre år. Jag tänker riva mina händer blodiga för att komma upp innan jag sjukanmäler mig för att jag mår dåligt. Tänker väcka Stolte mannen och djupandas med honom på sängen, hålla hans hand medan tårarna trippar ner för mina kinder och jag tänker lyssna på musiken som får mig att gråta ännu mer tills det är över. Det måste gå över. Visst måste det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vännen, det går över. Det gör ont som fan först, men sen går det över. Sväljsvälj inte - låt tårarna komma, säg som det är. Skrik ut att det gör ont! För det är okej. Och det går över.
Och jag lovar, att så många gånger du behöver höra det - så många gånger kan jag säga det.
Kram.
Det går över. Men du får sjukanmäla dig redan nu, för kanske går det över bara du får tid att andas lite. Då kanske det är bättre än att riva händerna blodiga.
Det går över, det gör alltid det. Men man måste nog ner en sväng å vända emellanåt. För att det ska kunna vara bra sen. I alla fall ser min filosofi ut sån.
Skicka en kommentar