10 juni 2010

Den där om hur det känns

Och när jag tänker på hur det känns, hur det är. Det är som ett maratonlopp, utan att jag sprungit ett, utan att jag vet hur det känns. Det är utmattande. Det är tårar strax bakom ögonlocken, som vill ut hela tiden. Det är att balansera på en skör tråd och veta att man står nära allt man tycker är läskigt: som i Harry Potter, när de ska möta sina största rädslor och de kommer och möter en fast att man inte vet vad som kommer komma: det är spindlar, det är häxor. Det är att balansera nära kanten. Det är att jag nog inte skulle klara mig genom det här utan Stolte mannen. Eller det skulle jag, men det skulle ta längre tid. Jag ligger och kan inte sova och han klappar mig sakta vid ryggslutet och berättar om ett tv-program han sett om harar. Det är att inte vilja vara så här. Inte vilja vara svag och ha tunna nerver som ligger nära ytan. Inte vilja vara blek och nästan genomskinlig. Vill inte hyperventilera eller knipa med fingrarna över näsan för att tårarna ska stanna inte. Inte vilja sitta på toaletten med mamma i telefonen och svälja, svälja sväljasväljasvälja för att inte börja gråta.

2 kommentarer:

inte skyldig sa...

men kära nån! hur är det fatt? eller, vad har hänt, menar jag? är det bara mycket nu?

Haren sa...

Åh fina du! Men gråt, inte bra att sväljasväljasvälja fast man måste det ibland.